Den här veckan: Lunch på Sjöfolket i Simrishamn, vi åker hem till Stockholm och kör sedan till Göteborg, utställningen "Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus" på Göteborgs konstmuseum, middag på Puta Madre.
Jäkla väder! Kallt, regnigt och blåsigt. Hela landet är drabbat: översvämmade källare, urspårade tåg, katastrofrubriker i tidningarna. Vindbyarna sliter i körsbärsträdet, och det viner om takpannorna. H har raggsockor på fötterna, och jag använder långbyxor för första gången på hela sommaren. I stället för att sitta i trädgården och njuta av solnedgången, på det sätt vi skulle vilja avsluta semestern, kurar vi ihop oss framför teven med whisky och popcorn. Deckare och långfilmer hjälper oss att rida ut ovädret. Onsdag eftermiddag lämnar vi Skåne med svällande segel på ett stormande hav, och samma kväll anländer vi till Centralen. Med en suck av lättnad öppnar vi dörren till lägenheten och ställer väskorna i hallen. Det är skönt att vara hemma, men vi vänder nästan i dörren. Fredag morgon fyller vi en hyrbil med Göteborgssonens prylar (han har instrument för en hel orkester) och kör till Göteborg.
För ett år sedan skrev jag min första dagboksanteckning. Sedan dess har jag skrivit något i stort sett varje vecka, ibland lite längre och ibland lite kortare. Det mesta är trivialt - vardagsbestyr, glädejeämnen och förtretligheter, relationer och konflikter - men vissa gånger känns det djupare och skrivandet får mig att fundera ett extra varv på det som händer mig själv och världen. Dessutom tycker jag om att formulera meningar, att lägga ord till ord och se mina tankar som text på en sida. Det är meditativt, kanske terapeutiskt, ungefär som att måla akvareller, banala landskap och interiörer som samlas i ett skissblock, mest till glädje för den som målar. Men det är inte bara ögonblicksbilder som ger tillfredsställelse för stunden. Det händer att jag går tillbaka och läser mina anteckningar. Tanketrådar och resonemang hjälper mig att se var jag varit, var jag befinner mig och vart jag är på väg. Tillsammans blir texterna ett verktyg för introspektion, dagboken ger en struktur som fångar minnesfragment och skapar mönster. Det senaste året har mycket hänt som jag inte hade kunnat förutse när jag började skriva inläggen. Jag tänker fortsätta med mina veckoanteckningar ett tag till. Det ligger dimstråk över vägen framför mig, dagboken får bli min karta och kompass, ett stöd för att navigera mina vägval, en hjälp att hitta rätt och nå mina resmål.
