Den här veckan: Jag ser nya utställningar på Fotografiska, Matthew och Sophia hälsar på.
Seko har varslat om strejk. Har vi otur så går inte tågen över Öresundsbron när vi ska till Tyskland. Jag stressar upp mig eftersom jag inte vill ha något strul. Inte i början av resan i alla fall. H tar det lugnt och menar att på något sätt ska vi väl ta oss över bron. Hon har rätt förstås, men jag längtar ut och bort och vill åtminstone vara på kontinenten innan tågen börjar krångla. Jag är inne i en "redeployment"-process på jobbet. Vi har tre veckor på oss att söka nytt jobb internt, men det finns inte mycket att söka. Vad som händer efter tre veckor är oklart. Enligt min irländske kollega är det enkelt. Det är arbetsgivarens uppgift att hitta jobb åt de anställda: "Either they find you a job or you sit on your arse." Men det finns gränser för hur länge man kan sitta på röven och rulla tummarna, och det känns bisarrt att ha en heltidslön utan att jobba.
Torsdag kväll går jag till Fotografiska. Malmöfotografen Ikram Abdulkadir plåtar sina syrror i traditionella dräkter. Hon är ung och det är en liten utställning, finstämd men bildmässigt trivial. På våningen ovanpå visar de Diana Markosians utställning Santa Barbara. Hennes mamma var en rysk "mail order bride". På nittiotalet fanns det kataloger med ryska kvinnor som ville gifta sig med västerländska män. Sju år gammal blev Markosian väckt mitt i natten av sin mamma. Utan förvarning fick hon reda på att de - mamman, Diana och hennes storebror - skulle flytta från den lilla lägenheten i Moskva till Santa Barbara i USA. Ett dygn senare landade de i Kalifornien där en äldre amerikansk man mötte dem med en bukett blommor. Mamman gifte sig med mannen, och Diana blev tillsagd att kalla honom för "Dad". Äktenskapet höll i åtta år. Till sist tröttnade han, dumpade familjen på ett motell och hörde aldrig av sig igen. Helt sjukt men en bra utställning.
Fredag morgon känner jag mig rastlös och går ner till viken. Klockan har inte ens slagit sju, men det är full aktivitet nere vid vattnet med joggare, badare och kajakister. Det är en strålande morgon, kristallklart och vindstilla, men det är också kyligt. Luften är kall och gräset grått av nattfrost. Svenskan har en artikelserie om medelmåttan som ideal. Trots att de flesta av oss (per definition) ligger i mitten av normalfördelningen är vi inte nöjda med ett medelmåttigt liv, skriver de. Vi pressar oss själva och våra barn mot det perfekta när vi i stället borde vara nöjda med det som är bra nog. De säger också att utvecklingen går åt fel håll. Våra föräldrar och deras föräldrar hade lättare för att vara nöjda med sin lott. Det ligger något i det, men frågan är var man lägger ribban för "det som är bra nog". Jag är ganska nöjd med en lagom stökig lägenhet på Södermalm. Om jag inte pressat mig alls hade jag kanske jobbat kvar på långvården och bott i min etta i Lund. Det låter inget vidare. Om jag pressat mig lite mer kanske vi hade haft en stor villa i Bromma och två bilar i garaget. Det låter inte heller något vidare.
