Vecka 51: Jullov

Den här veckan: Jul i Jämtland.

Julledigt. 

Vecka 50: Biomörker

Den här veckan: Barnbarnet sover över på Söder, födelsedagsmiddag för Dottern, 

H jobbar långa kvällar och jag passar på att se filmklassiker från 60-, 70- och 80-talen: 81/2, La Terrazza, All the President's Men, Der Himmel über Berlin. Jag har fler på listan: Jules et Jim, C'eravamo tanto amati, Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles med flera. Det är långsamma berättelser utan självklara poänger, filmer som passar mörka decemberkvällar. Är det sunt att titta på femtio år gamla filmer eller bara ett sätt att ducka samtiden? Fredag budar jag på (och vinner) fotografier av Lars Tunbjörk och Björn Dawidsson. Det är bilder med massor av 70-talskänsla. Associationerna går till förortscentrum, hyreshus, hemmafruar, betong, frånvaro, anonymitet. Spleen och negativ nostalgi är katarsis för socialrealister, som jag.

Vecka 49: Bob Cratchit

Den här veckan: Barnbarnspassning hemma, mat och vin på Çok vid Nytorget, Reality på Victoria, G&T på Brännerian, julmarknad i Enskede, julkonsert i Maria kyrka. 

Livet är lite lättare när det är varmt, men just nu är det kallt. Det drar från fönstret i mitt arbetsrum. Jag håller handen vid fönsterkarmen och känner hur det blåser mot huden. När jag sätter mig vid skrivbordet sveper jag en filt om mig för att hålla värmen. Jag känner mig som Bob Cratchit, Ebenezer Scrooges underbetalda sekreterare, när han sitter rödnäst och eländig i det utkylda kontoret på julaftons kväll, ett stearinljus som enda värmekälla. Onsdag är jag ute och tar bilder för en uppgift om offentlig konst. Texten handlar om en skulptur över Cornelis Wreeswijk, och jag plåtar först hans gravsten på Katarina kyrkogård, sedan statyn i Cornelisparken och sist huset vid Sista Styverns trappor, där han bodde ett tag. (Monument som rörelse genom stadsrummet, är tanken.) Det är bländande vacker utsikt över Skeppsholmen och Djurgården. Saltsjön "ångar" och träden gnistrar av iskristallerna. Men det är svinkallt. Jag är tvungen att ta av mig vantarna för att hantera mobilkameran, och när jag är klar kan jag knappt röra fingrarna. Söndag kväll skriver jag julkort: ett stort påkostat till barnbarnet (ett lok i vinterlandskap som fälls ut till ett 3D-kort), Astrid Lindgren-klassiker till barnen och engelskt tema till föräldrarna och Bror. Jag ska också skicka gåvor till Stadsmissionen och Vi-skogen. Man vill ju inte vara en Scrooge.

Vecka 48: Tacksamhet

Den här veckan: Första advent, "AW" på Årstabo, skidor i Björkhagen, Högdalsfamiljen på besök.

Det är kaffet som är motorn i min morgonritual. Jag längtar redan på kvällen när jag lägger mig: doften, värmen, smaken, kicken. På morgonen hämtar jag först tidningen från hallgolvet. Jag fyller vattenkokaren till en tredjedel med kallt kranvatten, lägger en näve bönor i min manuella japanska kaffekvarn, vevar och maler bönorna till pulver. Två skopor i pressen och så hett vatten på. Medan det "brygger" gör jag i ordning havregrynen som jag ska äta en timme senare. Jag tar ner en porslinsmugg från köksskåpet. Det porlar när jag häller upp det färdiga kaffet. En skvätt mjölk. Tidningen uppslagen på ledarsidan. Muggen till munnen. Första klunken. Så här vill jag ha det tills mina dagar tar slut. Det är första advent. Vintern kom tidigt, det är kallt och vitt, och lördag förmiddag skidar vi över golfbanan till Söderbysjön. Svenskan hade en artikel om tacksamhet. Forskning visar att uttalad tacksamhet ökar känslan av lycka.

Vecka 47: Prisoptimering

Den här veckan: Besök på Nationalmuseum, söndagsbrunch med barn, barnbarn och syskonbarn.

Vi var på väg hem från Amsterdam och körde norrut mot färjan i Puttgarden. Den senaste timmen hade vi åkt på breda flerfiliga motorvägar genom Holland, men plötsligt befann vi oss på en smal enfilig väg som gick mellan åkrarna. Ungefär som en svensk landsväg. Jerker var så irriterad att han satt och hoppade i förarsätet. "Jag hatar suboptimering", fräste han frustrerat. Navigatorn hade gett oss olika förslag på rutter, och vi hade valt fel. Ett par dagar tidigare, på vägen ner genom Tyskland, blev han lika frustrerad när han inte kunde lista ut varför hastighetsgränsen ändrades hela tiden: 80, 130, fri fart och sedan 80 igen. Vägskylten gav ett besked och navigatorn ett annat. Jerkers mål i livet är "to beat the system". Tricket är att lista ut hur något fungerar och sedan själv agera smartare och bättre. Men Jerker gick bet på det tyska systemet för hastighetsbegränsningar, och det retade honom. Förra veckan köpte H och jag tågbiljetter till Jämtland. Vi var sent ute. Dagarna innan julafton var mer eller mindre fullbokade, och de få biljetter som fanns kvar var svindyra. "Kan man boka biljetter stegvis", funderade jag högt för mig själv och provade att boka resan i två steg. Först hittade jag ett direkttåg till Sundsvall och sedan bokade jag ett regionaltåg till Brunflo. Priset hamnade en bra bit under tusenlappen, mycket billigare är priserna jag fått från SJ. H gjorde samma sak, men hon tog dessutom resan till Sundsvall i två etapper. Hennes biljett hamnade på mindre än hälften av vad SJ skulle ha för sina biljetter. Vi var smartare än systemet och optimerade priset.

Vecka 46: “plutôt crêver”

Den här veckan: Vegopasta hemma med Högdalsfamiljen, vi ser Filmberätterskan av Lone Scherfig på Skandia, laxmiddag hemma med föräldrarna, The Arc of Oblivion av Ian Cheney på Sture, ost och vin på Corvina Enoteca i Gamla stan, vernissage med JH Engström på Stockholms Fotoantikvariat, Mission Impossible på SFAnytime, vinterpromenad runt Hellas.

Kan man ändra livsstil, och vad är isåfall priset? Jag läste den självbiografiska eller autofiktiva romanen Love me tender av den franska författaren Constance Debré. Hon tillhörde etablissemanget i Paris, kom från en känd familj och var framgångsrik försvarsadvokat. Sedan bröt hon helt med sin borgerliga tillvaro, rakade av håret, tatuerade “plutôt crêver” på halsen och blev lesbisk (vilket hon kanske redan var). Priset var högt. Hon hade ingenstans att bo, förlorade vårdnaden om sitt barn och tvingades stjäla för att överleva. Belöningen: Hon fick ägna sig åt sitt författarskap och leva ut sin lesbiska livsstil. Hon blev kompromisslöst självcentrerad, skulle man kanske kunna säga, förutom i relationen till sitt barn som hon kämpade för att få träffa och umgås med. Det är ju inte riktigt Debrés radikala förändring som jag strävar efter, men på mikronivå har jag redan ändrat mitt sätt att leva från kontorspendlande tjänsteman till hemmasittande bohem. Jag köper inte längre kontorsskjortor som kostar nästan tvåtusen kronor. Det gör ont i mig de få gånger jag är på kontoret och betalar hundratjugo kronor för en dyr och dålig dagens rätt i personalmatsalen. Häromdagen var jag nere i källaren och letade efter mina gamla vinterskor. Tanken på att köpa nya dyra dojor tilltalade mig inte. Men det är lätt att leva snålt när man fortfarande har en stadig lön som betalas ut varje månad. Har jag verkligen viljan och modet att betala priset för en annan, innehållsrikare men inkomstfattigare, livsstil? Skulle jag, bildligt talat, kunna tatuera "hellre dör jag" på halsen? "Friheten har alltid ett pris", säger Constance Debré.

Vecka 45: Höstresa

Den här veckan: Vinresa till Amsterdam och Antwerpen, stomppot med köttbulle, Stedelijk permanenta samling och separatutställning med Nan Goldin, osttåg på Kaasbar, MAS (Museum aan de Stroom) i Antwerpens hamn, pho i red light district, kaffe och frukostfralla på Broodbakker Simon Meijssen, sönderfriterad fisk på Rødby-Puttgarden-färjan, föräldrarna på besök i Stockholm, tvåårskalas i Högdalen på lördagen, pizza och öl i Högdalen på söndagen.

När jag var ung drömde jag om kontinenten. I mina fantasier var jag född och uppvuxen i ett av de stora europeiska kulturländerna: England, Frankrike, Tyskland eller Italien. Jag ville prata ett stort språk och vara en ättling till berömda konstnärer och författare. Men så blev det inte, i stället föddes jag i Europas Alaska med små stugor utspridda över en vidsträckt taiga. Måndag morgon står jag och tittar på cykelpendlarna i centrala Amsterdam och fantiserar om hur det är att bo och leva i 1600-talskvarteren. I min fantasi har jag en stor studiovåning med träd och kanaler utanför. Jag ser mig själv genom fönstret och hur jag rör mig under de mörka träbjälkarna. Kanske jobbar jag som arkitekt eller gallerist och har kontoret hemma. En arvtagare till och bärare av en lång konst- och arkitekturhistoria.

Torsdag eftermiddag hämtar jag Barnbarnet på hans förskola. Det är första gången jag är där själv, men allt går bra. Vädret är blött och eländigt, men han är solig och glad och vi släntrar långsamt hemåt i duggregnet. Först ska han gå själv, han har en pinne i handen och petar på allting vi går förbi, men till sist tappar jag tålamodet och sätter honom i vagnen. Lördag eftermiddag är vi på hans tvåårskalas, ger presenter, sjunger och äter tårta. Vi pratar om julen och om vem som ska vara var. Det blir knepigt i år, viljorna och önskemålen går åt olika håll.

Vecka 44: Efter stormen

Den här veckan: Hem från Göteborg, tåg till Lund och bil från Malmö till Amsterdam.

Måndag morgon: Efter Göteborg åkte jag hem till stan medan H fortsatte söderut till Vitemölle. I Stockholm var himlen grå, och jag höll mig inomhus så mycket som möjligt. H skickade bilder på en klarblå skånsk himmel över stränder, hedar och hav. Vi messade mycket om skadorna efter höststormen. Vattnet hade gått högt upp på land och rivit med sig strandvallar och bråte. Till och med delar av vägen till Kivik hade rasat. 

Vecka 43: Göteborgsregn

Den här veckan: Friterad kyckling på Gyllene Prag, "Forms of the Surronding Futures" på Röda Sten Konsthall, Carrie Mae Weems på Hasselblad Center, palak paneer på Masala Kitchen, vi ser "Höstlöv som faller" och lagar middag i Kortedala hos Göteborgssonen.

Sista helgen i oktober och det blåser snålt i Göteborg. H klagar och säger att hennes kappa är för tunn, själv är jag varmt klädd i dun och fleece. Göteborgssonen kommer gående över torget i tunn höstjacka med öppen hals. Det ser ut som om han fryser - uppdragna axlar, händerna djupt i fickorna - och jag får lust att ge honom min dunjacka. När tar det slut, en förälders instinkt att ta hand om och skydda sina barn? Kanske aldrig. Jag önskar att jag kunde släppa greppet, men det går inte. Häromåret träffade jag honom en vinterkväll utanför Göteborgs central. Jag var på en jobbresa över dagen, och vi skulle äta middag ute innan jag tog tåget hem till Stockholm. Den gången hade han en varm jacka på överkroppen men slitna sneakers och tunna ankelsockar på fötterna. Efter att vi hade ätit tvingade jag in honom i en Stadium-butik och köpte flera par varma strumpor åt honom.

Vecka 42: Analys

Den här veckan: Skärgårdslamm och sällskapsspel hos Jerker och Annika, städdag i föreningen.

Den här veckan har jag, med hjälp av Wölfllins metod för formalanalys, gjort en tolkning  av Nicolas Poussins Dansen kring guldkalven och jämfört med Piet Mondrians Broadway Boogie Woogie. Sedan skrev jag en bildanalys enligt Baxandalls metod "the period eye" av Edward Westons fotografi Excusado. Jag kommer allt längre ifrån teknikbevakning och produktstrategier, och min hjärna byter fokus från system- till konstanalys. Lördag är jag mest inne, och jag gör storkok på ekokyckling och rotsaker. Det känns som att hösten är här på riktigt, och häromdagen kom enstaka snöbyar blandat med regn. H hämtade Barnbarnet på dagis och jag anslöt på en lekplats i närheten. Han vägrade lämna värmen i vagnen. "Nej!" Det mest välartikulerade ordet han har i sitt begränsade vokabulär. Vi provade en annan lekplats, men han ville inte kliva upp ur åkpåsen och det var svårt att klandra honom. I stället gick vi till det lite sorgliga biblioteket ovanför Högdalens tunnelbana. Eftermiddagen med Barnbarnet väckte minnen om gråa höstdagar när barnen behövde komma ut fast det var blött och kallt ute. Livet som småbarnsförälder kändes begränsat, men det brukade ändå bli ganska bra. Efter gråvädersutflykterna var barnen glada och rosiga om kinderna. Man kunde fika, mysa i soffan och högläsa böcker. Ungefär som nu när H och jag äter kvällsmat och samtidigt ser engelsk deckare på teve.

