Den här veckan: Jag läser "Girl, Woman, Other" av Bernardine Evaristo, jag börjar banta, nya tapeter i två av sovrummen, sång och dans med Barnbarnet på öppna förskolan i Dalen, Bror sover över, årets första cykeltur till Hellas, vi träffar Dottern på BAK i Hökarängen.
Vi kom hem från Tyskland tidigt måndag morgon. Tisdag skulle hantverkarna börja jobbet med att måla och tapetsera sovrummen. Måndag kväll packade vi (jag) prylar, tog ner gardiner, lampor och hyllor. Det är som en miniflytt med lådor staplade längs väggarna i lägenheten. Förhoppningsvis kan vi också slänga en del skit som vi inte längre behöver. Att rota bland hyllorna är som en utgrävning i digitala kulturlager: CD, DVD, Blu-ray. Släng skräpet, säger jag, men misstänker att H har en annan åsikt. Tisdag började jag resan mot ett smalare och sundare liv. Det är inte en dag för tidigt. Jag närmar mig nittio kilo (enligt min självbild väger jag drygt åttio), och när jag ser min profil reflekteras i ett skyltfönster så sticker magen längre ut än bröstkorgen. Dietappen har beräknat min dagliga dos till 1600 kilokalorier per dag, och jag räknar samvetsgrant energiinnehåll per måltid. Lyckas kuren kommer jag att vara sju kilo lättare i början av augusti. Failure is not an option.
Det är inte lätt att leva hälsosamt. De som använder ansiktmask får, enligt en tysk studie, i sig farliga nivåer av koldioxid. Länder som hade masktvång under pandemin har fler missfall än länder där ansiktsmask var frivilligt. Från The Free Press: "some mask-mandate countries saw an increase in stillbirths and a drop in childhood test scores during the pandemic, while Covid-chillaxed Sweden did not". Jag använde bara ansiktmask en handfull gånger men tyckte det var ganska förfärligt. Masken ger en instängd, kvävande känsla och man tvingas lukta på sin egen andedräkt. En del lever hårda liv men blir gamla ändå. Henry Kissinger fyller hundra i veckan. Han föddes samma år som Hitler genomförde sin Bierkellerputsch i München. Hundra år senare är det nya ledare och konflikter men ändå samma länder inblandade: Ryssland, Ukraina, USA, Tyskland, England och så vidare. När jag tänker efter är det kanske samma konflikt som pågår än. Putin anklagas dessutom för att vara en ny Stalin, så på sätt och vis är det också samma ledare. Vårt land måste försvaras och våra fiender bekämpas. Fredag skickar jag en "spontanansökan" till ett företag inom vapenindustrin. "Daddy, what did you do in the Great War?"
Fredag köper jag årets första svenska jordgubbar. Det känns för tidigt, en månad innan midsommar, och de är inte riktigt så söta som jag hade hoppats. Det är en glad ungdom som säljer. "Ha en riktigt fin dag!" säger hon när jag har handlat. Lördag gör jag iordning min cykel och tar en premiärtur till Hellas. Det är soligt och fint men luften är ändå kylig och i fartvinden blir mina bara armar kalla. I Hellas träffar jag en ungdom som jobbar med att hyra ut cyklar. Jag ber att få låna en cykelpump och medan jag pumpar börjar han prata. Det har varit ett knivdåd i Hammarby Sjöstad, en tonåring som blev stucken igår kväll dog av sina skador under natten. Killen i hyrbutiken berättar att han gått i samma skola som offret. Jag säger att det är förfärligt, och vi beklagar båda två det som hänt. Sedan pratar vi om hans arbete i butiken. Han ska jobba där hela sommaren och hoppas kunna spara till en moped. Hopp och förtvivlan i en och samma konversation. Jag gratulerar honom till jobbet och hoppas, men det säger jag inte, att han får en sommar utan fler tragedier.
