Den här veckan: Peter Lindbergh och AdeY på Fotografiska, Sörmlandsleden från Mölnbo till Nykvarn.
Förra söndagen satt jag vid frukostbordet och funderade på varat och tiden. H hade åkt till Jämtland för att äta surströmming, och det var upp till mig att göra något vettigt av dagen. Helst ville jag lägga mig på soffan och läsa en god bok, men det var mycket i lägenheten som behövde fixas: glödlampor skulle bytas, gångjärn oljas, tvätt tvättas och så vidare. Vad ska man välja, kortvarig njutning eller långsiktig nytta? En skolad filosof hade nog sagt att först måste begreppen "njutning" och "nytta" definieras, men i stället för att fortsätta grubbla valde jag en snabb kompromiss. Jag gick till gymmet och kombinerade därmed nytta med nöje. På väg mot gymmet såg jag en pensionerad filosofiprofessor som var ute och joggade. Vi möttes i backen mellan Eriksdalsbadet och Ringvägen, och det såg ganska kämpigt ut när han stretade i motlutet, han är trots allt pensionär. Filosofiprofessorn vet mycket mer om "Sein und Zeit" än jag, och ändå hade vi kommit fram till samma beslut om vad vi skulle göra på vår lediga dag. I avvägningen mellan det korta och långa, det väsentliga och triviala, så är träning, tyckte vi båda, en rimlig och värdeneutral handling. Söndagen lunkade på i sakta mak, jag sysslade och pysslade, förmiddag blev till eftermiddag och framåt kvällen hade jag hunnit gymma, läsa bok och dessutom fixa saker i lägenheten, och det jag inte hann eller iddes göra på söndagen ordnade jag dan efter på måndagen.
Mitt första minne är från en spjälsäng. Jag har en minnesbild av de vita spjälorna och hur jag står upp i sängen. Det är en distinkt bild, jag minns rummet och sängens placering, men samtidigt är jag osäker på hur sann den är. Om minnet är korrekt borde jag ha varit två, tre år gammal. Går det att minnas händelser från den åldern, innan man ens har ett utvecklat språk? Det finns, har jag fått lära mig, något som kallas paradoxal historieskrivning. Enligt tankemodellen formar inte det förflutna samtiden utan samtiden formar det förflutna. I stället för den raka kronologin där en händelse leder till en annan, går utvecklingen åt andra hållet. Den traditionella tidslinjen från vänster till höger byter riktning och går från höger till vänster. En logisk kullerbytta, kan man tycka, det som har hänt har ju hänt och går inte att påverka i efterhand, men om man ser historia som en aktiv process, något som skapas och ständigt förändras, blir resonemanget mindre förnuftsvidrigt. Det handlar inte om det som faktiskt hände utan hur vi uppfattar det som hände, och uppfattningar kan ändras över tid och skilja sig åt beroende på vem som berättar. Det gäller inte bara stora historiska skeenden, utan även vår egen personliga historia. Vi samlar och sovrar, medvetet eller omevetet, bland våra minnen och skapar berättelser om oss själva. "Som jag minns det", säger vi ibland, men kanske är det mer korrekt att säga "som jag vill minnas det". Mitt första minne från spjälsängen är början på berättelsen om mig själv, och det har verkligen hänt, om jag vill.