Vecka 41: Leksakståg

Den här veckan: Husmanskost på Zum Franziskaner med Christer och Malin, Högdalsfamiljen på besök, Fotografiska med H, eftermiddagsöl på Akkurat, middag hos Jenny i Gurra, Agnes Persson Trio på Källarbyn i Gamla stan.

H rotade i källaren och hittade barnens gamla Briotåg som låg väl gömt bland kartonger och annan bråte. Hon ringde Högdalsfamiljen som kom med bilen för att hämta tåget och lite andra leksaker. Barnbarnet satt på golvet i vårt vardagsrum och lekte med loket och vagnarna. Banan har både en klaffbro och en tunnel med inbyggda ljudeffekter. Om man trycker på en gul knapp så hör man en ångvissla och en hoande uggla. Föräldrarna hade passat på att gå till Ica för att handla medan vi passade Barnbarnet. Han är duktig på att leka själv och satt nöjd med sina nya saker, men ibland tittade han på mig, en rynka mellan ögonen, och frågade: "Mamma?" med en tonartshöjning på sista stavelsen. "Hon kommer snart", sa jag och förklade att hon bara var och handlade. Efter det fortsatte han leka tills det var dags igen: "Mamma?" "Hon kommer snart."

Vecka 40: Snart tillbaka

Den här veckan: "Past Lives" på Victoria, "Lucky One" på SF Anytime, "Monstrets tid" på Stadsteatern, Christer och Malin på besök, "Fritt fall" på Victoria, öl på Kvarnen. 

För mycket att göra, för mycket att läsa och skriva. Ingen dagbok den här veckan.

Vecka 39: Retirement blues

Den här veckan: Vinsalong hos Jerker och Annika, fredagsmiddag med barn och barnbarn, "Belleville Baby" av Mia Engberg på SF Anytime, "Oppenheimer" på Tellus i Midsommarkransen, "Foto i fokus" på Stadsmuseet. 

I fredags träffade jag min nya "career coach", en trevlig prick som berättade länge om sin egen karriär och allt han jobbat med genom åren. Sedan sneglade han på mig, nämnde min ålder och antydde att det kan bli svårt att hitta något nytt. Jag svarade att jag var realist och medveten om var jag befinner mig i livet. Stämningen var god, vi log och kom överens om att träffas igen om två veckor. Jag försöker fortfarande komma underfund med mina egna känslor. Vare sig jag vill eller inte så börjar mitt yrkesliv gå mot sitt slut. Karriären kan bli några år kortare eller längre, men matchen är definitivt inne på slutminuterna. Jag sneglar mot domaren och undrar när han ska blåsa i visslan. Lördag flyttade jag tillbaka in i vårt sovrum. Det har tagit nästan ett halvår för rummet att bli klart (nya tapeter, ny säng, ny lampa), men nu är allt på plats och jag sov gott. 

Vecka 38: Husmus

Den här veckan: Stora koppar te under en filt i soffan, "Frida Kahlo – Her Photos" på Kulturhuset, smørrebrød på Matrosen, söndagspaddling med Anders.

Förra helgen vandrade vi, H och jag, från Hammarbyhöjden till Erstaviken, en promenad i makligt tempo med gott om tid för konversation och kontemplation. Det var brittsommar, milt och soligt, och det tog väl ett par timmar innan vi var framme vid slutmålet. Vattnet i viken var för säsongen förvånansvärt skönt, och vi svalkade oss, svettiga efter vandringen, med ett långsamt dopp utan skrik och frustande. Efter badet satte vi oss på höjden framför den gamla säsongsstängda kiosken, åt mackor, drack termoskaffe och tittade ut över viken. Det var en bra dag och en bra helg. Måndag började sämre. Jag kände mig klen och snuvig. Tisdag var jag rejält förkyld, och jag meddelade teamet att jag inte kommer till kontoret utan håller mig hemma. (Vi har teammöte en gång i veckan, och det är enda gången jag förväntas vara på kontoret.) Allting blev plötsligt väldigt segt; när jag inte kan komma ut - inte träna, inte promenera - blir tillvaron trist och grå. Annars har jag accepterat hemmatillvaron och att arbetsplatsen inte frågar efter min närvaro. Mitt liv som husmus är rätt behagligt, jag gör sånt som jag gillar och i ett tempo som passar mig. Jag tror de flesta av mina kollegor känner likadant. De sitter i villor och radhus runt om i Sverige och tycker att det arbetsbefriade livet är lite udda men ganska ok. Fast alla har det inte lika lätt. En person som är ny i vår grupp kände sig ensam, isolerad och oönskad. Hon kommer från Indien, och när jobbet och kontorslivet försvann hade hon inget sammanhang, ingen familj och inget nätverk utanför jobbet. Tiga och lida är inte hennes stil, och så fort hon fick en chans fick HR veta hur illa de skötte sitt jobb. I ren frustration köpte hon en hundvalp för att ha som sällskap hemma. Det var också ett sätt att få kontakt med grannarna, och det verkade fungera. Hon lärde känna andra hundägare, och medan hundarna hälsade på varandra tränade hon sin konversationssvenska på hussar och mattar i kvarteret. Nu har det vänt för henne. På mötet i onsdags såg hon mycket gladare ut. Hon hade äntligen fått en ny tjänst och var väldigt lättad över att hennes ofrivilliga sysslolöshet var över. Dessutom har hon nu en hundvalp, en kompis som alltid är glad att se henne. Lördag morgon kände jag mig bättre efter en god natts sömn. Förkylningen var på väg att släppa och jag kunde se fram emot nästa vecka.

Vecka 37: Ers majonnäs

Den här veckan: Bad vid Eriksdalsbryggan, riksdagskonsert i Konserthuset, orgelkonsert i Stadshuset, vandring med bad till Erstaviken, hemlagad kålpudding med lingon, Högdalsfamiljen på söndagsmiddag.

Djupt inom mig bor en rojalist. H hade fixat biljetter till talmannens riksdagskonsert. Utanför Konserthuset var Hötorget avspärrat, och innanför avspärrningarna stod poliser och livvakter. En röd matta ledde gästerna uppför trappan och in i foajén där det var champagne och mingel. I salongen satt den svenska politiska eliten: tre statsministrar, en regering och en opposition. Ledamöterna satt på parkett och det var spänd förväntan i luften. När dörrarna öppnades till den kungliga logen ljöd en ensam trumvirvel. Alla reste sig vända mot kungen och stämde upp i: "Ur svenska hjärtans djup en gång". Det kan inte hjälpas, jag fick gåshud. Och det är inte bara jag som är en ambivalent republikan. I tidningarna pågår en debatt om konstitutionell monarki. Republik är inte opportunt bland politiker och väljare, säger en debattör, och en annan gör en spaning om växande stöd för monarkin i Europa. Svenskan hade en understreckare om den nuvarande kungen, och i texten stod det konsekvent Carl XIV i stället för Carl XVI. Pinsamt för en tidning som tror på traditioner, men tur ändå att de inte skrev Carl XV som, enligt historikerna, var en rumlare och ökänd häradsbetäckare. Dessutom gjorde han inget för att lindra svälten efter missväxten i mitten av 1800-talet. Jag har svårt att förespråka monarki med rationella argument, men samtidigt kan jag inte förneka betydelsen av tradition och symboler. Vi behöver sammanhållning, något som knyter ihop dåtid med samtid och framtid, och även om jag inte är en fullblodsmonarkist så hade kungen och jag riktigt roligt på konserten. Kvällens favorit var "Jag har bott vid en landsväg" med Sanna Nielsen som allsångsledare. Generationer komma och gå, kanske monarkin bestå.

Jag har sett vårarna gry, jag har hört stormarna gny
Jag har sett vildgässens sträck under kvällande sky
/.../
När vi trötta av år mot det okända går
Följa kommande släkten väl i våra spår

Vecka 36: På divanen

Den här veckan: Kvällsbad vid Eriksdalsbryggan, stughelg i Värmland.

Efter allt regn kom några milda sensommardagar, och måndag kväll badade vi under en stjärnströdd septemberhimmel. Vi pratade om det djupa samtalet. Författaren Lydia Sandgren (som är utbildad psykolog) skrev i Svenskan om hennes egen erfarenhet av psykoanalys. Det lät både ansträngande och dyrt. Du måste hitta en psykoanalytiker som du litar på och känner dig trygg med, helst ska du gå ett par gånger i veckan, behandlingen kan ta flera år och det finns ingen garanti att det hjälper. Dessutom måste du vara verbal och kunna formulera tankar om dina känslor. En behandling för den akademiska medelklassen, låter det som. Ändå tycker jag om tanken på ökad självinsikt genom samtal. Vi såg ett reportage på teve om biblioterapi. Personen i reportaget hade känt sig ensam och nedstämd, en känsla som varade i flera månader, och hon tyckte att tillvaron innehöll för få existentiella samtal. För att komma till rätta med sina problem gick hon i biblioterapi, man läser en bok i grupp och diskuterar sedan existensiella frågor tillsammans med en bibliotekarie och en kurator. Även den här terapiformen tyckte jag lät tilltalande, djupa samtal baserat på litterära texter. Jag googlade och Folkuniversitetet har kurser som erbjuder "[a]tt utifrån litteraturens hjälp få perspektiv på livsfrågor och möjlighet att reflektera under kunnig vägledning". Fem gånger för 1650 kronor. Jag tror personen i tevereportaget har rätt, det är för få existentiella samtal i vardagen. Inte förrän det bränner till och tillvaron känns skör börjar vi prata med varandra på djupet, men när det väl händer är vi ovana och osäkra på hur man ska prata om svåra saker. För ett par år sedan satt jag med vänner i en stuga i Hälsingland. Det var mycket småprat, men plötsligt blev det en annan stämning i rummet och konversationen blev allvarlig. Janne berättade att de upptäckt en tumör, "stor som en knytnäve", på hans ena njure och att det också hade spridit sig till lungorna. Behandlingen hade hittills inte hjälpt, men de skulle testa någon form av immunterapi. Han var helt lugn, ett snett leende på läpparna, när han berättade om sin sjukdom, men mittemot satt hans fru Ylva med tårarna rinnande nerför kinderna. Vi frågade om han var rädd. Han tyckte det var läskigt men var samtidigt tacksam för det liv han har och har haft. "Det är nog värst för Ylva", sa Janne. I helgen satt vi, samma gäng, i en stuga i Värmland. Janne var solbränd och vältränad, immunterapin hade fungerat. Han går fortfarande på kontroller men än så länge ser det bra ut. Samtalet var glatt och lättsamt, men om livet skulle bränna till igen så är vi beredda, vi vet hur man för ett djupare samtal.

 

Vecka 35: "Mina minnen"

Den här veckan: Bubbel på Madrid TapasBar, "Who Cares" dansperformance på Teater Tre, fika i Högdalen.

Vi har för mycket prylar. Lådor, garderober och källare svämmar över med saker, en del bra grejor men också mycket bråte, gammalt "mög" som bara tar plats i onödan. Vissa utrymmen vill man knappt öppna av rädsla för vad man ska hitta. Det är för mycket prylar, men ändå är det inte lätt att veta vad man ska göra sig av med och vad man ska ta tillvara. Efter varje terminslut brukade barnen komma hem från dagis och skola med teckningar, handarbete, uppsatser och så vidare. Lätt uppgiven frågade jag en av sönerna om vi verkligen behövde behålla allt och antydde att en del kanske kunde hamna i papperskorgen. "Mina minnen!?" sa han indignerat. Här fick inget slängas, allt var lika värdefullt och skulle sparas åt eftervärlden. Sakerna åkte ner i en låda och bildade ännu en årsring i familjelivets träd. "Minnet gör människan till hennes förflutnas slav", säger Nina, en av huvudpersonerna i boken* som jag läste förra veckan. Den handlar om att leva i exil, i det här fallet ryssar i Europa som har flytt eller flyttat från sitt hemland. Minnena är för den ryska diasporan en börda och en boja, de blir aldrig fria från sitt ursprung. Människor på flykt, frivilligt eller ofrivilligt, både romantiserar och tar avstånd från sitt födelseland. Nina, personen som uttalar sig ovan, föraktar nostalgi, hon liknar känslorna vid döden, en ömklig självtillfredsställelse ("dra i sina minnen", "självsmörjande cirklar") och utlösningen blir till "en salt tår [som] faller över tallriken med borsjtj". Kanske är ryssar mer nostalgiska än andra. "O Boris ... Russia ... what I'll do? I'm bursting with it!" säger Tania, en helt annan exilryss i en helt annan bok.** Tania levde för hundra år sedan men upplevde samma kluvna längtan som Nina, ett sekel av flykt och minnen. Själv har jag inga problem med nostalgi, utan tycker det är en bitterljuv känsla som knyter ihop nu med då. När jag idag, decennier senare, tar fram något som barnen tillverkade på dagis eller i lågstadiet, kan jag få, måste jag erkänna, en klump i halsen. Jag fäller inga tårar över borsjtj men möjligtvis över pannbiff och potatis som var vår stapelrätt när barnen var små.

* "Europa", Maxim Grigoriev

** "Tropic of Cancer", Henry Miller

Vecka 34: Prokrastinering och paradoxer

Den här veckan: Peter Lindbergh och AdeY på Fotografiska, Sörmlandsleden från Mölnbo till Nykvarn.

