Aprilväder. Idag är det sol och blå himmel, men för ett par dagar sedan ösregnade det. Efter regn kom snö, stadsbussarna körde i diket och bilägare som redan bytt till sommardäck kände sig lurade av vädret. Nu på morgonen är det, trots solskenet, frost i gräset och tunn is på vattenpölarna. Luften är kylig och jag har en dunjacka utanpå vårjackan.
Det är påskvecka och mycket folk på Centralen. Golfklubbor ska söderut och skidor norrut. På perrongen står familjer och grupper med ungdomar. Det är spänning och förväntan i luften. En liten tjej (fyra år, gissar jag) med egen ryggsäck kikar efter tåget samtidigt som hon håller sin mamma i handen.
Vi reste mycket med tåg när barnen var små. Både norrut och söderut. Jultågen till Jämtland var en utmaning. Tåget var alltid överfullt med stockholmsfamiljer som skulle fira jul i Åre. I gångarna och på hyllorna trängdes barnvagnar, skidor och IKEA-kassar fulla med julklappar. Men det var också mysigt och roligt. Man kände sig som en lyckad förälder när allting klaffade och barnen var lugna och nöjda med spel och fika. Vi tittade på varandra och himlade med ögonen när någon annans unge fick ett utbrott och ylade högt.
Den här påsken delar vi på oss. H ska hälsa på släkten i Jämtland, men själv är jag trött på vintern och ska möta våren i Tyskland. Planen är en natt i Köpenhamn för att sedan fortsätta till Frankfurt via Hamburg. Det här är inte bara en vårresa utan också en konstresa. Jag tänker först besöka Glyptoteket i Köpenhamn och sedan Städelmuseum i Frankfurt.
Det är fullt i vagnen. Precis innan tåget börjar rulla kommer en ung kille i korridoren med andan i halsen. Han letar upp sina kompisar som frågar var han har varit. "Vi trodde du satt i en annan vagn", säger en tjej till honom. Han berättar att han höll på att missa tåget och fick springa från tunnelbanan och genom Centralen för att hinna. "Jag började nästan gråta", säger han till sina kompisar.
Jag får alltid resfeber. Det spelar ingen roll om jag ska resa långt eller kort. Timmarna innan avfärd blir jag rastlös. Jag går och vankar hemma, dubbelkollar packningen och tittar på klockan, men jag blir lugn så fort jag stängt ytterdörren bakom mig och är på väg. Jag har nästan aldrig missat en avgång, och när det har hänt så berodde det inte på mig utan på omständigheter som jag inte kunde göra något åt. Hellre en timme extra på en station eller flygplats än att komma i sista minuten. Jag tycker det är lätt att fördriva tiden medan man väntar på sitt tåg eller flyg. Man kan fika, läsa eller bara glo på folk. Men det är också ett skönt mellanläge. Avgångshallar har en egen tidszon där allt sätts på paus. Tid och rum tar en annan form som om här och nu inte har något före eller efter.
Genom tågfönstret ser man ett svenskt vårvinterlandskap: röda stugor, mörka åkrar och smutsig snö. Ett par tranor som spatserar. Landskapet är brunt och avlövat, men nu går det fort. Om bara någon månad kommer det att vara gröna skogar och gula rapsfält. Entropi mäter graden av oordning, och när entropin är total finns ingen ordning alls. Allt faller isär, men inget förfaller så snabbt som SJs toaletter. Vi har knappt lämnat Centralen och ändå ligger det toalettpapper och pappershanddukar på golvet.
Igår var H och jag i Högdalen söder om stan. Stockholmssonen och svärdottern har köpt en nybyggd trea på elfte våningen. Det är högt och fint med utsikt åt två väderstreck. Från balkongen ser man ett grönt skogsbälte som sträcker sig längs horisonten. Det var bra stämning i lägenheten. De hade tagit dit kompisar som hjälpte till att måla. Svärdottern skruvade fast nya handtag till lådor och luckor i köket. Det fanns hämtmat, chips, läsk och kaffe. I Högdalen hejar man på Bajen och på radion var det matchreferat. Vår uppgift var att promenera med barnbarnet medan de andra målade och fixade. Det är ett lätt sätt att hjälpa till. Vi gick runt bland höghus, villor, lekplatser och cykelbanor. Det var knäpptyst i barnvagnen, och vi kunde strosa och småprata medan vi lärde känna området. Senare på eftermiddagen, när vi var på väg hem, blev H tyst. Hon hade blivit melankolisk, grubblade om livets gång och generationer som avlöser varandra.
