Kallt och salt

Vi bor på Södermalm i Stockholm. Det är grönt där vi bor fast det är mitt i stan, och runt våra kvarter finns det gott om träd och parker. Om det är sommar och varmt så badar vi från bryggorna i Årstaviken. I viken finns abborre och braxen, och en tidig morgon när H och jag stod på en av bryggorna simmade två rådjur i sundet framför oss. På andra sidan vattnet kan man promenera i Årstaskogen längs de backiga stigarna mellan broarna, och i skogen har jag sett kungsfågel, nötskrika och korp. Marken mellan tallarna är täckt med blåbärsris och liljekonvalj, och när det är vår blommar vitsipporna. Ibland paddlar jag kajak runt Årstaholmar och spanar på hägern som jagar fisk i vassen. Vi har naturen mitt i stan.

Men så är det inte i alla städer. Jag hade precis flyttat till Kina, och i staden där jag bodde var det människor överallt, kanske runt femton miljoner, ingen visste säkert. Det fanns gott om träd och parker, och det flöt en bred flod rakt genom staden, men parkerna var bullriga och floden förorenad. I norra delen av staden låg ett område med skogsklädda kullar och tempel. Det gick en kabinbana till en bergstopp, Baiyun Shan, men det var inte högre än att man kunde vandra hela vägen längs en stenlagd gångväg. På helgerna var det fullt med familjer som hade picknick; de lekte, pratade och sjöng. Det var trevligt, men det var inte tyst.

Jag åker till Baiyun Shan en söndag. Det är fullt med folk vid entrén och längs gångvägarna. I stället för att ta kabinbanan börjar jag gå. Det är människor både framför och bakom mig: barn, tonåringar, mammor och pappor, gummor och gubbar. Alla ska uppför berget. I en glänta står en friluftskör och sjunger. Körledaren har hängt upp stora blad med sångtexter på en lina mellan träden. Det är subtropisk värme och bredvid gångvägen sitter tanter och fläktar sig i hettan.

En bit upp på berget ser jag en öppning i buskaget som leder in i skogen och bort från alla människor. Jag går in genom öppningen och följer en stig. Stadsbruset tystnar, fåglar sjunger och fjärilar fladdrar förbi. Efter någon kilometer går jag först nerför en ravin och sedan ut på en grusväg. Där ligger ett par slitna hus med tvättlinor och grönsaksland, och en bit bort kan man höra grisar och höns. Jag fortsätter längs grusvägen och kommer fram till en skylt där det står ”Military Administration Office”. Där borde jag ha stannat och vänt tillbaka, men det gjorde jag inte. Jag kommer in på en grusplan, några soldater spärrar upp ögonen och sedan är jag fast.

Soldaterna visar att jag ska sitta ner på en bänk och ställer sig sedan och tittar på mig. De är artiga och bjuder på vatten, men jag får inte gå därifrån. De hämtar en ung soldat som ska vara tolk. Han säger något som jag inte förstår, och jag säger något som han inte förstår. De hämtar ett befäl och börjar ringa en massa samtal. De tittar på min entrébiljett, mitt körkort och min hemadress. De vill se min kamera, och jag får ta bort bilder som jag har tagit i närheten. Till sist ringer jag Vivienne, assistenten på jobbet, som får prata med dem. Det tar säkert en timme, men efter ännu fler samtal verkar det ordna sig. Tolken och en annan ung soldat ska eskortera mig till huvudleden och de andra besökarna.

Stigen tillbaka går genom tät och kuperad skog. Det är den finaste delen av hela vandringen, och vi går i kanske en kvart. Det är mitt på dan och varmt, soldaterna svettas och tar av sig uniformsskjortorna. Till sist kommer vi ut på gångvägen bland de andra människorna. Tolken ser på mig och säger:
– Sorry, China welcomes you!
Vi ler, skakar hand och skiljs som vänner.

...

