Den här veckan: Bubbel på Madrid TapasBar, "Who Cares" dansperformance på Teater Tre, fika i Högdalen.
Vi har för mycket prylar. Lådor, garderober och källare svämmar över med saker, en del bra grejor men också mycket bråte, gammalt "mög" som bara tar plats i onödan. Vissa utrymmen vill man knappt öppna av rädsla för vad man ska hitta. Det är för mycket prylar, men ändå är det inte lätt att veta vad man ska göra sig av med och vad man ska ta tillvara. Efter varje terminslut brukade barnen komma hem från dagis och skola med teckningar, handarbete, uppsatser och så vidare. Lätt uppgiven frågade jag en av sönerna om vi verkligen behövde behålla allt och antydde att en del kanske kunde hamna i papperskorgen. "Mina minnen!?" sa han indignerat. Här fick inget slängas, allt var lika värdefullt och skulle sparas åt eftervärlden. Sakerna åkte ner i en låda och bildade ännu en årsring i familjelivets träd. "Minnet gör människan till hennes förflutnas slav", säger Nina, en av huvudpersonerna i boken* som jag läste förra veckan. Den handlar om att leva i exil, i det här fallet ryssar i Europa som har flytt eller flyttat från sitt hemland. Minnena är för den ryska diasporan en börda och en boja, de blir aldrig fria från sitt ursprung. Människor på flykt, frivilligt eller ofrivilligt, både romantiserar och tar avstånd från sitt födelseland. Nina, personen som uttalar sig ovan, föraktar nostalgi, hon liknar känslorna vid döden, en ömklig självtillfredsställelse ("dra i sina minnen", "självsmörjande cirklar") och utlösningen blir till "en salt tår [som] faller över tallriken med borsjtj". Kanske är ryssar mer nostalgiska än andra. "O Boris ... Russia ... what I'll do? I'm bursting with it!" säger Tania, en helt annan exilryss i en helt annan bok.** Tania levde för hundra år sedan men upplevde samma kluvna längtan som Nina, ett sekel av flykt och minnen. Själv har jag inga problem med nostalgi, utan tycker det är en bitterljuv känsla som knyter ihop nu med då. När jag idag, decennier senare, tar fram något som barnen tillverkade på dagis eller i lågstadiet, kan jag få, måste jag erkänna, en klump i halsen. Jag fäller inga tårar över borsjtj men möjligtvis över pannbiff och potatis som var vår stapelrätt när barnen var små.
* "Europa", Maxim Grigoriev
** "Tropic of Cancer", Henry Miller