---
Det är för tidigt att checka in på hotellet i Köpenhamn, och jag bestämmer mig för att gå direkt till Glyptoteket. Jag låser in väskan i ett förvaringsskåp på stationen och går ut genom Hovedbanegårdens norra utgång mot Tivoli. Våren har redan kommit till Köpenhamn och det är mycket folk på trottoarerna och uteserveringarna. Jag tar vägen förbi Tivolis huvudentré på Vesterbrogade och svänger sedan höger längs H.C. Andersens Boulevard. På Rådhusplatsen flaggar de blågult för Ukraina. Inne på Tivoli hörs skrik från karusellerna, körsbärsträden blommar och det är påskliljor i rabatterna.
Glyptotekets garderob och biljettförsäljning ligger i källarplanet. Jag låser in mina ytterkläder och går sedan till luckan för att betala inträdet. Kvinnan bakom disken säger vad det kostar, men när jag ska betala är mitt bankkort borta. Jag känner en plötslig trötthet. Det finns en ficka på insidan av mobilfodralet där kortet borde ligga, men det är tomt. Körkortet sitter där det ska, men inte bankkortet. Först stirrar jag dumt och oförstående men inser sedan att kortet måste vara kvar i automaten vid bagageinlämningen på stationen. Jag ursäktar mig för biljettförsäljaren och skyndar ut från museet. Dålig start på resan, tänker jag.
Är människan ond eller god? Borde jag spärra kortet direkt, eller ska jag chansa på att någon har tagit hand om det åt mig? Jag chansar och halvspringer tillbaka mot stationen. Vid bagageinlämningen är det tomt. Med andan i halsen kollar jag i automaten vid förvaringen, men kortet är inte där. Jag går till den manuella disken och plingar på en klocka. Det blir en kort nervös väntan men sedan ordnar det sig. Killen bakom disken har tagit hand om kortet. Människan är god, inte ond. H skakar på huvudet när jag glömmer datum, adresser och portkoder. ”Men Markus.” Jag svarar att jag reser över hela världen och har aldrig missat ett möte.
Efter att jag fått bankkortet åter går jag tillbaka till Glyptoteket och börjar om från början, låser in min jacka och betalar inträdet. Jag stannar länge. När jag efter flera timmar går ut från museet så är det sen eftermiddag och ganska ruggigt. Mitt hotell ligger i närheten av stationen. Jag hämtar väskan på bagageinlämningen och går sedan för att checka in. Det är inget märkvärdigt hotell, men rummet är ok. Sängen är mjuk och badrummet är rent. När H och jag reser tillsammans betalar vi ofta lite extra för mysfaktor som balkong och badkar. Det här hotellet är enklare men adekvat för en ensamresenär.
Jag är hungrig. Klockan närmar sig fem och jag har inte ätit någon lunch. På Istegade, i närheten av stationen, ligger en thairestaurang. Jag har gått förbi många gånger men aldrig ätit där. Lokalen är prydlig och det luktar gott. Det är fortfarande tidigt på kvällen och glest med gäster, men det sitter några amerikanska turister vid ett bord mitt i lokalen, och närmare utgången är en grupp medelålders kvinnor som pratar med varandra på något asiatiskt språk. Jag känner att restaurangen är ett bra val. Servitrisen är reserverad men vänlig. Portionen är stor och smakar som förväntat. Priset är rimligt.
Jag hade en sommarromans på gymnasiet. S bodde i Staffanstorp utanför Lund, men hennes föräldrar kom från Danmark. Hon hade en äldre kusin i Köpenhamn, och vi åkte dit en helg för att hälsa på honom. Han arbetade som rockjournalist och bodde i ett kollektiv. Lägenheten där kollektivet höll till låg på Istedgade och var en gammal orenoverad paradvåning full med rum, gångar och prång. Istedgade har förändrats sedan dess. Idag är gatan renare och hotellen dyrare, men på åttiotalet var här fattigt och förslummat. Det rörde sig mest narkomaner och prostituerade på trottoarerna, och i lokalerna längs gatan låg ölhak, porrbutiker och ungkarlshotell.
