Mannen är arg och han skäller på mig. Det är i september och vacker sensommar. Vi har tagit morgontåget från Stockholm och sitter på en uteservering i Köpenhamn. Det är första stoppet på en resa söderut, och vårt nästa tåg går om ett par timmar. Vi har redan köpt biljetter och hade tänkt äta lunch medan vi väntar. H sitter kvar vid bordet, och jag går in i lokalen för att ordna menyer.
Inne är det nästan tomt, men det står en man vid baren, och bakom disken sitter en kvinnlig bartender. Jag lutar mig fram och frågar efter menyer. Mannen, som ser ut att vara runt sjuttio, är röd i ansiktet, stirrar på mig och börjar skälla. Han hade konverserat med bartendern, och jag var fräck nog att avbryta honom. Jag förstår inte allt han säger, men enligt honom är det ingen fördel att vara svensk. Jag suckar, säger ”unskyld” och tar ett steg tillbaka. Kvinnan bakom baren tittar på mig uttryckslöst och säger att de inte serverar mat.Jag går ut till H och berättar om den arga danska mannen.
– Dessutom serverar dom ingen mat, säger jag.
– Ska vi inte bara ta något att dricka då?
– Jag vill inte gå in igen. Dom hatar mig.
– Då går väl jag in då.
H ordnar något att dricka och sedan sitter vi med tågtabeller och kartor för att planera resan.
Vi har delat upp rutten i tre delar: Hamburg, Bryssel och sist den franska staden Arras. Planen är vag, precis som vi vill ha den, och det finns plats att ändra sig och ”ta det lite som det kommer”. Men slutmålet går inte att ändra. Vi ska till Arras. Avgångstiden närmar sig, vi samlar ihop våra saker och börjar gå tillbaka till stationen. Eftersom vi inte fick någon lunch köper vi mackor och sallad i en kiosk, sätter oss på tåget och åker mot Hamburg.
...
”Minns ni?” Det är nästan alltid en äldre släkting som börjar. Ofta är det på en släktmiddag när långbordet är dukat: en jul, påsk eller annan högtid. ”Minns ni?” och alla vuxna minns och vet precis vad som kommer. Någon ser ner i bordet, en annan lutar sig bakåt med armarna i kors, och någon suckar: ”Inte nu igen”. När det är tillräckligt tyst och alla samlat sig börjar berättelsen: ”Minns ni?” Om berättelsen är rolig och väl berättad så skrattar alla fast de hört den förut. Om den är hemsk så skakar middagsgästerna på huvudet och säger ”hu” för att de blivit påminda om något de egentligen ville glömma. Efteråt blir det tyst en stund innan det vanliga samtalet börjar igen.
Alla familjer har historier som upprepas, en berättelse om någon släkting som gjort något bra eller något dåligt, ett hjältedåd eller en skandal, eller att personen varit med när något historiskt hänt. Det är en ritual. Vissa berättelser ska upprepas och bekräftas. Barnen ska invigas i och bli en del av släktens sägner.
Den här resan handlar om en sådan berättelse. En historia som jag hade hört sedan jag var liten och som upprepades då och då för att vi aldrig skulle glömma. Men egentligen var det ingen bra historia, eftersom det inte fanns någon handling utan bara ett slut. Historien gick helt enkelt så här: ”Två av din morfars bröder dog i första världskriget.” När jag började fråga så fanns det inga svar. Vad var deras namn, var och när dog de? Ingen visste några detaljer, och ingen verkade heller särskilt intresserad av ta reda på mer.
Det tog många år innan det här blev en riktig berättelse. Inte förrän ett sekel senare, när hundraårs minnet av första världskriget närmade sig, fick den här historien en tid, plats och huvudpersoner med namn.
...