Vi bor vid Mälaren där vattnet är milt och sött, men ibland längtar jag efter havet där vattnet är kallt och salt. Om det är en solig söndag så tar jag tunnelbanan till Björkhagen, vandrar Sörmlandsleden förbi Söderbysjön, genom Nackareservatet och följer sedan skyltarna mot Erstaviken. Resan börjar i hörnet av Medborgarplatsen. Ingången till tunnelbanan ligger precis vid kvartersparken Björns trädgård. Det är morgon och lördagsnattens skräp ligger kvar på marken utanför tunnelbanestationen. Nattugglorna har somnat, morgonvandrarna har vaknat. Jag går genom tunnelbanespärrarna, nerför trappan och ställer mig på perrongen för södergående tåg.

Perronger har en egen dramaturgi, scenografi och koreografi. Det är tre akter spelade på två minuter. I första akten står människor stilla och för sig själva. Det är tyst och ingen säger något. I andra akten kommer först ljudet och vinden och sedan tåget som kör in från vänster. Alla som har stått stilla och väntat börjar flacka med blicken. Vilken vagn ska jag ta, var finns det lediga platser? Om det är mycket folk blir det en tävling om sittplatserna. Några vinner och andra förlorar. I andra och sista akten har scenen ändrats från perrongen till tunnelbanevagnen. När dörrarna stängs så blir det lugnt igen. De som fick sittplats andas ut och slappnar av, medan de som fick ståplats suckar och resignerar. Ridå. Men idag är det söndag och glest med människor. Jag kan välja bland lediga platser, ställa ryggan på sätet bredvid och sträcka ut benen framför mig.

På Söder går tunnelbanan under marken, men efter Skanstull kör tåget ut ur tunneln och upp på bron över Hammarbyslussen. Bron går högt och i dagsljuset ser man långt. Till höger ligger Mälaren med Årsta, Liljeholmen och Södermalm. Till vänster ligger Hammarbykanalen, Hammarby sjöstad och Hammarbybacken. Från Hammarbybacken har man en av stans bästa utsikter. När vädret är klart ser man ända till höghusen i Kista (min arbetsplats) en och en halv mil bort. Norrut är det bra utsikt över husen och gatorna, men vänder man sig om är det mest grönt. Stockholm är en liten stad i en stor skog.

Från tåget ser jag låga flerfamiljshus, träd och lekplatser. Det är trevliga områden söder om Söder, men fastighetsägarna kämpar mot graffiti och klotter, och för att skydda fasaderna planterar de buskar och klätterväxter framför husen. Polisen grep för ett tag sedan flera personer som i många år klottrat på tunnelbanetågen. Enligt åklagaren var det "stadgade män med fru och barn, som har bra arbeten och tjänar förhållandevis ganska bra och är en bit upp i åren". Vafan?

Det brukar gå tiggare i vagnarna, ibland flera stycken på samma tåg. H och jag satt bredvid varandra när en man satte sig mitt emot. Han ville sälja en tidning och H gav honom en tjuga. Mannen sa tack och gick vidare.
– Han behöll tidningen.
– Då slapp du läsa den.

I tunnelbanan sitter alla tillsammans, och det är ont om plats när pendlare ska till och från jobbet. Jag var på väg hem från Kista – skjorta, rock, portfölj i knäet – och på platsen mittemot satt en kvinna i trettioårsåldern. Hon hade stora ögon, stort hår och pratade högt. Hon skulle in till city och sälja en bit hasch, sa hon så att alla hörde. Passagerarna runt omkring sneglade och några ungdomar som stod i gången skojade med henne. Plötsligt såg hon på mig med sina stora ögon.
– Jag vill vara som dig, sa hon.

Björns trädgård, parken där jag tog tunnelbanan, kan vara en stökig plats. Nu på morgonen är det tyst och lugnt, men på kvällarna härjar fyllon, langare och slagskämpar. Om det är hemmamatch eller demonstration står polisbilarna i rad längs gatan. Det är en stökig plats, men det är också en vacker plats, och på våren blommar både fruktträd och kastanjer. Parken är gammal och några träd är lika höga som husen runt omkring. Min farmor längtade efter blommande kastanjer. Hon bodde i Paris i slutet av tjugotalet, och många år senare drömde hon om att än en gång få se kastanjerna blomma i Tuilerierna. Det fanns egentligen ingen anledning till varför hon inte skulle kunna resa tillbaka till Paris. Mina farföräldrar hade det gott ställt och reste utomlands varje år, men kanske förstod hon att minnet var vackrare än verkligheten.

