Vecka 51: Watergate

Den här veckan: Vi firar jul i Jämtland.

Det är en kort arbetsvecka och jag ska bara jobba måndag till onsdag. På torsdag tar vi tåget till Jämtland och på fredag (lillejulafton) är jag ledig. Min chef mailade i helgen och sa att han fått covid. Han antyder också att flera av dem som var i Göteborg förra veckan känner sig krassliga. Jag hade tänkt vara på kontoret men ändrade mig när han blev sjuk. Det kommer förmodligen inte vara mycket folk i Kista, och jag sparar tid om jag jobbar hemifrån. Dessutom exponerar jag mig för mindre virus om jag inte åker i kollektivtrafiken. Jag vill inte ta med någon sjukdom till svärföräldrarna över julhelgen. I lördags messade Anders och frågade om vi skulle åka skidor i Ågesta. Det har inte snöat så mycket den senaste veckan, men det har varit kallt och det ligger ett par centimeter snö utanför stan. Jag tackade nej, eftersom jag skulle passa Barnbarnet på eftermiddagen. Det var första gången jag skulle ta hand om honom själv och jag var lite osäker på hur det skulle gå. (Det gick så där.) I söndags messade Anders igen och föreslog att vi skulle se VM-finalen tillsammans. Ännu en gång tackade jag nej. Den här gången kunde jag inte, eftersom vi skulle fira Dotterns födelsedag, och dessutom hade vi bestämt att hela familjen skulle titta på fotbollen tillsammans. Det brukar vara tvärtom, att Anders är upptagen med släkt och familj. I måndags var jag inne på Arbetsförmedlingens sajt Platsbanken för första gången på många år. Jag hoppade mellan olika kategorier och utforskade vilken sorts tjänster arbetsgivare söker. En observation: Kriminalvården letar otroligt mycket personal till sina anstalter. Udda fakta: Förra ordföranden för SSU har efter sin politiska karriär utbildat sig till kriminalvårdare, och den nuvarande orföranden är utbildad polis. Tecken i tiden.

Tisdag ser jag en dokumentär om Watergate-affären. Förvånansvärt många av dem som var med lever fortfarande och kan, femtio år senare, ge sina versioner av händelserna. Det är en berättelse om lögner som sträcker sig långt fram i tiden: Nixon ljög om olaglig avlyssning, Clinton ljög om sin otrohet och Trump ljuger om allt. I listan över lögnare saknar jag George W. Bush som ljög skamlöst om Saddams massförstörelsevapen och sedan destabiliserade hela Mellanöstern. När Richard Nixon avgick blev Gerald Ford president. Ford var känd för att han spelade amerikansk fotboll på college, och elaka människor påstod att han spelat för mycket utan hjälm. 1976, i slutet av hans korta presidentperiod, var jag på sommarläger i USA. De flesta av mina sommarlovsminnen i grundskolan flyter ihop och jag kan inte placera dem i tid, men det året var på många sätt annorlunda, och jag har flera starka minnen som inte har bleknat fast det snart är femtio år sedan. Det var en ovanligt varm sommar, och vi tillbringade långa dagar på stranden vid stugan i närheten av Stenshuvud. I juli åkte jag till lägret i USA och fick uppleva mitt livs äventyr. Den amerikanska självständighetsdeklarationen hade undertecknats tvåhundra år tidigare, 1776, och i USA vajade amerikanska flaggor längs gatorna för att fira jubileet. Jag var borta i fyra veckor, och när jag kom hem satt jag med mamma vid köksbordet och pratade om vad jag hade upplevt. Medan vi pratade fick mamma en bekymrad rynka mellan ögonen och sa ganska abrupt, som om hon precis kommit på något: "Nina är död." Nina var en klasskompis som hade varit sjuk i ett par år. Hon dog under sommaren och höstterminen började med att klassen gick på begravning. Det vackra vädret varade in i augusti, och vi var solbrända och sommarklädda när vi gick till kyrkan. Samma höst förlorade Ford valet och jordnötsbonden från Georgia, Jimmie Carter, blev USAs nästa president. Hans presidentperiod anses misslyckad. Carter gav order om att försöka frita gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran, men fritagningsförsöket slutade i katastrof och många amerikanska soldater dog. Carter förlorade nästa val mot Ronald Reagan och blev en "one-term president". Efter förlusten åkte Carter tillbaka till Georgia och är numera (98 år gammal, läser jag på nätet) en respekterad statsman. Watergate-skandalen gav upphov till en mängd filmer och böcker. 1976 - samma år som Ford förlorade mot Carter och samma år som jag var på läger i USA - släpptes filmen "Alla presidentens män" med Robert Redford och Dustin Hoffman. Filmen handlar om journalisterna som avslöjade Watergate-affären. Det är en av mina favoritfilmer alla kategorier och som jag har sett ett flertal gånger. När jag skriver det här blir mina sommarlovsminnen skarpare, människor och miljöer tar form. Jag ser framför mig hur vi, den här ovanligt varma sommaren, tog långa simturer i bukten vid huset i Skåne. Från USA minns jag de andra barnen på lägret, det stora huset i parken där vi bodde och sovsalen med sängar på rad. Jag kommer ihåg utflykter, lägereldar och en badstrand vid Atlanten, men jag minns också sensommaren och hur klassen stod framför en vit kista i kyrkan. Kanske är det en efterkonstruktion, minnet är inte alltid pålitligt, men 1976 känns som en milstolpe i min barndom, en sommar som ändrade position och riktning på det som skulle komma, och det är den enda sommaren som jag tydligt kan placera i tid.

Julaftons morgon går en säkring. Det blir mörkt och tyst i huset. Vi är på landet, här är alltid tyst, men tystnaden utan elektricitet har ett annat djup. Allt surr och brus försvinner, varseblivningen ändras, sinnena skärps och jag uppfattar sådant som annars inte märks. Sängen knakar, lakanen prasslar, jag hör min egen andning och hur skäggstubben raspar mot örngottet, utanför dörren tassar katterna. Våra sinnen är underutnyttjade. Hemma är gästtoaletten det mesta väldoftande rummet i lägenheten. H är med i en löst sammansatt grupp som köper och delar parfymer med varandra. På hyllan i toaletten står små provrör, vialer, och flaskor med olika vätskor. På varje kärl sitter handskrivna etiketter med poetiska och obskyra namn, en del etiketter sitter snett och är skrivna med suddigt bläck; hyllan är som ett 1800-talsapotek fylld med alkemi och svartkonst. "Vad tycker du om den här?" frågar H och sticker fram handleden. Jag sätter näsan mot hennes hud. "Det luktar gott, jättegott!" Parfymerna expanderar sinnena men mitt språk och vokabulär är för torftigt för att beskriva det jag förnimmer. Är det vanilj, viol, läder eller sommargräs? Kanske bastulav, cigarrlåda eller insjövik? En ny dimension sprids i lägenheten, flyktig och osynlig men påtaglig: ljusa och lätta dofter för solvarm hud och sommarverandor, mörka och erotiska toner för dunkla barer och främmande hotellrum. Det är bara ett kort strömavbrott, jordfelsbrytaren hade slagit ifrån, och snart surrar huset igen. Vi äter julfrukost med risgrynsgröt, tunnbröd och skinka. Från huset ser man ut över Storsjöbygden med sjöar i dalarna och fjäll i horisonten. Det är ett lågt skarpt ljus som reflekteras i rimfrost och iskristaller, men dagen är kort och på bara ett par timmar ändrar fjällen färg från rosa till vitt för att sedan, i eftermiddagsskymningen, bli blå innan fjälltopparna mörknar och försvinner helt i den stjärnklara vinternatten.

Vecka 50: Julkort

Den här veckan: två dagars tjänsteresa till Göteborg, jag äter nudlar med Göteborgssonen, Barnbarnet och jag umgås själva i ett par timmar med blandad framgång, Dottern fyller 25 och vi firar med champagne och VM-final.

Isen har lagt sig i viken. Fredagen är kall och solig, och på lunchen promenerar jag längs vattnet. Först går jag förbi Tanto och sedan ut på Reimersholme där man ser Essingeöarna och bron över sundet vid Gröndal. Längre bort ligger Kungshatt och de andra Mälaröarna söder om Lovön. Det är bra paddelvatten, och man kan ta sig runt lugnt och ostört. För någon sommar sedan, vi var någonstans mellan Kärsön och Fågelön, berättade min kajakkompis om dåliga värden och att han kunde vara svårt sjuk. Det var en annorlunda paddeltur. Samtalet blev mörkare och existentiellt, men det var också en bra konversation om det som är viktigt. Idag har jag svårt att samla tankarna. Onsdag och torsdag var jag i Göteborg, och vi träffade representanter för bolaget som ska köpa vår enhet. Under mötena är konversationen rationell och faktaorienterad, men efteråt är stämningen nervös. Många är arga och oroliga. Någon startade en krypterad gruppchat där alla drabbade kan ventilera sina känslor och åsikter. Det vanligaste samtalsämnet är uppsägningsvillkor. Vad får man för "terms and conditions" om man blir uppsagd? Enheten är utspridd över trettio länder, och varje land har sina egna lagar. Många har behov av att prata, och det bildas spontana grupper som spekulerar om hur det ska gå. Jag zoomar ut och funderar på livets vägval. Vad vill jag och vad kan jag göra de sista tio åren i karriären?

Vi fick besök av H:s lillsyrra K och hennes kille Lolo. Det var för något år sedan. K har bott i Paris i decennier, så länge att hon letar ord när hon pratar svenska. Hennes lägenhet ligger i klassiska parisiska kvarter i närheten av Place de la République. En knakig trätrappa leder fem våningar upp till två rum med kök. Vardagsrummet har fransk balkong med utsikt över en innergård. Jag skulle ge min vänsterarm för att få bo så, men livet i Paris har nog inte alltid varit lätt. Ett tag var K utan jobb, marginalerna var små och tillvaron skör. Men livet vände, K träffade Lolo och de hälsade på oss i Stockholm. Eftersom Lolo är fransk och matglad ville vi ta med honom till en traditionell svensk krog. Det finns flera i närheten, och vi valde Kvarnen som ligger vid Björns trädgård en bit in från Götgatan. När vi var där pratade jag en stund med hovmästaren. Det visade sig att vi var ungefär jämngamla och att vi vuxit upp i samma bostadsområde, men varken han eller jag hade något minne av att vi träffats som barn. Vi tyckte ändå att det var ett roligt och märkligt sammanträffande. Senare på kvällen såg jag hur han tog hand om en stor grupp turister och presenterade menyn för dem på engelska. Han verkade duktig på sitt jobb. I höstas såg jag lustigt nog en intervju med samma hovmästare i den lokala gratistidningen. Han höll på med ett matprojekt tillsammans med gastronomen Edward Blom. Gemensamt letade de rätter från olika landsändar och skapade sedan landskapsmenyer. I artikeln stod också hans namn: Bengt Gangemi. Ibland är minnet snabbt, men den här gången gick det långsamt. Det var inte förrän jag fick ordning på uttalet av hans efternamn som minnesfragmenten började falla på plats. Namnet har två "g:n", det första är hårt och det andra är mjukt, och däremellan hörs ett tydligt "n". Hela namnet uttalas [gan'jemi]. Mamma Gangemi var lärare på min mellanstadieskola, och hennes son var elev på samma ställe. Jag minns en lång smal kille med mörk kalufs. Fyrtiofem år senare är han fortfarande lång och smal men håret är borta. Hela scenen tilltalar mig: en skånsk hovmästare i Stockholm med (tror jag) italienska rötter, K som kommer från Norrland men har bott utomlands så länge att hon nästan glömt sin svenska, Lolo född och uppvuxen i Frankrike men med föräldrar från Guadeloupe, och så vi andra inflyttade lantisar. Olika trådar genom tid och rum gör att vi sammanstrålar just här på en Söderkrog och äter klassiska svenska rätter. Vi beställer sill, isterband och renskav. Och snaps därtill.