Förra söndagen satt jag vid frukostbordet och funderade på varat och tiden. H hade åkt till Jämtland för att äta surströmming, och det var upp till mig att göra något vettigt av dagen. Helst ville jag lägga mig på soffan och läsa en god bok, men det var mycket i lägenheten som behövde fixas: glödlampor skulle bytas, gångjärn oljas, tvätt tvättas och så vidare. Vad ska man välja, kortvarig njutning eller långsiktig nytta? En skolad filosof hade nog sagt att först måste begreppen "njutning" och "nytta" definieras, men i stället för att fortsätta grubbla valde jag en snabb kompromiss. Jag gick till gymmet och kombinerade därmed nytta med nöje. På väg mot gymmet såg jag en pensionerad filosofiprofessor som var ute och joggade. Vi möttes i backen mellan Eriksdalsbadet och Ringvägen, och det såg ganska kämpigt ut när han stretade i motlutet, han är trots allt pensionär. Filosofiprofessorn vet mycket mer om "Sein und Zeit" än jag, och ändå hade vi kommit fram till samma beslut om vad vi skulle göra på vår lediga dag. I avvägningen mellan det korta och långa, det väsentliga och triviala, så är träning, tyckte vi båda, en rimlig och värdeneutral handling. Söndagen lunkade på i sakta mak, jag sysslade och pysslade, förmiddag blev till eftermiddag och framåt kvällen hade jag hunnit gymma, läsa bok och dessutom fixa saker i lägenheten, och det jag inte hann eller iddes göra på söndagen ordnade jag dan efter på måndagen.

Mitt första minne är från en spjälsäng. Jag har en minnesbild av de vita spjälorna och hur jag står upp i sängen. Det är en distinkt bild, jag minns rummet och sängens placering, men samtidigt är jag osäker på hur sann den är. Om minnet är korrekt borde jag ha varit två, tre år gammal. Går det att minnas händelser från den åldern, innan man ens har ett utvecklat språk? Det finns, har jag fått lära mig, något som kallas paradoxal historieskrivning. Enligt tankemodellen formar inte det förflutna samtiden utan samtiden formar det förflutna. I stället för den raka kronologin där en händelse leder till en annan, går utvecklingen åt andra hållet. Den traditionella tidslinjen från vänster till höger byter riktning och går från höger till vänster. En logisk kullerbytta, kan man tycka, det som har hänt har ju hänt och går inte att påverka i efterhand, men om man ser historia som en aktiv process, något som skapas och ständigt förändras, blir resonemanget mindre förnuftsvidrigt. Det handlar inte om det som faktiskt hände utan hur vi uppfattar det som hände, och uppfattningar kan ändras över tid och skilja sig åt beroende på vem som berättar. Det gäller inte bara stora historiska skeenden, utan även vår egen personliga historia. Vi samlar och sovrar, medvetet eller omevetet, bland våra minnen och skapar berättelser om oss själva. "Som jag minns det", säger vi ibland, men kanske är det mer korrekt att säga "som jag vill minnas det". Mitt första minne från spjälsängen är början på berättelsen om mig själv, och det har verkligen hänt, om jag vill.

Vecka 33: Sawdust cigarettes

Den här veckan: Bubbel på Freyjas takterass, jag läser Europa av Maxim Grigoriev, Tilde Schweitzer Big Band på Eden Jazz Club, The Amanda Sedgwick Quintet på Fasching. 

"Jag längtar till Paris", sa jag till H häromdagen. Det fanns ingen särskild anledning till min plötsliga Parislängtan, bara ett vagt sug efter att flanera, se på konst och sitta på kaféer. Om jag ska vara ärlig så är det väl sådant jag alltid längtar efter oavsett stad, men nu var det specifikt Paris jag längtade till. Det ska inte vara ett kort besök, förklarade jag för H, ingen weekend-resa, utan en riktig storstadssemester, minst en vecka. Vi gillar att uppleva städer på samma sätt, ett ostrukturerat vandrande som ger utrymme för det oväntade och oplanerade. H verkade inte svårövertalad utan tyckte det var en trevlig idé, dessutom skulle hon få en chans att se sin lillsyrras nya bostad. (Efter att ha bott nästan trettio år i centrala delarna av stan har hennes syster flyttat till förorten.) Jag har ett långt men oregelbundet förhållande till Paris. Första resan var med mina föräldrar i början av sjuttiotalet, men det var framför allt på åttiotalet som jag lärde känna stan. En kombination av bra tågförbindelser, billiga biljetter, en flickvän, kompisar och gratis boende gjorde det lätt för mig att resa dit. Nästa år fyller vi, H och jag, sextio. Vi har pratat om att fira med en längre resa och bland kandidaterna finns Japan som vi båda tycker om, eller en tågluff genom Östeuropa för att se nya länder och städer, men kanske blir det en nostalgiresa till Paris istället. För det kan inte hjälpas, vad man än hör om stadens smuts, trafik och invånarnas arrogans: Paris är romantik. Redan på första resan, när jag alltså bara var barn och gick i lågstadiet, blev jag förtrollad av staden. Det var alla de vanliga klyschorna med boulevarderna, caféerna, parkerna och träden, men det funkade på mig och det första intrycket har aldrig riktigt släppt sitt grepp. Paris ger mig fortfarande en känsla som jag inte upplever i andra städer: vemod, nostalgi, evighet och längtan i en skön blandning. Onsdag kväll går vi till klubben Eden för att lyssna på jazz. Bandet spelar med bra tryck och gott humör, lyktorna från uteserveringarna speglar sig i Riddarfjärdens vatten, Västerbrons valv ligger som mörka skuggor över natthimlen. Det är stämningsfullt och vackert, men det är inte Paris.

Summan av lasterna är konstant, brukar man säga. Nu när jag reglerat min diet och slutat mitt matmissbruk så borde jag, om påståendet ovan stämmer, ersätta ätandet med något annat beroendeframkallande, men jag är inte säker på vad det skulle vara. Häromnatten vaknade jag framåt småtimmarna, klockan var strax efter fyra. Lägenheten kändes kvav och jag gick ut på balkongen för att andas frisk luft. Det var märkligt klibbigt ute, en nästan tropisk luftfuktighet. Kvarteret var alldeles tyst, ingen trafik, inget buller, inget sorl från krogarna, inga pendlare som skyndade längs trottoarerna. Jag förmodade att det bara var jag som var vaken, men på balkongen snett till vänster ser jag att grannen står och röker. Det är de enda gångerna jag stöter på honom, när han lutar sig mot balkongräcket med en tänd cigarett i handen. Jag har aldrig hört honom säga någonting eller göra något annat väsen av sig. Vad vet jag, men det ser ut som han lever ett stilla liv och rör sig i små cirklar. Författaren P.O. Enquist hade problem med spriten. För att hantera sitt drickande, enligt logiken om summan av lasterna, ersatte han alkohol med nikotin. Tobaken gjorde att han kunde sluta dricka, och han var, läste jag i en intervju, mycket nöjd med att byta ett missbruk mot ett annat. Om jag själv börjar med cigaretter så kunde grannen och jag stå i en tyst gemenskap på våra balkonger. Utan att säga något skulle vi blicka ut över gården, fundera på livets gång och långsamt röka "sawdust cigarettes in the middle of the night"*.

* it really must be Nice, e. e. cummings

Vecka 32: Ett år senare

Den här veckan: Lunch på Sjöfolket i Simrishamn, vi åker hem till Stockholm och kör sedan till Göteborg, utställningen "Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus" på Göteborgs konstmuseum, middag på Puta Madre. 

Jäkla väder! Kallt, regnigt och blåsigt. Hela landet är drabbat: översvämmade källare, urspårade tåg, katastrofrubriker i tidningarna. Vindbyarna sliter i körsbärsträdet, och det viner om takpannorna. H har raggsockor på fötterna, och jag använder långbyxor för första gången på hela sommaren. I stället för att sitta i trädgården och njuta av solnedgången, på det sätt vi skulle vilja avsluta semestern, kurar vi ihop oss framför teven med whisky och popcorn. Deckare och långfilmer hjälper oss att rida ut ovädret. Onsdag eftermiddag lämnar vi Skåne med svällande segel på ett stormande hav, och samma kväll anländer vi till Centralen. Med en suck av lättnad öppnar vi dörren till lägenheten och ställer väskorna i hallen. Det är skönt att vara hemma, men vi vänder nästan i dörren. Fredag morgon fyller vi en hyrbil med Göteborgssonens prylar (han har instrument för en hel orkester) och kör till Göteborg.

För ett år sedan skrev jag min första dagboksanteckning. Sedan dess har jag skrivit något i stort sett varje vecka, ibland lite längre och ibland lite kortare. Det mesta är trivialt - vardagsbestyr, glädejeämnen och förtretligheter, relationer och konflikter - men vissa gånger känns det djupare och skrivandet får mig att fundera ett extra varv på det som händer mig själv och världen. Dessutom tycker jag om att formulera meningar, att lägga ord till ord och se mina tankar som text på en sida. Det är meditativt, kanske terapeutiskt, ungefär som att måla akvareller, banala landskap och interiörer som samlas i ett skissblock, mest till glädje för den som målar. Men det är inte bara ögonblicksbilder som ger tillfredsställelse för stunden. Det händer att jag går tillbaka och läser mina anteckningar. Tanketrådar och resonemang hjälper mig att se var jag varit, var jag befinner mig och vart jag är på väg. Tillsammans blir texterna ett verktyg för introspektion, dagboken ger en struktur som fångar minnesfragment och skapar mönster. Det senaste året har mycket hänt som jag inte hade kunnat förutse när jag började skriva inläggen. Jag tänker fortsätta med mina veckoanteckningar ett tag till. Det ligger dimstråk över vägen framför mig, dagboken får bli min karta och kompass, ett stöd för att navigera mina vägval, en hjälp att hitta rätt och nå mina resmål. 

Vecka 31: Regnbad

Den här veckan: Vandring från Tobisvik till Vitemölle, Sillapilsner på Buhres, supermåne över Svinaberga, biskvivandring till Café Smulan i Brösarp, vi hälsar på i Torna Hällestad, Sigurd Lewerentz-utställning på Skissernas Museum, fika i Botan. 

Om det kommer en skur sök skydd under en al, trädkronan håller nästan helt tätt mot regnet. Måndag är min första arbetsdag efter semestern. Jag slår på datorn, kollar min inbox och skickar ett mail till min chef om att jag är tillbaka på jobbet. Senare samma dag står H och jag under en al och skular. Vi packade våra ryggor och tog bussen till Tobisborg för en dagsvandring hem längs stranden. Vädret växlar mellan uppehåll och skurar, ibland bryter solen igenom och gör så att vattnet och sanden glittrar, men lika snabbt mulnar det och börjar regna. Det är torrt under trädet där vi har tagit skydd, nånstans mellan Vik och Stenshuvud, luften är mild och vi är varma av vandringen. För att svalka oss, och för att få tiden att gå, klär vi av oss och hoppar i vattnet, ett regnbad. När vi klätt på oss och vandrat vidare ser vi familjer som tagit skydd under alarna som växer vid strandkanten. Ett sällskap med flera vuxna och många barn har slagit läger och tänt en brasa under träden, som skeppsbrutna på en öde ö. Tisdag kväll går vi ut för att se på en supermåne. Det har varit mulet nästan hela dagen men senare på kvällen blir det stjärnklart och vi ser en stor gul månskiva lysa över Svinaberga. Onsdag gör vi den årliga biskvivandringen till Café Smulan i Brösarp. Vi går Backaleden dit och Skåneleden hem, nästan fyra timmars vandring i lagom tempo, och biskvin smakade gudomligt.

Det börjar bli dags. Björnbären mognar och dagarna krymper, stämningen i huset skiftar från högsommar till sensommar. Vi skyndar oss att göra "måstesaker", sådana saker vi vill hinna med innan semestern tar slut. Mina tankar rör sig allt mer mot stan och hösten, saker som måste planeras och genomföras, en "karriär" som måste räddas (eller avslutas). Till och med våra smaklökar håller på att ändra årstid. I stället för att förbereda sommarens lätta luncher pratar vi om att sylta och safta, plocka svamp och lingon, äta skaldjur under kulörta lyktor, bjuda på söndagsmiddagar med sås och potatis, dricka robusta rödviner till rejäla rätter och avsluta med äppelpaj och vispgrädde till efterrätt. Jag har också börjat längta efter mer "buzz", mer energi och adrenalin, mer film och teater, mer konst och kultur, mer stök och bök. Det är dags att åka hem, helt enkelt. Som i visan:

Slut på sommaren, redan lite kallt
I vårt äppelträd faller äpplen ned
Det doftar gott, men doftar ensamhet
Så tyst och så stilla, det regnar hela dagen
Nu sticker jag in till stan

Regnets sång

Vecka 30: Vemod

Den här veckan: Ett kort besök i Stockholm, jag hälsar på Anders i kolonin och tar en simtur vid Eriksdalsbryggan, Högdalsfamiljen åker till Västkusten, vi sover över hos Tina och Jonas och ser svenska fotbollsdamerna slå Italien med 5-0.

Fredag morgon vinkar vi hejdå till Högdalsfamiljen och inte minst till Barnbarnet. Deras Skånesemester är slut för det här året, och nu drar de vidare till Västkusten för en sista semestervecka. Till hösten blir det inskolning och därmed nästa steg (hämta, lämna, vabba) i deras barnfamiljeliv. H och jag står framför huset och vinkar. En klassisk scen, barn och barnbarn som lämnar de äldre släktingarna vid huset på landet. Det är alltid lite vemodigt när semestern börjar gå mot sitt slut, men vi räknar med att stanna ett par veckor till och det finns mycket sommar kvar att njuta av. Just den här morgonen är det helt stilla och soligt, knappt en krusning på vattnet.

