Den här veckan: Högdalsfamiljen och Dottern hälsar på, H tillbringar helgen i Umeå, jag ser utställningarna "Unprofessional" av Matilde Søes Rasmussen på CFF och "Light Play" med Moholy-Nagy på Fotografiska.
En äldre kollega brukade avsluta möten med kommentaren: "It's good to be an optimist." Han var leveransansvarig och det var ofta stökiga projekt med arga kunder och utarbetade medarbetare. När allt verkade hopplöst uppmanade han till hopp och tilltro till att allt ändå skulle lösa sig till sist. Jag håller med honom: Det är bra att vara en optimist. Påståendet stämmer dessutom med vetenskapen, optimister har större sannolikhet att överleva än pessimister. Bara tron på att man klarar sig förbättrar oddsen. Pessimister slutar kämpa, eftersom de ändå anser att det är kört. Ledare bör vara optimister. Hur skulle det annars gå? Obama sa "audacity of hope", modet eller fräckheten att känna hopp. Winston Churchill led av svåra depressioner men påstod ändå: "I am an optimist - it does not seem to be much use to be anything else". (När jag kollar på nätet verkar Abraham Lincoln ha sagt någonting liknande så han var väl först.) Om jag befinner mig på ett sjunkande skepp i en storm så hoppas jag att kaptenen är optimist. Det ökar chansen för att jag och de andra passagerarna kan rädda oss i livbåtarna. Dessutom är det roligare att lyssna, läsa och umgås med optimister. I media är det gott om pessimister. Många kolumnister och opinionsbildare i de stora tidningarna profilerar sig med undergångsprofetior. De har alla ett liknande temperament: arga, ångestfyllda och självrättfärdiga. Alla förutspår den snara apokalypsen och pekar ursinnigt finger åt dem som inte håller med. Eller, man behöver inte ens vara oense i sak. Ibland håller man med om allvaret, men de är ändå arga eftersom man inte verkar lida av samma ångest som de gör.
Jag har märkt att jag ändrar stil beroende på vilken bok jag läser för tillfället. I julas läste jag essäer av den amerikanska författaren Charles D'Ambrosio. Han skriver halvsideslånga meningar med många inskjutna bisatser, och plötsligt blev mina meningar långa och vindlande med många bisatser. Just nu läser jag Kurt Vonnegut som skriver korta kärnfulla meningar, och jag ändrar stil till korta och enkla meningar. Jag är en epigon, om jag ska vara självkritisk, som saknar egen stil. Eller, om jag ska vara generös mot mig själv, så är jag en eklektiker som kan växla mellan stilar. Tisdag eftermiddag presenterar jag mitt strategiarbete för min chef och ett par kollegor. Jag har skrivit strategin tillsammans med en spansk systemarkitekt som bor i Göteborg. Vi samarbetar bra men har olika syn på hur strategin ska skrivas. Han, som den ingenjör han är, tycker att min resonerande stil saknar konkretion och tydlighet. Min portföljmetod är evolutionär, ett kollektivt arbete och ett pågående samtal som steg för steg utvecklar nya funktioner i dialog med kunder och medarbetare. Genom att skapa goda organisatoriska förutsättningar, det här är min teori, kommer portföljen att utvecklas åt rätt håll utan att man låser sig vid ett visst slutmål. I min summering av strategin är första ordet "Culture", och först därefter beskriver jag olika funktioner. "Jag känner igen hur du tänker", säger chefen, vi har haft den här diskussionen förut, och sedan efterfrågar han lite mer konkretion och en tydligare riktning. Det är inget problem. Jag kan ändra stil.