Farmor var i Paris tio år efter första världskriget. Det var också tio år efter ryska revolutionen. På uteserveringarna längs boulevarderna satt uniformerade ryska officerare som hade flytt när tsaren föll. "Åh, vad vi glodde!" sa farmor när hon tänkte på de stiliga officerarna. Kriget skapade une génération perdue och i Paris levde desillusionerade amerikaner. H himlar med ögonen när jag pratar om Henry Miller och Ernest Hemingway, självupptagna män med en tveksam syn på kvinnor. Deras böcker har inte åldrats på ett bra sätt, och jag tar avstånd från deras misogyni, men jag har samtidigt svårt att värja mig mot deras nihilism, vemod och svarta humor. Jag gick sista året i gymnasiet och stod framför en hylla i skolbiblioteket. Av en slump fick jag syn på Henry Millers "Tropic of Cancer". Jag tog ner den från hyllan och läste första sidan: "I have no money, no resources, no hopes. I am the happiest man alive." Det räckte för en vilsen tonåring med dålig styrfart. Hösten efter studenten åkte jag till Paris med Henry Miller under armen.

Farmor var barnflicka hos prästen i Svenska kyrkan och hade flera starka minnen från Paris. Hon berättade för mig om en natt när kokerskan blev svårt sjuk. Farmor rusade till prästparets sovrum, knackade på dörren och bad prästfrun att skynda sig. Här skakar farmor på huvudet åt sin egen naivitet och att hon som ung var "så förfärligt dum" om hur liv blir till, för kokerskan var inte sjuk utan gravid, och det var förlossningen som hade satt igång. Prästfrun visade ingen pardon. Hon ville inte ha oäkta barn i huset och kokerskan fick sparken. Prästfrun var sträng, men farmor blev god vän med sonen Gustaf som hon passade, och de höll kontakten resten av livet. Över femtio år senare, när jag var i Paris, bad farmor mig att ringa upp Gustaf och framföra en hälsning. Jag ringde honom och han tackade vänligt för hälsningen, men jag är inte säker att han riktigt förstod vem jag hälsade från.

...

Tunnelbanestationen i Björkhagen är populär bland stockholmare som gillar friluftsliv. De som kliver av tåget har kängor på sommaren och pjäxor på vintern. Perrongen ligger ovan marken, och för att komma ut tar jag inte rulltrappan upp utan ner, går genom spärrarna och förbi Pressbyrån. Mittemot utgången står det "Sörmlandsleden" på en skylt. Jag går höger, nerför en trappa och över till andra sidan vägen där leden börjar. Sörmlandsleden är lång, över hundra mil uppdelade i sextiotvå etapper, och det här är första etappen. Leden börjar mellan två björkar och fortsätter sedan genom en sank skogsdunge. Jag tycker om att gå, det gör mig gott till både kropp och knopp, och den här vandringen, egentligen mest en skogspromenad, är bara en dryg mil. Det tar kanske två timmar, tre med avstickare och fika. Det känns bra, tre timmar till fots. I min egen takt. Höger fot först.

Den första avstickaren kommer direkt. In till vänster i dungen ligger en djurkyrkogård som förvaltas av föreningen Stockholms Djurkyrkogårdar. En del gravar har riktiga gravstenar i svart granit, medan andra bara har enkla träkors. På den största stenen står det en text till Levon: "Min son, min bror. Det är så tomt utan dig. Vi älskar dig oändligt mycket och saknar dig. Livet utan dig kommer aldrig vara detsamma. Tills vi ses igen / Mamma & Syster". Stenen är graverad med ett porträtt på Levon som har stora ögon och en liten nos. En bit bort på ett vitt träkors står det bara "Pip", och man misstänker att det är ett mindre djur som ligger där.

