Jag fick sparken på ett fik. Platsen var ovanlig och oväntad, men annars var det ingen överraskning. Uppsägningar (neddragningar, reduktioner, anpassningar, downsizing, rightsizing eller vad du vill) förekommer och är en del av livet i vissa branscher. Uppsägningar kan också ingå i ett företags strategi. Ibland ger man strategin en slogan: hire and fire, up or out.
Jag förhandlade ett avtal med ett bolag som hade huvudkontor i Schweiz. Företaget var välrenommerat och hade ett starkt varumärke, men det var också ökänt för sina osäkra anställningar (hire and fire). Min motpart i förhandlingarna var glad och entusiastisk. Vi satt på deras kontor och diskuterade ett partnerskap och vilka möjligheter det kunde ge. De hade en personalmatsal med utsikt över Genevesjön. Det var fransk meny med tre rätter till lunch, men min värd åt bara yoghurt. Han skulle snart gifta sig och var rädd att inte komma i brölloppskostymen. Det var ett bra möte och vi åkte hem i förhoppningen om att få till ett snabbt avtal. Någon vecka senare ringde jag honom för att fortsätta diskussionen. Han lät nedstämd och berättade att han hade blivit av med jobbet. Jag beklagade och sa att det var tråkigt att höra. Sedan hördes vi aldrig mer och det blev aldrig något avtal heller.
Det finns olika sätt att göra sig av med personal. Tårtbitar och osthyvlar är vanliga metoder. Med en tårtbit gör man sig av med alla på en och samma enhet. Med en osthyvel säger man upp några få på flera enheter. Tårtbitar har jag sett på håll utan att själv drabbas. Osthyvlar har jag däremot personligen råkat ut för många gånger. Processen ser alltid likadan ut. Det börjar med rykten, det tisslas och tasslas i korridorerna, och det sprids en oro bland personalen. Sedan läggs ett varsel och hotet blir konkret. Ledningen uppmanar käckt att man ska fortsätta arbetet som vanligt, vilket är omöjligt när alla går och tänker på framtiden. Nästa steg är förhandlingar mellan arbetsgivare och fack. Hur många ska gå, vilka är det som ska avskedas och vilka villkor ska de få? Det kommer också en tidsplan som förklarar de olika faserna och framför allt datumet när man ska få sitt besked om att stanna eller sluta. Det är en plågsam process som tar flera månader innan den är klar.
På den bestämda dagen ska alla vara på kontoret vid en viss tidpunkt. När chefen ringer går man direkt till hens kontor, och inne på kontoret får man tummen upp eller tummen ner. I vanliga fall försvinner den som är uppsagd genom en bakdörr, men jag hade en chef som ville göra på ett annat sätt. Han bestämde att alla - både de som skulle vara kvar och de som skulle gå - borde träffas efteråt. Det var viktigt, tyckte han, att vi fick vädra våra känslor och ta farväl av varandra. Det var en fin tanke och han menade väl, men det blev inte så lyckat. När alla hade fått besked samlades vi i ett konferensrum. Det var en del sura miner och rödkantade ögon bland dem som hade mist jobbet. Vi som inte hade fått sparken kände oss obekväma. Stämningen var tryckt och det blev inte mycket sagt. Helst av allt ville vi bara gå därifrån. Någon dag senare sjukskrev sig chefen. Han hade gått och spänt sig i flera månader, och när allt var över fick han nackspärr och kunde knappt röra sig.
Det var en regnig försommardag när jag blev avskedad. Allt var sig inte riktigt likt den här gången. Det var inte min linjechef som skulle hantera uppsägningarna utan chefen en nivå upp. Han hade anlänt med nattflyg veckan innan, och det första han gjorde var att avskeda linjechefen. Den här gången hade vi inte heller fått något exakt datum eller tidpunkt utan visste bara vilken vecka vi skulle få besked. Jag satt hemma och jobbade när han mailade mig: "Vi behöver prata." Jag förklarade att jag var hemma men att jag snabbt kunde ta mig till kontoret. Det var inte nödvändigt sa han och skickade adressen till ett fik som ligger i närheten av där jag bor.
Vi satt mittemot varandra i var sin fåtölj och han berättade att jag var avskedad. På cafébordet låg uppsägningsavtal och lite allmän information om stöd och villkor. Han försökte lätta upp stämningen med skämt och småprat, men jag var sur och gav honom inte en millimeter. När jag gick därifrån var det han som svettades och stammade. H var hemma när jag kom tillbaka från fiket. Hon satt i sängen och läste korrektur, och jag berättade för henne om vad som hade hänt. Hon frågade hur jag mådde. Jag sa att det var ok och att jag inte hade några starka känslor åt varken det ena eller andra hållet. Vi pratade en stund om vad jag skulle göra härnäst, men efter ett tag började hon snegla mot sin text och i stället gick jag till datorn för att prata med mina före detta kollegor.
Jag ville gå vidare så fort som möjligt. Det fanns ingen anledning att hänga på kontoret i onödan utan jag städade ut mig, kastade papper och lämnade utrustning. Dessutom skrev jag på avtalet som avslutade min anställning. Ett par dagar senare satt jag på pendeln, samma tåg som tagit mig till jobbet de senaste femton åren. Den här gången var det inte för att arbeta utan jag skulle äta lunch med en kompis. Medan jag sitter på pendeln ringer telefonen. Personen i andra änden presenterar sig men det är inget namn jag känner igen. Han tillhör affärsenheten där jag nyss arbetat. Först undrar han om jag är arg på min före detta arbetsgivare och sedan frågar han: "Kan du tänka dig att jobba för mig?"
Så gick det till när jag fick uppleva fire and rehire. Jag blev avskedad och sedan återanställd. Min förra chef, han som sa upp mig, fick reda på att jag fått ett erbjudande och var vänlig nog att skicka ett kort mail: "Grattis". Jag svarade lika kort: "Tack". Dagen efter började jag på mitt nya jobb.