Jag bodde utomlands. H och familjen var kvar i Sverige och skulle inte komma efter förrän flera månader senare. Kvällarna och helgerna var långa, och jag hade mycket tid för mig själv. Av en slump fick jag se en tidningsartikel om engelska krigsarkiv som digitaliserats och nu fanns tillgängliga för allmänheten. Man kunde söka efter släktingar och försöka hitta spår i registren. Morfar kom från England, och jag visste att han var yngst i en stor syskonskara och att två av hans äldre bröder stupat i första världskriget. Jag mailade min mamma och frågade vad hon visste om sina farbröder. Det var inte mycket, men hon skickade namnen på föräldrarna och orten de kom ifrån.
Jag började söka och den ena ledtråden ledde till den andra. I folkräkningar kunde jag se hur morfars föräldrar, det unga paret Peter och Annie från Skottland, bildar familj och får många barn. Jag får tag på namn och adress som jag kan använda för att söka i krigsarkiven. Ganska snart hittar jag två soldater, John och James Walker, som är artillerister, gunners, i Royal Field Artillery. Bägge strider och stupar i närheten av den franska staden Arras. Bägge har också namngivna gravar på gravfält med rad- och platsnummer. Allt är snyggt och prydligt dokumenterat av samväldets kommission för krigsgravar. Det finns till och med vägbeskrivningar som förklarar hur man kör dit med bil. Så självklart måste vi resa dit.
...
Vi tog tåget från Köpenhamn, och efter ett par dagars resa med flera stopp i Tyskland och Belgien kommer vi fram till Arras på kvällen. Tåget kör in på stationen och vi kliver av med vår packning. Det påminner om en mindre svensk stad, ingen pampig stationsbyggnad och inga turister. De flesta passagerarna verkar vara pendlare som har bråttom hem. Framför stationen ligger ett glest torg, några hotell, restauranger och kontorshus. Det är blandade stilar, praktiskt men inte vackert. En vanlig stad för vanliga människor.
Lägenheten vi hyrt ligger på andra sidan stationen, och vi tar gångtunneln under spåren bort från centrum. På baksidan ligger bostadskvarter med smala gator och låga hus. Det står en bil och väntar, en kvinna från tåget kliver in och när de kört iväg är det bara vi kvar. Vi går över en liten parkeringsplats, kollar kartan och hittar snart vår uppgång. Värden är inte hemma, men han har lämnat numret till grannfrun som har nycklar och ska hjälpa oss tillrätta. Vi går in i porten och uppför en smal trappa. Grannfrun står på trappavsatsen ett par våningar upp. Hon ser sliten ut och luktar alkohol. Bakom henne hör vi ljudet av teven. Vi får nycklar men inget leende.
En trång hall leder till ett kök med matbord i ena änden, soffa och TV i andra. På väggarna sitter ramlösa foton av värden och hans kompisar: glada grabbar i trettioårsåldern. Inga tjejer. En dörr bredvid soffan leder till sovrummet. Det är en bra lägenhet för ett ensamhushåll, lite IKEA och lite loppis, öppet, enkelt och med fönster i två väderstreck.
Man längtar bort, men så fort man är någon annanstans gör man det till sitt hem. I stället för att gå ut och äta handlar vi mat i affären. Vi lagar mat i vårt lånade kök, dukar och sätter oss vid bordet.
– Hemtrevligt, men varför reser man bort om man vill ha det som hemma?
– Man vill inte ha det som hemma, man vill låtsas leva ett annat liv.
– Herr och fru Dupont.
– Du kan vara Dupont.
– På mornarna tar jag portföljen och sätter mig på pendeln till kontoret i Lille. På kvällarna kommer jag hem till färdiglagad middag, tofflor och teve.
– Efter tjugo års olyckligt äktenskap skiljer sig äntligen fru Dupont, flyttar till Côte d’Azur och lever ett lyckligt singelliv.
– Eller så kan du och grannfrun titta på teve.
Efter middagen sätter vi oss i soffan och letar bland kanalerna. Vi fastnar så småningom för en fransk talkshow.
– Förstår du vad de säger?
– Inte allt, men tillräckligt.