Vecka 29: Kongelig Dansk

Den här veckan: Besök på Dansk Arkitektur Center, bad och vin på Reffen, moules-frites på Oysters & Grill, promenad längs "Den Grønne Sti", vi ser den sydkoreanska konstnären Kimsooja på Cisternerne, hamnbad i Charlottenlund, hakkebøf med løg på Bakken, Ordrupgaard med Finn Juhls hem och separatutställning med Jesper Christiansen, jag ser den danska serien "Chorus girls" på SVT, sommarprat med Göran Greider.

Tisdag kväll blir H stoppad av en polisbil med blinkande blåljus. Vi hade ätit moules-frites på Oysters & Grill och cyklade hem längs Vesterbrogade. H rullade en bit framför mig, och jag såg hur det slog om till rött. En polisbil stannade vid trafikljuset men H cyklade vidare. "Jag ber så hemskt mycket om ursäkt", hörde jag H säga till polisen genom den nedvevade bilrutan. Vi vidgar våra cirklar och utforskar nya delar av Köpenhamn och dess omgivningar. Sista natten i Danmark tillbringar vi på ett traditionellt badhotell, Skovshoveds hotell, i Charlottenlund norr om staden. Samhället är litet och puttrigt men också flott och välbärgat med nymålade fasader och dyra bilar framför husen, "Kongelig Dansk Yachtklub" håller till i småbåtshamnen. Det är mer engelsk kuststad än svenskt fiskeläge, och jag vet inte om det finns någon motsvarighet i Sverige, kanske Vaxholm eller Båstad.

Torsdag kväll är jag tillbaka i sommarhuset och ensam hemma. H är i Stockholm, föräldrarna har åkt till Lund och Högdalsfamiljen är på utflykt. Det blir märkligt tyst efter två veckors familj- och släktumgänge. Jag passar på att rensa kylskåpet och gör en bär- och fruktkompott av ledsna persikor, halva citroner plus lite bär, äpple, ingefära och annat som jag hittar. Dagen efter blir jag ensam på riktigt när Högdalsfamiljen åker till Köpenhamn för att fira äldsta sonens trettioårsdag. På eftermiddagen sitter jag i trädgården, läser min bok och äter fruktkompott. För tillfället äger jag både huset och tiden, och jag får mycket läst. Det relativt kyliga vädret, regnet och blåsten ger en "off season"-känsla, fast det bara är tredje veckan i juli. Tappra badare hoppar i vattnet från piren, men det är korta dopp. Ändå är det ingen som klagar. I södra Europa är det rekordtemperaturer med en bra bit över fyrtio grader på många håll, och i det svenska kollektiva medvetandet minns man sommaren 2018 när skogarna brann och skördarna slog fel. Italienska turister på besök säger, läser jag i tidningen, att de föredrar svensk sommar framför värmeböljan hemma, hellre lite för kallt och blött än mycket för varmt och torrt.

Vecka 28: Full insyn

Den här veckan: Sillapilsner på Buhres, hamnfest, bad i Västra hamnen, Lotte Laserstein på Moderna Malmö, Pivo på Pivo, hotellnatt i Malmö, vitt vin på Torvehallerne, pho på District Tonkin, jazz på Hvide lam. 

Andra semesterveckan flyttar vi upp till det stora sovrummet på ovanvåningen. Det är ljust, luftigt och bekvämt. Första veckan sov vi i våningssängen (jag däruppe och H därnere) i det lilla mörka sovrummet på nedanvåningen, barnkammaren där jag bodde på sommarloven redan på sextiotalet. Vädret är minst sagt omväxlande. Vi sitter i trädgården, solar och läser, och på andra sidan bukten ser vi hur regnen sveper in över Åhus, det mullrar vid horisonten. Nästa timme är det vår tur att drabbas av en skur, och vi rusar upp för att rädda solstolar och böcker undan regnet. Enligt prognosen ska vädret fortsätta på samma sätt den kommande veckan. Tvätten åker upp och ner från tvättlinan.

Lördag morgon åker vi till Malmö och bor i ett enrumshotell. Rummet är en affärslokal till en sommarstängd restaurang och vi sover i skyltfönstret! Det är som ett performance-verk där hela ens liv och vardag pågår offentligt, eller som Billy Pilgrim i boken "Slaughterhouse 5" som blir satt i ett zoo på en främmande planet, utomjordingarna studerar när Billy och porrstjärnan Montana Wildhack gör barn i sin glasbur. Verkligheten överträffar nästan fiktionen. I vår egen "bur", skyltfönstret i Malmö, kan vi se och höra hur människor går förbi utanför. Det är ungefär min värsta mardröm att anonyma åskådare har full insyn och ser på när jag sköter mina vardagssysslor. Jag har ett stort behov av personlig integritet, när vi lägger oss på kvällen tvingar jag H att kontrollera att det inte finns några glipor i gardinerna som täcker skyltfönstret. Ett annorlunda och intressant hotell, men en gång räcker.

Vecka 27: Huset vid havet

Den här veckan: Föreläsning om krucifixet i Vitaby, pappa (farfar och farfarsfar ) fyller 87, Lars Tunbjörk på Fabriken, vi firar H:s födelsedag med middag på Kivikstrand badhotell, Göteborgssonen åker till Oslo för att hälsa på en kompis, Dottern åker för att jobba på Barnens ö.  

Grannarna i Vitemölle, Maria och Mac, håller på att helrenovera sitt hus. Fritidshuset ska bli ett permanentboende, först en gemensam arbetsplats vid havet och så småningom, i takt med att de rundar av sina karriärer, en pensionärsidyll med strandpromenader och hästridning över heden. Maria visar runt i huset och vi diskuterar golv, väggar och tak, material och design, pris och kvalitet. Byn är en känslig miljö, de har fått kämpa för sina tillstånd och även komprissa bort en del av sina planer, men resultatet blev lyckat. Det är vackert och smakfullt, ett bra hus för två personer med vuxna barn (inga barnbarn, än). På ovanvåningen tittar vi på utsikten genom de nya vindskuporna, och man ser över strandängarna mot Kivik och Stenshuvud. Deras hus har gjort samma resa som vårt: från oisolerat utedass till helkaklat badrum, pump på gården till rinnande varmvatten, fotogenlampor till elbelysning, kallvind till varmvind. I Maria och Macs hus är det luftigt, i vårt hus är det trångt. Vi är fyra generationer under samma tak och representerar tillsammans nästan ett sekel, 1930-tal till 2020-tal, en ettåring, två åttioåringar och olika åldrar däremellan. Vi diskuterar hur det ska bli när nästa generation tar över, sex kusiner som ska samsas om utrymmet. Går det att utöka antalet sängplatser, kanske ett Attefallshus eller en veranda med sängplatser?

Det var en blöt början på semestern. Högtrycket i juni ersattes av flera lågtryck som rullade in från Atlanten, det blev kallt, blött och blåsigt, men fredag morgon slår vädret om och vi äter frukost i trädgården. Semestervardagen blir lättare när vädret är fint och Barnbarnet kan leka fritt i trädgården. Vi äter våra måltider utomhus och hänger nytvättade lakan under äppelträden. Det surrar i lavendeln vid trädgårdsgrinden och Barnbarnet vill plocka humlorna med fingrarna. "Låt honom bränna sig", säger hans pappa som tror på livets hårda skola och uppfostran enligt "bränt barn skyr elden"-modellen. Lördag kväll firar vi H:s födelsedag på Kivikstrand badhotell; det är varmt och vi sitter på terassen med utsikt över hamnen, skålar med bubbel och beställer riesling i ishink. Söndag kulminerar högtrycket och vi, H och jag, lägger oss vid de låga sanddynerna mellan Mölleån och Klammersbäck. Det är bara vi på den delen av stranden och vi unnar oss att sola och bada utan badkläder. Vattnet är kallt och klart och efter badet lufttorkar vi i solen. Paradisiskt.

Vecka 26: Tidsresor

Den här veckan: Sista veckan innan semestern, jag tar tåget till Skåne, släktkalas i Vitemölle.  

Vi satt i bilen och H frågade vilken superkraft jag hade velat ha om jag fick välja själv. Det var ingen fråga jag hade tänkt på över huvud taget, för mig är det sådant som barn diskuterar när de läser serietidningar eller ser på tecknad film, ungefär som "Vad ska du bli när du blir stor?" Eftersom jag inte hade något färdigt svar drog jag till med det första jag kom att tänka på. "Röntgenblick", svarade jag. H gav upp ett tjut: "Röntgenblick!?" Det var en helt värdelös egenskap, och hon tyckte det var obegripligt att jag valt en sådan meningslös superkraft. Jag blev lite ställd över hennes starka reaktion och frågade vad hon hade valt. "Tidsresor!" Svaret var självklart för henne, och hon visste dessutom att hon skulle åka till antikens Rom. Kejsare, gudar och historiska skeenden lockade henne. Själv tycker jag att antiken är blodig, vidskeplig och läskig, ingen epok jag längtar till. Det här var en diskussion vi hade för något år sedan. I söndags, när vi körde hem från Dalarna, kom ämnet upp igen, men nu var frågan mer direkt: "Vilken epok skulle du välja om du kunde resa i tiden", undrade H. Jag valde förra sekelskiftet, någonstans mellan la belle epoque och art nouveau hade varit lagom spännande: ny konst och arkitektur, modernismens framväxt och en europeisk civilisation i omvandling. H höll fast vid antiken. Onsdag kväll ser vi ett avsnitt av den engelska teveserien Rom - våld och mjukporr i antik miljö - och det räcker för mig. Det är inget jag vill uppleva i verkligheten.

I onsdags körde jag mitt sista gympass innan semestern. När jag höll på med en dragövning kom en ung kvinna och satte sig på maskinen mitt emot. Bredvid sig ställde hon sin, trodde jag, ryggsäck, men det var ingen ryggsäck utan hennes bebis som låg i en barnvagninsats. Jag sa grattis, frågade hur gammal (två månader) och berättade att jag fått mitt första barnbarn för inte så länge sedan. Vi pratade om livets höjdpunkter och vikten av att njuta av stunden. Sedan tänkte jag för mig själv att ett gym med vikter och hantlar som flyger och dunsar inte är en säker miljö för ett spädbarn. Hur som helst, nu blir det fem veckors gymuppehåll och jag får ägna mig åt annan träning i stället. 

Vecka 25: Midsommar

Den här veckan: H fyller år, jag läser "Minnesanteckningarnas bok" av Péter Nádas, Jenny Almsenius sjunger Povel på Kulturhusets takterass, vi firar midsommar i Tällberg hos Elizabeth.  

Måndag kväll ringer Högdalssonen och berättar att han kommer bli av med jobbet. Firman där han är anställd har förlorat ett par stora upphandlingar och behöver minska sina kostnader. Tråkigt. Ingen katastrof men det lägger ändå sordin på kvällen. Tisdag är det invägning för första delmålet i min viktminskningsplan. Jag väger mig med viss bävan men har, visar det sig, nått min målvikt med en liten marginal, tre och ett halvt kilo lättare sedan jag startade. Hurra, det ska jag inte fira med en gräddbakelse, i stället belönar jag mig med ett gympass. Om drygt tre veckor ska jag ha gått ner tre kilo till.

Vi pratade om städer: städer man minns, städer man gillar, städer man längtar tillbaka till. Efter vår senaste resa så har vi en ny stad som vi tycker om: München. Den kanske inte kommer högst upp på listan över favoritstäder, men den gav mersmak och jag hoppas vi kommer dit igen snart. Min första favoritstad var Paris. Jag var där första gången i början av sjuttiotalet, en kort semesterresa tillsammans med familjen. Som jag minns resan så uppfyllde den alla romantiska klyschor om huvudstaden: Eiffeltornet och Triumfbågen, parker och boulevarder, män i svarta baskrar, stafflimålare i Montmartre. Det tog tid innan jag hittade andra städer som kunde mäta sig med Paris, men så småningom blev Tokyo och Hong Kong nya favoriter. Dessutom tycker jag om min egen stad: Stockholm. Onsdag kväll står jag på Kulturhusets takterass och ser ner på sommarvimlet i City. Det har tagit flera decennier, men efter upprustningar och renoveringar har kvarteren runt Plattan och Pinnen, femtio år efter den socialrealistiska dystopin "Dom kallar oss mods", blivit snygga, nästan coola.  

Vecka 24: Droppfinger

Den här veckan: Jag läser "Understanding a Photograph" av John Berger, mitt långfinger får en knäck och jag drabbas av droppfinger, jag läser "Kitchen" av Banana Yoshimoto, studentmottagning hos Monica, naturismens dag i Ågesta, jag läser "Allt jag önskar mig" av Grégoire Delacourt".

Tisdag morgon fastnar mitt finger i överkastet när jag bäddar sängen, det knakar till och fingerspetsen på mitt högra långfinger pekar plötsligt nittio grader neråt. "Droppfinger", säger sköterskan på närakuten. Allmänläkaren och röntgenläkaren bekräftar diagnosen, och jag får en liten gipsskena som ska sitta på fingret i sex veckor. Inte mycket att gnälla om, men det gör mig ändå lite låg. Allt blir krångligare: hygien, städa, handla, laga, träna, bada, skriva och så vidare. Värmeböljan fortsätter och vi tillbringar lördagen "textilfritt" i Ågesta. Söndag morgon regnar det. Ske lov och pris! De senaste veckorna har det varit snustorrt och ett fint lager av damm har täckt hela stan. Det är ett stilla regn, ett bra regn som långsamt tränger ner i marken och sugs upp av växtligheten, inte ett skyfall som spolar bort jordlager och skapar små jordskred längs grusgångarna. Tyvärr är det nog för lite för att göra riktig nytta. Vi skulle behöva regn i säkert en vecka för att kompensera för torkan, en riktig rotblöta som gör myllan mörk och gräset grönt.

