Den här veckan: Skidhelg i Harsa.
Jag läser om "Factory Girls" av Leslie T Chang. Det är en fantastisk bok, både som journalistiskt hantverk och som berättelse. Chang ägnade flera år åt att skriva sin reportagebok om kvinnliga fabriksarbetare (knappt kvinnor ens, många är tonåringar) i Guangdong-provinsen. Under ett par decennier migrerade miljontals fattiga människor från Kinas landsbygd till fabrikerna i Dongguan, Shenzen och däromkring. Chang kommer nära kvinnorna och låter dem berätta om sina liv och drömmar, framgångar och motgångar. Berättelserna från de kinesiska megastäderna väcker minnen. Det är tio år sedan vi flyttade till Kina. Tio år! Jag hade gärna rest tillbaka, men efter pandemin har allt förändrats. Kina är inte samma land, Hong Kong är inte självständigt och hela världen är annorlunda. Vi flyttade till Guangzhou 2013. Det är en speciell känsla att bekanta sig med en ny stad, lära sig hitta i kvarteren och skapa en vardag med rutiner. Långsamt nystar man upp allt som är främmande. Vi var bara där ett år, men jag fortsatte att resa dit regelbundet även efter att vi flyttat hem till Sverige. Antingen flög jag direkt till Guangzhou eller så flög jag, vilket jag föredrog, till Hong Kong och tog tåget till fastlandet. Tågresan längs Pärlfloden var nästan lika vardaglig som att åka till Göteborg. Järnvägsstationen i Guangzhou var galet överbefolkad, men jag visste hur man skulle navigera stället och ta sig därifrån till hotellet. Jag visste hur taxikön fungerade eller, om jag kände för det, hur man tog tunnelbanan. Om jag bokat ett hotell vid Tianhe-torget och vädret var lagom (inte för blött och inte för varmt) kunde jag till och med promenera sista biten med min rullväska. Ett tag var Guangzhou en stad där jag kände mig hemma och trivdes.
Det finns några årtal som är självklara milstolpar i livet: när man gifter sig, barnens födelseår, första barnbarnet och så vidare. Jag minns också årtal när jag gjort vissa resor. 1976 var jag på sommarläger i USA. 1980, sommaren innan jag började gymnasiet, reste jag till Island med Fältbiologerna. 1984, efter gymnasiet, tillbringade jag hösten i Paris. 1991 flyttade jag till Irland för att börja mitt första jobb efter universitetet. 1994 flyttade vi, en nybildad liten familj, till Stockholm. 2000 åkte vi på bilsemester till England, och det var sista gången jag träffade min mormor som dog något år senare. 2010 åkte vi på bilsemester till USA, och det var sista gången vi reste som barnfamilj (med betoning på barn). 2013 flyttade vi till Kina, och 2013-2014 firade hela familjen jul och nyår i Tokyo. Det har naturligtvis varit många andra resor, både korta och långa, men de här resorna och årtalen sticker ut och bildar referenspunkter. Men nu är det tio år sedan vi kom hem från Kina, och jag kan inte komma på några resor som blivit milstolpar sedan dess. Om igen, vi har gjort många roliga resor men det är inga årtal som har fastnat. Det blir ett löfte till mig själv. När hela den här jobbsoppan har löst sig så ska jag komma på en ny milstolpe, en resa som blir en ny referenspunkt. Jag vill kunna säga: "Minns du året när vi åkte till..." Och nu när jag skriver det här så kom jag på en resa som sticker ut. Hösten 2019 åkte H och jag gemensamt tillbaka till Kina. Första kvällen, när vi precis anlänt till Hong Kong, tog vi tunnelbanan längst ut till Kennedy Town. Det var på hösten med milt och skönt väder. Vi promenerade läng kajen och tittade på kantoneserna som, precis om vi, njöt av kvällssolen och de lugna dyningarna från Sydkinesiska sjön. Ute på redden låg containerfartygen och på andra sidan bukten såg vi skyskraporna och bergen på Kowloon. När jag påminner H om den kvällen får hon något drömskt i blicken. Men det var också en föraning om sämre tider. I tunnelbanan hade demonstranter sprejat slagord om Hong Kongs självständighet på väggarna, och på gatorna patrullerade kravallpoliser i grupper om fem och fem. Någon månad senare bröt pandemin ut, världen stängde och vi slutade resa. Jag lägger 2019 till de övriga milstolparna.