Jag följer debatten om "drag queens" som läser sagor för barn på biblioteken. Bägge sidor i kulturkriget reagerar starkt och argumentationen är hård. I tisdags hade Aftonbladet Kultur en opinionsartikel som menade att politiken (i det här fallet SD) ska hålla sig borta från kulturen. Jag brukar aldrig kontakta journalister, det verkar poänglöst, men den här gången gör jag ett undantag och mailar hon som skrivit artikeln. Nästa morgon får jag, till min förvåning, ett glatt svar med flera utropstecken. Jag tror hon var glad att få ett mail utan invektiv. Hon antyder att hennes inbox är full av ilska. Vi pratar förbi varandra, det skulle behövas fler mail för att reda ut våra respektive ståndpunkter, men jag uppskattar att hon svarade. I onsdags, medan jag väntade på Göteborgståget, köpte jag senaste numret av magasinet Axess som har temat "Kanon - Gryning eller skymning för kulturen?" Jag vet inte längre om jag är kulturkonservativ eller kulturradikal, men jag är "old school" när det gäller julkort. Jag tycker om att välja, skriva och posta riktiga julkort, sådana man får i brevlådan, men de går knappt att hitta längre. De som erbjuds är trista och konventionella (läs Jenny Nyström) och ser likadana ut år efter år. NK brukade ha en hel avdelning med kort inför julen, ett stort och spännande urval, men den avdelningen finns inte längre. Till sist köper jag några julkort på Pocketshop som inte är allt för tråkiga.

Vecka 49: Bananskal

Den här veckan: vi återvänder från Finland, jag ser dokumentären "Makspelet" på teve, det dyker upp ett nytt bananskal i karriären, jag tar 4:e covid-sprutan, vi ser och lyssnar på "The tale of the Great Computing Machine" i KTHs reaktorhall, julfika på Malmgården Vita Bergen med Barnbarnet och hans föräldrar.

Förra fredagen tog vi båten till Finland. Vi hade stämt träff vid färjan, eftersom H var i riksdagen och jag jobbade hemifrån. Klockan tre stängde jag datorn, låste dörren och rullade resväskan till tunnelbanan. Snabbaste vägen hemifrån är röda linjen från Mariatorget till Gärdet. För att komma till färjan från Gärdets tunnelbanestation går man på täckta gångbroar över ett grått ödelandskap med hamnbyggnader och tomma parkeringar. Det är fult och färglöst men det finns planer för ödemarken, och om några år så ska de göra bostadskvarter av hamnområdet. Inne i terminalen var det packat med folk, två färjor skulle gå ungefär samtidigt, och vi fick tränga oss mellan alla människor för att checka in. Vi har åkt båten flera gånger förut och väl ombord släntrade vi vant mellan affärer, barer och restauranger på färjans huvuddäck. I puben satt ett litet sällskap och firade. En av männen fick en t-shirt i present med texten: "Om jag är för full återlämna mig till Camilla". Vi åt fisk- och skaldjur på restaurangen "Happy Lobster" och gick sedan till den stora scenen där det var ABBA-föreställning med sång, dans och glitter. Artisterna sjöng med energi och glatt humör, och vi tyckte att de gjorde ett bra jobb. Efter föreställningen gick vi till karaokebaren. Finnarna tar karaoke på allvar och sjunger allt från vemodiga tangovisor till hesa hårdrockslåtar. Det var både allsång och solosång, texterna rullade på en storskärm, och vi sjöng med så gott vi kunde. 

Finland är en tidsresa, och jag tror på allvar att jag skulle kunna bo och trivas i Helsingfors. Det är tystare och ödsligare än Stockholm, men också renare och lugnare. Personalen i affärer och restauranger är oförställt vänliga och verkar sakna storstadslater. Arkitekturen i centrum är stram och elegant med inslag av klassicism, funktionalism, jugend och deco. Dessutom finns det ingen grafitti. Det är som om tiden har stått still, och vi vandrar med ansiktena vända upp mot fasaderna, pekar och pratar. Under de två dagarna vi är där går vi på Kiasma (museet för modern konst), Designmuseet, Arkitekturmuseet och besöker dessutom Tempelplatsens kyrka som är insprängd i urberget. Lördag kväll sitter vi på den nyrenoverade restaurangen 10. Kerros (tionde våningen). Orginalinredningen är från fyrtiotalet, och när det byggdes betalade Finland fortfarande krigsskadestånd till Sovjetunionen. Det var ont om pengar, och arkitekterna som ritade och dekorerade under den epoken var tvungna att utveckla billiga metoder och material när de byggde. Men det är ingenting som märks. Inredningen är elegant, sober och full med vackra detaljer. Finland verkar ha klarat sig genom nödåren med bevarad värdighet och skönhet, men åttio år senare känner jag mig ändå upprörd å Finlands vägnar och tycker att det borde varit Sovjet som betalade för allt elände de orsakade.

Måndag morgon återvänder vi med Finlandsfärjan till Värtahamnen. Jag har bråttom till ett möte på kontoret, och vi går i rask takt till tunnelbanan. Vid Centralen byter jag till blå linje mot Kista och H fortsätter hem till Söder med resväskan. Måndag kväll ser jag SVT-dokumentären "Maktspelet" som handlar om V och SD under valrörelsen. Teve-teamet har följt partiledarna närgånget under ett antal månader. Allvarligt talat tycker jag de verkar ganska otrevliga, från vänster till höger, och det är inga människor jag skulle vilja umgås med. Dessutom är de osunda. De röker (vänstern), snusar (högern) och häller i sig burkläsk (båda). Bilringarna hänger över byxlinningarna och skjortknapparna spänner över magarna. Politik, åtminstone på riksplanet, verkar hälsovådligt.

Vi ska säljas. Ett litet amerikanskt bolag vill köpa vår enhet. Så nu är det dags igen. Ett nytt bananskal och ingen vet om man landar på fötter eller rygg. Jag är kluven till uppköpet. Å ena sidan hade det varit skönt om det tuffar på och allt fortsätter som tidigare med de förmåner som finns med en stor, svensk arbetsgivare. Å andra sidan tycker jag det är spännande när någonting händer och framtiden är lite oviss. Det är mycket som är osäkert just nu, och dessutom är det dyrtider för konsumenter. H och jag ska försöka minska våra kostnader. Jag har börjat med matlåda på jobbet i stället för att köpa dyra luncher i personalmatsalen. Häromdagen köpte jag morötter och vitkål, grönsaker är relativt billigt, och eftersom vi är ett litet hushåll köpte jag bara ett halvt kilo morötter och en kvarts vitkål. Samma dag köpte H också morötter och vitkål, men hon köpte två kilo morötter och ett helt vitkålshuvud. Storpack är billigt, tänkte H, men det blir dyrare om vi inte orkar äta upp, tänker jag.

Vänstern är full av psykon. Fredag morgon läser jag Kajsa Ekis Ekman på Aftonbladet Kultur. Hon berättar om när hon blev anställd som chefredaktör på syndikalisternas tidning Arbetaren. Hela upplevelsen är en mardröm (givet att hennes berättelse stämmer), och hon blir mobbad, utfryst och till sist uppsagd. Varför är vänstern, åtminstone delar av den, sådan? Det finns inget utrymme för avvikande åsikter, ingen generositet eller förmåga till "good faith disagreement". Tvärtom är det snålt, konspiratoriskt och elakt. En av Ekmans observationer är att redaktionen är homogen och de flesta verkar ha en liknande (svensk) bakgrund. Jag kollar upp tidningen på nätet och namnen på de som jobbar i redaktionen. Den biträdande chefredaktören heter Amalthea i förnamn och bara det säger ju något om hens bakgrund. Efter att först sett dokumentärern "Maktspelet" och sedan läst Ekmans artikel har jag ingen ljus bild av den radikala vänstern. Den verkar bestå av riktigt obehagliga och dysfunktionella människor. Att de någonsin skulle få något verkligt politiskt inflytande verkar osannolikt. De är helt enkelt för knäppa.

Vecka 48: Bitterljuv

Den här veckan: Barnbarnet med familj kommer på besök och vi äter gnocchi med salsicciafärs, vi tittar på VM-fotboll, jag ser en dokumentär om scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, H och jag åker slowboat till Helsingfors.

Jag har gett min önskelista till H. Det är bara hårda paket. Jag önskar mig två reseböcker: "A Hard Place to Leave, Stories from a Restless Life" av Marcia DeSanctis och "The Lonely City: Adventures in the Art of Being Alone" av Olivia Laing. Det är svårt att hitta bra skönlitteratur om resor och jag har höga förväntningar. Marcia DeSanctis har jag publicerat i vår reseantologi "Gränslös". I en av hennes essäer återvänder hon till den restaurang i Paris där hon tjugo år tidigare hade sin bröllopsmiddag. Berättelsen handlar om hur hon, i samtal med krögaren, drar paralleller mellan det som hänt i hennes liv och det som hänt med restaurangen. Jag var i Paris ungefär samtidigt som hon gifte sig, och hennes berättelse väckte minnen som fick mig att stå vid fönstret och studera molnens flykt över himlen. Hon skriver om resor med vemod och humor, och jag önskar att jag kunde skriva som hon. Olivia Laing har jag aldrig läst. Det var skådespelaren och författaren Jonas Karlsson som rekommenderade boken i Babel på teve. Den har fått bra recensioner och beskrivs som en memoar om att vara ensam i en främmande stad och att lära känna staden genom konsten. En memoar om konst och främlingskap låter lovande.

Vi pratade om livsstrategier, utbildning och karriärval. Det var hemma hos Martin. Jag tror aldrig jag haft någon strategi för nånting, sa jag, utan livsvalen känns mest som en räcka bananskal. Efter gymnasiet funderade jag på att bli statsvetare eller lärare eller kanske något inom kultursektorn, men jag velade länge, och i stället sökte jag, efter att ha blivit inspirerad av en kompis och utan att egentligen veta vad det handlade om, en IT-utbildning. Efter lite för många terminer på universitet låg jag hemma på soffan och funderade på framtiden. En annan kompis ringde och tipsade om en jobbannons i tidningen. Jag sökte och fick jobbet. Två veckor senare bodde jag på Irland och livet tog en ny vändning. Det kändes mer som slump än strategi. Möjligtvis har jag sett till att det finns tillräckligt med bananskal att halka på, och det är väl en strategi i sig. Dessutom var det inte bara jag. Martin sa att han inte heller varit strategisk i sina livsval. Måndag kväll ser jag en dokumentär om och med scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. Hela hennes liv bestod av tvära och oväntade kast, men hon verkar alltid ha landat på fötterna. I jämförelse är min egen resa en färd i lugna vatten, men jag väntar ändå på nästa bananskal och hoppas att jag inte landar på rygg.

Morgnarna är otroligt mörka, och dessutom har det varit mulet de senaste dagarna. Onsdag morgon är första gången jag ser blå himmel på över en vecka. Vi ska till Finland över helgen, och enligt prognosen ska det bli klart och kallt. Jag är ganska frusen av mig. Det är värst på kvällen när man är trött och hungrig och ska hem från kontoret. Jag drar ner mössan över öronen, huttrar och skyndar mig till pendeln. Hemma har jag morgontofflor för att inte frysa om fötterna, och jag sveper en filt om benen eftersom det drar från fönstret vid skrivbordet. Äldsta sonen verkar aldrig frysa. När han var barn kunde han gå med öppen jacka mitt i vintern och se helt oberörd ut. När jag frågade om han inte frös så knäppte han jackan, inte för att han var kall utan för att slippa mina frågor. Jag tänker packa långkalsonger och tjocka strumpor till Finlandsresan. 

Svenskan hade en artikel om begreppet "bitterljuv". Det var en intervju med författaren Susan Cain som tidigare skrivit bästsäljande böcker om att vara introvert och tystlåten. Hon anser att USA lider av  ”positivitets­tyranni”, man måste vara glad för att vara normal. Hennes senaste bok handlar om begreppet "bittersweet", och hon menar att det är en skön känsla som man aktivt söker. Jag har lätt att identifiera mig med resonemanget. Det bitterljuva kan bli lite lökigt och närma sig pekoralen, men det är ändå oemotståndligt. I artikeln använder de sången "Anthem" av Leonard Cohen som exempel, men jag har mina egna favoriter. Den bitterljuvaste boken är "A Moveable Feast" av Hemingway. H fnyser när jag citerar: "in the early days when we were very poor and very happy". Den bitterljuvaste låten är "The Paris Match" med The Style Council: 

"I'm only sad in a natural way
And I enjoy sometimes feeling this way
/.../
I get so restless and bored
So I go out once more;
I hate to feel so confined
I feel like I'm wasting my time"

Underbart!

Vecka 47: Snösmocka

Den här veckan: jag jobbar hemifrån eftersom det är snökaos och stopp i kollektivtrafiken, vi ser "På Västfronten intet nytt" på Netflix, H och jag adventsstädar och hon bakar adventskaka, vi fikar i Högdalen, det är 1:sta advent och vi tänder ljus.