Jag läser om plötslig rikedom, ett klassiskt tema för en roman. En person under små omständigheter får oväntat en enorm summa pengar som kan lösa alla hennes materiella och finansiella problem, men är det en välsignelse eller förbannelse? Bokens huvudperson är rädd att förlora det som inte går att köpa för pengar: kärlek, vänskap, heder och moral. Hon är rädd att rikedomen ersätter små bekymmer med stora bekymmer. Förra veckan läste jag om ett annat dilemma. Huvudpersonen var tvungen att, i en politiskt tubulent tid efter andra världskriget, välja mellan man och barn och väljer, till allas förvåning och förfäran, mannen. Inte för att hon vill sitt barn illa eller är rädd om sitt eget skinn, tvärtom, men för att hon inte kan ljuga om sin man. Sanningen, och därmed hans heder, måste upprätthållas, fast han redan är död. En enkel lögn hade räddat både henne själv och hennes dotter från undergång. Beslutet får återverkningar i flera generationer, och när hon är gammal vill hennes familj att hon ska erkänna sitt misstag. Det är inte lätt att göra rätt och somliga beslut går inte att göra ogjorda, och ändå måste vi försonas med våra handlingar och vägval. 

Söndag eftermiddag sitter vi på perrongen och väntar på tunnelbanan till Hökarängen. Det har småregnat hela dagen och det luktar blöt asfalt. Vi ska till Dotterns lägenhet och vattna blommor. "Du ser smalare ut", säger H och granskar mitt ansikte. Jag fantiserar om mat: gräddiga bakverk, ostar och desserter. Tänk att få sätta tänderna i en chokladbiskvi från ett konditori. Det är mest mjöl och socker som upptar mina tankar, inte så mycket kött och sås. Min hjärna vill ge mig snabba kolhydrater som går rätt in i blodet, ett sockerrus. På tisdag nästa vecka har jag nästa invägning, och då ska jag ha uppnått mitt första delmål (tre kilo lättare) i min nedåtgående viktkurva. Tanken på att misslyckas gör mig nervös. 

Vecka 23: Heja Sverige!

Den här veckan: Jag lyssnar på "Pappan och havet" av Tove Jansson (Alma Pöysti läser), vi firar nationaldagen med picknick i Bredäng tillsammans med Barnbarnet och Barnbarnets mormor, pizza och bubbel hemma hos Monica på Kungsholmen, vi passar Barnbarnet i Högdalen, Högdalsfamiljen hälsar på hos oss på Söder.  

Efter att hon blivit änka brukade mormor, berättade hon för mig, ta med lunchsmörgåsar och sätta sig på en bänk nere vid sjön. Från strandpromenaden kunde hon se ut över "the Solent", vattnet mellan det engelska fastlandet och ön Isle of Wight där mina morföräldrar bodde. Åtminstone på sommarhalvåret är det mycket båttrafik att titta på, både färjor och segelbåtar, och vackra dagar förmodar jag att det var många som promenerade längs vattnet. Om det var lågvatten och stranden bred lät säkert hussar och mattar sina hundar springa fritt, jaga måsar och plaska i vattenbrynet. På den tiden, när mormor berättade för mig om sina lunchvanor, förstod jag inte riktigt poängen med att äta mackor på en bänk och jag frågade varför hon gick dit. "I need a routine", svarade hon. Men det var nog inte hela sanningen. Främlingar kan vara ett sällskap, förstår jag nu, och lunchutflykten var förmodligen också ett sätt att slippa ett tomt hus.

Min egen tillvaro, anställd men sysslolös, börjar också bli rutin. Jag beklagar mig för dem som ids lyssna men får inte mycket medkänsla. "Det låter skönt", sa Anders och såg skeptisk ut när jag bekymrade mig. Själv känner han sig överarbetad och verkar längta efter lugnare dagar. Jag har sökt några externa tjänster men skulle kunna vara mer aktiv. Borde jag ha is i magen och se vad som händer med min nuvarande anställning, eller ska jag skita i det jag har och verkligen försöka hitta något annat? "Don't do anything. Let them buy you out", rekommenderade min kusin som är affärsjurist. Sommarljuset gör natt till dag. Tid och datum tappar sin betydelse, klockor och kalendrar sin mening. Arbetsdag eller flaggdag kvittar lika. April var ovanligt kall och blöt, men nu är det ovanligt varmt och torrt. Gräsmattorna gulnar, grödorna slokar och bönderna klagar. På nationaldagen tar vi årets första simtur vid Eriksdalsbryggan. Förhoppningsvis början på en lång badsäsong. 

Vecka 22: Försommarkväll

Den här veckan: Vinsalong hos Jerker och Annika, Göteborgssonen flyttar till ny (tillfällig) lägenhet, premiärpaddling runt Långholmen, Högdalssonen får en cykel i 30-årspresent, Laurie Anderson på Moderna, Rebel Royale på Parkteatern i Vitan tillsammans med Anders och Ingrid, jag läser "More Than I Love My Life" av David Grossman.

Hantverkarna är klara med sovrummen och vi är mycket nöjda med resultatet: nya tapeter, målade tak och snickerier. Nu kommer nästa steg och vi ska inreda med nya sängar, belysning, hyllor, tavlor och så vidare. Ut med det gamla och in med det nya. Min personliga omvandling från rundis till sundis fortsätter också. Jag väger både maten och mig själv, räknar kalorier och planerar måltider. Ibland är jag hungrig, men första veckan med min nya diet har ändå gått relativt smidigt. Jag orkar träna och mitt humör verkar inte påverkas nämnvärt (jag tror att H håller med). Däremot finns en risk att man blir tråkig på bjudningar om man tackar nej till allt som är gott och roligt. Små portioner, ingen efterrätt och ingen (nästan) alkohol. Onsdag kväll är vi på vinsalong hos Jerker och Annika, och jag spräcker min dagliga kaloribudget med arton procent.

Jag har tränat lite för hårt. Det ömmar under ena hälen och mina axlar känns överansträngda. Torsdag låter jag bli gymmet och i stället cyklar jag till Djurgården. Det sitter folk och fikar vid det gamla Kruthuset men längre ut på Hundudden är det tomt och öde. Jag ställer cykeln, sätter mig på en av bänkarna och tittar ut över Lidingö och Fjäderholmarna. Det är kallt i vinden och efter bara någon minut cyklar jag vidare längs skogsstigen mot Gärdet. På kvällen paddlar Anders och jag runt Långholmen. Säsongens första tur för oss båda. Kanske inte bästa aktiviteten för mina axlar men det är skönt att komma ut på vattnet, även om vinden är kall. Lördag morgon åker H till Jämtland för att måla en fäbod, och jag ägnar förmiddagen åt småfix hemma. Efter lunch cyklar jag till Kulturbiblan. Det är Stockholm maraton och stan är full med löpare och åskådare. Jag pratar med två olika funktionärer och får hjälp med att navigera rätt mellan avspärrningarna. På vägen hem cyklar jag från Kungsholmen över Västerbron och möter alla löpare som kämpar i uppförsbacken. 

Lördag kväll följer jag med Anders och Ingrid till Vitabergsparken för att se en föreställning med Rebel Royale. Ingrid har precis förlorat en av sina systrar som har haft dålig hälsa i många år. Jag beklagar sorgen, och vi pratar om förlust, saknad och livets nycker. Parkteaterns chef presenterar kvällens föreställning, och hon passar också på att göra ett uttalande om att inte låta sig tystas av vissa politiska krafter. Hon nämner inga namn men det är tydligt vilka hon menar. Tänk om de bara kunde låta bli! Det enda hon åstadkommer är att bekräfta sina meningsmotståndares fördomar om den skattefinansierade "kulturvänstern". Föreställningen är överraskande bra - någon sorts blandning mellan digital nycirkus och musikkabaré - och efteråt är vi nästan rusiga av det vi sett och upplevt. Anders och Ingrid ska vidare, och vi säger hej då utanför parken. Luften är mild, kastanjerna blommar och det är fullt på uteserveringarna. Det är en särskild sorts lycka att cykla genom Söder en ljum försommarkväll.

Vecka 21: kcal

Den här veckan: Jag läser "Girl, Woman, Other" av Bernardine Evaristo, jag börjar banta, nya tapeter i två av sovrummen, sång och dans med Barnbarnet på öppna förskolan i Dalen, Bror sover över, årets första cykeltur till Hellas, vi träffar Dottern på BAK i Hökarängen. 

Vi kom hem från Tyskland tidigt måndag morgon. Tisdag skulle hantverkarna börja jobbet med att måla och tapetsera sovrummen. Måndag kväll packade vi (jag) prylar, tog ner gardiner, lampor och hyllor. Det är som en miniflytt med lådor staplade längs väggarna i lägenheten. Förhoppningsvis kan vi också slänga en del skit som vi inte längre behöver. Att rota bland hyllorna är som en utgrävning i digitala kulturlager: CD, DVD, Blu-ray. Släng skräpet, säger jag, men misstänker att H har en annan åsikt. Tisdag började jag resan mot ett smalare och sundare liv. Det är inte en dag för tidigt. Jag närmar mig nittio kilo (enligt min självbild väger jag drygt åttio), och när jag ser min profil reflekteras i ett skyltfönster så sticker magen längre ut än bröstkorgen. Dietappen har beräknat min dagliga dos till 1600 kilokalorier per dag, och jag räknar samvetsgrant energiinnehåll per måltid. Lyckas kuren kommer jag att vara sju kilo lättare i början av augusti. Failure is not an option.

Det är inte lätt att leva hälsosamt. De som använder ansiktmask får, enligt en tysk studie, i sig farliga nivåer av koldioxid. Länder som hade masktvång under pandemin har fler missfall än länder där ansiktsmask var frivilligt. Från The Free Press: "some mask-mandate countries saw an increase in stillbirths and a drop in childhood test scores during the pandemic, while Covid-chillaxed Sweden did not". Jag använde bara ansiktmask en handfull gånger men tyckte det var ganska förfärligt. Masken ger en instängd, kvävande känsla och man tvingas lukta på sin egen andedräkt. En del lever hårda liv men blir gamla ändå. Henry Kissinger fyller hundra i veckan. Han föddes samma år som Hitler genomförde sin Bierkellerputsch i München. Hundra år senare är det nya ledare och konflikter men ändå samma länder inblandade: Ryssland, Ukraina, USA, Tyskland, England och så vidare. När jag tänker efter är det kanske samma konflikt som pågår än. Putin anklagas dessutom för att vara en ny Stalin, så på sätt och vis är det också samma ledare. Vårt land måste försvaras och våra fiender bekämpas. Fredag skickar jag en "spontanansökan" till ett företag inom vapenindustrin. "Daddy, what did you do in the Great War?"

Fredag köper jag årets första svenska jordgubbar. Det känns för tidigt, en månad innan midsommar, och de är inte riktigt så söta som jag hade hoppats. Det är en glad ungdom som säljer. "Ha en riktigt fin dag!" säger hon när jag har handlat. Lördag gör jag iordning min cykel och tar en premiärtur till Hellas. Det är soligt och fint men luften är ändå kylig och i fartvinden blir mina bara armar kalla. I Hellas träffar jag en ungdom som jobbar med att hyra ut cyklar. Jag ber att få låna en cykelpump och medan jag pumpar börjar han prata. Det har varit ett knivdåd i Hammarby Sjöstad, en tonåring som blev stucken igår kväll dog av sina skador under natten. Killen i hyrbutiken berättar att han gått i samma skola som offret. Jag säger att det är förfärligt, och vi beklagar båda två det som hänt. Sedan pratar vi om hans arbete i butiken. Han ska jobba där hela sommaren och hoppas kunna spara till en moped. Hopp och förtvivlan i en och samma konversation. Jag gratulerar honom till jobbet och hoppas, men det säger jag inte, att han får en sommar utan fler tragedier.

Vecka 20: Köln och München

Den här veckan: Kölsch på Gaffel am Dom, Kölner Dom, Haus der Kunst, promenad i Englischer Garten, Cy Twombly på Museum Brandhorst, guidad tur Das Dritte Reich, flodvandring längs Isar, bastubad på Müller’sches Volksbad, 1-literssejdlar på Viktualienmarkt, parkpromenad runt Schloss Nymphenburg, arkitektur-sight seeing i Schwabing.

Det kändes som om vi skuggboxades med tågfacken både före och under vår resa. Först duckade vi hotet om en svensk-dansk tågstrejk, och vi lyckades ta oss till Köpenhamn utan förseningar, om än med lite bök och stök. Sedan riskerade vi att bli strandade i Hamburg, men Deutsche Bahns strejkvarsel avblåstes i tid och måndag kväll anlände vi i Köln som planerat. Inte förrän i München kom strejken ifatt oss när all lokaltrafik var inställd. Det gjorde inte så mycket. Vi tycker om att promenera och anpassade snabbt våra planer efter våra förutsättningar och intressen. Tysklandsresan blev en succé: konst och kultur, mat och öl, promenader och bastubad. Mycket och mer av allt.  

