Den här veckan: Bubbel på Freyjas takterass, jag läser Europa av Maxim Grigoriev, Tilde Schweitzer Big Band på Eden Jazz Club, The Amanda Sedgwick Quintet på Fasching.
"Jag längtar till Paris", sa jag till H häromdagen. Det fanns ingen särskild anledning till min plötsliga Parislängtan, bara ett vagt sug efter att flanera, se på konst och sitta på kaféer. Om jag ska vara ärlig så är det väl sådant jag alltid längtar efter oavsett stad, men nu var det specifikt Paris jag längtade till. Det ska inte vara ett kort besök, förklarade jag för H, ingen weekend-resa, utan en riktig storstadssemester, minst en vecka. Vi gillar att uppleva städer på samma sätt, ett ostrukturerat vandrande som ger utrymme för det oväntade och oplanerade. H verkade inte svårövertalad utan tyckte det var en trevlig idé, dessutom skulle hon få en chans att se sin lillsyrras nya bostad. (Efter att ha bott nästan trettio år i centrala delarna av stan har hennes syster flyttat till förorten.) Jag har ett långt men oregelbundet förhållande till Paris. Första resan var med mina föräldrar i början av sjuttiotalet, men det var framför allt på åttiotalet som jag lärde känna stan. En kombination av bra tågförbindelser, billiga biljetter, en flickvän, kompisar och gratis boende gjorde det lätt för mig att resa dit. Nästa år fyller vi, H och jag, sextio. Vi har pratat om att fira med en längre resa och bland kandidaterna finns Japan som vi båda tycker om, eller en tågluff genom Östeuropa för att se nya länder och städer, men kanske blir det en nostalgiresa till Paris istället. För det kan inte hjälpas, vad man än hör om stadens smuts, trafik och invånarnas arrogans: Paris är romantik. Redan på första resan, när jag alltså bara var barn och gick i lågstadiet, blev jag förtrollad av staden. Det var alla de vanliga klyschorna med boulevarderna, caféerna, parkerna och träden, men det funkade på mig och det första intrycket har aldrig riktigt släppt sitt grepp. Paris ger mig fortfarande en känsla som jag inte upplever i andra städer: vemod, nostalgi, evighet och längtan i en skön blandning. Onsdag kväll går vi till klubben Eden för att lyssna på jazz. Bandet spelar med bra tryck och gott humör, lyktorna från uteserveringarna speglar sig i Riddarfjärdens vatten, Västerbrons valv ligger som mörka skuggor över natthimlen. Det är stämningsfullt och vackert, men det är inte Paris.
Summan av lasterna är konstant, brukar man säga. Nu när jag reglerat min diet och slutat mitt matmissbruk så borde jag, om påståendet ovan stämmer, ersätta ätandet med något annat beroendeframkallande, men jag är inte säker på vad det skulle vara. Häromnatten vaknade jag framåt småtimmarna, klockan var strax efter fyra. Lägenheten kändes kvav och jag gick ut på balkongen för att andas frisk luft. Det var märkligt klibbigt ute, en nästan tropisk luftfuktighet. Kvarteret var alldeles tyst, ingen trafik, inget buller, inget sorl från krogarna, inga pendlare som skyndade längs trottoarerna. Jag förmodade att det bara var jag som var vaken, men på balkongen snett till vänster ser jag att grannen står och röker. Det är de enda gångerna jag stöter på honom, när han lutar sig mot balkongräcket med en tänd cigarett i handen. Jag har aldrig hört honom säga någonting eller göra något annat väsen av sig. Vad vet jag, men det ser ut som han lever ett stilla liv och rör sig i små cirklar. Författaren P.O. Enquist hade problem med spriten. För att hantera sitt drickande, enligt logiken om summan av lasterna, ersatte han alkohol med nikotin. Tobaken gjorde att han kunde sluta dricka, och han var, läste jag i en intervju, mycket nöjd med att byta ett missbruk mot ett annat. Om jag själv börjar med cigaretter så kunde grannen och jag stå i en tyst gemenskap på våra balkonger. Utan att säga något skulle vi blicka ut över gården, fundera på livets gång och långsamt röka "sawdust cigarettes in the middle of the night"*.