Det är måndag och snön vräker ner. Tågen är inställda, bussarna kör i diket och Stockholms kollektivtrafik uppmanar resenärer att helst stanna hemma. Jag följer rekommendationen och jobbar hemifrån. Helgen innan, när vi firade Barnbarnets ettårsdag, var det milt och torrt, och i södra Sverige var det fortfarande "metereologisk sommar". Under veckan blev det långsamt kallare och i torsdags kväll kom ett lätt snöfall, men snön la sig inte och det var fortfarande torrt på marken. På lördag däremot tog det ordentlig fart. Tung, blöt snö vräkte ner (en "snösmocka") och det blev trakikkaos. Under pandemin, när jag alltid jobbade hemifrån, hade jag kylskåpet fullt med rester och ingredienser som jag snabbt kunde svänga ihop till en lunch. Nu när jag mest äter lunch ute är det tomt och trist i kylskåpet. Eftersom jag inte hade planerat att stanna hemma så har jag inte handlat eller förberett någon måltid. Det är ett lyxproblem, eftersom jag bor mitt i stan och det finns gott om restauranger och affärer i kvarteren runt omkring, men jag har ingen lust att gå ut i blötsnön och i stället äter jag kokt potatis och saltgurka till lunch. Den billigaste lunchen jag ätit på länge. 

H och Viveka var bjudna till Maria på "tjejhelg" i Roslagen. Marias hus ligger långt ut på landet, och efter Norrtälje är vägarna smala och slingriga. Viveka skulle köra och hon var nervös för att fastna i snöstormen. Jag har respekt för vintervägar. Varje jul brukade vi fylla bilen med barn och julklappar och köra de sextio milen till H:s föräldrar i Jämtland. Dagarna innan var jag alltid lite spänd. Snö, halka och jultrafik kunde göra resan lång och oberäknelig. Jag packade snöskyffel, reflexväst och ficklampa utifall vi skulle råka ut för något längs vägen. Ofta kom vi inte iväg förrän på kvällen, det tog tid att få in allt och alla i bilen, och redan i Uppsala brukade vi fastna i första bilkön. Kör man samma sträcka år efter år så skapar man egna milstolpar: rastplatsen i Tönnebro, kaffe och godis i Bollnäs, kinakrogen i Ljusdal. Platserna blev en del av upplevelsen som vi förknippade med julhelgerna. Ibland var vi inte framme förrän långt efter midnatt, och det lyste ensligt men inbjudande i svärföräldrarnas kök när vi till sist parkerade på gårdsplanen framför deras hus. Det händer fortfarande, många år efter att vi slutat köra bil, att någon i familjen blir nostalgisk över de långa resorna genom vintermörkret: "Det var så mysigt!"

Medan H och Viveka var hemma hos Maria i Roslagen, så var Sean och jag hemma hos Martin på Söder. Vi stod i köket. Martin lagade mat medan Sean och jag stod och hängde med varsin öl. Sean berättade att han och Maria hälsat på vänner i Kroatien. Vännerna har ett hus vid havet. Jag sa att det lät härligt och att jag gärna skulle tillbringa ett par vintermånader vid Medelhavet. De andra höll med, eller de sa åtminstone inte emot. Jag brukade tycka tvärtom, att det var skönt med olika säsonger och inte minst vintern som kunde vara kärv men vacker. De senaste åren har jag börjat ändra inställning. Vintern känns som en begränsning. Det är svårt att ta sig ut och svårt att göra sånt som jag tycker om. H håller inte med. Hon gillar när det är kallt och skulle nog hellre flytta norrut än söderut. Jag vet inte riktigt hur mitt medelhavsliv skulle se ut. På nätet finns annonser, men jag kan inte identifiera mig med bilderna. Bostadsområdena ser ut som reservat för pensionerade företagare från Vellinge. Det är inte en vin- och golftillvaro i en gated community jag hade tänkt mig, men kanske en liten lägenhet i ett vanligt bostadsområde. Det räcker med ett rum och kök, en klassisk mokabryggare på spisen, croissanter från det lokala bageriet på bordet. Jag ser framför mig kaféer i skuggan av plataner och torghandel intill en katedral. Det kanske är en fantasi, men fantasier är bra att ha när det är kallt och mörkt ute.

Svärdottern har fått nytt jobb, och vi är alla glada för hennes skull. Hon trivdes inte på sin förra arbetsplats och sa upp sig innan hon hade ordnat en ny anställning. H och jag tyckte det var lite våghalsigt, tidningarna är fulla av berättelser om barnfamiljer med bolån som har svårt att klara ekonomin, och vi undrade för oss själva om det var klokt att ha så bråttom, men Svärdottern hade mer is i magen än vi och kunde till och med välja mellan flera erbjudanden. Det säger något om svensk arbetsmarknad att företag utan tvekan anställer en småbarnsmamma. Annars ser det ganska dystert ut och många arbetsgivare, inte minst inom min bransch, gör sig av med folk. Min irländske kollega som har en dragning åt "doom and gloom", säger att vår företagsledning förbereder uppsägningar. De sitter, enligt uppgift, och räknar på hur många de kan göra sig av med. Jag har aldrig förstått varför, men besked om uppsägning kommer alltid innan jul- eller sommarledigheten. Vi får väl se. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag blir arbetslös. Finns det någon som vill anställa en snart sextioårig dagdrömmare? Som skriver dagbok.

"Det är du", säger H när hon ser fotot på min morfar. Jag har hört det förr, att jag är lik honom. Bilden är från början av sextiotalet. Min mamma står tillsammans med sin familj, och i famnen håller hon min bror som är ett och ett halvt år gammal. På sätt och vis finns jag också med i bilden, eftersom hennes blå klänning spänner över magen. Den putande magen gör det också lätt att datera tillfället. Det måste ha varit på sommaren 1964, när mina föräldrar var på sitt årliga besök i England. Jag plockade fram två äldre foton som jag hade undanstoppade i en låda, och nu står de på hyllan bland resten av släkten. Tillsammans är det bilder på barn, barnbarn, föräldrar, far- och morföräldrar och till och med en engelsk gammelmorfar. Framför mig har jag fem generationer och i runda slängar hundrafemtio år av släkthistoria. Jag studerar min morfars anletsdrag, men det är svårt att känna igen sig själv i någon annan. På bilden är morfar yngre än vad jag är idag, och mamma är i samma ålder som min dotter. Tanken svindlar. Mamma har bott i Sverige större delen av sitt vuxna liv, cirka sextio år. I somras frågade jag hur engelsk hon känner sig efter alla år utomlands. "One hundred percent!" svarade hon.

Nu börjar det. H har hängt upp en julgardin i köket, och jag har köpt glögg på Bolaget. Häromkvällen provspelade jag julspellistor och bestämde att jag hellre lyssnar på Ella Fitzgeralds julsånger än "Last Christmas" med George Michael. Lördag förmiddag storstädar vi lägenheten. Jag rensar vattenlåset under handfatet i badrummet. Vattenlåset sitter knöligt till bakom komoden, och det är flera delar som ska skruvas isär. När jag är klar och lyckats få tillbaka alla delar hittar jag en tätningsring på golvet. Jag ids inte börja om från början utan det får vänta till en annan dag. Lördag eftermiddag hälsar vi på i Högdalen. H har bakat en adventskaka med mandelmassa och vit choklad. Dottern är också där. Hon är trött efter en sen natt men ska ändå gå ut och träffa en kompis. Kompisen är olycklig och behöver någon att prata med. På teve är det VM-fotboll och Frankrike slår Danmark med 2-1. Söndag morgon är det första advent. H och  jag firar adventsfrukost med nybakade scones och adventsljus. Pelargonerna på balkongen blommar fortfarande. Det mesta av snön från "snösmockan" har smält, och det porlar i rännstenen.

Vecka 46: Tjocka släkten

Den här veckan: vi ser den koreanska filmen "Hunt" på Zita, jag ser om dokumentären "Citizen Schein" på teve, H är på "tjejhelg" i Roslagen, jag äter middag med Martin och Sean, Dottern och jag ser "She Said" på Victoria.

Förra helgen var intensiv. Fredag kväll anlände våra nattgäster i olika omgångar. De kom med tåg från Jämtland, Skåne och Göteborg. Vi hade städat, bäddat och gjort iordning de olika sovrummen. Till lördag frukost dukade vi långbord och serverade kaffe med nybakat bröd. Vi delade ut nycklar och diskuterade tider och resvägar till kalaset som började klockan tre. Diskmaskinen gick på högvarv. Festen var lyckad, Barnbarnet var på gott humör och alla verkade ha kul. Hela helgen var bullrig och rolig, men framåt söndag kväll, när vi ska ha middagsgäster, börjar till och med H få slut på energin. Gästerna skulle komma vid sex. Halv sex ser jag från balkongen hur de kommer gående över gården mot vår trappuppgång. "Nu kommer de", säger jag till H. "Vad menar du, vem, vilka?" säger H och flyger upp ur soffan. Hon hade lagt sig på rygg med tidningen en stund för att vila innan vi skulle servera middagen. H muttrar något om att "Säger jag sex, så menar jag sex. Inte halv sex." Det löser sig. Jag lotsar in alla i lägenheten och sätter dem i soffan, och sedan hjälps vi åt att duka. Det är trevligt och roligt, men när allt är över så sjunker vi ner i soffan och pustar ut efter en lång helg.

I fredags eftermiddag, innan gästerna började anlända, passade jag på att springa runt Årstaviken. Det gick bättre än på länge. De senaste veckorna har jag kännt mig tung och trött, men nu kändes det lättare. Fast jag borde ändå gå ner ett par kilo. Jag har rensat ut kläder från garderoben som jag tänker skänka till Stadsmissionen. Bland annat flera skjortor som är för trånga. Jag frågade Bror, som är minst ett nummer mindre än jag, om han är intresserad av mina gamla, men fortfarande fina, skjortor. Han väljer två stycken som passar honom och verkar nöjd. Den tredje skjortan passar inte ens honom, och jag undrar hur jag någonsin kom i den. Min nya kostym sitter däremot fint. Den är anpassad efter min nuvarande vikt.

Jag kommer från en liten släkt. Pappa är ensambarn, så jag har inga kusiner på den sidan. Även pappas kusiner har antingen få eller inga barn, och därför har jag bara ett fåtal nästkusiner (sysslingar). Mamma har en syster, min moster, som har två barn, men de bor i ett annat land och vi har inte mycket kontakt. H och jag bosatte oss i Stockholm, vilket är precis mittemellan Skåne och Jämtland, och det är en dagsfärd för att hälsa på våra respektive familjer. Det har gått bra, men barnen är uppvuxna med släkten på håll. I Stockholm har det bara varit vår familj (nästan, H:s bror bodde i Stockholm när vi flyttade hit). Släkten har varit liten och långt bort. Men i lördags fick jag en annan känsla. På Barnbarnets ettårskalas var det föräldrar, gammelföräldrar, syskon och kusiner i en väv av familjer som nu dessutom sträcker sig till Närke där Svärdottern kommer från. Plötsligt kändes det stort, brokigt och roligt med folk från olika delar av landet. Vi är ingen liten släkt längre.

I söndags, när vi hade gäster, dukade vi med våra gröna remmare. Det är tolv glas som jag ärvt av min farmor. Egentligen tror jag att de ska användas till vitt vin, men vi använder dem till vad som helst. Glasen har en rolig, rund och organisk form som är bra för fest och när man vill duka fint. Jag tror inte de är särskilt dyra, jag har sett liknande uppsättningar på auktion och de kostar inte mycket, men för mig väcker de minnen som jag tycker om. Farmor använde dem när hon serverade fisk. Hon hade en fiskservis som hon dukade med i matsalen. Tallrikarna hade tryckta havsmotiv, och bredvid tallrikarna låg fiskknivar med breda blad. Farmor och farfar bodde i en stor våning med burspråk och högt i tak. Det var verkligen högt i tak. När farmor skulle städa och ta bort spindelväv från stuckaturen stod hon på stegens allra översta trappsteg. "Att du inte redan har slagit ihjäl dig är mer än konstigt", sa farfar när han såg farmor sträcka sig efter spindelväven med sopborsten. Farmor bjöd på klassiska fiskrätter: fiskfärs med hummersås, eller gravad lax med kokt potatis och hemmagjord hovmästarsås, eller inkokt lax med majonäs, citron och sparris. Laxen kom från Östersjön och var blek och mjäll som Östersjölax ska vara. Framför tallrikarna stod remmarna, samma som vi använder idag, fyllda med vitt vin som farfar serverat.