Jag förstår inte vad de säger. Det har varit en lång dag på tåg, och i morgon ska vi utforska staden. Jag överger fru Dupont i soffan och går för att lägga mig.
...
Luften är klar, himlen är blå och vi ska ner i en gruva. Under kriget använde man medeltida gruvor och tunnlar för att anfalla den tyska armén. Gruvorna har blivit museum, och vi köper biljetter av en kille som har pluggat i Uppsala och kan lite svenska.
Inne i muséet pratar vi med en grupp engelska pensionärer som är på temaresa om första världskriget. Engelsmännen säger att de redan har besökt flera slagfält och Arras är deras sista stopp på resan. Man måste ha hjälm i gruvan, och det står en låda full med brodie helmets, sådana som de engelska trupperna använde i kriget. Alla sätter på sig de obekväma hjälmarna. H och jag tar bilder på oss själva, och de engelska pensionärerna ler och säger ”golly” och ”gosh”.
Det tog ett halvår att bygga tunnelsystemet med sovsalar, kök, sjukhus och toaletter. Över tjugotusen soldater gömde sig i över en vecka, och på annandag påsk 1917 anföll man genom att spränga hål i gruvväggen. Soldaterna vällde ut och attackerade fienden bara några meter från den tyska linjen.
– Hade du velat stå längst fram eller längst bak om du var engelsk soldat?
– Den som börjar i rysk roulette har bäst odds, och ändå vill ingen vara först.
I rummet bakom entrén visar de fynd som de hittat i gruvan. Det finns inget normalt med att vänta på döden i en kalkgruva, men sakerna i montern är vardagssaker: spelkort, brev, dagböcker, tandborstar och mustaschkammar. En soldat ser på oss från ett svartvitt foto och säger: ”Gå aldrig i strid med okammade mustascher!”
Det är ett nöje att resa oförberedd. Jag hade letat i krigsarkiv, köpt böcker och studerat kartor, men jag visste ingenting om själva staden Arras. Jag visste ingenting om de galler och romare som grundade staden, ingenting om de medeltida munkarna och klostren. Inte heller visste jag att Jeanne d’Arc satt fången i närheten eller att det var Robespierres födelsestad.
Glada och obildade gick vi mot centrum och blev positivt överraskade av de två stora torgen La Grand Place och La Place des Héros. Torgen ligger i vinkel till varandra med en kort gata emellan. Runt torgen går kolonnader som bär upp hus från 1600-talet: fasader med runda, organiska former, pilastrar och tympanonfält. Vid det mindre torget ligger rådhuset med klocktorn och turistbyrå. Det är vackert, storslaget och inte allt för exploaterat.
Arras är en stad som raseras men reser sig igen. Den ursprungliga katedralen tog över trehundra år att bygga och ska ha varit en av de vackraste gotiska byggnaderna i norra Frankrike. Katedralen revs under franska revolutionen, och man undrar om Robespierre hade ett finger med i spelet. Något sekel senare förstördes byggnaderna runt torgen i första världskriget. Svartvita foton visar stenhögar och ett dekapiterat rådhustorn. Rådhuset och husen runt torgen återställdes, men stationsbyggnaden där vi anlände igår blev utbytt till en modern byggnad i glas och tegel.
När det är marknadsdag slingrar sig torgstånden längs gatorna bakom rådhuset. Handlarna säljer fisk, kött, ost, frukt och grönsaker. I köttdisken ligger flådda kaniner med benen utsträckta i ett långt fruset skutt. Hos svamphandlaren kan man köpa le pied bleu, den blå foten, en svamp med ljusbrun hatt och blålila fot. Stammen är bredast längst ner, bredare än hatten, som en fantasisvamp gjord av ett barn.
– Vad är det som luktar?
– Rökt vitlök, ail fumé, det är en lokal delikatess, säger H.
– Det luktar gott.
