Ledningen hade bestämt sig. Vi skulle investera i en ny produkt, och vår uppgift var att organisera produktion och leverans. Utvecklingskontoret låg långt bort, men vi kände stället väl och hade vänner och bekanta bland personalen. Vi gjorde budgetar, skrev specifikationer och införde nya processer och verktyg. Tioveckors produktionscykler gav en jämn utvecklingstakt, och vi flög dit var tredje månad för planeringsmöten. Hundrafemtio kinesiska ingenjörer stod redo att utveckla nästa leverans. Det var storslaget! Men nu har virus och geopolitik ändrat allt och vi träffar inte våra vänner längre.
---
Först gick det långsamt. Jag kom hem från Kina i januari 2020. Vi hade varit där i en vecka för att planera nästa leverans. På nyheterna pratade de om ett nytt virus, men vi tog det inte på allvar. En kollega kom hem en vecka efter oss och blev satt i två veckors karantän. Någon testade positivt i en sidobyggnad till vår, hela korridoren spärrades av och "djupsanerades". Nu gick det snabbt. Världen tvärbromsade, och vi med den. Våra kunder drabbades hårt: börsen störtdök, komponenter ransonerades, leveranskedjor stryptes. Arbetsplatserna stängde ner och vi fick inte gå till jobbet längre. Jag inredde ett hemmakontor och köpte en ny stol som är bättre för min rygg.
Även om smittspridningen var hög åkte H och jag på kortare resor inom Sverige: weekend på hotell i Uppsala, herrgårdshelg i Bergslagen. På semestern åkte vi till huset i Skåne. Vi var inte så många i stugan, men det var desto fler på vägarna och i samhällena runt omkring. Många bilsemestrade i Sverige när de inte kunde åka utomlands. Vi satt på en uteservering i Kivik, och Stockholmsparet bredvid frågade servitrisen: "Vad kan man göra på Österlen?" Det var mycket folk och mycket bilar. Arga förare började slåss när det blev fullt på parkeringarna.
Våra grannländer stängde sina gränser och svenskar var inte välkomna. Vi brukade alltid åka på kortsemester till Köpenhamn, men sommaren 2020 gick det inte. Sommaren 2021 blev det lite bättre, och med munskydd och vaccinpass kunde vi resa till Köpenhamn igen. Vi cyklade genom staden, nattbadade i Sydhavnen, tittade på konst och lyssnade på jazz. Det var underbart! På hösten tog vi dessutom färjan till Helsingfors. Vi hade tur, för ett par veckor senare ökade smittspridningen igen och Finland stängde på nytt gränsen mot Sverige.
Det har gått två år sedan jag kom hem från Kina. I två år har jag arbetat hemifrån utan att träffa kollegor.
---
Det är min första tjänsteresa sedan pandemin stängde kontoret. Jag ska ta morgontåget 6.02 till Göteborg. Kvällen innan hämtade jag en väska i källaren, strök en skjorta och förberedde packning för en natt borta. Det brukade vara rutin: morgontåg till Göteborg, en hotellnatt och sedan kvällståget hem. Två hela arbetsdagar med kollegor på lokalkontoret.
Jag sover dåligt eftersom jag ska upp tidigt, men jag har nära till pendeln och det tar bara tre minuter till Centralen. Från pendelperrongen tar jag mig via rulltrapporna och gångarna upp till vänthallen. Jag kollar tavlan med avgångar och det verkar inte vara några förseningar.
Stationen har öppet dygnet om och på bänkarna sitter unga män och sover. Jag tror att flera av dem kommer från Afrika. "Let them in, let them earn!" Men om de inte tjänar några pengar, vad gör man då?
Det är mycket folk på perrongen men det går smidigt, alla hittar sina platser och tåget avgår i tid. De flesta passagerarna ser ut som jag: kontorskläder, övernattningsväska och dator. Tåget rullar söderut över Riddarholmen, in i tunneln vid Slussen och sedan ut på Årstabron med utsikt över Mälaren.
---
Vår städhjälp kommer från östra Afrika. Hon bor söder om Stockholm och har en dotter som går på dagis. Varannan tisdag efter lunch ringer hon på dörren. Hon hänger ytterkläderna i hallen, tar av sig peruken och plockar sedan fram dammsugare och skurhink.
Vi växlar alltid några ord innan hon börjar städa. Efter förra julledigheten frågade jag om hon firar jul. Hon spärrade upp ögonen och sa: "Of course, I'm a Christian!" Sedan skrattade hon och himlade med ögonen. H tyckte jag var knäpp som frågade. "Klart hon firar jul."