Onsdag kväll är jag ensam hemma, och av en slump väljer jag att se "Citizen Schein", dokumentären om Harry Schein. Fast jag har sett den förut är jag helt uppfylld av filmen efteråt och kan inte släppa berättelsen om flyktingbarnet som blir svensk miljonär och maktspelare. Estetiken tilltalar mig också: från la belle époque-byggnaderna i Wien till lyxvillan i Djursholm och det brutalistiska Filmhuset på Gärdet. Jag brukade läsa Harry Scheins krönikor i DN som kommenterade tiden och samhället, men som också berättade om åldrandet, ensamheten och depressionerna. Trots all framgång är det en sorglig historia. Han hade inga barn, och den lilla släkt som överlevde kriget lyckades han göra sig ovän med. Hans enda fungerande relationer verkar ha varit med andra maktspelare och med åtråvärda kvinnor. Fast hans livs stora kärlek, Ingrid Thulin, gjorde honom också olycklig. Berättelsen om när de tillbringar en natt på hotell i London är plågsam att höra. De sover i olika rum, han ensam och hon med sin älskare. Mängden whisky han hällde i sig lär knappast heller ha varit bra för hans mentala hälsa. Själv är jag lycklig över relationen med mina barn. Dottern kommer förbi och vi pratar om julen och julklappar. Hon önskar sig ett par nya hörlurar, och jag önskar mig nya morgontofflor. Vi ska fira julen i Jämtland och tar tåget upp. H och jag köpte tågbiljetter var för sig. När vi jämförde våra biljetter visade det sig att jag bokat första klass och hon bokat andra klass, men vi sitter åtminstone på samma tåg.

Torsdag jobbar jag hemifrån. Under pandemin, när kontoren var stängda, var det många som renoverade sina lägenheter, och det hände ofta att jag blev störd när hantverkare borrade i väggarna. Jag är uppvuxen i lägenhet, och min pappa förde en ständig kamp mot bullrande grannar. Han bankade i väggar och ringde på dörrar i trappuppgången för att klaga. Inte ens när mina föräldrar flyttade till hus blev det lugnt. Några grannar hade fest och spelade hög musik. Pappa marscherade dit och ringde på dörren. Tyvärr var det fel hus och nyväckta grannar undrade vad som stod på. Nästa dag fick pappa gå dit med en chokladask och be om ursäkt. Hos oss är det H som för kampen mot grannarna. Frustande och fräsande rusar hon ut i trappen för att lista ut vem det är som stör på otillåtna tider. Relationen till en del grannar har varit bottenfrusen i flera år. H blir också irriterad på att jag inte är lika upprörd som hon och antyder att jag är ryggradslös som inte klagar. Nu är det lågkonjuktur. Det finns mindre pengar till renoveringar, hantverkarna har färre jobb och kanske blir det lugnare hos grannarna.

I somras hade jag besök av en gammal klasskompis från gymnasiet. Det var en månad innan riksdagsvalet och valrörelsen var i full gång. Kompisen berättade att han diskuterat politik med sina bröder, han har tre stycken, och alla hade avslöjat vad de skulle rösta på. Det lät som att bröderna lutade lätt åt höger. Inte allt för långt, men de röstade inte vänster. Medan vi pratade antydde min kompis att jag däremot låg politiskt långt till vänster. Jag blev förvånad och förstod inte var han fått det ifrån. Vad jag minns hade jag inga särskilt starka politiska åsikter på gymnasiet, ideologiskt låg jag nog ganska nära mina kompisar, men av någon anledning uppfattade han mig som vänsterradikal. Jag förklarade för honom att det var en missuppfattning och att jag alltid röstat på mittenpartier. Ibland lite till vänster och ibland lite till höger. Häromveckan pratade jag politik med Dottern. Hon och flera av hennes kompisar lutar rejält åt vänster, som så många från hennes generation som är uppvuxna på Södermalm. Medan vi pratade så verkade hon mena att jag förmodligen röstade långt åt höger. Om igen blev jag förvånad, och om igen fick jag förklara att jag hela livet bara röstat på mittenpartier. Ibland lite till vänster och ibland lite till höger, men aldrig på någon ytterkant. Det måste vara någonting jag gör eller säger som får mig att framstå som mer politiskt radikal än vad jag är.

Vi har ingen papperstidning på vardagar längre. I stället har vi en helgprenumeration och tidningen kommer bara hem till oss på fredagar, lördagar och söndagar. Jobbdagar är det från och med nu tomt på frukostbordet, bortsett från kaffekoppen. Det var inte min idé och inte mitt beslut att sluta med papperstidning, och jag känner mig lätt överkörd. Jag har nästan aldrig levt utan en fysisk morgontidning. När jag var barn hade vi, som jag minns det, tidningen Arbetet. I vår del av landet prenumererade man antingen på Sydsvenskan eller Arbetet. Valet var ideologiskt och visade hur man, eller ens föräldrar, röstade. Så småningom gick Arbetet i konkurs, och Sydsvenskan blev det enda alternativet om man ville läsa en lokal morgontidning. När jag bodde på studentkorridor hade vi både DN och Sydsvenskan, och varje morgon täckte tidningarna det runda köksbordet i korridorköket. När vi bodde på Irland läste vi The Irish Times, och på söndagar köpte vi The Sunday Times i kvartersbutiken. The Sunday Times var ingen vanlig blaska. Den var rejält tjock, hade många olika delar och det tog hela söndagen att läsa tidningen med alla bilagor. Till och med när vi bodde i Kina hade vi tillgång till en morgontidning. Vi bodde i ett lägenhetshotell och i matsalen kunde man läsa South China Morning Post till frukostkaffet. Men nu är det slut på papperseran och en del av min identitet som tidningsläsare har gått förlorad. Fast just idag är det söndag och papperstidningen ligger åter på köksbordet bredvid kaffekoppen.

Vecka 45: Ettårskalas

Den här veckan: Dottern och jag ser "Triangle of Sadness" på Victoria, det är vinsalong hos Jerker och Annika, vi har nattgäster från Skåne, Jämtland och Göteborg, Barnbarnet fyller ett år och har namngivningskalas.

Måndag eftermiddag messar Dottern och frågar om vi ska gå på bio. Hon föreslår att vi ska se Ruben Östlunds senaste film "Triangle of Sadness". Vi bestämmer att ses klockan sex på Victoria som ligger i hörnet Götgatan och Åsögatan. Det är mörkt och blött när jag går till bion. Jag tar vägen längs Södermalmsallén, svänger höger på Västgötagatan och sedan vänster upp för Åsögatan. Victoria har stora skyltfönster som lyser i mörkret. När jag står vid övergånsstället på Götgatan ser jag Dottern inne i biofoajén. Hon ser också mig och vi vinkar till varandra. Filmen handlar om maktkamp och maktordning. Det är mycket chock- och äckeleffekter, och publiken suckar, stönar och flämtar. Efter filmen följer jag Dottern till tunnelbanan vid Medborgarplatsen. Hon säger att hon tyckte om filmen men erkänner att hon var tvungen att blunda ibland. Innan vi skiljs åt frågar jag om hon kommer förbi imorgon innan sin kör, och vi bestämmer att äta middag tillsammans runt sex. Vi säger hej då vid spärrarna och hon tar trappan ner till perrongen. Det regnar fortfarande och jag tar den kortaste vägen hem från tunnelbanan.

Barnbarnet fyller ett! Det är kalas på lördag, och det kommer släkt från hela landet. Vi ska hysa folk i både vår egen lägenhet och i föreningens gästlägenhet. Den här hösten har vi haft många besök (syskon, syskonbarn och gamla vänner från förr), och det känns bra att ha extra sovrum till nattgäster. Boendet i Stockholm är ett evigt diskussionsämne och en ständigt pågående tankelek. Ska vi flytta? Borde vi bo mindre? Vill vi bo i stan eller på landet? Är det bättre med radhus eller lägenhet? Tänk att ha en liten trädgård! Eller en gammal lägenhet med stora fönster! Och så vidare. Just nu är vi nöjda. Lägenheten är inte vacker, men den är ganska mysig och bekväm. Vi bor centralt och nära kommunikationer. H kan promenera till jobbet och jag har nära till pendeln. Och inte minst: Bor man på Södermalm så får man många gäster.

De senaste veckorna har jag slarvat med mina bålövningar. Även om det bara tar tio minuter så tycker jag det är tråkigt och lätt att "glömma". Nu börjar jag få känningar i rygg och nacke igen. Det hjälper nog inte heller att jag jobbar mer på kontoret i Kista. Jag blir mer stillasittande i kontorslandskapet och ryggen stelnar. Onsdag förmiddag har jag inga möten i kalendern, och jag unnar mig att gå till gymmet innan jobbet. Det är skönt att gymma på förmiddagarna. Under kontorstid är det mest skolelever och grå pantrar i lokalerna. Jag har tränat på gym sedan sjuttiotalet och om inget oväntat inträffar kan jag snart fira femtioårsjubileum. När jag började träna så var det ganska ovanligt med kraftsport. Det var mest arbetargrabbar som höll på, och det var inte förrän senare som det blev populärt för en bredare publik. Lund hade en bra klubb med flera landslagsmän. Det var klassisk tyndlyftning som gällde och de tävlade i ryck och stöt. En av klubbens mest framgångsrika medlemmar var en skånsk lantbrukare som deltog i Tokyo OS 1964. Han hade de största lår jag någonsin sett. Jag vägde nog inte ens femtio kilo när jag började gå till gymmet, men bredvid mig tränade eliten med vikter som fick skivstängerna att bågna.

Onsdag kväll är det vinsalong hos Jerker. Den här gången har han grävt djupt i vinkällaren och ordnat en Bordeaux-provning. Han bjuder på nästan fyrtio år gamla Bordeaux-viner, och vi tycker alla att det är fantastiskt. Jerker är särbo med Annika. Bägge är frånskilda och bägge har vuxna barn. Han har en lägenhet på Södermalm och hon har en lägenhet i Täby. Dessutom har Jerker ett fritidshus på Ingmarsö där de tillbringar mycket tid tillsammans. Jerkers lägenhet ligger på femte våningen i söderläge och har en fin utsikt över Åsötorget. En lägenhet på Söder och ett hus i skärgården är drömmen för många, men han funderar ändå på att flytta. Döttrarna bor i Skåne och han har nyss blivit morfar. Närhet till barn och barnbarn lockar och kanske lämnar han Stockholm och flyttar söderut. För ganska många år sedan berättade Jerker att han ställt sig i kö till Blomsterfondens seniorboende. Jag skrattade högt och tyckte det var alldeles för tidigt, men bara något år senare ställde H oss i samma kö. Numera tycker jag det är bra med alternativ, även om jag inte har bråttom till ett seniorboende. H är fortfarande lite förkyld och kunde inte följa med på vinsalongen, och när jag ska gå hem skickar Jerker med mig ett av Bordeaux-vinerna så att H också ska få prova. Det är en mild kväll, och jag promenerar långsamt hem längs Rosenlundsparken med den halvt urdruckna vinflaskan i handen.

Vecka 44: Vintertid

Den här veckan: H köper dammsugare, bokyllorna är färdigstädade, vi går på utställningen "News Flash" på Fotografiska, jag ser den israeliska filmen "Film för nybörjare", vi fikar på Bröd & Salt på Kungsgatan, Stockholmssonen och Barnbarnet hälsar på.

I helgen bytte vi från sommartid till vintertid. Det är Hs lyckligaste dag på året. Tanken på att man får en timme till skänks gör henne bubblig av glädje, och flera gånger nämner hon hur underbart det är med en extra lång söndag. Jag gläds med H, men själv förstår jag inte riktigt poängen. Tiden är väl vad den är, oavsett hur man mäter den? I framtiden är det inte säkert att vi ska ha kvar olika tider för olika säsonger. I tidningarna diskuterar de vad som är bäst: sommartid eller vintertid. Experter uttalar sig och journalister frågar folk på stan vad de tycker. Man gör också en poäng av att vintertid är den riktiga tiden, vad det nu betyder. Jag bryr mig inte. Ge mig stabila förutsättningar så att jag kan planera min sömn. Det räcker för mig. Onsdag morgon vaknar jag alldeles för tidigt eftersom min kropp är inställd på sommartid. Redan vid tiotiden på förmiddagen börjar jag få svårt att hålla ögonen öppna. Det är videokonferens med kollegor över hela världen. Presentationerna avlöser varandra, ögonlocken blir allt tyngre och jag har svårt att koncentrera mig på vad de säger.