I vår familj har vi också begravt husdjur. Det var sorgligt när vår första guldhamster dog, och för att bearbeta sorgen läste vi "Adjö, herr Muffin" av Ulf Stark. Boken handlar om marsvinet herr Muffin som är gammal och sjuk och som ser tillbaka på sitt långa marsvinsliv. I slutet av boken begravs herr Muffin i trädgården. Det var vinter när vår hamster dog, och vi var tvungna att vänta på varmare väder så att tjälen skulle gå ur marken. När det väl var dags så hade en hamster till dött, och vi bestämde att de skulle få en gemensam begravning. En vacker och vemodig försommarkväll körde vi till Albysjön i Tyresö. Vid sjön finns en udde som ligger lite avsides och vi tyckte det var en fin plats. På udden finns också en bäverkoloni, och det kändes bra att hamstrarna skulle få vila bland stora gnagarkompisar. Vi gjorde i ordning graven, och när det var klart satte vi oss på huk runt omkring. H hade valt sången "Klättermusens vaggvisa" och hon sjöng: "Vyss lull lilla palt, leka får du sedan. Alla musbarn överallt sover allaredan. Somna sött i vaggan din. Jag ska inte störa. Räven sover också nu, med svansen under örat".

Direkt efter björkdungen kommer en stor öppen yta med grillplats och picknickbord. Platsen är populär bland barnfamiljer och dagisgrupper. Barnen (galonbyxor och reflexvästar) leker i skogsslänten bredvid picknickområdet. En ny generation introduceras i svenskt friluftsliv. Efter grillplatsen ligger ett utegym och en spårcentral. I Björkhagen möts flera olika spårsystem, och det måste vara ett av Sveriges största nät av sammanhängande motionsspår: Hammarbyhöjden, Björkhagen, Kärrtorp och vidare ut mot Hellasgården. Finns det, förresten, något annat land som har fler motionsspår per capita än Sverige? Vartenda samhälle med självaktning har ett spårområde där ortens idrottsföreningar tränar. I spåren ser man ungdomslag med klubbdräkter men också gubbar och tanter i urmodiga, solblekta träningsoveraller. Jag älskar elljusspår. För mig är elljusspår kvällslöpning genom granskog och hygge. På sjuttiotalet, när vi hade sommarträning, åkte hela klubben – ungdomar, juniorer och seniorer – iväg gemensamt med bil. I skogen försökte man tävla mot de som var äldre, en del i landslagsklass, som man såg upp till och försökte efterlikna. Jag tror det gav en grundfysik och ett lite bättre självförtroende till en ganska osäker kille.

Jag fortsätter på den breda grusvägen. Här är fint, men området är populärt och det är mycket folk både i skogen och på gången. Vid en stigförgrening finns karta och vägvisare. Om man tar till vänster kommer man till Dammtorpssjön och sedan till Hellasgården som är ett friluftscenter för hela sydöstra Stockholm, men jag håller mig till Sörmlandsleden som går rakt fram. Efter ytterligare en bit svänger leden av till vänster mot Söderbysjön och Björkhagens golfklubb. Golf intresserar mig inte, och en del golfbanor tar alldeles för stor plats, men den här banan är diskret och ligger fint inbäddad mellan skogen och Söderbysjön. Golfklubben har ett fik, och på uteserveringen sitter golfare och vandrare tillsammans. Man får inte sitta vid borden och äta egen matsäck så här är ett tips: Runt hörnet, bakom en buske står en bänk mot en husgavel. Bänken ligger i lä och vetter mot sydost; fasaden är av mörkt trä och absorberar solvärme. Soliga vårvinterdagar är det som att sitta i en snögrop i fjällen − varmt och vindstilla. Där kan man äta sin medhavda matsäck i fred.

Den här gången är det för tidigt för fika och jag fortsätter leden söder om sjön, uppför en kort backe och in i tallskogen. Sjön smalnar av österut och blir till en å. Ältaån går mellan östra Söderbysjön och västra Ältasjön. Åmynningen ligger i en klippravin, och det går en smal träspång över vattnet. Från klipporna slingrar sig sedan ån vidare genom aldungar och vassruggar. Om det är en kall vinter utan snö så kan man åka skridsko på isarna från Dammtorpssjön över Söderbysjön och hela vägen till Ältasjön. Det finns också, om man skulle bli trött eller frusen, en våffelstuga precis innan Ältasjön. Följ skyltarna mot Brotorpsstugan där orienteringsklubben Skogsluffarnas OK serverar våfflor med sylt och grädde.