Min flickväns kusin tog med oss till Christania, och han lotsade oss världsvant genom Pusher Street. Säljarna gjorde reklam för sina varor med ursprungsland och kvalitet: "Afghan det sorte hash". På Pusher Street fanns också danska "rockers", knuttar som såg mer eller mindre livsfarliga ut. De var bokstavligen livfarliga för då och då sköt de ihjäl varandra. Kusinen förklarade att Christania var självsanerande och att tunga "stoffer" som "horse" inte var välkomna. Han berättade att själv rökte han hellre gräs än drack öl "för att slippa bakfyllan". Jag tror att jag var tillräckligt mogen för att inte köpa hans anarkistiska knarkromantik, men allting var samtidigt väldigt spännande för en svensk sextonåring som tyckte att livet hemma gick lite långsamt.
Efter thairestaurangen fortsätter jag över Rådhusplatsen. Våren känns plötsligt långt borta. Det är kallt, öde och vindpinat. Jag har inte druckit kaffe sedan i morse och en bit ner för Strøget går jag in på ett kafé och beställer en capuccino. När jag värmt mig med kaffet viker jag av från Strøget och går till vänster längs Fiolstraede. Mitt emot Köpenhamns universitet ligger Paludan bogcafé. Det är Danmarks äldsta bokkafé och har böcker från golv till tak i två våningar. På Paludan kan man äta stor frukost med kaffe, bacon och äggröra. Om man är på rätt humör kan man dessutom dricka öl eller champagne. Till frukost.
Jag fortsätter gatan ända till Nørreport och svänger sedan till höger mot Kultorvet. Vid torget ligger Hvide lam som är ett "brunt värdshus". Bruna värdshus är de klassiska ölkaféerna med murrig inredning där slitna stamgäster röker, dricker och umgås. Det är en sorts krogar som håller på att försvinna. Köpenhamn gentrifieras och de gamla haken blir allt färre. Hvide lam är inte bara ett brunt värdshus utan man har dessutom livejazz alla kvällar i veckan. Och det är gratis. Kan det bli bättre?
Det är nästan folktomt på Kultorvet men inne på krogen är det bra stämning. Det är inte bara slitna stammisar i lokalen utan många ser ut att vara studenter. Mitt i lokalen sitter tre grabbar som spelar tärningsspel, och de jublar högt när någon vinner eller förlorar. Det sitter ett ungt par vid ett litet bord vid ena väggen. Kvinnan är klädd i blåvitrandig tröja och basker, och hon håller en cigarett i handen. Cigaretten är en accessoar som matchar kläderna och attityden. Vid ett annat bord sitter två unga kvinnor och kedjeröker.
Både min farfar och min morfar dog av rökning. Farfar fick den typiska hjärtattacken, snabb och skrämmande. Morfar hade ett längre sjukdomsförlopp och blev långsamt sämre. "Förmodligen obehandlad hypertoni", sa Bror som är läkare. Varje sommar hälsade vi på mormor och morfar i England. På kvällarna satt morfar i favoritfåtöljen, läste deckare och tittade på cricket. Fingrarna var gula av nikotin. När morfar blev sjuk låg han på en traditionell engelsk sjukhussal med högt i tak och sängar i rad längs väggarna. Farmor och farfar tillbringade somrarna i stugan vid havet. När de var på landet så rökte farfar i trädgården. Han tittade ut över bukten samtidigt som han tankfullt sög på cigaretten. Det brukade stå en gammal död björk i hörnet av tomten. En varm sommar fimpade farfar mot stammen och satte eld på trädet.
Jag hade tänkt lyssna på jazzen, men efter en timme klarar jag inte mer utan är tvungen att gå ut för att få frisk luft. Röken sitter i kläderna, och jag undrar om de kommer att fortsätta lukta hela resan. För att vädra lungorna och hela mig går jag en lång promenad ner mot Nyhavn innan jag vänder tillbaka mot hotellet och sängen.
