Den här veckan: Vegopasta hemma med Högdalsfamiljen, vi ser Filmberätterskan av Lone Scherfig på Skandia, laxmiddag hemma med föräldrarna, The Arc of Oblivion av Ian Cheney på Sture, ost och vin på Corvina Enoteca i Gamla stan, vernissage med JH Engström på Stockholms Fotoantikvariat, Mission Impossible på SFAnytime, vinterpromenad runt Hellas.
Kan man ändra livsstil, och vad är isåfall priset? Jag läste den självbiografiska eller autofiktiva romanen Love me tender av den franska författaren Constance Debré. Hon tillhörde etablissemanget i Paris, kom från en känd familj och var framgångsrik försvarsadvokat. Sedan bröt hon helt med sin borgerliga tillvaro, rakade av håret, tatuerade “plutôt crêver” på halsen och blev lesbisk (vilket hon kanske redan var). Priset var högt. Hon hade ingenstans att bo, förlorade vårdnaden om sitt barn och tvingades stjäla för att överleva. Belöningen: Hon fick ägna sig åt sitt författarskap och leva ut sin lesbiska livsstil. Hon blev kompromisslöst självcentrerad, skulle man kanske kunna säga, förutom i relationen till sitt barn som hon kämpade för att få träffa och umgås med. Det är ju inte riktigt Debrés radikala förändring som jag strävar efter, men på mikronivå har jag redan ändrat mitt sätt att leva från kontorspendlande tjänsteman till hemmasittande bohem. Jag köper inte längre kontorsskjortor som kostar nästan tvåtusen kronor. Det gör ont i mig de få gånger jag är på kontoret och betalar hundratjugo kronor för en dyr och dålig dagens rätt i personalmatsalen. Häromdagen var jag nere i källaren och letade efter mina gamla vinterskor. Tanken på att köpa nya dyra dojor tilltalade mig inte. Men det är lätt att leva snålt när man fortfarande har en stadig lön som betalas ut varje månad. Har jag verkligen viljan och modet att betala priset för en annan, innehållsrikare men inkomstfattigare, livsstil? Skulle jag, bildligt talat, kunna tatuera "hellre dör jag" på halsen? "Friheten har alltid ett pris", säger Constance Debré.