Om städhjälpen är sjuk så kommer det en vikarie i stället. Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt. De flesta är unga, men en gång kom en kvinna i min ålder. Hon hade blont hår och hästsvans. Det första hon sa när hon klev in i lägenheten var: "Ursäkta om jag luktar öl, men jag tog en tidig lunch." Jag har för mig att hon var trevlig, men det blev nog inte så välstädat.
Vår städhjälp arbetar vitt. Hon är anställd av en firma som skickar fakturor, och vi betalar skatt på hennes arbete. Vita jobb är bra för välfärden och gör så att alla får det bättre.
På sjuttiotalet, när jag var barn, hade vi svart städhjälp. Vår städerska hette Andersson och kallades "fru Andersson". När det var städdag kom hon tidigt. Hon satte sig vid vårt frukostbord, tog en macka och rökte en cigarett. Mitt sovrum låg bredvid köket och röklukten väckte mig.
Fru Andersson tyckte om att prata och skrattade hest åt sina egna historier. Om man inte skrattade åt hennes skämt så sa hon "Jo, jag sa just att", och så berättade hon historien igen tills man också skrattade. Hennes man var asfaltläggare och arbetade på vägarna runt om i Skåne. De hade en husvagn som stod på en camping utanför Sjöbo där de tillbringade helger och semestrar. Fru Andersson hade också en polisradio som hon lyssnade på när det hade hänt något hemskt. Efteråt berättade hon för oss om larm och utryckningar.
Innan fru Andersson började som städerska arbetade hon i en fabrik som låg i närheten av vårt bostadsområde. Fru Andersson hade långa blanka naglar som inte gick sönder fast hon dammsög och skurade. Hon sa att naglarna var starka för att hon hade arbetat med plast på fabriken. Plasten hade gett naglarna ett permanent skydd som höll dem hela och fina, påstod hon, men det tycker jag i efterhand låter osannolikt. Bra gener och nagelvård är nog en rimligare förklaring.
När min farmor blev gammal så anlitade hon också städhjälp. Av en händelse så hette hennes städerska också Andersson. Farmors fru Andersson var äldre än farmor själv men tydligen tillräckligt pigg för att städa. När farmor blev änka så försämrades hennes ekonomi, men farmor och fru Andersson hade gemensamt kommit fram till en timpeng som de tyckte var rimlig och som farmor hade råd med. Farmor talade om beloppet för mig, och jag sa att det verkade lågt. Själv hade jag precis börjat arbeta som konsult i Stockholm, och jag berättade för henne hur mycket min arbetsgivare tog i timmen för mina tjänster. Det var en skillnad på en faktor tjugo, och farmor bleknade när hon hörde beloppet. På kvällen efter vårt samtal kunde hon inte somna. Farmor var duktig på huvudräkning och hade legat och summerat vad mitt arbete skulle kosta för en dag, en vecka, en månad, ett år. Det blev en sömnlös natt för farmor.
Vi har städhjälp en eftermiddag varannan vecka, men vi funderar på att sluta. H tycker att det är för dyrt och i stället ska vi "städa vår egen skit". Det blir billigare för oss men sämre för välfärden.
---
Göteborgskontoret ligger på andra sidan älven. Jag promenerar från stationen och tar pendelfärjan från Stenpiren till Lindholmen. Inne på kontoret har de möblerat om. Skrivborden står glesare med plats för mera luft och mindre virus. Det är inte mycket folk på kontoret. Men ändå, det finns en riktig arbetsplats att gå till. Jag pratar med kollegor som jag inte träffat på två år. Vi sitter i samma rum och diskuterar som normala människor.
På kvällen äter jag middag med Göteborgssonen på hotellrestaurangen. Han kommer direkt från arbetet och är klädd i grova kläder med företagslogga på tröja och byxor. Det är mycket folk på hotellet. Ingen har ansiktsmask, och det finns inga regler om hur man får röra sig eller bete sig i lokalen. Göteborgsresan är ett steg mot det normala. Det nya normala. Vi ska jobba halva veckan hemma och halva på kontoret. Livet efter pandemin har börjat.
Jag tror inte det blir fler arbetsresor till Kina. Den tiden är förbi. Jag kommer att sakna energin, adrenalinet och de intensiva dagarna med kollegor. Jag kommer också att sakna de myllrande städerna, de vänliga människorna och restaurangerna med träd som skuggar uteserveringarna. Och det är inte bara jag. Häromveckan pratade jag med en tysk kollega som före pandemin också brukade resa till Kina. "I miss everything!" Han saknade till och med de långa flygresorna.
Det var en rolig period men nu blir det något annat. Kanske blir resorna kortare och långsammare. Det går bra det med.