---
Nästa morgon sitter jag på en bänk inne i stationsbyggnaden. Det är samma människor på Hovedbanegården som på Centralen i Stockholm: pendlare, turister och människor med sociala problem. Hotellet hade inte börjat servera frukost när jag checkade ut och i stället köper jag kaffe och mackor på stationen. Hovedbanegården har varit min väg till Europa sedan början av åttiotalet. Jag tog tåget till England via Hoek van Holland för att hälsa på släkt. Jag åkte till Gare du Nord i Paris för att träffa en flickvän (tre gånger på ett år!) och jag reste hela vägen till Adriatiska havet på första tågluffen. Resorna upprepades flera gånger på lite olika sätt och med lite olika destinationer, men Hovedbanegården i Köpenhamn var alltid utgångspunkten.
Det blir en snabb frukost. Jag samlar ihop mina saker, städar upp efter mig på bänken och drar på ryggsäcken för att gå till perrongen. Tåget avgår i tid. Det är ett diesellok som drar tåget, och när vi lämnar stationen kan man höra hur loket växlar upp. Det är glest med folk i vagnen. Snett mitt emot mig är en man i trettioårsåldern som skriver på en dator. På andra sidan gången sitter en familj med två barn i låg- och mellanstadieåldern. Pappan ser typiskt dansk ut: blond, lite rund och kort näsa. Mamman ser ut som om hon har sitt ursprung på Grönland och barnen någonstans mitt emellan. En man från 7-eleven går genom vagnen och säljer kaffe.
Tåget till Hamburg brukade gå via färjan mellan Rödby och Puttgarden, men rutten har ändrats och nu åker man landvägen över Fyn och Jylland. Det är synd för jag tycker om färjor. Turen över Fehmarn Bält var ett avbrott i monotonin, och det var roligt med ett tåg som körde på en båt. Det blir allt fler landförbindelser, men Sverige har en lång kust och det finns ändå gott om färjor. Ibland tar vi båten till Finland, en långsam färd genom två skärgårdar, mat och underhållning till ett rimligt pris. H är bestämd när vi ska boka biljett:
– Vi måste ha hytt med fönster!
– Vad spelar det för roll? undrar jag.
– Jag kan inte sova under vattenlinjen, säger hon och nämner någonting om Estonia.
Det var höga vågor när vi tog färjan från Harwich över Nordsjön. H och jag hade varit med barnen på bilsemester i England. Det gungade rejält, och på kvällen ställde besättningen fram skålar med gratis sjösjuketabletter. Jag kände mig blek, barnen mådde illa och i hytten lyckades äldsta sonen kräkas rakt ner i mina skor som stod på golvet. Den enda passageraren som inte verkade må dåligt var H som satt helt ensam i matsalen och åt biff.
Vi åker i maklig takt över Själland, Fyn och Jylland. Danmark ser ut som Skåne, ett platt landskap med åkrar och lövskog, vindkraftverk och gäss. När vi närmar oss tyska gränsen informerar de på högtalaren att Tyskland har masktvång. Pandemin pågår fortfarande på kontinenten. De säljer ansiktsmasker i vagn åttiotvå, men jag har med mig egna från Sverige. I Padborg byter de personal. Danskarna kliver av och tyskarna kliver på. Annars märks inte gränsen alls. Det finns ingen markering och ingen kontroll.
På åttiotalet använde gränspolisen i Malmö rasprofilering för att identifiera utlänningar. Jag hade mörkt hår och mörka ögon och fick alltid frågan: "Är du svensk?" Då skulle man svara "Ja!" och sedan fick man passera. Jag hade en kompis på gymnasiet med en pappa från Sydeuropa. Han och hans syskon var ännu mörkare än jag. En av hans storebröder råkade illa ut vid gränsen mellan Tyskland och Danmark. Två danska gränspoliser slet ut honom från tåget och behandlade honom omilt. De släppte honom inte förrän en reskompis kom springande med hans svenska pass. Han var alldeles skakig när han kom hem och berättade för sin pappa om vad som hade hänt. Pappan fick något mörkt i blicken. Han gav order om att han inte ville bli störd, gick in på sitt kontor och stängde dörren. Det är oklart vad pappan gjorde, men det hela slutade med att gränsvakterna åtalades, dömdes och avskedades.