Om det är en vit vinter så kan man åka samma sträcka (Dammtorpssjön, Söderbysjön, Ältaån och Ältasjön) på skidor, men det är inte så ofta som snön ligger. Stockholm har många skidåkare men lite snö, och ändå ska en svensk tjänsteman helst ha ett Vasalopp på sitt CV. Även jag skickade in en anmälan för att åka "i fädrens spår för framtids segrar", köpte skidor, vallaburkar och toppluva. Det kändes långt för någon som inte åkt så mycket längd, och jag behövde träna. Det var dåligt med snö i stan, men i Avesta, två timmar med bil från Stockholm, finns det en konstsnöbana. Jag ringde för att fråga om spåren.
− Världsklass! svarade killen på dalmål.

Jag körde dit tidigt en lördag. Banan var backig, spåren stenhårda och jag slog nästan ihjäl mig innan jag förstod hur man skulle ploga genom kurvorna. Det är en kort bana – tre kilometer – och jag åkte tio varv. I bilen på vägen hem kändes det omöjligt att åka nio mil, men två månader senare kom jag i mål i Mora, och det var aldrig så hemskt som första turen i Avesta.

Efter Söderbysjön lämnar jag Sörmlandsleden och följer istället det gula femkilometersspåret som utgår från spårcentralen vid Hellasgården. Det går uppför men är lättvandrat. Genom skogen och tvärsöver stigen går en led för mountainbike-cyklister som fortsätter mot Ulvsjön. Cykeldäcken sliter på marken och man kan se skadorna på tallarnas rötter. Ulvsjön är ett bra utflyktsmål. Det finns höga klippor på norra sidan med utsikt över sjön. H och jag sitter där ibland och fikar – kaffetermos, varsin mugg och macka – med solen i ansiktet och sjön nedanför oss. Men jag viker inte av utan fortsätter rakt fram längs det gula spåret, och medan jag går ska jag berätta för er om gammal humor.

Ibland får vi besök av de vuxna barnen. H och jag bjöd på middag och vid bordet frågade jag:
– Vad står det på Söderkisens gravsten? 
– Vadå? 
– ”Här vilar en annan.” 
H log snett medan barnen (uppvuxna på Söder!) såg på mig med tomma blickar. 

Humorn delar generationerna. Här kommer en till.

En korvkiosk exploderar och alla korvarna flyger i luften. En av korvarna landar i handen på en ängel uppe i himlen. Ängeln har aldrig sett en korv förr och undrar vad det är för något. När Jesus kommer förbi frågar ängeln:
– Jesus, vet du vad det här är för något? 
Jesus tittar länge på korven.
– Nä, jag har aldrig sett något liknande. Vi går och frågar mamma, säger Jesus. 
De letar upp Jungfru Maria och visar korven för henne. 
– Mamma, vet du vad det här är för något? 
Jungfru Maria tar korven och studerar den noga. 
– Jag är inte säker, men det ser ut som en helig ande. 

Här är en till, men det är den sista.

Vad sa Gunnar Sträng när han åt biff?
– Moms!

Grattis till dig som inte förstod skämten. Du har nog inte fyllt femtio.

...

Stigen delar sig igen och jag byter till det gröna milspåret som går i en tunnel under Ältavägen. Inne i skogen, direkt efter tunneln, ligger en äventyrsbana, en lekplats för möhippor, svensexor och barnkalas. Från äventyrsbanan går leden längs en grusväg, förbi en vägbom, under en kraftledning och uppför en sandås. Direkt efter kraftledningen korsar Sörmlandsleden spåret. Här gör jag en kort avstickare och följer Sörmlandsleden åt vänster. Stigen går neråt och i en sänka ligger Sandakällan. Det rinner vatten från två horisontella rör som sticker ut från åsen. Vattnet rinner långsamt, ungefär som när man fyller ett vattenglas från en kökskran.

När jag närmar mig källan kommer en kvinna från andra hållet. Hon har svart hår, svarta jeans, svarta solglasögon och en svart väska. Hon plockar fram två plastflaskor som hon fyller med vatten från källan. När hon fyllt flaskorna stoppar hon ner dem i väskan och går utan att säga något. Kommunen har satt upp en skylt "Välkommen till Sandakällan", men sedan står det att man dricker vattnet på egen risk eftersom de inte tar några vattenprover. Jag tar upp min vattenflaska ur ryggan och fyller den från röret. När jag är klar kommer en medelålders kvinna och en tonårstjej. Kvinnan har kort grått hår och stålbågade glasögon. De plockar fram plastflaskor ur en tygkasse och börjar fylla dem med vatten. Vid ett annat tillfälle träffade H och jag en man som kom med två stora plastdunkar. Han bodde i stan, berättade han, men kom hit regelbundet för att hämta vatten.
– Vad gör du med vattnet?
– Jag dricker det. Det smakar bättre.

