Den här veckan: Stora koppar te under en filt i soffan, "Frida Kahlo – Her Photos" på Kulturhuset, smørrebrød på Matrosen, söndagspaddling med Anders.
Förra helgen vandrade vi, H och jag, från Hammarbyhöjden till Erstaviken, en promenad i makligt tempo med gott om tid för konversation och kontemplation. Det var brittsommar, milt och soligt, och det tog väl ett par timmar innan vi var framme vid slutmålet. Vattnet i viken var för säsongen förvånansvärt skönt, och vi svalkade oss, svettiga efter vandringen, med ett långsamt dopp utan skrik och frustande. Efter badet satte vi oss på höjden framför den gamla säsongsstängda kiosken, åt mackor, drack termoskaffe och tittade ut över viken. Det var en bra dag och en bra helg. Måndag började sämre. Jag kände mig klen och snuvig. Tisdag var jag rejält förkyld, och jag meddelade teamet att jag inte kommer till kontoret utan håller mig hemma. (Vi har teammöte en gång i veckan, och det är enda gången jag förväntas vara på kontoret.) Allting blev plötsligt väldigt segt; när jag inte kan komma ut - inte träna, inte promenera - blir tillvaron trist och grå. Annars har jag accepterat hemmatillvaron och att arbetsplatsen inte frågar efter min närvaro. Mitt liv som husmus är rätt behagligt, jag gör sånt som jag gillar och i ett tempo som passar mig. Jag tror de flesta av mina kollegor känner likadant. De sitter i villor och radhus runt om i Sverige och tycker att det arbetsbefriade livet är lite udda men ganska ok. Fast alla har det inte lika lätt. En person som är ny i vår grupp kände sig ensam, isolerad och oönskad. Hon kommer från Indien, och när jobbet och kontorslivet försvann hade hon inget sammanhang, ingen familj och inget nätverk utanför jobbet. Tiga och lida är inte hennes stil, och så fort hon fick en chans fick HR veta hur illa de skötte sitt jobb. I ren frustration köpte hon en hundvalp för att ha som sällskap hemma. Det var också ett sätt att få kontakt med grannarna, och det verkade fungera. Hon lärde känna andra hundägare, och medan hundarna hälsade på varandra tränade hon sin konversationssvenska på hussar och mattar i kvarteret. Nu har det vänt för henne. På mötet i onsdags såg hon mycket gladare ut. Hon hade äntligen fått en ny tjänst och var väldigt lättad över att hennes ofrivilliga sysslolöshet var över. Dessutom har hon nu en hundvalp, en kompis som alltid är glad att se henne. Lördag morgon kände jag mig bättre efter en god natts sömn. Förkylningen var på väg att släppa och jag kunde se fram emot nästa vecka.