Två tanter står bakom ett enkelt fällbord, och på bordet ligger flätad vitlök som är rökt med torv, halm och sågspån. Rökningen gör den vita löken brun. Det sägs att den smakar sött och att man kan använda den i mos, soppor och grytor.
Under de få dagar vi är i Arras kommer vi hela tiden tillbaka till torgen och serveringarna i kvarteren runt omkring. Vi fikar på uteserveringarna, dricker vin med kallskuret i barerna och äter fettstinna trerätters på traditionella bistroer.
Den här första dagen har vi använt för att lära känna staden, men imorgon ska vi på utflykt. Imorgon ska vi leta efter John och James gravar.
...
På morgonen hämtar vi hyrbilen på en firma i närheten av stationen. Från stationen kör vi bort från centrum, ut från stan och inåt landet. Vi hinner knappt ut på motorvägen förrän det är dags att svänga av på en mindre landsväg. Gravfältet ska ligga precis utanför byn Wancourt och på vägen dit ser vi skyltar som pekar mot andra platser med andra stupade. Kriget kom tidigt till Arras och var plats för några av de blodigaste slagen. Wancourt har en rondell mitt i byn, vi kör två varv medan vi spanar efter rätt avtagsväg, och på andra varvet ser vi vår skylt, ”Hibers Trench Cemetery”.
Det är en vacker plats: en låg tegelmur framför drygt hundra gravar, en kortklippt gräsmatta som välver sig över en backe, gravstenar i fem prydliga rader. På långsidorna växer täta häckar och utanför står träd som ramar in platsen. Längst in och högst upp står ett stenkors. I muren vid entrén finns en lucka och en nisch med en gästbok. Vi läser namn och nationalitet på dem som har varit här tidigare, och sedan skriver vi våra namn och att vi besöker John Walker, min mammas farbror.
Alla gravar är numrerade med koordinater. Vi ska till grav E21 och hittar snabbt rätt sten. H ser sammanbiten ut.
– Vi har inget att lägga på graven, säger hon.
– Jag tänkte inte så långt.
Vi hade bara fokuserat på att hitta hit och hade helt glömt att ta med något, inga blommor, inga ljus.
– Jag ska se vad som finns, säger H och går iväg mot en dunge på andra sidan vägen.
Jag går på gångarna mellan gravarna, läser på stenarna och tar bilder. Efter en stund kommer H tillbaka och lägger en bukett med vildblommor på Johns grav. De flesta gravstenarna har egna tankeord. På Johns grav står det bara: ”In God’s keeping”. I graven bredvid ligger den unge artilleristen H. Crossland. På hans sten står det lite mer pompöst: ”The supreme sacrifice paid for God, for right, for love and Britain”. Crossland tillhörde samma regemente och dog på samma dag som John. Kanske dog de sida vid sida.
...
I den lilla byn Wancourt finns det busiga barn och en tjock bagare. Vi ställer bilen på bytorget som egentligen bara är en rondell. Det är ingen märkvärdig by, men solen skiner och det är välskött med prydliga gräsmattor och blomrabatter. Ett litet monument listar namnen på de invånare som dog ”pour la France” i kriget 1914-1918.
Bykyrkan har ett smalt klocktorn och ligger på andra sidan torget. På kyrkväggen hänger en anslagstavla och H ställer sig för att läsa. De har ordningsproblem i skolan. Barnen har busat och nu måste alla föräldrar hjälpas åt för att komma till rätta med bråkstakarna. Det ligger ett bageri tvärs över gatan. Bakom disken står en stor, tjock man klädd i vit kortärmad tröja. Han berättar att här inte finns så många verksamheter längre. Byn och bygden avfolkas och affärer lägger ner. Utbudet i bageriet är inte stort men vi köper fikabröd, för vi ska vidare och har fler döda att besöka.
...