Jag har köpt en askkopp. Det är en designikon från sjuttiotalet som är formgiven av Lundaarkitekterna Beck & Jung. Den kostade inte mycket, men jag är inte säker på vad jag ska säga till H om hon frågar varför jag lägger pengar på en askkopp. Det är konst, blir kanske svaret. Hur mycket pengar kan man lägga på konst och antikviteter när det finns annat som är viktigare? Gatorna är fulla av ungdomar som vill ha pengar till välgörenhet. Jag blev stoppad på Swedenborgsgatan, och hon körde den vanliga säljtekniken för att få mig i ett "yes flow". Fråga först något som man inte kan svaret på: "Vet du hur många av världens flickor som inte får gå i skolan?" Fråga sedan sådant som man bara kan svara ja på: "Tycker du det är viktigt att flickor får gå i skolan?" När man väl har börjat svara ja så kommer man också att säga ja till att skänka pengar. Jag avbröt henne innan hon kom så långt. Vi skänker pengar varje månad till organisationer som vi har valt ut: Action Aid, Röda Korset, Naturskyddsföreningen och dessutom brukar jag köpa Vi-träd när någon fyller år. "Tack för att du är engagerad!" sa hon innan vi skildes åt. Men är jag det? Engagemang förutsätter ansträngning och uppoffring.

Min kropp knakar. När jag gör mina ryggövningar och går upp i brygga så knakar det i nacken. På gymmet knäpper min vänstra armbåge när jag drar i maskinerna. Mina knän, axlar och fötter låter. Det gör inte ont men det hörs. I tisdags blev jag äntligen klar med bokhyllorna i biblioteket. Hyllorna är avtorkade och alla böcker är dammade och sorterade. Det ligger ett par bokhögar kvar på golvet i kontoret, men de ska antingen skänkas eller slängas. När jag var inne på slutspurten och bara hade ett par hyllor kvar så la dammsugaren av. Den var gammal och allt bokdamm verkar ha tagit knäcken på den. H tog tag i saken direkt. Hon letade modeller på nätet, läste konsumentrecensioner och gick iväg till en butik på Folkungagatan. Nu står det en stor låda på köksgolvet med vår nya dammsugare. Jag, min knakiga nacke och den nya dammsugaren är redo för nästa städprojekt.

Pelargonerna på balkongen blommar för fullt. Det är nästan fler blommor nu än i somras, trots att det är första veckan i november. Vem vet, kanske klarar de sig till advent. Vi får ofta beröm för vår inbyggda balkong som ger skugga när det är soligt och skydd när det regnar och blåser. Vi bor i ett typiskt stadskvarter med en fyrkantig innergård. I mitten av gården står träd i en cirkel och från balkongen ser vi ner på trädkronorna. På fasaden till vänster växer en klätterväxt som blir gul och röd på hösten. Balkongen är som en förlängning av köket, och på sommarhalvåret äter vi våra måltider utomhus. Om vi har gäster så dukar vi långbord, och mörka kvällar tänder vi kulörta lyktor som hänger längs räcket. Riktigt varma nätter, när det är kvavt och svettigt i lägenheten, händer det att H bäddar en tältsäng och sover utomhus. Vi har också en hängmatta för lata dagar. När det var pandemi och jag arbetade hemifrån, kunde jag läsa morgontidningen i hängmattan i stället för att rusa till pendeln.

H är förkyld. Det är ovanligt och det brukar vara tvärtom, att det är jag som blir sjuk. Åtminstone en gång per vinter brukar jag bli rejält förkyld. Med konvalescensen kan det ta ett par veckor innan jag är helt på benen igen. Så är det inte för H. Hon kan säga att hon känner sig risig på kvällen och att hon håller på att bli förkyld, men efter en god natts sömn känner hon sig helt återställd och förkylningen är som bortblåst. Men inte den här gången. Nu sitter hon i sängen och snörvlar, och jag är (än så länge) frisk. Vi spekulerar om vem som kan ha smittat henne. Kanske var det hennes bror som hälsade på oss förra veckan och som var lite rosslig. Fast då borde väl jag också ha blivit smittad? Eller så är det Barnbarnet som har gett henne något virus. Men han har inte börjat på dagis än och är mest med sin mamma och pappa. Jag är lite rädd för de åren när Barnbarnet kommer att gå i förskolan. När våra barn gick på dagis hade vi, som jag minns det, långa perioder med snor och hosta. Eller hemska veckor med magsjuka när hela familjen var utslagen och tvättmaskinen gick på högvarv.

Det är ovanligt med dagsregn, men lördag är en riktigt blöt dag och det regnar från morgon till kväll. Regniga dagar kan man städa lägenheten utan att längta ut. Nu när jag är klar med bokhyllorna har jag börjat med att rensa garderoberna. Jag plockar ut jackor, skjortor, byxor och lägger dem i tre högar: spara, slänga, skänka. Regniga dagar är också bra för att gå på bio. På eftermiddagen följer jag med Anders till Zita på Birger Jarlsgatan och ser den israeliska filmen "Film för nybörjare". Filmen är full av konflikter som aldrig får någon lösning, precis som det israeliska samhället. Efter filmen går vi i regnet och pratar om konflikt och kultur. Vi slinker också in på Bröd & Salt för en snabb fika innan vi tar tunnelbanan hem till Söder.

Vecka 43: Framgångens pris

Den här veckan: fika i Högdalen, jag ser pjäsen Red Speedo på Playhouse, fredagsöl med H på Akkurat, jag besöker ArkDes, går på fotoboksfestival i Kulturhuset och köper fotobok av Catharina Gotby, vi äter på Humlehof, söndagspromenad till Hammarbybacken för att se på utsikten.

Det händer inte så mycket just nu. Morgnarna är mörka och kanske är det hösten som sänker tempot. Mina pendelrutiner börjar komma tillbaka. I snart trettio år har jag pendlat med kollektivtrafiken i Stockholm. Det är en resa i sig. Från tågfönstret har jag sett helt nya stadsdelar växa fram. Genom åren har stadens profil ändrats med nya höghus, gallerior och arenor. Jag gillar infrastrukturprojekt och tycker det är spännande att följa stora byggen. Det mest spännande just nu är nya Slussen. Det verkar oändligt komplicerat, och man undrar om det finns någon som har full överblick. Kista förändras också, och varje morgon på väg till kontoret går jag mellan byggropar, grävmaskiner och lastbilar. De gör en ny ändhållplats för tvärbanan som ska ligga bredvid pendeln. På bara någon vecka grävde de en tunnel under E4:an och ledde sedan om biltrafiken. Just nu är det mest grus och sten men redan om något år ska det vara klart. Fast nu blir det sämre tider. Rekordåren är slut för den här gången, det blir färre byggprojekt och ett långsammare tempo. 

Onsdag kväll är vi bjudna på fika hos Stockholmssonen i Högdalen. På vägen dit stannar jag i fiskaffären på Högdalstorget och köper Skagenröra som present. Barnbarnet är på gott humör och röjer runt i lägenheten medan vi dricker kaffe och äter kladdkaka. Vi pratar jobb. Svärdottern är missnöjd med sin nuvarande arbetsgivare och söker ny anställning. Sonen funderar på utlandsjobb. Helst inte Australien, säger jag. Det skulle vara tråkigt att ha barn och barnbarn på andra sidan jordklotet. På sextiotalet var det dyrt och långsamt att resa, och för mina morföräldrar i England var Sverige lika långt borta som Australien. Vi hälsade på dem varje sommar, men när vi skulle resa hem igen blev mormor ledsen. Hon visste att vi inte skulle ses igen förrän nästa år. Nu, många år senare, tycker jag synd om mormor som hade så långt till sin dotter och sina barnbarn, och jag känner mig priviligierad som har familjen på nära håll (även om det är en resa till Göteborg). När vi ska hem från Högdalen följer Sonen med till torget. Han ska köpa bröd som de kan rosta och ha till Skagenröran.

Kulturkriget rasar. Jag har läst flera opinions- och debattartiklar som diskuterar för- och nackdelar med en eventuell kulturkanon. De som är emot är jättearga. Många svenskar skiter nog fullständigt i om det finns en kanon eller inte, men själv tycker jag det är en trevlig idé. För mig är en kanon en harmlös produkt som man kan använda på bra eller dåliga sätt. Fanns det en svensk konstkanon så skulle jag förmodligen läsa den. Skulle jag använda mig av en litteraturkanon? Tveksamt. Det ansvaret överlåter jag till H. Motståndarna tycker att en kanon är både auktoritär och nationalistisk. Resonemanget känns postmodernt: Det finns inget bra eller dåligt, rätt eller fel. Allt och inget är sant och det finns inga auktoriteter, allra minst svenska auktoriteter. de Gregorio, Svenska Dagbladets litteraturredaktör, är positiv till en kanon. Hon menar att finns det en kanon så finns det något att göra motstånd mot. Det tycker jag är en bra hållning: en kanon som ett sätt att vitalisera debatten. De som inte vill ha en kanon kämpar mot tidsandan. Det är motvind för både postnationalism och postmodernism. Så det blir nog en kanon i alla fall, hur arga de än är på Aftonbladet Kultur.

Torsdag kväll är jag på teater med Anders. Pjäsen handlar om framgångens pris och framgång till varje pris. Efter föreställningen är det ett scensamtal med en före detta börs-VD som har ändrat livsstil från arbetsnarkoman till något mer normalt. Han pratar om att uppskatta det djupa samtalet och att leva i nuet. På vägen hem promenerar vi längs Drottninggatan mot Söder. Det är en för säsongen mild kväll. Restaurangerna är fulla och det är mycket folk längs gågatan. Både Anders och jag säger att vi känner oss karriärtrötta, i den mån vi någonsin varit karriärister. Vi hade gärna, även om vi inte är direktörer, sänkt tempot och gjort något annat. Jag berättar att min arbetsgivare har annonserat nya nedskärningar. Är det ett hot eller en möjlighet, tänker jag för mig själv. Politikerna höjer pensionsåldern och vi vet båda att det är för tidigt att redan trappa ner. Men vad ska man göra de sista tio åren i yrkeslivet?

Fredag eftermiddag går jag till utegymmet i Eriksdal. Jag gör mina övningar men känner mig slö och andtruten, som om kroppen är dåligt syresatt. Det blir ett kort pass och sedan skyndar jag hem för att duscha. H och jag har stämt träff på Akkurat, men det är ingen riktig fart på oss där heller. H är trött efter jobbet, och vi stannar inte särskilt länge. Senare på kvällen sitter vi och hennes bror Håkan i soffan och ser på teve. Håkan är i Stockholm på jobbresa och har bott hos oss hela veckan. Han och H är löjligt lika. De har samma intressen, gillar samma filmer och skrattar åt samma skämt. De till och med bläddrar på mobilen på samma sätt: långa svepande rörelser med långfingret längs skärmen. Jag lägger mig tidigt medan H och Håkan sitter kvar i soffan och ser på science fiction. Såna filmer som de gillar.

Jag äter helst lagad mat till frukost: en omelett, stekt ris eller rester av något som vi haft till middag dagen innan. Att äta stekt ris till frukost har jag nog lärt mig i Asien. Det har blivit en vana och känns som en bra start på dagen. På sjuttiotalet åt vi mycket ägg på morgonen. Oftast var det äggröra på rostat bröd men ibland åt vi också pocherat ägg. Pappa hade en speciell pocheringspanna som gjorde ägget till en perfekt cirkel. Min morfar åt alltid bacon, ägg och stekt bröd innan han gick till jobbet. Han åt frukost tidigt innan resten av huset hade vaknat, men jag var morgonpigg och höll honom sällskap. Ibland fick jag smaka och brödet som var stekt i smör var det godaste jag visste. Mormor åt rostat bröd med smör och marmelad. Hon la smöret och marmeladen på kanten av tallriken och bredde sedan brödskivan. Det fanns en kniv för att ta smör och en annan för att bre. Jag frågade varför hon inte använde samma kniv. "It makes the butter mucky", förklarade hon. Det var goda frukostmackor med bageribakat bröd, riktigt smör och mörk engelsk marmelad. Numera äter jag bara bröd och marmelad på hotell, men då gör jag likadant som mormor brukade göra: Jag lägger smöret och marmeladen på kanten av tallriken.