Vi åker tåg av klimatskäl och för att vi tycker om att resa nära jorden, men ändå tog vi flyget hem från München. Det skulle ta för lång tid att åka hela vägen tillbaka till Stockholm med tåg. Jag har inte flugit på tre år. Mitt sista flyg var i januari 2020, precis innan pandemin bröt ut. Det känns som en lång period på marken, men det är det väl egentligen inte om man ser lite längre bakåt. Jag var åtta eller nio första gången jag flög, en kort resa från England till Paris. Andra gången jag flög, tror jag, var tre år senare när jag åkte på sommarläger till USA. Sedan ökade flygandet så smått, men det var fortfarande ovanligt att flyga på sjuttio- och i början av åttiotalet. Det var bara några få bland mina klasskompisar i grundskolan som hade flugit, oftast i samband med en charterresa, och många hade aldrig varit utomlands överhuvudtaget (bortsett från Danmark). När jag skulle till England i början av åttiotalet tog jag tåg och färja, flygbiljetterna var alldeles för dyra för en tonåring. Inte förrän närmare nittiotalet blev flygbiljetterna billigare, och jag kunde till exempel resa till New York och hälsa på en kompis.

Vecka 19: Hamburg

Den här veckan: Jag läser "En känslig själ" av Jáchym Topol, vi tar tåget till Hamburg, utställning med Ralph Gibson och Sarah Morris på Deichtorhallen, kvällspromenad genom botaniska trädgården, öl och frikadeller på Altes Mädchen, båttur i hamnen.

Tias och Sarah ska ha barn i september. Vilken överraskning! Tias har inte valt den rakaste vägen i livet; det har tagit honom nästan sextio år att hitta den rätta, men nu har det hänt och vi är alla glada för deras skull. Vår Tysklandsresa närmar sig. Det ligger fortfarande ett strejkvarsel som kan göra det knepigt för oss att komma iväg. H har köpt bussbiljetter från Malmö till Köpenhamn för att vi inte ska missa tåget till Hamburg. Det är en gardering, har vi tur går tåget över bron som det ska. Jag hade själv lekt med tanken på att köpa bussbiljetter, men planen var att inte säga något till H. Hon tycker redan att jag är en överplanerande resenär som vill ha allting bokat och klart i förväg. Om vi hade blivit strandade i Malmö, det här var min plan, skulle jag trolla fram bussbiljetterna och rädda situationen. Nu köpte H biljetterna i stället, och jag kan låtsas ha mer is i magen än hon har.

Tisdag eftermiddag slinker jag in på biblan i Kulturhuset. Jag letar efter en bok att ta med på Tysklandsresan. Jag fastnar på deras hylla för världslitteratur och bläddrar i kinesiska och japanska romaner. Till sist väljer jag en tjeckisk bok i stället: "En känslig själ" av Jáchym Topol. På baksidan läser jag ett citat från Times Literary Supplement: "En rasande pikaresk fylld av mörk humor och infall." Jag tänker Kafka, Hasek och Kundera och hoppas att den ska vara hela resan. Onsdag förmiddag leker jag med Barnbarnet i Blecktornsparken. Det här livet hade jag kunnat vänja med vid. Jag känner mig som en gubbe i en japansk film. Någon som lever ett anspråkslöst liv och låter dagarna gå i ett stilla tempo. Man gör sig ett ärende på biblioteket, planerar sin lunch och umgås med barn och barnbarn. Onsdag eftermiddag stöter jag på Jerker och Annika på Götgatan. Annika håller på att sälja sin lägenhet i Täby, de ska bli sambos på riktigt. Jerker går som alltid snabbt och målinriktat. De har bråttom och har inte tid att prata. Annika vinkar jäktat samtidigt som hon försöker hålla jämna steg med Jerker. Torsdag morgon meddelar Seko att de skjutit upp sitt strejkvarsel till nästa vecka. Jag messar den goda nyheten till H som svarar "skönt för dig". För mig?

Vecka 18: Medelmåtta

Den här veckan: Jag ser nya utställningar på Fotografiska, Matthew och Sophia hälsar på.

Seko har varslat om strejk. Har vi otur så går inte tågen över Öresundsbron när vi ska till Tyskland. Jag stressar upp mig eftersom jag inte vill ha något strul. Inte i början av resan i alla fall. H tar det lugnt och menar att på något sätt ska vi väl ta oss över bron. Hon har rätt förstås, men jag längtar ut och bort och vill åtminstone vara på kontinenten innan tågen börjar krångla. Jag är inne i en "redeployment"-process på jobbet. Vi har tre veckor på oss att söka nytt jobb internt, men det finns inte mycket att söka. Vad som händer efter tre veckor är oklart. Enligt min irländske kollega är det enkelt. Det är arbetsgivarens uppgift att hitta jobb åt de anställda: "Either they find you a job or you sit on your arse." Men det finns gränser för hur länge man kan sitta på röven och rulla tummarna, och det känns bisarrt att ha en heltidslön utan att jobba.

Torsdag kväll går jag till Fotografiska. Malmöfotografen Ikram Abdulkadir plåtar sina syrror i traditionella dräkter. Hon är ung och det är en liten utställning, finstämd men bildmässigt trivial. På våningen ovanpå visar de Diana Markosians utställning Santa Barbara. Hennes mamma var en rysk "mail order bride". På nittiotalet fanns det kataloger med ryska kvinnor som ville gifta sig med västerländska män. Sju år gammal blev Markosian väckt mitt i natten av sin mamma. Utan förvarning fick hon reda på att de - mamman, Diana och hennes storebror - skulle flytta från den lilla lägenheten i Moskva till Santa Barbara i USA. Ett dygn senare landade de i Kalifornien där en äldre amerikansk man mötte dem med en bukett blommor. Mamman gifte sig med mannen, och Diana blev tillsagd att kalla honom för "Dad". Äktenskapet höll i åtta år. Till sist tröttnade han, dumpade familjen på ett motell och hörde aldrig av sig igen. Helt sjukt men en bra utställning.

Fredag morgon känner jag mig rastlös och går ner till viken. Klockan har inte ens slagit sju, men det är full aktivitet nere vid vattnet med joggare, badare och kajakister. Det är en strålande morgon, kristallklart och vindstilla, men det är också kyligt. Luften är kall och gräset grått av nattfrost. Svenskan har en artikelserie om medelmåttan som ideal. Trots att de flesta av oss (per definition) ligger i mitten av normalfördelningen är vi inte nöjda med ett medelmåttigt liv, skriver de. Vi pressar oss själva och våra barn mot det perfekta när vi i stället borde vara nöjda med det som är bra nog. De säger också att utvecklingen går åt fel håll. Våra föräldrar och deras föräldrar hade lättare för att vara nöjda med sin lott. Det ligger något i det, men frågan är var man lägger ribban för "det som är bra nog". Jag är ganska nöjd med en lagom stökig lägenhet på Södermalm. Om jag inte pressat mig alls hade jag kanske jobbat kvar på långvården och bott i min etta i Lund. Det låter inget vidare. Om jag pressat mig lite mer kanske vi hade haft en stor villa i Bromma och två bilar i garaget. Det låter inte heller något vidare.

Vecka 17: Sakura

Den här veckan: vinsalong hos Jerker och Annika, vi dricker bubbel på Cork vinbar i Gamla Stan, jag läser "Hold Still" av Sally Mann, High Valley Market med högdalsfamiljen.  

Våren kommer och går (det har snöat flera decimeter i Jämtland), men nu blommar i alla fall körsbärsträden i Stockholm. Fredag eftermiddag går H och jag till Kungsan för att titta på blommorna. Alla vill ta bilder och det är fullt med folk under träden. På vägen hem slinker vi in på en vinbar i Gamla Stan. Vi har varit där förut. Innan vi ens hunnit beställa häller krögaren upp rosa bubbel åt oss i två glas. Sedan fortsätter det på samma sätt. Så fort glasen är tomma fyller han på. Vi äter ost, dricker bubbel och stannar lite längre än vi hade tänkt. Vädret är fint men kallt. Medborgarplatsen är full av studenter med vita mössor. Den här kvällen är de finklädda, men annars ser gymnasisterna på Söder mest ut som hippies från sjuttiotalet med långt utslaget hår och vida jeans som släpar i marken. Det är inget mode jag längtar tillbaka till. Mest fult och opraktiskt, som jag minns det. Dessutom var jag ganska liten när det var som mest extremt. När jag väl kom upp i tonåren, i slutet av sjuttiotalet, kom nya trender, byxorna blev smalare, kragarna mindre och håret kortare.

Den amerikanska ikonografin ("stars and stripes", "Marlborough Man") var ett stilideal på sjuttiotalet. Min mellanstadiekompis storasyrra var flera år äldre än vi. När hon var på gott humör fick vi komma in på hennes rum. Hon hade en plansch med den amerikanske tonårsidolen David Cassidy på väggen. På bilden hade han, om jag minns rätt, axellångt hår och satt i solnedgången med en akustisk gitarr i handen. Våra besök på hennes rum brukade inte vara så länge för efter ett tag började de bråka och sedan körde hon ut oss. Kompisens syrra var spinkig, men kompisen var snarare åt det runda hållet. Han såg ut som deras pappa, och hon såg ut som deras mamma. Men allt är inte som det ser ut att vara. Några år senare fick kompisen reda på att de var halv- och inte helsyskon. De hade gemensam mamma men olika pappor, så det var kanske inte konstigt att de hade olika utseende. Förresten var de kanske ändå inte så olika. När hon var klar med skolan flyttade hon till USA, gifte sig och fick, enligt hennes lillebror, "en häck bred som en lagårdsdörr". Pappan var rund men farföräldrarna var ännu rundare. De ägde ett konditori, tyckte om sötsaker och körde en stor Mercedes, berättade kompisen. Men inte heller i den familjen var sambanden enkla. Samtidigt som han fick reda på att hans storasyster var ett halvsyskon fick han också veta att pappan var ett finskt krigsbarn och adopterad. Det fanns inget biologiskt band mellan honom och farföräldrarna. 

Vecka 16: Pyspunka

Den här veckan: Jag läser "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie, öl på Skrotens terass, liten vandring till Ulvsjön, kulturnatt på Söder, städdag i föreningen.

Onsdag var ingen bra dag, efter flera bakslag kände jag mig låg. Torsdag gick jag till kontoret för att hålla tankarna på annat. Jag åt lunch med en kollega som jag samarbetat mycket med tidigare. Han har också tackat nej till att bli uppköpt och sitter nu i samma sits som vi andra, en anställning men inget att göra. Det var en lunch med flera djupa suckar. Mest från honom. Han började på firman som sommarjobbare redan i gymnasiet och behöll sedan anställningen medan han pluggade till ingenjör i Linköping. Nu kände han att en lång, strävsam karriär hos samma arbetsgivare avslutades med pyspunka. Efter jobbet gick jag till biblioteket i Kulturhuset och bläddrade i böcker. Hittade bland annat en självbiografi av Sally Mann som jag tänker läsa.

Det är försommarvarmt ute, snudd på kortbyxväder, och fredag morgon går jag runt viken. Nere vid Årstabryggan möter jag Viveka som kommer från andra hållet. Den här gången ser jag henne i god tid, men i vintras gick jag förbi henne utan att hälsa. Inte förrän hundra meter senare kom jag på: "Var inte det Viveka?" Jag messade henne efteråt, bad om ursäkt och sa att jag hade huvudet bland molnen. Den här gången stannar vi för att prata och hon frågar hur det är på jobbet. Jag börjar bli den där personen som har karriärproblem: "Hur är det på jobbet?"  Ungefär som när någon har problem med hälsan och man frågar: "Hur mår du?" Fredag kväll kommer Jenny på besök. H lagar pasta och vi dricker vin. "Hur är det på jobbet?" frågar Jenny. 

Vecka 15: Att göra

Den här veckan: Jag läser "Just Kids" av Patti Smith, årets första vandring till Erstaviken, vi ser Thea & The Wild på Twang, vandring på Roslagsleden etapp 2: från Karby gård till Örsta.

Jag fyller på min privata att göra-lista: köp nytt gymkort, kontakta målarfirman, boka vårresa till Tyskland. Bra saker, roliga saker, nödvändiga saker. Jag tänker också anmäla mig till ett program för viktminskning. I onsdags morse ställde jag mig på vågen för första gången på flera år och det här går inte längre. Egentligen behövde jag ingen våg. Jag både ser och känner att jag har gått upp i vikt, och dessutom till aldrig tidigare upplevda nivåer. Vi hade teammöte efter påskledigheten. Det första mötet sedan köpet av vår enhet blev klart. Vi är ganska många i Sverige som tackade nej till erbjudandet och som nu har en anställning men ingenting att göra. Förmodligen tar det ett tag till innan vi vet vad som händer med oss. "Ett bra tillfälle att utveckla sina hobbies", säger jag till chefen, lite som en fråga och lite som ett konstaterande. Han säger inte emot. Det är en strålande dag ute, soligt och milt. För att påbörja min viktminskning och för att hålla mig sysselsatt tar jag tunnelbanan till Björkhagen och vandrar leden till Erstaviken.