Minnet ger mig kalla kårar. Det är i Norrland på vintern. Femåringen och jag står på gårdsplanen och tittar upp mot natthimlen. Huset ligger högt, och klara dagar kan man se fjällen vid horisonten. Det här är H:s hembygd. Släkten har funnits i trakten så långt bak man kan minnas, och på gården står förutom boningshuset en gammelstuga och en lada där tidigare generationer har bott och arbetat. Femåringen, klädd i overall och mössa, ser på stjärnorna och säger: ”Åh, jag önskar att vi aldrig ska dö.”
...
Vi åker vidare till nästa gravfält: Warlincourt Halte British Cemetery. Här finns ingen solig by med blommor, bagare och busbarn. Platsen ligger öde vid en landsväg, himlen har mörknat och det hänger regn i luften. Vi parkerar bilen och går in genom grindarna.
Det här är ett större fält med över tusen gravar. Det är likadana rader med namn, regemente, ålder och visdomsord. Ett par stenar är dekorerade med Davidsstjärnan och vi ser också några tyska namn. Vi letar upp James grav, och på stenen står det: ”Life’s battle won”.
– Vad ska det betyda?
– Det finns ett bättre ställe.
– Allt har en mening.
– Men ingen vet om det finns ett bättre ställe.
– Och allt har inte en mening.
– Han blev tjugo.
Vi tar fler bilder och skriver våra namn i gästboken. När vi ska åka därifrån är jag djupt inne i mina egna tankar. Jag kör ut på vägen rakt framför en bil som kommer körande i hög fart. Den andra föraren tutar ilsket; jag ställer mig på bromsen medan han väjer och blänger. H och jag enas om att här redan finns tillräckligt många döda och att det är bättre om jag fokuserar på vägen framför oss än på tankarna i mitt eget huvud. Vi kör tillbaka mot Arras och vår lånade lägenhet.
...
Dagen efter tar vi bilen och kör mot kusten. Planen är att åka till Cap Blanc-Nez, en udde precis söder om Calais med en utsiktsplats och ett monument. Motorvägen från Arras går genom ett jordbrukslandskap. Det är jaktsäsong, och på åkrarna går människor med hundar och gevär. Jägarnas reflexvästar blänker i septembersolen.
Vi svänger av på en mindre väg som följer kustlinjen. Framme i det lilla samhället Escalles vet vi först inte om vi ska svänga höger mot stranden eller vänster upp mot backarna. Jag lutar mig fram över ratten och spanar medan vi diskuterar alternativen. Först tar vi höger, men sedan ångrar vi oss, åker tillbaka och parkerar bilen högre upp där en av vandringslederna börjar.
H har börjat flacka med blicken och ser sig omkring med en rynka mellan ögonen.
– Hur kan man ha ett turistmål utan offentlig toalett?
Det är bara vår bil på parkeringen.
– Gå bakom ett par buskar. Det är ändå ingen här, säger jag.
Så fort H försvunnit kommer två män vandrande. De går förbi mig och fortsätter mot buskaget en bit bort där H är. Jag vänder mig åt andra hållet och tittar ut över fälten. Det är ett vackert böljande hedlandskap. Uppe på backarna, ovanför stranden, går vandringsleder med utsikt över Engelska kanalen. Efter ett tag kommer H tillbaka och verkar ha klarat sig med hedern i behåll. Från parkeringsplatsen tar vi leden, en smal sandig stig, mot vattnet och mot utsiktspunkten. Längs stigen växer taggiga slånbärsbuskar.
– Vi borde göra likör, säger H och klämmer på de blå bären.
Från utsiktspunkten ser man hur nära det är mellan Calais och Dover. De vita kalkklipporna på andra sidan sundet blänker i solen. En passagerarfärja är på väg mot England, och det går lastfartyg söderut med fören mot Atlanten. Detta var John och James enda utlandsresa, en enkel båtbiljett över Engelska kanalen till Frankrike.
– Ditt livs enda resa, vart skulle du åka?
– Det är inte vart man reser, det är hur man reser.
– Södertälje eller Singapore, resan är målet.
– Automatkaffe på en bensinmack eller en sling under en palm.
