Jag tycker om att skriva. Det är roligt att läsa också, men när det gäller text så producerar jag nästan hellre än konsumerar. Det är nog, när jag tänker efter, det enda kreativa arbete jag tycker om. Jag lyssnar mycket på musik, men jag spelar inga instrument. Det är populärt att sjunga i kör, men jag är inte intresserad av att höra min egen röst. Det samma gäller bildkonst. Jag har tillbringat osunt mycket tid på konstmuseer, konsthallar och gallerier, men jag har ingen lust att teckna kroki, gå på akvarellkurs eller överhuvudtaget stå vid ett staffli. Film och teater är samma sak. Trädgårdsarbete och hantverk likaså. Men att skriva tycker jag är kul.
Det fanns en förebild. Farfar var journalist på en dagstidning och yrket som skribent var en stor del av hans identitet. Vi besökte honom på hans arbetsplats. Redaktionen och tryckeriet låg vägg i vägg, och vi fick se när de gjorde tidningen som skulle ligga i brevlådan nästa dag. Att trycka en tidning var fortfarande ett hantverk. Sättare och grafiker gjorde sidor med blytyper, och journalisternas verktyg var skrivmaskin, papper och penna. Tidningen var viktig för att informera allmänheten om vad som händer i världen, och på redaktionen hängde målningar med allvarliga publicister. Jag tyckte yrket verkade spännande och sa till farmor att jag kanske skulle bli journalist. Farmor tyckte det var en dålig idé: "Nä, usch Markus, bli inte journalist! De bara super och ljuger." Jag tyckte det var lite hårt mot en yrkeskår som fyller en viktig samhällsfunktion. Farfar varken söp eller ljög, vad jag vet, men det fanns också andra hinder. Det var svårt att komma in på journalistutbildningen och arbetsmarknaden var redan då osäker med få jobb. Journalistyrket var nog inte för mig, och jag valde en helt annan utbildning. När jag pluggade på universitetet arbetade jag extra som vårdbiträde. Det kom en reporter till långvårdskliniken där jag sommarjobbade. Han skulle göra ett reportage för landstingets interntidning. Det var kanske inget drömjobb för en journalist, men han verkade ändå seriös. Han intervjuade personal och patienter, tog anteckningar och spelade in sina egna kommentarer på en liten apparat. Någon vecka senare, det var på eftermiddagen, såg jag honom nere i centrum. Han vinglade fram och tillbaka på trottoaren och var uppenbarligen mycket berusad. Jag tyckte fortfarande att journalistyrket verkade spännande, men farmor hade förmodligen rätt, det var ingen karriär att sträva efter.
Några få gånger skrev jag texter som blev publicerade. Hemma finns en låda med en handfull klipp. Jag var femton när jag skrev en kort text som kom med på Namn och Nytt-sidan i DN. Det var en kick att få se sin egen text och sitt eget namn tryckt i en dagstidning. De hade dessutom illustrerat ämnet med en bild, och det gjorde mig extra stolt. Jag skrev ett par korta artiklar som blev publicerade på en kultursida. Jag recenserade en bok om cyberkultur och en datortidning tryckte recensionen. På universitetet tyckte jag om skrivuppgifter. I min utbildning ingick en kurs i arbetssociologi, och kursen skulle redovisas med en essä. Jag skrev en lång berättelse om mina erfarenheter från långvården, om arbetsmiljö och om människovärde. På redovisningen gick vi igenom alla uppsatser, och läraren avslutade med att säga det var en text som var i en klass för sig. Han tyckte att min essä hade särskilda kvaliteter och han berömde den inför mina kursare. Jag blev glad och förlägen, men ärligt talat var konkurrensen inte stenhård. Mina kurskamrater var kreativa på många sätt. De kunde ägna långa timmar åt flödesscheman, systemdesign och programkod, men löpande text var inte deras främsta medium.
Jag började jobba och träffade H. Vi hade halkat på var sitt bananskal och hamnade av en slump på samma arbetsplats i en industriförort till Dublin. På åttiotalet etablerade sig amerikanska företag på Irland och det fanns arbete för nyexade studenter. Jag sökte och fick en anställning. Från en dag till en annan bytte jag föreläsningssalarna i Lund till ett amerikanskt kontorslandskap. I receptionen satt företagsloggan på väggen, och i lokalerna var det heltäckningsmattor och kontorsbås. På skrivborden stod kaffekoppar med produktnamn och slogans. Arbetsnarkomani var ett ideal och datorerna surrade dygnet om, men det var också en trevlig arbetsplats som anställde både humanister och naturvetare. Bland de anställda, åtminstone bland svenskarna, verkade det finnas ovanligt många som tyckte om att skriva. Någon hade ett pågående romanprojekt. Andra skrev essäer och noveller. H och jag blev vänner och började prata litteratur. Vi hade båda läst Flaubert's Parrot av Julian Barnes, och vi tyckte den var annorlunda och rolig. För oss var det en märklig slump att vi träffades på Irland och hade läst samma postmoderna roman. Vi fortsatte prata böcker. På söndagar gick vi till bokhandeln Hodges Figgis på Dawson Street i centrala Dublin. Det var fyra våningar med böcker från golv till tak, och på borden låg travar med de senaste titlarna. I bakgrunden spelade de jazz, och det var lätt att drömma sig bort och försvinna bland texterna. Det brukade sluta med att vi kom ut med varsin bok under armen. Resten av eftermiddagen satt vi på Bewley's, ett klassiskt irländskt kafé på Grafton Street, och läste våra nyinköpta romaner.
Jag skriver långsamt och tycker ofta det är kämpigt att få ihop en vettig text. Meningsbyggnad, ordval och formuleringar kommer inte till mig naturligt, och det mesta jag skriver blir bara lappar som försvinner i vinden. Men om man inte kan producera egna texter så kan man publicera andras. Jag startade ett fritidsförlag. Tanken var att ge ut en bok om året och att sköta det mesta av verksamheten själv. Först var jag tvungen att be om lov. När man som jag arbetar på en stor koncern måste man ha arbetsgivarens tillstånd för att starta eget. "Är det konkurrerande verksamhet?" frågade chefen. "Inte ett dugg", svarade jag. Jag letade texter, kontaktade författare och köpte rättigheter. Mina erfarenheter från näringslivet om produktion och distribution kom väl till pass, och jag kunde använda mina kunskaper i en för mig helt ny bransch. I ett par år höll jag på, sedan tog pengarna och orken slut. På min hylla står två snyggt formgivna antologier som är fulla av andras berättelser, och jag kan numera skriva "före detta förläggare" på mitt cv.
Minnet sviker mig. Vanliga ord och namn faller bort medan ovanliga kommer till mig direkt. Vi satt och pratade häromdagen och jag skulle referera till Carl Milles, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad han heter. En av Sveriges mest kända konstnärer som har sina verk överallt i Stockholm, men namnet var som bortblåst. Jag försökte med "skulptör", "Lidingö" och tittade vädjande på H. "Carl Milles", sa hon och såg lite trött ut. "Visst ja", sa jag. Någon dag tidigare använde jag ordet "oktroj" i en konversation. Det är ett ord som jag knappt använt i hela mitt liv och ändå kom det till mig utan ansträngning. Minnet spelar mig spratt. Jag glömmer det vanliga men minns det ovanliga. Det kan vara jobbigt när man konverserar, men när jag skriver spelar det inte så stor roll. Jag letar ord och formuleringar men vet att förr eller senare kommer jag på det jag vill säga. Det tar lite tid men drabbar ingen annan, för jag blev inte skribent och jag har inga deadlines.