Vecka 42: Kostym och krucifix

Den här veckan: jag köper ett krucifix och en kostym, vi äter tapas och lyssnar på jazz i Gamla Stan, vi ser Hannah och hennes systrar på Filmhuset, svåger Håkan är på besök en vecka, söndagsmiddag med Dottern, Stockholmssonen, Svärdotter och Barnbarn.

Allt fixande med kroppen gör mig tokig. Tänder, naglar, hud. Allt borstande, klippande och filande. För lite hår på vissa ställen, för mycket på andra. Ryggar som värker, fötter som ömmar, kläder som klämmer. Kanske har de digitala visionärerna rätt: Det virtuella livet är bättre än det fysiska. Men ändå: "a world of made is not a world of born - pity poor flesh". Måndag morgon är det fint höstväder och jag går i rask marsch till utegymmet. Solen glittrar på viken, det singlar gula löv från träden och jag är glad att jag har en kropp av kött och blod.

Förra veckan, när vi var i Göteborg, köpte jag en stor förpackning med chokladkex. När jag väl öppnat paketet kunde jag inte sluta äta. Jag åt kex på hotellet både morgon och kväll. Tills de tog slut. H säger att jag är en "abstainer". Hon har en modell för att kategorisera människor och säger att jag är en antingen eller-person, någon som antingen avstår helt eller frossar allt. Jag tror hon har rätt, särskilt när det gäller kex och kakor. Det är svårt att sluta när jag väl börjat, men om jag inte börjar så är det lätt att låta bli. Mina farföräldrar bodde i en paradvåning med stora fönster och högt i tak. I matsalen fanns en serveringsvagn och på vagnen stod en bonbonjär. Det var en skål med lock gjord av musselmalet porslin från Kongl Dansk. När det var jul fyllde farmor skålen med Non Stop, och man fick ta när man blev bjuden. Det var plågsamt att bara ta ett par stycken åt gången. När ingen annan var i närheten försökte jag ta fler men det förbaskade porslinet klirrade högt, och farmor hörde alltid när jag lyfte på locket. "Jag har långa öron", sa hon och skrattade gott. Mormor bjöd också på sötsaker. Hon hade en stor plåtburk med engelska småkakor, "assorted biscuits". När det var eftermiddagsfika tog hon fram burken och man fick ta en kaka. "Which one do you want then?" frågade mormor. Det fanns många sorter och jag valde noga. Kakan tog slut direkt och sedan fick man vänta. Precis innan fikat var slut fick man ta en till. "Just one more", sa mormor. Måttfullhet är en dygd och något barn måste lära sig, men det funkade dåligt på mig. När jag var i tonåren fick pappa en chokladask av några elever. Jag tog ett par chokladbitar när ingen såg och tänkte att det inte skulle synas. Efter ett tag tog jag ett par bitar till. Till sist hade jag ätit upp hela asken. När pappa frågade var hans chokladask hade tagit vägen var jag tvungen att erkänna att jag ätit upp den. "Åt du upp hela asken?" frågade pappa med uppspärrade ögon. Fräckheten var så monumental att han inte kunde låta bli att skratta. Ett annat namn på kategorin "abstainer" skulle kunna vara "glutton", den femte dödssynden.

Jag har en att göra-lista i mobilen. Den blir aldrig kortare. I bästa fall är den konstant och jag tar bort lika många saker som jag lägger till. I tisdags gick jag till Kista Centrum och bytte remmen på min klocka. När jag kom hem upptäckte jag att klockan stannat och att batteriet behövde bytas. I onsdags gick tillbaka till butiken och bytte batteriet. Idag, lördag, gick jag till elaffären för att hämta en lampa som varit på reperation. Med till butiken hade jag en annan lampa som behövde lagas, så jag hämtade en och lämnade in en annan. Vad mer? Jo, jag har köpt ett krucifix. Det är ett franskt art nouveau-krucifix från förra sekelskiftet. Den är cirka femton centimeter hög och har fina blomstermotiv i mosaik. Jag hittade den på en auktionsfirma i Barcelona, och nu har jag lämnat in den för inramning.

I torsdags köpte jag en kostym på NK. Det är min första kostym på många år. Förr, kanske tjugo år sedan, brukade jag ha kostym på jobbet, men det är det nästan ingen som har längre. De flesta av mina kollegor har jeans och skjorta eller, om det är en utvecklingsavdelning, jeans och t-shirt. Jag tänker inte ändra mina klädvanor på jobbet, utan kostymen är främst för fritidsbruk, något att ha när det är fest och högtid. Det var ett beslut som tog lång tid. Jag är lite försiktig med pengar och var inte säker på om jag ville betala så mycket för kläder. När jag började jobba som konsult på nittiotalet fick jag en kostym som gåva av min arbetsgivare. Vår VD, en lång och bullrig man, kom fram till mig och en kollega: "Jag tror det är dags att vi ekiperar herrarna!" Först bjöd han oss på lunch och sedan gick vi till en liten exlusiv skräddare på Östermalm. I butiken fick vi välja kläder från topp till tå: kostym, skjorta, slips, livrem och skor. Jag har nog aldrig varit så välklädd som då, varken förr eller senare. Efter det har jag haft billigare kostymer och sedan slutade jag, som sagt, använda kostym helt och hållet. Tills nu.

"a world of made is not a world of born - pity poor flesh" ur "pity this busy monster, manunkind" av e.e. cummings

Vecka 41: Månadskort

Denna veckan: tillbaka till det normala, vi hälsar på Göteborgssonen, äter kinesiskt på Dubbel Dubbel, ser Dayanita Singh på Hasselblad Center, släntrar genom Göteborg Konstmuseums permanenta samling, äter indiskt, går på bio och ser Top Gun Maverick, hälsar på ett syskonbarn i hans studentlägenhet.

Det är måndag morgon och stökigt i köket. Igår hade vi Stockholmssonen, Svärdottern och Barnbarnet på middag. Diskmaskinen blev full och vi orkade inte plocka undan allt innan vi la oss. Det är inte riktigt min stil. På morgonen vill jag ha rent och snyggt i köket. Jag gör plats på köksbordet för tidningen och kaffekoppen. Vi har fortfarande papperstidning, men H undrar om det värt pengarna. Jag är osäker. För mig är det mycket en känsla och en identitet. Jag tycker om att hämta tidningen vid dörrmattan och sedan bre ut tidningen på bordet. På somrarna, när vi är på landet, tycker jag om att gå till brevlådan och sedan läsa tidningen i trädgården. Innan jag hoppar in i duschen gör jag mina rygg- och bålövningar på mattan i teverummet. I ett par veckor har jag hållt på och jag inbillar mig att det ger effekt. Magen tar inte emot lika mycket när jag böjer mig ner för att knyta skorna, och jag har inte ont i ryggen heller.

Jag har köpt månadskort till kollektivtrafiken. Det är en normalisering tillbaka till livet innan pandemin. Från och med nu tänker jag vara på kontoret tre till fyra dagar i veckan. Den här morgonen tar jag pendeln mot Upplands Väsby. Det här är det inte många som vet, men tillsammans med Sollentuna räknas Upplands Väsby som Sveriges femte största stad (eller tätort). Mindre än Uppsala men större än Västerås. På väg till jobbet lyssnar jag på "En rak höger" med Ivar Arpi som intervjuar den engelske statvetaren Matt Goodwin. Han reder ut begreppen fascism och högerpopulism, vad som är vad och hur de skiljer sig åt. På kvällen lyckas vi äntligen boka en resa till Göteborg. Vi har inte träffat Göteborgssonen sedan i somras. Vi åker torsdag och stannar till söndag. H har tagit ledigt på fredag, och jag ska jobba från lokalkontoret. 

Anders och jag diskuterade hur man bäst håller sina demoner i schack. Det här var i somras. Vi pratade medan vi paddlade kajak runt Långholmen. Kajakpaddling är bra på det sättet; tempot och miljön är bra för samtal. Jag hävdade att han använde racketsport som terapi. Han älskar tennis och spelar så ofta han kan, ibland flera gånger per dag. Han lät lite förvånad men avfärdade inte tanken. När man gör det man tycker om så tänker man mindre på sina bekymmer. Själv berättade jag att mina ensamvandringar är nödvändiga för min mentala hälsa. Dessutom beskrev jag hur det pågår en konstant dialog i mitt huvud medan jag rör mig och att det är dialogen, tror jag, som får mig att må bra. Anders tittade klentroget och frågade vilka som pratar och vad de pratar om. Jag försökte förklara så gott jag kunde och beskrev hur det kan låta inuti mitt huvud. Hur som helst tror jag att det funkar. Jag är helt lugn och klar i huvet efter en vandring. "Så du behöver ingen samtalsterapi", sa Anders. Inte så länge jag kan gå i skogen.

Onsdag morgon är det kallt och klart. Pendeln åker förbi naturreservatet i Ursvik och på ängarna mellan träden är det frost i gräset. På jobbet ordnar de seminarer om "financial health". Jag lyssnade på en konsumentekonom från Swedbank. Det var mest en bekräftelse. Vi har det bra och följer redan alla deras rekommendationer: lågt belånad bostad, låga fasta kostnader (ingen bil), månadssparande och en hyfsad slant på banken. Den bekväma medelklassen, hur hamnade vi här? Vi var aldrig intresserade av ekonomi. På kvällen äter vi budgetmiddag. H tog det som fanns i kylskåpet och gjorde en god och krämig soppa. Soppa på en spik.

Jag har hittat min klocka! Den låg i datorväskan hela tiden. Det är obegripligt. Jag har plockat ut alla saker och letat i väskan flera gånger. Klockan låg inte ens gömd i någon liten ficka. Jag stack ner handen i det stora mittfacket och där låg den helt synlig. Anledningen till att jag la ifrån mig klockan i första taget var att remmen gått sönder. Jag hinner inte få den lagad denna veckan utan det får bli nästa vecka när jag är tillbaka i Kista. Igår hittade vi en bok i hyllan som vi inte känner igen ("Queen Elizabeth II, Her Life in Our Times" av Sarah Bradford). H trodde att det var mina föräldrars. Jag skickade en bild på omslaget och frågade om den var deras. "Nej, absolut inte!" svarade mamma. Vad hon nu menade med det. Pappa kändes inte heller vid den. Så nu försöker vi komma på vems den kan vara. Annars åker den.

Det är mörkt när vi anländer till Göteborg. Det är ruggigt ute men hotellet ligger i närheten av stationen och vi behöver bara gå en kort promenad med våra väskor. Lobbyn är liten, men det är hemtrevligt inrett och personalen är vänlig. Vi lämnar väskorna på rummet och går ut igen för att hitta något att äta. Innan vi stänger dörren skruvar jag upp värmen på elementen. Det är ett lugnt område, mest bostäder men också några butiker som har stängt för kvällen. H har letat upp en bar som också serverar mat, men när vi kommer dit har köket redan stängt. Vi går vidare mot ett tapas-ställe som ligger vid Odinsplatsen. Det ser trevligt ut, men vi får också syn på ett inglasat gatukök som ligger mitt på det lilla torget. Det lyser varmt och inbjudande från fönsterna, och vi får Edward Hopper-känsla. I stället för tapas äter vi korv med mos och dricker folköl ur plastmuggar. På natten vaknar jag av att det är alldeles för varmt i rummet. Jag skruvar ner värmen på elementen och tar av mig t-shirten, men det tar en bra stund innan jag somnar om.

Fredag morgon promenerar jag till Stenpiren för att ta pendelfärjan den korta sträckan över älven till kontoret på Lindholmen. Jag tycker om Göteborgskontoret. Det ligger fint på kajen och man har utsikt över älven och staden. På andra sidan, uppe på höjden, syns Skansen Kronan. Det är därför Göteborg finns, för att försvara Sverige. Igår, när vi checkade in på hotellet, satt det en grupp med affärspersoner i lobbyn och pratade. Det såg väldigt bekant ut. Jag kände igen känslan av hur man sitter i en hotellobby och förbereder nästa dags möten. Många gånger är man flera kollegor som har flugit in från olika länder. Kvällen innan träffas man för att planera kundmötet eller förhandlingen. Man bestämmer agendan, lägger upp en taktik och putsar på sina presentationer. Det är ofta spännande och ger en känsla av adrenalin och förväntan. På kvällen äter vi middag med Göteborgssonen på en dumplingrestaurang. Han är pigg och glad, och det är väldigt roligt att träffa honom igen. Vi pratar film, konst, litteratur och en massa annnat. H sitter bredvid Sonen och allt som oftast lutar hon sig mot honom, lägger armen om hans axlar eller stryker honom över armen.