Torsdag morgon kände jag mig stark på gymmet, satte extra vikter på skivstången och tog min egen vikt i knäböj. Eller, det hade varit min egen vikt när jag var yngre och lättare, men nu fattades det nästan tio kilo. Jag var ändå nöjd med min prestation: sex repetitioner utan några större problem (inget knä- eller ryggont). Det kanske blir en bra träningsvår. Jag har ändrat mina morgonvanor. I stället för att hoppa upp direkt när jag vaknar ligger jag kvar i sängen och läser en halvtimma. Just nu har jag "Just Kids" av Patti Smith på nattduksbordet. Den har inte intresserat mig tidigare, men jag hörde en intervju med henne och blev nyfiken. Det är en bra story. Två väldigt unga blivande världskändisar (Patti Smith och Robert Mapplethorpe) som tillsammans utvecklar sina konstnärskap. De hade absolut inga pengar, levde ur hand i mun vecka efter vecka. Smala som stickor bägge två. Jag förstår knappt hur det är möjligt. Var det lättare att vara fattig förr? Förmodligen inte. Jag fastnar för Smiths beskrivning av föräldrarhemmet. Kärleksfullt, litteraturintresserat men fattigt. Hennes mamma drar för gardinerna när lånehajarna kommer för att driva in sina skulder.

Jag tittar mycket på foto. Just nu är det mest självporträtt. Det började med en stor Nan Goldin-retrospektiv som de visade på Moderna. Sedan såg jag en liten utställning av Matilde Söes Rasmussen på CFF. Den ena konstnären ledde till den andra och snart "upptäckte" jag en lång rad fotografer som jag aldrig hade hört talas om tidigare: Yurie Nagashima, Melissa Shook, Talia Chetrit, Tarrah Krajnak, Laura Augilar, Emi Anrakuji och det bara fortsätter. Och så svenskarna Jenny Rova och Arvida Byström. Jag tycker särskilt om Yurie Nagashima och Melissa Shook som har tagit självporträtt genom hela sina liv och karriärer. Bägge är verbala och kompletterar sina bilder med texter. Melissa Shook tog den första serien i början av sjuttiotalet och den sista i mitten av 2010-talet. Från ungdom till ålderdom. Hon dog 2020 drygt åttio år gammal. Tarrah Krajnaks fotografier kommer vi förhoppningsvis att se på en separatutställninga under vår Tysklandsresa i maj. Jag har gjort en lista på museer som jag vill besöka: Museum Ludwig i Köln, Staatsgalerie i Stuttgart, Haus der Kunst i München och kanske något mer. Fredag kväll ser vi den norska sångerskan Thea & The Wild på Twang. På vägen dit berättar jag för H om de olika fotograferna och deras självporträtt, och vi diskuterar skiftet från en manlig till en kvinnlig blick och skillnader mellan form och innehåll, motiv och mening.

Vecka 14: Stilla veckan

Den här veckan: Vi firar påsk i Jämtland, jag läser "Förinta" av Houellebecq.

Anders skickade en artikel om AI-apokalypsen. Det var det mörkaste jag läst på länge. Jag vet knappt hur jag ska förhålla mig till budskapet.

Vecka 13: Kognitiv dissonans

Den här veckan: Jag läser "Conversations with Friends" av Sally Rooney, vinsalong hos Jerker och Annika, jag ser utställningarna "From Dying to Living" av Korakrit Arunanondchai och "Sömnlösa nätter" på Moderna, vi tar med mat till Högdalsfamiljen som har varit sjuka i snart två veckor, Göteborgsonen är på besök innan han ska till Paris med vänner, vi har söndagsmiddag med Dottern och Göteborgssonen, H tar tåget till Trillevallen för att åka skidor.

Men snälla nån, ska det aldrig sluta snöa? Decimeterdjupt och det bara vräker ner. Vad hände med våren? Metereologen på teve sa att nederbörden var bra för grundvattnet. Alltid något. I helgen gick vi över till sommartid och dagarna känns längre. Härom morgonen blev det kognitiv dissonans. När jag tittade upp mot himlen var det ett fint vårljus - en bra dag för löpning, tänkte jag - men när jag såg ner på marken var det snö och is. Springskorna får vänta ett par veckor till.

Vecka 12: Nyckelpiga

Den här veckan: Jag går till CFF och ser bidragen till Svenska fotobokspriset 2023.

I torsdags såg jag årets första nyckelpiga. Den kröp på gångbanan mellan pendeln och kontoret. Dagen innan hade jag tackat nej till det amerikanska bolaget som köpt vår enhet. Det betyder att jag blir kvar på min nuvarande anställning men har ingen roll och inget att göra, just nu i alla fall. Nyckelpigan är kanske ett gott tecken, ett löfte om en ny vår.

Vecka 11: Ingen dagbok

Den här veckan: Högdalsfamiljen och Dottern är på middag, vi hälsar på Jenny i hennes nya lägenhet, vi passar Barnbarnet och avslutar helgen på The Bishops Arms i Gamla Stan.

Just nu skriver jag andra texter och då blir det ingen dagbok.

Vecka 10: Landskrona

Den här veckan: Middag hos Högdalsfamiljen. Vi hälsar på i Torna Hällestad, tar tåget till Landskrona och besöker Landskrona Foto, Citadellet och konsthallen. Avslutar med att tura Helsingborg-Helsingör. Söndag vandrar vi på lederna runt TH och går sedan på Lunds Konsthall och Krognoshuset.

Onsdag är det snöstorm ute. Många är besvikna eftersom de trodde att våren hade kommit för att stanna, men SMHI varnar alla trafikanter och SL ställer in flera av sina busslinjer. Helst ska man jobba hemma. Jag skulle till jobbet eftersom jag hade möte med både facket och med min Career Coach, men snön vräkte ner och jag gjorde som SL rekommenderade. H gillar vinter och tycker om när det är vitt. Hon tänkte, sa hon häromdagen, åka skidor till jobbet på riksdagen, men sedan ångrade hon sig och nämnde nånting om fästvalla och besvärligt före. Jag tittar mycket på foto, både på utställningar och i böcker. Den senaste veckan har jag läst om Lin Zhipeng (aka No.223) som kommer från Guangdong-provinsen. Mycket av de han producerat finns på nätet och jag ägnade ett par timmar åt att bläddra igenom hans bilder. Han fotograferar en liten värld: kroppar, blommor, måltider. Det mesta sker inomhus, men ibland anar man staden utanför genom en fladdrande gardin. Vackert men instängt.

Vecka 9: Utsikt

Den här veckan: Vi tittar på utsikten från Himlen i Skatteskrapan och ser "Boy from Heaven" på Victoria, jag ser "Ukrainian Warchive: Invasion" på CFF, pizza och öl med Martin och Viveka. 

Måndag kväll sitter vi, H och jag, på Himlen och tittar på solnedgången. Restaurangen ligger på 25:e våningen i Skatteskrapan och har utsikt åt alla håll. Södermalm är en ö och man kan ana Årstaviken i söder, Mälaren i väster, Riddarfjärden i norr och Saltsjön i öster. Vi följer hur solen långsamt kryper ner under horisonten, och hur de sista låga solstrålarna reflekteras på husfasaderna runt om i staden. En ambulanshelikopter på väg till Södersjukhuset sveper förbi, och en polisbil med blinkande blåljus kör i korsningen mellan Götgatan och Högbersgatan. Från vår utsiktspunkt ser vi också in i det nyrenoverade Medborgarhuset och det blå vattnet i simbassängen på Forsgrénska badet. Det är svårt att se sig mätt. Vi försöker identifiera byggnader och gator, men fågelperspektivet ändrar avstånd och vinklar och det tar tid att navigera rätt. Bostadskvarteren mellan Götgatan och Katarina Bangata är stora och oregelbundna. På gårdarna innanför kvarteren ryms bostadshus som inte syns från gatan. Kvarter intuti kvarter, som en rysk docka. Katarina Bangata är spikrak men blev aldrig någon banvall. Planerna på en järnväg realiserades aldrig, och i stället blev det en lummig gata med träd och promenadstråk där tågen skulle ha gått. H pekar ut huset med Söderkrogen Pelikan. Barnens dagis låg i lägenheten ovanför restaurangen, och varje år bjöd restaurangpersonalen på tårta. För dem var barnen den perfekta grannen. På kvällen när det var bullrigt på krogen var dagiset tomt, och det fanns ingen som blev störd av allt oväsen. Tidigare, när det bodde vanliga hyresgäster i lägenheten, var det ständiga klagomål och konflikter som restaurangen fick hantera. När solen gått ner lämnar vi Himlen och går hem längs Rosenlundsparken. Nästa år är det trettio år sedan vi som familj flyttade till Stockholm från Dublin.

H har sportlov (det är plenifritt, som hon säger). Vädret är vackert men det är också varmt - snön och isarna smälter. I måndags tog vi skridskorna och gick till sjön Trekanten vid Liljeholmen. Banan är plogad men isen hade blivit dålig, och vi brydde oss inte ens om att provåka. I stället för skridskor gick vi en promenad längs kajen tillbaka mot Söder. Själv hade jag skidlov förra veckan och tillbringade en långhelg i Hälsingland. Det är en liten anläggning, Harsagården, som ligger vid Harsasjön. Man svänger vänster precis innan Järvsö och kör sedan någon mil upp på en högplatå. Det är ett enkelt ställe. Harsagården är en vanlig svensk friluftsgård med en liten skiduthyrning, servering och bastu. Matsalen serverar bara husmanskost, och det finns ingen brasa eller relaxavdelning. Däremot är det ett stort och välskött spårområde. De som ska åka Vasaloppet och behöver slipa på diagonalåkningen kan anmäla sig till teknikträning ledda av gamla elitåkare. Bredvid gården ligger en husvagnsparkering där skoteråkarna håller till. Om vädret är vackert kan man se hur de slagit läger någonstans vid sjön, tänt en brasa och borrat pimpelhål i isen. På eftermiddagarna blandas funktionsmaterial med skoteroveraller i den lilla serveringen och bildar någon sorts bild av Sverige: stad och land, tjänstemän och arbetare. Vi hade tur med vädret hela helgen, solen sken och snön var djup och kall. Första kvällen åkte jag på sjön i skymningen under en skarp månskära. Lördag skidade jag långsamt upp för Blacksåsberget till en utkikspunkt. Det är inte särskilt högt, 504 meter över havet, men ger ändå en milsvid utsikt över Hälsingeskogarna. Det går också en sommarled, Hälsingeleden, förbi utkikspunkten och jag är sugen på att vandra där till sommaren.

Vecka 8: Tio år

Den här veckan: Skidhelg i Harsa.

Jag läser om "Factory Girls" av Leslie T Chang. Det är en fantastisk bok, både som journalistiskt hantverk och som berättelse. Chang ägnade flera år åt att skriva sin reportagebok om kvinnliga fabriksarbetare (knappt kvinnor ens, många är tonåringar) i Guangdong-provinsen. Under ett par decennier migrerade miljontals fattiga människor från Kinas landsbygd till fabrikerna i Dongguan, Shenzen och däromkring. Chang kommer nära kvinnorna och låter dem berätta om sina liv och drömmar, framgångar och motgångar. Berättelserna från de kinesiska megastäderna väcker minnen. Det är tio år sedan vi flyttade till Kina. Tio år! Jag hade gärna rest tillbaka, men efter pandemin har allt förändrats. Kina är inte samma land, Hong Kong är inte självständigt och hela världen är annorlunda. Vi flyttade till Guangzhou 2013. Det är en speciell känsla att bekanta sig med en ny stad, lära sig hitta i kvarteren och skapa en vardag med rutiner. Långsamt nystar man upp allt som är främmande. Vi var bara där ett år, men jag fortsatte att resa dit regelbundet även efter att vi flyttat hem till Sverige. Antingen flög jag direkt till Guangzhou eller så flög jag, vilket jag föredrog, till Hong Kong och tog tåget till fastlandet. Tågresan längs Pärlfloden var nästan lika vardaglig som att åka till Göteborg. Järnvägsstationen i Guangzhou var galet överbefolkad, men jag visste hur man skulle navigera stället och ta sig därifrån till hotellet. Jag visste hur taxikön fungerade eller, om jag kände för det, hur man tog tunnelbanan. Om jag bokat ett hotell vid Tianhe-torget och vädret var lagom (inte för blött och inte för varmt) kunde jag till och med promenera sista biten med min rullväska. Ett tag var Guangzhou en stad där jag kände mig hemma och trivdes.

Det finns några årtal som är självklara milstolpar i livet: när man gifter sig, barnens födelseår, första barnbarnet och så vidare. Jag minns också årtal när jag gjort vissa resor. 1976 var jag på sommarläger i USA. 1980, sommaren innan jag började gymnasiet, reste jag till Island med Fältbiologerna. 1984, efter gymnasiet, tillbringade jag hösten i Paris. 1991 flyttade jag till Irland för att börja mitt första jobb efter universitetet. 1994 flyttade vi, en nybildad liten familj, till Stockholm. 2000 åkte vi på bilsemester till England, och det var sista gången jag träffade min mormor som dog något år senare. 2010 åkte vi på bilsemester till USA, och det var sista gången vi reste som barnfamilj (med betoning på barn). 2013 flyttade vi till Kina, och 2013-2014 firade hela familjen jul och nyår i Tokyo. Det har naturligtvis varit många andra resor, både korta och långa, men de här resorna och årtalen sticker ut och bildar referenspunkter. Men nu är det tio år sedan vi kom hem från Kina, och jag kan inte komma på några resor som blivit milstolpar sedan dess. Om igen, vi har gjort många roliga resor men det är inga årtal som har fastnat. Det blir ett löfte till mig själv. När hela den här jobbsoppan har löst sig så ska jag komma på en ny milstolpe, en resa som blir en ny referenspunkt. Jag vill kunna säga: "Minns du året när vi åkte till..." Och nu när jag skriver det här så kom jag på en resa som sticker ut. Hösten 2019 åkte H och jag gemensamt tillbaka till Kina. Första kvällen, när vi precis anlänt till Hong Kong, tog vi tunnelbanan längst ut till Kennedy Town. Det var på hösten med milt och skönt väder. Vi promenerade läng kajen och tittade på kantoneserna som, precis om vi, njöt av kvällssolen och de lugna dyningarna från Sydkinesiska sjön. Ute på redden låg containerfartygen och på andra sidan bukten såg vi skyskraporna och bergen på Kowloon. När jag påminner H om den kvällen får hon något drömskt i blicken. Men det var också en föraning om sämre tider. I tunnelbanan hade demonstranter sprejat slagord om Hong Kongs självständighet på väggarna, och på gatorna patrullerade kravallpoliser i grupper om fem och fem. Någon månad senare bröt pandemin ut, världen stängde och vi slutade resa. Jag lägger 2019 till de övriga milstolparna.