Torsdag morgon var en bra dag på pendeln. Med en smäll gick jag rakt in i den vanligtvis öppna men nu låsta dörren som leder in i biljetthallen. Kvinnan som kom från andra hållet öppnade utan problem dörren bredvid. Hon skrattade gott åt min farsartade entré, men det fanns inget elakt i hennes skratt, och i stället för att bli arg skrattade jag med henne. På tåget frågade mannen mitt emot vad jag läser för något, han satt själv med näsan i en bok, och jag visade omslaget på "Timequake" av Kurt Vonnegut. Han rynkade pannan och sa att han aldrig hört talas om honom. "Slaughterhouse-Five" försökte jag, men det hjälpte inte. Han visade också vad han läste, en fackbok om "benchmarking", vilket låter som en ganska trist start på dagen. Jag sitter på pendeln och ler när jag läser min bok, men den är egentligen mörk och handlar om tunga ämnen. Kurt Vonnegut var pessimist, och det fanns goda anledningar för honom att vara dyster. Han var soldat i andra världskriget med allt vad det innebar. Som krigsfånge i Tyskland fick han uppleva hur staden Dresden bokstavligen utplånades av amerikanska bombplan. Tiotusentals människor dog över en natt. Även efter kriget drabbades han av tragedier. Hans syster låg för döden i cancer, och två dagar innan hon dog omkom hennes man, Vonneguts svåger, i en trafikolycka. Systerns och svågerns tre barn var plötsligt och oväntat föräldralösa. Vonnegut och hans fru hade tre egna barn, de adopterade syskonbarnen och fick, från en dag till en annan, sex barn att ta hand om. Enligt definitionen är optimism en tro på att livet är värt att leva, och Vonnegut var inte absolut i sin pessimism. Han menade att en del människor levde liv som var värda att leva, men inte alla och inte de flesta. När han räknade på hela mänskligheten så var det ganska få, långt färre än hälften (sjutton procent för att vara exakt), som hade liv värda att leva. Kurt Vonnegut var, som sagt, pessimist, han diagnosticerade sig själv som "monopolar depressive", men han var också väldigt rolig. Det är kanske det som retar mig mest med kolumnisterna i tidningarna. Inte nog med att de är pessimister, de verkar dessutom vara mer eller mindre humorbefriade. Det blir lätt olidligt tungt. Hellre svart humor än ingen humor alls, tycker jag. Att vara dyster och rolig är ändå mycket bättre än att vara dyster och tråkig. Förra söndagen hade jag Barnbarnet på besök. Han tycker att livet är ett äventyr och är för det mesta glad. Jag hoppas att han behåller sitt goda humör och blir en optimist när han växer upp.
Burt Bacharach dog i veckan. Det är ingen tragedi, han blev 94, men ändå. Jag tycker om hans sentimentala melodier: "Do you know the way to San Jose", "Raindrops Keep Fallin' on My Head" med flera. Dödsrunorna beskriver hans sånger som "skenbart enkla". En del använder religion för att hantera livets svårigheter. Problemet med religion är att man måste tro. Det är tron som håller ihop delarna: bön, nåd, välsignelse och så vidare. Och utan tro ingen frälsning, ingen räddning, inget evigt liv. Vad blir kvar om man tar bort tron från religionen? I bästa fall kultur och humanism, tradition och högtider, gemenskap och sammanhang. Vi skapar mening genom att fylla livet med konst, musik och litteratur, vänner och familj. Det är inte det sämsta, det är till och med riktigt trevligt. En god vän till oss använder vin för att göra livet gladare. Inte på ett överdrivet sätt, utan bara som en anledning till att träffa vänner och umgås. Han är bra på att skapa god stämning och njuta av livet, och ändå stannar han ibland upp, suckar över livets kosmiska meningslöshet och vår planlösa färd på en, som han säger, "grusboll" genom rymden. Fredag morgon lyser solen på "grusbollen" och det blir en bra dag. Jag jobbar igenom strategimaterialet med min spanska kollega, och senare på dagen går jag till CFF (Centrum För Fotografi) vid Bjurholmsplan för att se Matilde Søes Rasmussens utställning "Unprofessional". Här är ett tips. Om du känner för en stunds småprat, gå in på ett galleri. Gallerister är ofta trevliga och verkar nästan tacksamma när någon vill prata med dem. Jag misstänker att timmarna på galleriet blir långa och ensamma, besökare som vill prata är välkomna avbrott i monotonin. (Och var inte rädd för att prata om konsten. Det är inget hemligt språk. Tyck vad du vill.) Så jag pratar lite med killen som har hand om utställningen. Flera av fotona är tagna i städerna runt Pärlflodsdeltat i Kina, och jag berättar för honom att jag själv bodde där ungefär samtidigt som bilderna är tagna. Helgen fortsätter på samma sätt. H är bortrest och jag passar på att regrediera till ett tonårsliv, lite lagom planlöst och impulsstyrt. (Jag menar inte att H i vanliga fall hindrar mig från att göra vad jag vill, men en vanlig helg koordinerar och synkroniserar vi våra aktiviteter.) Lördag ser jag Moholy-Nagy på Fotografiska. Söndag pysslar jag hemma, tvättar lakan och lagar en boeuf bourguignon som jag ska frysa in. Om ett par veckor är det skidhelg med kompisar i Hälsingland, och jag är ansvarig för middagen första kvällen. Tanken är att ta med en färdig gryta för att slippa laga på plats. Mitt intresse för vintersport har falnat de senaste åren, men middagarna i stugan är trevliga. Alright, säger du, nu har vi läst om mat, vin, konst och vänner. Tillbaka till det väsentliga: Finns mening utan tro? Sorry, den nöten kan jag inte knäcka.
