Den här veckan: Kvällsbad vid Eriksdalsbryggan, stughelg i Värmland.
Efter allt regn kom några milda sensommardagar, och måndag kväll badade vi under en stjärnströdd septemberhimmel. Vi pratade om det djupa samtalet. Författaren Lydia Sandgren (som är utbildad psykolog) skrev i Svenskan om hennes egen erfarenhet av psykoanalys. Det lät både ansträngande och dyrt. Du måste hitta en psykoanalytiker som du litar på och känner dig trygg med, helst ska du gå ett par gånger i veckan, behandlingen kan ta flera år och det finns ingen garanti att det hjälper. Dessutom måste du vara verbal och kunna formulera tankar om dina känslor. En behandling för den akademiska medelklassen, låter det som. Ändå tycker jag om tanken på ökad självinsikt genom samtal. Vi såg ett reportage på teve om biblioterapi. Personen i reportaget hade känt sig ensam och nedstämd, en känsla som varade i flera månader, och hon tyckte att tillvaron innehöll för få existentiella samtal. För att komma till rätta med sina problem gick hon i biblioterapi, man läser en bok i grupp och diskuterar sedan existensiella frågor tillsammans med en bibliotekarie och en kurator. Även den här terapiformen tyckte jag lät tilltalande, djupa samtal baserat på litterära texter. Jag googlade och Folkuniversitetet har kurser som erbjuder "[a]tt utifrån litteraturens hjälp få perspektiv på livsfrågor och möjlighet att reflektera under kunnig vägledning". Fem gånger för 1650 kronor. Jag tror personen i tevereportaget har rätt, det är för få existentiella samtal i vardagen. Inte förrän det bränner till och tillvaron känns skör börjar vi prata med varandra på djupet, men när det väl händer är vi ovana och osäkra på hur man ska prata om svåra saker. För ett par år sedan satt jag med vänner i en stuga i Hälsingland. Det var mycket småprat, men plötsligt blev det en annan stämning i rummet och konversationen blev allvarlig. Janne berättade att de upptäckt en tumör, "stor som en knytnäve", på hans ena njure och att det också hade spridit sig till lungorna. Behandlingen hade hittills inte hjälpt, men de skulle testa någon form av immunterapi. Han var helt lugn, ett snett leende på läpparna, när han berättade om sin sjukdom, men mittemot satt hans fru Ylva med tårarna rinnande nerför kinderna. Vi frågade om han var rädd. Han tyckte det var läskigt men var samtidigt tacksam för det liv han har och har haft. "Det är nog värst för Ylva", sa Janne. I helgen satt vi, samma gäng, i en stuga i Värmland. Janne var solbränd och vältränad, immunterapin hade fungerat. Han går fortfarande på kontroller men än så länge ser det bra ut. Samtalet var glatt och lättsamt, men om livet skulle bränna till igen så är vi beredda, vi vet hur man för ett djupare samtal.