Leden fortsätter från Sandasjön till Strålsjön. Sandåsen är inte brant – mest ett segt motlut, en slakmota – men jag blir ändå varm och svettig. När barnen fortfarande var barn, men inte allt för små, gjorde vi utflykter hit för att plocka bär, bada, vandra och cykla. Sandasjön, som ligger nedanför källan, var rolig att bada i, men den har ingen riktigt badplats och man får kämpa för att komma i och ur vattnet från klipporna. Strålsjön, på andra sidan åsen, har en bra familjebadplats med strand och brygga. Vi gick på stigen från Sandasjön till Strålsjön och såg en kopparödla framför oss.
– Är den död?
– Den rör sig inte.
Hela familjen tog ett steg framåt. Ödlan ryckte till.
– Den lever!

– Rör den inte.

Hela familjen tog ett steg bakåt. Ödlan slank iväg.

Skogen är full med mat. En man satt på huk bland träden och plockade bär. Han hade två hinkar, en för blåbär och en för lingon, men bara blåbärshinken var full. Två korta medelålders kvinnor med asiatiskt utseende bar på korgar fulla med svamp. De kom ut från skogen, korsade stigen och gick in bland träden på andra sidan. Hemma gör H pesto av löktrav och kirskål som hon plockar i skogen.

Jag gillar att handla. Det roar mig att planera en middag, leta råvaror, känna på grönsaker, lukta om frukten är färsk, prata med handlaren i delikatessdisken och måtta en lagom stor bit kött eller fisk. Hemma i köket förbereder jag tillagningen, radar upp ingredienserna, knyter förklädet om midjan, sätter på musik och öppnar en flaska vin. H avskyr att handla. Helst slipper hon helt och hållet men annars ska det gå så fort som möjligt. Hellre den lilla dyra affären som ligger bara tvärs över gatan än den längre bort med ett mycket bättre utbud. Hellre färdigförpackat än lösvikt så att man slipper plocka och välja själv.

Ibland handlar H och jag tillsammans. Inne i den välsorterade affären står jag framför en hylla med fransk sylt. I ögonvrån ser jag att H tittar på mig. Jag stirrar tillbaka och säger:

– Nu tänker jag ta en vara och jag vill inte ha några kommenterar.

För att vara extra tydlig så drar jag igen ett osynligt blixtlås framför munnen.

– Zip it! säger jag.

Jag plockar ner en syltburk och lägger den i korgen. H fortsätter att titta på mig och säger:

– Varför köper du sylt när vi har hemma?

– Du kan alltså inte låta bli? Jag är mer än myndig och tjänar egna pengar, men jag får ändå inte köpa sylt om jag vill!

Vi har sylt hemma i kylen. Sylt som är god och som vi har kokt själva. På kolonilotten har vi svarta vinbärsbuskar som ger mycket mer bär än vi orkar skörda. Min svärmor och svägerska plockar hinkvis med bär i Jämtlands skogar, och en del av bären hamnar hos oss. Hela frysen är full med bär och efter ett tag går påsarna sönder. När jag öppnar frysen sprätter bären ut över köksgolvet. Jag tvingas ner på knä och får krypa runt på alla fyra för att leta. Kampen är avgjord, segraren korad och jag förlorade.

...

Precis innan Strålsjön står nya vägvisare. Ovanför en av skyltarna har någon skrivit "FENTANYL" med prydliga versaler. Det är nog inte bara vandrare och bärplockare som rör sig i skogen. Jag lämnar det gröna spåret och följer istället en skylt som pekar mot Erstaviksbadet och Solsidan. Just här är stigen sandig och och tung att gå på. Längre fram ligger ett gammalt hygge med stubbar och tät sly, och efter hygget växer blandskog med tall, gran och lövträd. I skogen ligger enstaka röda stugor som tillhör Erstaviks gods. Förr bodde där grindvakter och hantverkare som jobbade på godset. Grusvägen leder så småningom ut från skogen och genom öppna fält. Tiden har stått still. Hade jag kommit hit för femtio år sedan så hade det sett likadant ut: samma fält, kullar och grusvägar som nu. Det går också en osynlig gräns genom skogen. På den ena sidan är man anonym och ingen hälsar. På den andra sidan hälsar man på dem man möter. När jag kommer ut från skogen möter jag människor som promenerar och cyklar på grusvägen framför mig, och alla jag möter, unga och gamla, säger hej. Kanske är det gränsen mellan stad och land.