– Men inte utan returbiljett.
– Man vill inte bli akterseglad i Södertälje.
Fast åtminstone John måste ha haft en returbiljett. Han kom till Frankrike i april 1915 och dog två år senare i maj 1917. Någon gång under två år var han säkert hemförlovad. Monumentet är utformat som en obelisk. Det finns inte så mycket att säga om obelisker, men den här har en tvilling i Dover. Det står ett monument på var sin sida av sundet och hedrar minnet av den engelska flottan som patrullerade vattnen, svepte minor, transporterade trupper och eskorterade handelsfartyg. Vi fortsätter leden nerför branten och mot stranden.
Nere på stranden ställer vi oss och djupandas medan vi tittar ut över vattnet: klipporna och himlen, solen och sanden. Allt glittrar. Efter två dagar med slagfält och gravfält känns det som att kliva upp ur en källare. Det är lågvatten och stranden sträcker sig långt ut från kusten. Vi ser människor som joggar, rider, surfar och lösa hundar som springer. Längs strandpromenaden släntrar familjer med glassar i händerna. När jag var liten brukade vi göra badutflykter till sådana här stränder. Om tidvattnet var ute kunde man gå på havsbotten med sin hink och leta efter snäckor och krabbor. Men man måste hålla koll. När lågvatten blir högvatten rör sig vattnet ”fortare än en galopperande häst”, sa man. Barn som inte var påpassade kunde försvinna i vågorna. Vi promenerar längs stranden och ut till vattenbrynet men märker snart att vattnet är på väg in. H utmanar mig och vi tar på oss badkläderna. Vågorna, vinden och kylan i vattnet gör att vi flinar och flämtar. Efter badet köper vi fika och sätter oss med utsikt mot vattnet. Bredvid oss sitter par och familjer som också njuter av sensommarvärmen.
...
Det är de små skillnaderna som fångar min uppmärksamhet. Någon månad efter att jag hittat mina släktingar i arkiven får jag också tag på deras testamenten. Båda två har skrivit samma mening, en standardfras som säger vem som ärver dem om de skulle dö. Jag har inte hittat några foton, brev eller annat som säger något om hur de såg ut och vilka de var som människor, men testamentena är skrivna för hand av dem själva. Storebror John har en lite kantig skrivstil medan James skriver med mjuka, runda bokstäver. Säger det något om vilka de var som personer? John testamenterade till sin pappa Peter, och James testamenterade till sin mamma Annie. Det var en familj som höll på att falla isär. James stupade först, och John dog ett halvår efter sin lillebror. När James skrev sitt testamente var hans pappa troligen redan död, och det var därför han testamenterade till sin mamma. Så vitt jag vet avled också mamma Annie inte så långt efter kriget.
...
På eftermiddagen kör vi tillbaka från Calais till Arras. Det är vår sista dag, och tidigt i morgon bitti ska vi ta tåget norrut och hemåt. Vi går till Place des Héros, Hjältarnas torg, sätter oss på en uteservering och beställer kall öl. Kvällssolen är på väg ner över hustaken och långa skuggor sträcker sig över torget. Runt om oss sitter människor med ansiktena vända mot solen – samma sol och samma torg som för hundra år sedan, men andra människor.
Servitrisen kommer med vår beställning och ställer stora glas på bordet. Vi dricker, andas ut och enas om att det kanske finns en mening med livet, trots allt. Den här resan handlade om mina släktingar och om min familjs berättelser. H hade följt med och hon hade hjälpt mig att göra en kort historia lång.
– Tack för att du ville följa med på den här resan, säger jag.
H ser på mig och ler snett.
– Det är klart att jag ville följa med.
– Nu har vi något att berätta.
– En hemsk och sorglig historia.
För nu finns det en riktig berättelse med både namn och plats: Min morfar Charles hade två äldre bröder, John och James, som stupade bara en liten bit från de vackra torgen i Arras.
---