I Tyskland kan man åka tåg utan platsbiljett, och om det inte finns några lediga platser så får man stå eller sitta i gången. Det kliver på många passagerare i Padborg, och det finns inte sittplatser åt alla. Det bildas snabbt kö till toaletten, och man får kliva över tonåringar och ryggsäckar när man ska genom vagnen. Norra Tyskland är lika platt som Danmark. Från fönstret ser jag rådjur och fasan, golfare och fritidsfiskare. I koloniområden längs spåret vajar tyska flaggor.
Jag har en och en halv timme i Hamburg innan tåget avgår mot Frankfurt. Det finns en foodcourt på stationen, och jag äter kyckling med grön curry och ris till lunch. Hamburg Hauptbahnhof är en riktig järnvägsstation med enorma valv, många spår och massor med folk. Det är också mycket duvor. H råkade illa ut när vi var här sist, och vi var tvungna att sanera hennes ryggsäck och tröja. Efter curryn köper jag sötbrötchen och kaffe i en kiosk. Jag hade tänkt fika på tåget, men när tåget väl går så har jag redan druckit upp kaffet och ätit upp bullen. Tåget stannar i städer med välkända namn: Hannover, Göttingen, Kassel. Landskapet är mer kuperat. Det är vackert och vårgrönt med små samhällen som ligger i dalgångar mellan skogsklädda åsar. I skogen växer vitsippor och i träden hänger mistelbollar. Storkarna bygger bo och struntar i tåget.
Hotellet i Frankfurt ligger bara ett par minuters gångväg från stationen. Tre nätter inklusive frukost kostar lika mycket som jag betalade för en enda natt i Köpenhamn, och på det danska hotellet fick jag ingen frukost. Det är obegripligt billigt, men kanske har de fortfarande pandemipriser i Tyskland. Receptionisten i hotellet är stor, tjock och vänlig; rummet är rymligt och har en balkong som vetter mot stationsbyggnaden; badrummet är rent och vattnet är varmt. Allt ser bra ut. Den enda nackdelen är spårvagnen som skramlar på gatan utanför.
Jag har inga speciella planer för kvällen, utan jag ger mig ut på måfå för att lära känna stan. Gatorna är smala och det ligger Mellanösternbutiker, barer och restauranger längs trottoarerna. Män med olika utseenden och olika språk står i klungor, och framför butikerna trängs kunder som köper kassar med frukt och grönt. Det är trasiga människor runt stationen. I portarna sitter uteliggare och tigger. Det känns inte hotfullt, men det är rätt mycket elände på en liten yta. Senare på kvällen ser jag en stor grupp punkare, slitna och fulla, som hänger på ett torg. Jag drar mig bort mot de äldre kvarteren, Altstadt, och avslutar kvällen med kött och öl på en Biergarten alldeles bakom katedralen.
---
Äntligen vår! Jag går i skjortärmarna och har jackan över axeln. Träden blommar längs floden Main och det är över tjugo grader varmt. Städelmuseum ligger bara tio minuters promenad från hotellet, och det går en smal gångbro över floden och fram till entrén. På den tillfälliga utställningen är det packat med folk, och man får trängas för att se målningarna. Det är bättre i salarna med den permanenta utställningen, och ju längre bak i tiden desto färre besökare. På avdelningen för konst från medeltiden och förrenässansen är det tyst, svalt och stilla. Flera timmar senare går jag till butiken och köper katalogen över den moderna samlingen. På omslaget är en målning av Helene Schjerfbeck. Inget fel på henne men knappast den bästa representanten för Städels moderna samling.