Vecka 7: "Unprofessional"

Den här veckan: Barnbarnet har börjat gå på riktigt!, vinsalong hos Jerker och Annika, stadsvandring och övernattning i Uppsala,

Det är en märklig situation. Vi är en ganska stor grupp tjänstemän, hyfsat välbetalda, som har väldigt lite att göra. I brist på konkret arbete hittar vi på egen pysselsättning: "jag läser lite rapporter", "jag har ett par möten". En del är ärliga: "Jag har slutat jobba." Ju mer tid man har till sitt förfogande desto längre tid tar det att genomföra sina uppgifter. Det finns inga incitament för att vara effektiv eller att slutföra det man gör. Något som i vanliga fall skulle ta en halv dag kan tänjas och töjas till att ta flera dagar. Arbetsdagen blir till rutiner utan innehåll och känslan av meningslöshet växer. Men vad är problemet, frågar någon. En heltidslön för en deltidstjänst låter som en dröm. Njut så länge du kan! Och det gör vi väl också till en del. Häromdagen hade vi teammöte. Jag hade åkt till kontoret, men de andra arbetade hemifrån. Chefen verkade sitta någon helt annanstans. På videon kunde man se att han var i en lokal med träpanel på väggarna. "Var är du", frågade jag. "Skaffa aldrig häst, säger jag bara", sa chefen och lät trött. Han ringde in till mötet från dotterns stall. Jag är inte bättre själv. I tisdags körde jag två träningspass: gym på morgonen och löpning på eftermiddagen. Det var soligt och vackert ute, så varför inte. Organisationen är i förfall. I onsdags gick jag från jobbet vid halv fyra-tiden. På vägen ut såg jag två kollegor, en av dem är en mycket erfaren och erkänt duktig systemarkitekt, som i stället för att jobba satt vid skrivbordet och tittade på skidskytte-VM. (Sverige tog både guld och silver.) Jag känner mig inte helt bekväm med att inte gör rätt för min lön. H är mindre känslig. "Du har väl ingen anledning att vara lojal", menar hon eftersom jag inte orsakat situationen jag befinner mig i. 

"Du verkar lugn. En del som kommer hit är väldigt arga." Det var min "career coach" som kommenterade mitt lugna humör. Om man vill hitta nytt jobb inom företaget så kan man få hjälp av en coach. När allt blev rörigt med utförsäljningen tog jag kontakt, och det här är vårt andra möte. Jag bekräftar för henne att jag inte är arg och att jag inte hyser något agg mot min arbetsgivare. Fast det kanske inte är helt sant. Jag har en känsla av att ha fått kortare stubin i hela den här soppan. Häromveckan råkade jag i luven på en kollega. Vi hade haft en dialog i nästan ett år om ett uppdrag och vi kom aldrig framåt. När jag ställde frågor så svarade han med frågor, och till sist tröttnade jag och skrev ett surt mail till honom. Han svarade med ett ännu surare mail och kallade mig "unprofessional". Sedan dess har vi inte haft kontakt. Så lite arg är jag kanske. Jag garderar och säger till min coach att jag inte är arg just nu, men vem vet hur jag reagerar i framtiden. Lördag kväll är vi i Uppsala och lyssnar på en singer-songwriter från Delsbo. Det är helt okej. Han bjuder på sig själv och det är en varm stämning i den lilla lokalen. Som extranummer sjunger han, till vår förvåning, Flottarkärlek. Det är det bästa numret på hela kvällen och vi sjunger med så gott vi kan.

Jag ska spela på mitt bälgaspel så länge jag finns till
I min koja invid Rekaforsens fall
Jag ska drömma jag ska älska jag ska sjunga om jag vill
Medan månen över moarna går vall

Haderianhadera haderianhadera

Vecka 6: Optimism

Den här veckan: Högdalsfamiljen och Dottern hälsar på, H tillbringar helgen i Umeå, jag ser utställningarna "Unprofessional" av Matilde Søes Rasmussen på CFF och "Light Play" med Moholy-Nagy på Fotografiska.

En äldre kollega brukade avsluta möten med kommentaren: "It's good to be an optimist." Han var leveransansvarig och det var ofta stökiga projekt med arga kunder och utarbetade medarbetare. När allt verkade hopplöst uppmanade han till hopp och tilltro till att allt ändå skulle lösa sig till sist. Jag håller med honom: Det är bra att vara en optimist. Påståendet stämmer dessutom med vetenskapen, optimister har större sannolikhet att överleva än pessimister. Bara tron på att man klarar sig förbättrar oddsen. Pessimister slutar kämpa, eftersom de ändå anser att det är kört. Ledare bör vara optimister. Hur skulle det annars gå? Obama sa "audacity of hope", modet eller fräckheten att känna hopp. Winston Churchill led av svåra depressioner men påstod ändå: "I am an optimist - it does not seem to be much use to be anything else". (När jag kollar på nätet verkar Abraham Lincoln ha sagt någonting liknande så han var väl först.) Om jag befinner mig på ett sjunkande skepp i en storm så hoppas jag att kaptenen är optimist. Det ökar chansen för att jag och de andra passagerarna kan rädda oss i livbåtarna. Dessutom är det roligare att lyssna, läsa och umgås med optimister. I media är det gott om pessimister. Många kolumnister och opinionsbildare i de stora tidningarna profilerar sig med undergångsprofetior. De har alla ett liknande temperament: arga, ångestfyllda och självrättfärdiga. Alla förutspår den snara apokalypsen och pekar ursinnigt finger åt dem som inte håller med. Eller, man behöver inte ens vara oense i sak. Ibland håller man med om allvaret, men de är ändå arga eftersom man inte verkar lida av samma ångest som de gör.

Jag har märkt att jag ändrar stil beroende på vilken bok jag läser för tillfället. I julas läste jag essäer av den amerikanska författaren Charles D'Ambrosio. Han skriver halvsideslånga meningar med många inskjutna bisatser, och plötsligt blev mina meningar långa och vindlande med många bisatser. Just nu läser jag Kurt Vonnegut som skriver korta kärnfulla meningar, och jag ändrar stil till korta och enkla meningar. Jag är en epigon, om jag ska vara självkritisk, som saknar egen stil. Eller, om jag ska vara generös mot mig själv, så är jag en eklektiker som kan växla mellan stilar. Tisdag eftermiddag presenterar jag mitt strategiarbete för min chef och ett par kollegor. Jag har skrivit strategin tillsammans med en spansk systemarkitekt som bor i Göteborg. Vi samarbetar bra men har olika syn på hur strategin ska skrivas. Han, som den ingenjör han är, tycker att min resonerande stil saknar konkretion och tydlighet. Min portföljmetod är evolutionär, ett kollektivt arbete och ett pågående samtal som steg för steg utvecklar nya funktioner i dialog med kunder och medarbetare. Genom att skapa goda organisatoriska förutsättningar, det här är min teori, kommer portföljen att utvecklas åt rätt håll utan att man låser sig vid ett visst slutmål. I min summering av strategin är första ordet "Culture", och först därefter beskriver jag olika funktioner. "Jag känner igen hur du tänker", säger chefen, vi har haft den här diskussionen förut, och sedan efterfrågar han lite mer konkretion och en tydligare riktning. Det är inget problem. Jag kan ändra stil.

Torsdag morgon var en bra dag på pendeln. Med en smäll gick jag rakt in i den vanligtvis öppna men nu låsta dörren som leder in i biljetthallen. Kvinnan som kom från andra hållet öppnade utan problem dörren bredvid. Hon skrattade gott åt min farsartade entré, men det fanns inget elakt i hennes skratt, och i stället för att bli arg skrattade jag med henne. På tåget frågade mannen mitt emot vad jag läser för något, han satt själv med näsan i en bok, och jag visade omslaget på "Timequake" av Kurt Vonnegut. Han rynkade pannan och sa att han aldrig hört talas om honom. "Slaughterhouse-Five" försökte jag, men det hjälpte inte. Han visade också vad han läste, en fackbok om "benchmarking", vilket låter som en ganska trist start på dagen. Jag sitter på pendeln och ler när jag läser min bok, men den är egentligen mörk och handlar om tunga ämnen. Kurt Vonnegut var pessimist, och det fanns goda anledningar för honom att vara dyster. Han var soldat i andra världskriget med allt vad det innebar. Som krigsfånge i Tyskland fick han uppleva hur staden Dresden bokstavligen utplånades av amerikanska bombplan. Tiotusentals människor dog över en natt. Även efter kriget drabbades han av tragedier. Hans syster låg för döden i cancer, och två dagar innan hon dog omkom hennes man, Vonneguts svåger, i en trafikolycka. Systerns och svågerns tre barn var plötsligt och oväntat föräldralösa. Vonnegut och hans fru hade tre egna barn, de adopterade syskonbarnen och fick, från en dag till en annan, sex barn att ta hand om. Enligt definitionen är optimism en tro på att livet är värt att leva, och Vonnegut var inte absolut i sin pessimism. Han menade att en del människor levde liv som var värda att leva, men inte alla och inte de flesta. När han räknade på hela mänskligheten så var det ganska få, långt färre än hälften (sjutton procent för att vara exakt), som hade liv värda att leva. Kurt Vonnegut var, som sagt, pessimist, han diagnosticerade sig själv som "monopolar depressive", men han var också väldigt rolig. Det är kanske det som retar mig mest med kolumnisterna i tidningarna. Inte nog med att de är pessimister, de verkar dessutom vara mer eller mindre humorbefriade. Det blir lätt olidligt tungt. Hellre svart humor än ingen humor alls, tycker jag. Att vara dyster och rolig är ändå mycket bättre än att vara dyster och tråkig. Förra söndagen hade jag Barnbarnet på besök. Han tycker att livet är ett äventyr och är för det mesta glad. Jag hoppas att han behåller sitt goda humör och blir en optimist när han växer upp.

Burt Bacharach dog i veckan. Det är ingen tragedi, han blev 94, men ändå. Jag tycker om hans sentimentala melodier: "Do you know the way to San Jose", "Raindrops Keep Fallin' on My Head" med flera. Dödsrunorna beskriver hans sånger som "skenbart enkla". En del använder religion för att hantera livets svårigheter. Problemet med religion är att man måste tro. Det är tron som håller ihop delarna: bön, nåd, välsignelse och så vidare. Och utan tro ingen frälsning, ingen räddning, inget evigt liv. Vad blir kvar om man tar bort tron från religionen? I bästa fall kultur och humanism, tradition och högtider, gemenskap och sammanhang. Vi skapar mening genom att fylla livet med konst, musik och litteratur, vänner och familj. Det är inte det sämsta, det är till och med riktigt trevligt. En god vän till oss använder vin för att göra livet gladare. Inte på ett överdrivet sätt, utan bara som en anledning till att träffa vänner och umgås. Han är bra på att skapa god stämning och njuta av livet, och ändå stannar han ibland upp, suckar över livets kosmiska meningslöshet och vår planlösa färd på en, som han säger, "grusboll" genom rymden. Fredag morgon lyser solen på "grusbollen" och det blir en bra dag. Jag jobbar igenom strategimaterialet med min spanska kollega, och senare på dagen går jag till CFF (Centrum För Fotografi) vid Bjurholmsplan för att se Matilde Søes Rasmussens utställning "Unprofessional". Här är ett tips. Om du känner för en stunds småprat, gå in på ett galleri. Gallerister är ofta trevliga och verkar nästan tacksamma när någon vill prata med dem. Jag misstänker att timmarna på galleriet blir långa och ensamma, besökare som vill prata är välkomna avbrott i monotonin. (Och var inte rädd för att prata om konsten. Det är inget hemligt språk. Tyck vad du vill.) Så jag pratar lite med killen som har hand om utställningen. Flera av fotona är tagna i städerna runt Pärlflodsdeltat i Kina, och jag berättar för honom att jag själv bodde där ungefär samtidigt som bilderna är tagna. Helgen fortsätter på samma sätt. H är bortrest och jag passar på att regrediera till ett tonårsliv, lite lagom planlöst och impulsstyrt. (Jag menar inte att H i vanliga fall hindrar mig från att göra vad jag vill, men en vanlig helg koordinerar och synkroniserar vi våra aktiviteter.) Lördag ser jag Moholy-Nagy på Fotografiska. Söndag pysslar jag hemma, tvättar lakan och lagar en boeuf bourguignon som jag ska frysa in. Om ett par veckor är det skidhelg med kompisar i Hälsingland, och jag är ansvarig för middagen första kvällen. Tanken är att ta med en färdig gryta för att slippa laga på plats. Mitt intresse för vintersport har falnat de senaste åren, men middagarna i stugan är trevliga. Alright, säger du, nu har vi läst om mat, vin, konst och vänner. Tillbaka till det väsentliga: Finns mening utan tro? Sorry, den nöten kan jag inte knäcka.