Den här veckan: Jag läser "Understanding a Photograph" av John Berger, mitt långfinger får en knäck och jag drabbas av droppfinger, jag läser "Kitchen" av Banana Yoshimoto, studentmottagning hos Monica, naturismens dag i Ågesta, jag läser "Allt jag önskar mig" av Grégoire Delacourt".
Tisdag morgon fastnar mitt finger i överkastet när jag bäddar sängen, det knakar till och fingerspetsen på mitt högra långfinger pekar plötsligt nittio grader neråt. "Droppfinger", säger sköterskan på närakuten. Allmänläkaren och röntgenläkaren bekräftar diagnosen, och jag får en liten gipsskena som ska sitta på fingret i sex veckor. Inte mycket att gnälla om, men det gör mig ändå lite låg. Allt blir krångligare: hygien, städa, handla, laga, träna, bada, skriva och så vidare. Värmeböljan fortsätter och vi tillbringar lördagen "textilfritt" i Ågesta. Söndag morgon regnar det. Ske lov och pris! De senaste veckorna har det varit snustorrt och ett fint lager av damm har täckt hela stan. Det är ett stilla regn, ett bra regn som långsamt tränger ner i marken och sugs upp av växtligheten, inte ett skyfall som spolar bort jordlager och skapar små jordskred längs grusgångarna. Tyvärr är det nog för lite för att göra riktig nytta. Vi skulle behöva regn i säkert en vecka för att kompensera för torkan, en riktig rotblöta som gör myllan mörk och gräset grönt.
Jag läser om plötslig rikedom, ett klassiskt tema för en roman. En person under små omständigheter får oväntat en enorm summa pengar som kan lösa alla hennes materiella och finansiella problem, men är det en välsignelse eller förbannelse? Bokens huvudperson är rädd att förlora det som inte går att köpa för pengar: kärlek, vänskap, heder och moral. Hon är rädd att rikedomen ersätter små bekymmer med stora bekymmer. Förra veckan läste jag om ett annat dilemma. Huvudpersonen var tvungen att, i en politiskt tubulent tid efter andra världskriget, välja mellan man och barn och väljer, till allas förvåning och förfäran, mannen. Inte för att hon vill sitt barn illa eller är rädd om sitt eget skinn, tvärtom, men för att hon inte kan ljuga om sin man. Sanningen, och därmed hans heder, måste upprätthållas, fast han redan är död. En enkel lögn hade räddat både henne själv och hennes dotter från undergång. Beslutet får återverkningar i flera generationer, och när hon är gammal vill hennes familj att hon ska erkänna sitt misstag. Det är inte lätt att göra rätt och somliga beslut går inte att göra ogjorda, och ändå måste vi försonas med våra handlingar och vägval.
Söndag eftermiddag sitter vi på perrongen och väntar på tunnelbanan till Hökarängen. Det har småregnat hela dagen och det luktar blöt asfalt. Vi ska till Dotterns lägenhet och vattna blommor. "Du ser smalare ut", säger H och granskar mitt ansikte. Jag fantiserar om mat: gräddiga bakverk, ostar och desserter. Tänk att få sätta tänderna i en chokladbiskvi från ett konditori. Det är mest mjöl och socker som upptar mina tankar, inte så mycket kött och sås. Min hjärna vill ge mig snabba kolhydrater som går rätt in i blodet, ett sockerrus. På tisdag nästa vecka har jag nästa invägning, och då ska jag ha uppnått mitt första delmål (tre kilo lättare) i min nedåtgående viktkurva. Tanken på att misslyckas gör mig nervös.