Efter Städelmuseum promenerar jag västerut längs floden. Det är riktigt varmt. Jag borde kanske ha tagit med kortbyxor, men jag reser lätt och har bara med mig det mest nödvändiga. Det är en process. Efter varje resa noterar jag saker i packningen som är oanvända, och nästa gång blir väskan lite lättare. Det är samma sak hemma. H och jag försöker minska antalet prylar vi köper, äger och använder. Vi kan koka soppa på en spik och blir glada om vi slipper handla. Det var omöjligt när barnen bodde hemma: storköp, storkok, stordisk, storstäd, stortvätt. Allt var stort. Det kunde ta en halv dag att tvätta familjens smutsiga kläder. Om de ens var smutsiga. En del plagg verkade knappt ha rört en kropp innan en tonårshand släppte den i smutskorgen. Tiden i tvättstugan räckte ofta inte till, och i lägenheten låg fuktig tvätt som inte hunnit torka utspridd på stolar och sängar. Numera luktar jag på kläder. Behöver de verkligen tvättas?
Jag följer floden och tar sedan bron Flößerbrücke över till norra sidan. Floden är ett rekreationsområde med joggare, cyklister och kajakister. Längs flodbanken finns uteserveringar och på gräset sitter människor och har picknick. Senare på eftermiddagen lodar jag runt i stan. Jag letar reda på museet för modern konst som jag tänker besöka imorgon. Det finns flera museer och de flesta är inom gångavstånd. Längre ner för gatan går ett demonstrationståg, och längst fram kör polisbilar med blinkande blåljus. Jag vet inte vad de demonstrerar för eller emot, men jag hör "Deutschland!" och "Freiheit!" Kanske är det den eviga frågan om jaget eller laget.
Frankfurt är en ful stad, men jag vet inte varför. Kriget förstås, men de har snart haft åttio år på sig att fixa förödelsen. Det kan inte vara brist på pengar. Frankfurt (Bankfurt) är ett bank- och finanscentrum för hela Europa. Kanske är det marknaden som styr och skapar kaos. I Altstadt är hörnen räta och fasaderna släta. Kvarteren är trevliga men det mesta är pastisch. För att vara en relativt stor stad (fast mindre än Stockholm) är det ändå ett lugnt tempo. Ibland har jag tyckt att tyskar är gapiga och ilskna, men de jag träffar i butiker och restauranger är vänliga och hjälpsamma.
Nästa morgon tar jag god tid på mig vid frukosten. Jag har ändrat mina planer. Igår var jag på Städelmuseum som planerat. Idag hade jag egentligen tänkt gå till MMK (Museum Für Moderne Kunst), men jag har bestämt mig för att besöka Schirn Kunsthalle i stället. Det fina vårvädret håller i sig och jag släntrar ner mot Altstadt. Jag har gott om tid innan museet öppnar och sätter mig på en av uteserveringarna. Mitt emot ligger Struwwelpeter Museum. Heinrich Hoffmann skrev Struwwelpeter (Pelle Snusk) i Frankfurt 1845. Det är en bok om självförgörelse genom slarv och dålig hygien. Jag borde ha skickat hit sönerna när de var tonåringar. När vi bodde på hotell i Berlin vägrade personalen städa deras rum för att det var så stökigt. "Varför städar de ert rum men inte vårt?" undrade de. Själv är jag en prydlig hotellgäst. I badrummet radar jag upp rakhyveln, tandborsten och necessären vid spegeln. Handduken hänger jag på handdukstorken. I rummet plockar jag undan smutstvätten, ställer i ordning sakerna på nattduksbordet och slätar ut täcket på sängen. Jag vill vara kompis med städpersonalen och inte uppfattas som en snuskpelle.
På Schirn Kunsthalle finns foton från Dresden efter att staden bombats. På åttiotalet, fyrtio år efter att bilderna togs, var jag i Dresden på en sommarkurs i tyska. I DDR kunde man gå språkkurser som kostade nästan ingenting. I avgiften ingick undervisning samt kost och logi, och dessutom ordnade de fritidsaktiviteter och utflykter. Kursen var öppen för alla, och det var ingen propaganda eller försök till indoktrinering som jag minns det. Vi var flera svenskar, mest studenter men också en busschaufför från Södertälje. Han hette Kent och var medlem i Förbundet Sverige-DDR. På dagarna pluggade vi tyska, och på fritiden gjorde vi utflykter, gick på disko, grillade och drack öl. Det var roligt och välarrangerat.