Lördag är en lång bra dag tillsammans med Sonen. Först ser vi en nyöppnad utställning på Hasselblad Center med fotografen Dayanita Singh, som också är där personligen för vernissagen. Sedan fortsätter vi till Göteborgs konstmuseums permanenta utställning. Det var inte länge sedan vi var här, men det finns mycket att se och vi går genom salarna, pekar och pratar. Det är eftermiddag när vi kommer ut från muséerna, och vi har inte ätit lunch än. Sonen känner till en indier om hörnet, "Jag har ätit där med farmor och farfar", och vi beställer varmrätter med mycket tillbehör. På restaurangen bestämmer vi oss för att gå på bio, och vi skyndar till en biograf i närheten och ser "Top Gun Maverick" med Tom Cruise. 

Efter filmen tar orken slut. Det blir en tidig kväll på hotellet för oss. Vi säger hej då till Sonen som skyndar iväg för att hoppa på spårvagnen hem till sig medan vi promenerar tillbaka till hotellet. Jag somnar tidigt men sover oroligt och vaknar flera gånger under natten. Rummet är för varmt, sängen för smal och kudden för platt. Drömmar och verklighet flyter in i varandra. I drömmen är jag i ett klassrum och det står en lärare längst fram med ryggen mot mig. Han skriver något på tavlan med krita. Det är ett franskt verb som han säger åt mig att böja, men jag har aldrig sett ordet förr och vet inte hur man gör. Stämningen är obehaglig, läraren är missnöjd och jag tvingas erkänna att jag inte kan. Jag vaknar till med en känsla av misslyckande. Det är långt kvar till morgonen och jag lyssnar på poddar för att somna om igen.

Vecka 40: Fixarhelg

Den här veckan: två dagars workshop, äter buffé med kollegor på O'Learys i Mall of Scandinavia, lyssnar på paneldebatten "Konsten är vi" på Kulturhuset, äter på Sillkafé i Gamla Stan, hänger upp tavlor hos Dottern, vi dricker vin på restaurangen Biblioteket Live i Medborgarhuset, söndagsmiddag med Stockholmssonen, Svärdotterns och Barnbarnet.

Natten mot måndag sover jag oroligt. Jag hör saker och får för mig att det är H som är uppe. När jag väl vaknar har jag sovit längre än vanligt. Jag känner mig låg och undrar om det hänt något under natten. När H kliver upp är hon tvärtom utsövd och på gott humör. Det är märkligt glest på Märstapendeln, och jag hittar en sittplats utan att behöva trängas. I vanliga fall lyssnar jag på P1 när jag åker till jobbet, men idag orkar jag inte med nyheterna och i stället lyssnar jag på Billie Holiday. Det är bara Manish och jag på kontoret. Två personer på ett helt våningsplan. Det är vansinne. Manish är nästan alltid här, men i somras jobbade han på distans från Indien i tre månader. Städaren går förbi med sin vagn. Då är vi tre stycken på kontoret. På lunchen går jag till Kista Centrum. Egentligen vill jag beställa sushi, men världshaven är i dåligt skick och jag vill inte bidra till utfiskningen. Jag skulle kunna beställa vegetarisk sushi, men den består mest av avokado som flygs in från Latinamerika och jag vill inte stödja onödiga flygtransporter. Med samma logik borde jag inte dricka kaffe heller, men där tar aktivismen slut. Jag fungerar inte utan kaffe. Speciellt inte efter en orolig natt.

På kvällen messar jag Dottern och frågar om jag ska komma ut med hennes tavlor. Hon svarar att hon ska äta middag med Emma och Ellen och att hon inte är hemma. Vi bestämmer att ses på lördag. I stället för att åka till Dottern går jag till gymmet. Förra veckan slarvade jag med styrketräningen och nu känns det bra att jobba med vikter. För nästan ett år sedan skadade jag vänster axel, och först nu börjar den kännas någorlunda återställd. Den värker fortfarande ibland men rörligheten och styrkan har blivit mycket bättre. Jag träffade en ortoped för ett par år sedan (när jag skadat den andra axeln). "Du är inte tjugofem längre" sa han och påpekade att ju äldre man blir desto längre tid tar det att läka skador. Om de överhuvudtaget läker, fortsatte han och sa sedan att det kan bli operation om rörligheten inte blir bättre. "Man måste kunna ta sig själv i rumpan", förklarade han. Än så länge kan jag ta mig själv i rumpan. Med bägge händerna.

Tisdag kväll är H ute och äter med en kompis som fyller år. Jag har bokat tvättstugan och sedan ska jag springa runt Årstaviken. Precis när jag ätit öppnar Dottern ytterdörren. Jag hade glömt att hon har körövning ikväll. Lyckligtvis finns det rester som hon kan få, och jag värmer en skål i mikron. Dottern berättar om middagen hon var på igår och vad de pratade om. Hennes kompisar har pappabekymmer. De är skilsmässobarn och har bara delvis vuxit upp med sina fäder. Dottern berättar också om sina framtidsplaner och vilka alternativ hon funderar på. Jag är glad att Dottern inte anser sig ha några pappabekymmer (inga stora i alla fall) och att vi kan prata om hennes framtid utan konflikter. Klockan är närmare åtta innan jag kommer ut på min löprunda. Det är milt ute, kroppen känns lätt och jag håller ett bra tempo i spåret.

Onsdag och torsdag är det workshop på jobbet. Det har flugit in kollegor från Europa, USA och Kina. Hela arrangemanget känns pre-pandemiskt. Kollegan från Kina berättar att han behöver sitta i karantän tio dagar när han kommer hem, men han tror det ska gå bra. Chefen ger en uppdatering om arbetet med den finansiella planen. Det närmaste året ser dystert ut. Vår portfölj kostar för mycket och vi tjänar för lite. Stämningen är ändå god, och det finns mycket galghumor i gruppen. Onsdag kväll är jag ute med kollegorna på O'Learys i Mall of Scandinavia. Torsdag kväll är H och jag på en paneldebatt i Kulturhuset. Debatten handlar om Lars Vilks och om hans verk "Rondellhunden". Direkt efter går vi till Sillkaféet i Gamla Stan för att träffa Hs engelska kompis Ian som är på besök i Stockholm.

Det är en fixarhelg. Lördag åker vi till Dottern i Hökarängen för att hjälpa henne hänga upp tavlor. Hon har en fin lägenhet på bottenplan med en liten altan. Utanför altanen växer en stor ek, och höstsolen lyser in i lägenheten genom lövverket. I köket hänger vi en plansch, och i vardagsrummet sätter vi upp fyra tavlor plus en spegel. En av tavlorna är min Ola Billgren som jag lånar ut till Dottern. Allt går bra förutom att hon slår sig på tummen med hammaren. Söndag morgon går jag till Åsö Bageriet och köper frallor. På trottoaren utanför huset ligger tomma lustgastuber. Det gör mig vansinnig, men det är en vacker morgon och jag skakar av mig ilskan. Det är städhelg i föreningen. H städar och fixar medan jag fortsätter med mitt bokhylleprojekt. Det går framåt men det går långsamt. Jag behöver nog ett par veckor till innan det är klart. För att njuta av vädret tar jag en kort promenad på eftermiddagen. Först upp på Hammarbybacken för att se på utsikten, det är strålande höstväder och man ser milsvitt, och sedan en kort runda genom skogen till Björkhagen. Söndag kväll bjuder vi Stockholmssonen, Svärdottern och Barnbarnet på middag. Barnbarnet ålar, kryper och står. Helgerna är alldeles för korta.

Vecka 39: ASMR

Den här veckan: jag ser talmansomröstningen, bokhylleprojektet går vidare, ASMR, vinsalong hos Jerker och Annika, jag hittar en halv bok, vi går på Akkurat och ser sedan "This England", Svärdottern fyller år och vi passar Barnbarnet.

Måndag tittar jag på teve med ett halvt öga samtidigt som jag jobbar. Talmansomröstningen i riksdagen tar hela dagen. På teven ser jag H som sitter i ena hörnet av podiet och ser sysslolös ut, sedan försvinner hon ur bild. Hon kommer hem vid sju på kvällen och tycker dagen varit lång. Själv ligger jag på soffan och sover. Tisdag morgon får jag springa till pendeln. Märstatåget kommer in precis när jag kommer ner på perrongen, och jag greppar portföljen och sätter fart. Egentligen har jag inte bråttom och skulle kunna ta nästa tåg, men det är segt att vänta. Sprinten gör att jag sitter och svettas på tåget. Det är frukostfika på jobbet och jag pratar med kollegor från Göteborg som jag inte träffat på länge. Frallorna lockar inte, men jag tar en mugg med fruktsallad och går till mitt första möte som börjar nio. På lunchen berättar en av kollegorna att han installerat en sensor i brevlådan som står framför hans villa. Varje gång det kommer brev skickas ett mail till hans dator. Sedan pratar vi om modelltåg. Två kollegor upptäcker att de båda är modelltågsentusiaster. "We need to talk", säger dem och tittar på varandra.

Tisdag kväll fortsätter jag att städa bokhyllan. Jag plockar ur, dammar och ställer tillbaka böcker. På golvet lägger jag en ny hög som jag sorterat ut. Böcker som vi, om H godkänner dem, kan skänka eller slänga. Planen var att först städa bokhyllan och sedan sticka ut på en löprunda runt Årstaviken, men i stället för att springa fastnar jag framför teven och ser en lång dokumentär om Operation Barbarossa. Ska Ukraina nånsin slippa bli invaderade av tyranner? Jag orkar inte springa på kvällen men nästa morgon gör jag mitt core-pass. Vid frukostbordet läser jag i tidningen om ASMR (Autonomous Sensory Meridian Response), en känsla av välbehag som uppstår när man utsätts för viss stimulans. Jag känner igen beskrivningen: ett skönt kittlande eller pirr längs nacken och huvudet som uppstår spontant och utan att man kan kontrollera det. Det var en känsla jag kunde få som barn, men jag är inte säker på om jag upplevt det som vuxen.

Onsdag morgon missar jag precis Märstapendeln. När jag kommer ner på perrongen håller de på att stänga dörrarna och det är inte lönt att springa. Det gör inget. Pendeln mot Upplands Väsby kommer om sex minuter och jag tar den istället. Igår var det en hel del folk på kontoret och det blev lite fart i korridorerna. Idag är det dött igen och jag går hem tidigt. När jag öppnar dörren hör jag att H är hemma och att hon pratar i telefon. Hon märker inte att jag kommit hem eftersom hon har hörlurar på sig, och hon hoppar högt när jag plötsligt står i lägenheten. H pratar med sin syster i Paris, och jag hör henne säga "jag måste lägga på". Det betyder ingenting för H och hennes systrar. Den som pratar låtsas som ingenting och pladdrar på obekymrat. Långt efter hon sagt "jag måste lägga på" hör jag hur samtalet tar slut. Jag sköter de sista jobbmailen hemifrån och stänger sedan datorn för dagen. På kvällen är det vinsalong hos Jerker och Annika. Vi provar viner från Australien och äter hemmagjorda hamburgare.

Jag hittar en halv bok i bokhyllan. Det är de sista tvåhundra sidorna i "Dark Star Safari" av Paul Theroux. Den första hälften av boken försvann på fjällstationen i Kebnekaise för flera år sedan. Jag vandrade Kungsleden från Abisko till Nikkaluokta och läste boken på kvällarna i fjällstugorna. Kebne fjällstation är stor och det finns en salong med soffor, bar och brasa där man kan hänga och pusta ut. Jag satt i en av sofforna och pratade med en engelsman. Han hade inget att göra, och han frågade om han kunde få första hälften av boken. Jag sa ok och vi skar den i två delar med hjälp av hans slidkniv. Paul Theroux är en av mina favoritförfattare. I bokhyllan finns en egen sektion för reselitteratur, och jag har de flesta av Therouxs reseberättelser. "Dark Star Safari" handlar om när han reser genom Afrika från Kairo till Kapstaden. Jag vill ha hela boken, inte bara sista hälften, och beställer ett nytt exemplar på nätet. När jag beställt boken går jag till bokhyllan, tittar på min Theroux-samling och får se att jag redan har ett fint exemplar av "Dark Star Safari". Förmodligen köpte jag den direkt när jag kom hem från Kebne, men det hade jag helt glömt bort. Jag skyndar tillbaka till datorn och avbokar mitt köp.