Grusvägen blir bredare när jag närmar mig godset. Vänster om vägen ligger ett gravfält från vikingatiden. Längre fram, på andra sidan vägen, står ett par gamla ekar med tjocka, knotiga stammar. På fältet bakom ekarna har jag, på andra vandringar och andra årstider, sett hjortbockar med stora kronor. En bit innan godset tar jag tvärt vänster ner för en brant backe. Från vägen har man en bra utsikt över herrgården, Erstaviks gods, som ligger längst inne i viken, men det är nog baksidan av huvudbyggnaden man ser. Huvudentrén och flyglarna är vända mot vattnet och bästa vyn borde vara från sjösidan, men utan båt är det svårt att komma nära och godset är väl skyddat från insyn.

Det här är sista etappen på vandringen. Först går leden genom en hällmarksskog – tall och urberg – och ansluter sedan till ännu ett elljusspår. Området är populärt hos Saltsjöbadsborna, och på stigarna möter man motionslöpare, hundägare och barnfamiljer, men även pendlare som cyklar till och från jobbet i stan. Jag går elljusspåret först nerför en backe och sedan upp och förbi ett krön. Det går en smal stig in åt höger, och efter mindre än hundra meter har jag träd på ena sidan och vass på andra. När stigen kommer ut på klipphällarna så är vandringen slut, och framför mig ligger Erstaviken med tärnor och solblänk. Vattnet sträcker sig till horisonten, och det finns inget som skymmer sikten. Här är vattnet kallare än hemma, och när det blåser slår vågor mot klipporna. Det är öppet, exponerat och närmast vattnet är tallarna små och knotiga. Jag sätter mig på en av hällarna och tar fram min fika, kaffe och macka med sjöutsikt. Solen i ansiktet. Mina egna tankar som underhållning.

Sommaren efter grundskolan åkte jag till Island med Fältbiologerna. Vi var gröna tonårsproggare som reste och tältade tillsammans. Jag hade stubbat hår, kängor och militärjacka. Resan gick med färja från Norge över Färöarna, och det simmade valar bredvid båten. Vi hade egen buss, och chauffören var den enda vuxna i gruppen. Han var biologilärare från Gotland, och när han inte körde buss satt han på marken med en fältflora och artbestämde växter.
− Det är så spännande att jag blir alldeles darrhänt, sa han och visade hur hans händer skakade.

Vi såg vulkanutbrott med lava, rök och aska, och vi åt grillad lunnefågel med pommes frites och coca-cola. När bussen stannade vandrade vi på berg och glaciärer, och när den körde pratade vi om musik och frisyrer. Utanför Reykavik låg en valstation, och vi var där när en båt kom med färsk last. Männen gick uppe på valkropparna och skar köttet med långskaftade knivar. En man såg på oss och svor, för han ville inte att punkiga snorungar skulle glo på honom. I bergen blandades varma källor med kalla bäckar och gjorde så att vattnet blev ljummet. Vi badade nakna när det var ljus sommarnatt, och det bildades par, vänner och ovänner. Till hösten började jag i gymnasiet, och jag bytte färg från militärgrönt till marinblått.

Fikat är slut. Det simmar inga valar i viken, det häckar inga lunnefåglar på klipporna, och det flyter ingen lava ur jorden, men vattnet är ändå lite kallare och saltare än i Mälaren. Snart ska jag resa mig och ta Saltsjöbanan tillbaka in till stan. På Söder kommer det att vara fullt med folk. Kanske kommer de vuxna barnen på besök i kväll, och kanske behöver jag handla för att kunna laga middag. Allt det där ska jag göra om en stund. Om en liten stund. Men inte riktigt än.