I Dresden lärde jag känna Kurt. Han var från USA och skrev en avhandling i slaviska språk. Om någon sa att Hoenecker, DDRs ledare, var stalinist så rättade Kurt honom och sa att han snarare var brezhnevit. Kurt var rolig och lätt att tycka om. Under kriget fanns en annan Kurt i Dresden. Författaren Kurt Vonnegut hade tillfångatagits av tyska trupper och satt inspärrad i utkanten av stan. Under ett par dagar, när kriget nästan var slut, jämnades Dresden med marken av allierade bombplan. Kurt Vonnegut och de andra krigsfångarna klev ut ur sin fångenskap morgonen efter anfallet och fick se ett månlandskap. Staden var förintad. Min kurskompis Kurt och jag åkte till området där Vonnegut suttit fängslad. Vi tittade ut över staden och försökte visualisera förödelsen Kurt Vonnegut sett fyrtio år tidigare.
Det fanns ingen nöd i DDR men vissa varor gick inte att köpa. Landet behövde västvaluta och nästan allt som odlades exporterades. De enda färska grönsaker som fanns att handla, fast det var mitt i sommaren, var citroner och slanggurka. Alla andra produkter såldes till utlandet. En dag när vi gick till affären i kvarteret sträckte sig en lång kö utanför dörrarna. De hade fått en leverans av färska jordgubbar och det var många som ville ha. Vi ställde oss i kön men efter en stund kom ett affärsbiträde ut och sa att jordgubbarna var slut. Människorna i kön gick därifrån utan att klaga. Allt fanns inte att köpa, det var bara så det var. Livet i DDR var inte materiellt dåligt, alla hade jobb och bostad, men människorna längtade ut och ville resa, precis som vi.
Det går en smal spiraltrappa uppför Frankfurter Domturm. Högst upp kan man gå runt spiran och titta på utsikten. Rakt ner från tornet ser man broarna och den bruna floden. Lyfter man blicken syns skog och berg i soldiset vid horisonten. Jag blir inte klok på staden. Delarna hänger inte ihop: en gågata från sjuttiotalet, en nygammal stadskärna, långa flodpromenader, ett minimanhattan och finanscentrum. Det borde gå att göra bättre. Domturm är byggt av mjuk, röd sten och andra besökare har ristat in namn och datum i stenen. Jag hittar en inristning från maj 1945, precis i slutet av kriget. Det går knappt att föreställa sig hur det såg ut. Fanns det någon stad kvar? Samma bruna flod men bara ruiner runt omkring.
Eftermiddagen går mot kväll och jag sätter mig på en uteservering vid rådhuset. Det sena solljuset gör skuggorna längre och färgerna varmare. Servitrisen frågar vad jag vill ha, och jag beställer flammkuchen (tysk pizza med tärnat fläsk och lök). Tysk mat är kaloririk. Om jag stannat längre hade jag nog fått äta mindre och motionera mer. Promenadstråken längs floden hade varit bra för löpning, men jag är dålig på att träna när jag reser och träningskläder tar för mycket plats i väskan. Ibland gymmar jag på hotell, men det blir inte samma som hemma. När vi bodde i Kina sprang jag längs Pärlfloden ett par gånger, men luften var så dålig att det förmodligen gjorde mer skada än nytta. Min vanligaste träning är tio minuters "husmorsgympa" framför spegeln på hotellrummet. Det får räcka.
Jag har sett det jag ville se i Frankfurt, och imorgon tar jag tåget hem via Köpenhamn. För fyrtio år sedan började jag resa med tåg i Europa. Sedan blev resorna längre och snabbare, men nu har livet gått i en cirkel. Hovebanegården har åter blivit start- och slutpunkt för mina resor. Det är skönt att resa långsamt och tåg passar mitt kynne. Jag är nöjd med dagarna i Frankfurt även om staden är ful och även om jag missade påsk med familjen. Det finns också fler konstmuseum i närheten som jag vill besöka. Vem vet, till hösten sitter jag kanske i eftermiddagssolen på ett annat torg, funderar på historiens gång och skriver nonsens i min resedagbok. Precis som nu.
---