Jag blir nyfiken på ASMR och den känslan jag kunde få som barn men inte har känt på länge. I tidningen står att ASMR har blivit populärt på nätet. Många använder det för att somna på kvällarna, men det ska också ha andra positiva effekter. Jag sätter mig i soffan och söker på datorn. En person som heter Sarah Lavender filmar sig själv i närbild. Hon tittar rakt in i kameran, viskar och gör små ljud med munnen och fingrarna. Det är urfånigt, men någon effekt verkar det ha. Det kittlar och pirrar lite i huden runt nacken och bakhuvudet. Ljuden gör, tror jag, att man associerar till lätt beröring, och det ger rysningar av välbehag. I tjugo minuter tittar och lyssnar jag på Sarah Lavender, men sedan får det vara slut på tramset. Jag lider inte av sömnlöshet. Tvärtom. Samma kväll somnar jag i soffan framför teven och ändå sover jag gott hela natten.

Fredag efter jobbet går H och jag till utegymmet vid Eriksdal. Efter ett kort pass promenerar vi längs Hammarbykanalen. Det är en vacker hösteftermiddag och vi pekar på träden som har fått höstfärger. Solen ligger lågt och släpljuset ger långa skuggor längs gatorna. Lite senare på kvällen går vi till Akkurat nere vid Hornsgatans ände mot Slussen. Det var länge sedan vi var här och vi gillar stämningen. Akkurat är populärt och känt för sitt stora ölutbud. Det är väldigt mycket män i lokalen, och det sitter en mur av breda ryggar längs baren. När vi kommer hem lagar vi pasta och ser två avsnitt av "This England", den nya teveserien om Boris Johnson.

Nu jäklar. Den här helgen ska jag bli klar med bokhyllan. Fast det första jag gör lördag morgon är att torka ur kökslådorna under diskbänken. Jag torkar, diskar och dammsuger samtidigt som jag lyssnar på podden Panelen från tidningen Kvartal. Journalisten och förre VD:n för TV4, Jan Scherman, är med och diskuterar. Han är en av mina favoriter: skarp, välformulerad och orädd. Jag går från köket till biblioteket och börjar damma och sortera böcker. Då och då tar jag med några böcker till H som sitter i sängen och läser tidningen. Jag visar upp en bok i taget och frågar: "Behålla eller slänga?" Vi sorterar gemensamt bort en hel del böcker och det blir lite glesare på hyllorna, men det ligger fortfarande oroväckande många staplar kvar på golvet. 

Det är Svärdotterns födelsedag. Hon och Stockholmssonen ska äta ute och vi ska ta hand om Barnbarnet. Dottern kommer också för att hjälpa till. Vi är tre vuxna (H, Dottern och jag) som ska ta hand om ett enda litet pyre. Först går det bra och sedan går det inte så bra. Vi går en lång promenad till lekplatserna i Bergsgruvan och Drakenberg. Han är nöjd och glad, och det känns lätt att vara barnvakt. Men när vi kommer hem blir han genast olycklig. I över en timme försöker vi distrahera honom, men han är otröstlig och vi känner oss maktlösa. "Han kanske har ont i magen", säger H. Det tvivlar jag på. Han saknar sina föräldrar, svårare än så är det inte. Till sist kommer de tillbaka från sin middag, och efter ett par minuter sitter Barnbarnet på golvet och leker som om ingenting hade hänt.

Söndag är en ovanlig dag. Först går jag upp och äter frukost som vanligt, men sedan går jag tillbaka till sängen och somnar om. Det händer nästan aldrig. Jag hade tänkt gå till gymmet men kroppen känns tung och seg. I vanliga fall vill jag ut, men nu känner jag mest för att stanna hemma. När klockan är ett har jag fortfarande inte borstat tänderna, men jag har däremot städat och sorterat fyra hyllor i bokhyllan. Nu är det bättre ordning på ämnena politik, historia, SF och fantasy. Det är grått och regnigt ute. Om jag stannar hemma hela dagen så kommer jag må dåligt ikväll, men det finns ingenting som lockar med att lämna lägenheten. Egentligen skulle jag leverera två tavlor till Dottern i Hökarängen, men jag vill inte ta ut tavlorna om det regnar. Jag messar henne och vi kommer överens om att skjuta på det till senare i veckan. I stället för att gå ut sätter jag mig i soffan och ser på sport.

Vecka 38: Frukostfralla

Den här veckan: jag äter frukost på jobbet, det är konsert i Mariakyrkan, jag har Wellness Day, vi får flera nattgäster, jag kör till Örebro för att hämta Barnbarnet med familj, Bror kommer på besök.

Min chef laddar bilen på jobbet. Det är tydligen bättre elpris i garaget på kontoret än hemma i villan. Plötsligt är man en vinnare om man är huslös och billös. Kollegorna diskuterar timpriset på elen och förbereder sig för en bister vinter i villorna i Bromma, Nacka, Lidingö och Sollentuna. I foajén på jobbet hänger ballonger med budskapet "Welcome Back". Kontorslandskapet är nästan helt tomt på människor. De flesta vill hellre jobba hemifrån än sitta på kontoret. Chefen för affärsområdet har skickat frukostinbjudan till alla anställda. De hoppas att mackor och mingel ska locka tillbaka folk. Det kanske funkar: gratis mat och värme för tjänstemän som inte har råd att värma villan. Jag behöver ingen gratis frukost men går dit ändå. Det är trevligt med frukostmingel, och jag gillar mina kollegor. De flesta är vänliga och roliga att prata med.

Tisdag kväll går vi till Mariakyrkan för att lyssna på Dottern och hennes kör. Det är ruggigt ute. Vi har tagit på oss höstrockarna men jag fryser ändå. Inne i kyrkan brinner ljusen, och jag vinkar jag till Dottern som står en bit bort och pratar med körkompisar. Det är inte bara konsert, förstår jag när jag läser programmet, utan det är också mässa med bön och nattvard. Jag har ingen tro, men det är inget fel på budskapet: "Så är vi, fastän många, en enda kropp". Det är bra stämning och kören ser ut att ha roligt när de sjunger. Mariakyrkan är en riktig stadskyrka och ligger fint inbäddad bland bostadskvarteren. Det är mörkt när vi går hem. Kastanjerna längs Swedenborgsgatan har börjat få höstfärger. Trädkronorna är mörka men krogarnas fönster lyser upp trottoaren där vi går. På natten drömmer jag att jag hittar min klocka. Den är fortfarande borta, men jag har gott hopp om att den ska dyka upp till slut.

Ledningen på jobbet har dragit slutsatsen att många är stressade och överarbetade. För att motverka stressen har man infört en "wellness day". Ingen förstår riktigt vad det är. På gruppmötet ställer vi frågor till chefen. "Är det en extra semesterdag?" frågar någon. Nej, det är det inte, säger chefen. "Ska den tidsrapporteras?" frågar jag. Nej, man ska rapportera den som en vanlig arbetsdag. Man får göra vad man vill, men det ska vara både avslappnande och utvecklande, får vi veta. "Jag drar till stugan och hugger ved. Det mår jag bra av", säger en kollega som har fritidshus i Roslagen. 

Idag är det min wellness day, och jag tänker gå ut i skogen. Det mår jag bra av. Igår var det ruggigt, men idag är det en perfekt höstdag med hög blå himmel. Jag fixar matsäck, fyller vattenflaskan och packar ryggan. Den här gången går jag Sörmlandsleden två etapper söderut. Första fikat tar jag vid Strålsjön. Jag sätter mig på bryggan, tittar på skräddare och trollsländor. Andra gången fikar jag vid Albysjön där vandringen tar slut. Här var vi mycket när barnen var små, åkte pulka på vintern och badade på sommaren. När jag kommer hem ägnar jag mig åt självstudier i ämnen som är relevanta för jobbet. Chefen vill veta vad man har gjort på sin wellness day, och jag skriver ett mail till honom med rubriken "Min Wellness Day".

Jag börjar tröttna på mitt bokhylleprojekt. H har skänkt ett par kassar med böcker till Stadsmissionen, och jag har slängt en hel del i en sopsäck på balkongen. Men det ligger fortfarande högar med böcker på golvet, och det är många hyllmeter kvar att damma och sortera. Det kommer ta en vecka till innan det här är klart. Minst. Dessutom ska vi ha gäster över helgen, och jag försöker flytta undan högarna så att gästerna inte ska snubbla över dem. På fredag efter jobbet går jag till Direkten i Söderhallarna och hämtar en tavla jag köpt på auktion. Det är en liten oljemålning av Bror Ljunggren som föreställer en skånsk gård i ett vintrigt landskap. Det är en pekoral, men en trevlig pekoral. Jag hänger den på väggen i biblioteket och den pryder sin plats. Ett bra köp.

Fredag kväll messar Anders och frågar om jag ska hänga med till Half Way Inn, en pub som ligger en bit ner på gatan. Egentligen är jag trött, men det är bra för min personliga utveckling att säga ja till spontana sociala aktiviteter. Vi sätter oss på pubens uteservering under parasoll och kulörta lyktor. Det är en mild septemberkväll och det är mycket folk ute. Tanken var att vi skulle lyssna på ett band, Anders känner gitarristen, men han hade tagit fel på tiden och när vi kommer dit är det redan slut. Det gör inget. I stället pratar vi politik och vad som händer med landet. Anders har börjat använda stadens elhyrcyklar, och när vi går därifrån visar han hur appen funkar, och han envisas med att jag måste testa cykeln och känna hur lätt det är att trampa. Jag sätter mig på cykeln och det är lätt att trampa, både utför och uppför.

Det här är lite komplicerat. Svärdotterns mamma har opererat axeln i Stockholm. För att hjälpa sin mamma, som inte kan köra bil med sin nyopererade axel, körde Svärdottern hem henne till Örebro. När de var i Örebro blev Svärdottern själv sjuk och blev ordinerad en stark penicillinkur av läkaren. Allt kollapsade lite och Stockholmssonen åkte dit för att hjälpa till. Nu vill de hem och jag ska hämta dem i Örebro. Lördag förmiddag tar jag tunnelbanan till Högdalen och hyr en bil på Circle K. Jag äger ingen bil, men jag tycker om att köra och en roadtrip till Örebro gör mig inget. Dessutom slipper jag städa den jäkla bokhyllan. Det är en bra tur. I Örebro skiner solen, och alla mår lite bättre (Svärdottern, Svärdotterns mamma och Barnbarnet). Vi äter äppelpaj med Svärdotterns släkt innan vi vänder tillbaka till Stockholm. Barnbarnet sover hela vägen hem till Högdalen.

Vi har tre nattgäster i lägenheten: ett syskonbarn från Jämtland och ett syskonbarn från Göteborg med medföljande kompis. Söndag morgon gör jag mig till för våra gäster och köper färska frallor. Åsö Bageriet öppnar klockan åtta på söndagar. Jag går ut genom porten och ner till Södermalmsallén. I ett hörn vid trappan står en grupp tjugoåringar och pratar högt på arabiska. Nere i allén ligger tomma lustgastuber. Nästan varje morgon ligger det tomma tuber kastade i kvarteret, och det gör mig förbannad. Jag borde äta färre frallor. Det är gott men inte bra för min vikt. Dessutom är det dyrt. Två frallor kostar lika mycket som en hel limpa i affären. Jag äter en fralla och går sedan till gymmet. På eftermiddagen kommer Stockholmssonen och Barnbarnet förbi, och vi går en promenad mot Tanto. Det är brittsommar och mycket folk som är ute. Anders står i kolonin och han bjuder in oss på nybakad päronkaka. På eftermiddagen åker två av gästerna hem, men senare på kvällen kommer Bror på besök för att sova över en natt.

Vecka 37: Lågtryck

Den här veckan: besök av Dottern, ser "Official Competition" på Victoria, besöker Carl Eldhs ataljé, slinker in på Bukowskis, äter pizza med jazz på Rost, vandrar Sörmlandsleden till Erstaviken.

Måndag tvättar jag lakan och kuddar. Vi väntar besök om ett par veckor, och jag håller på att ställa i ordning sängen i ett av rummen. Sovrummen är slitna. I våras beställde jag tapetprover, vi diskuterade färger och mönster, men jag orkade aldrig ta projektet till nästa steg. Jag har ett inre motstånd mot att anlita hantverkare. Vi har renoverat och fixat mycket i lägenheten genom åren, men det är ändå en tröskel för mig att dra igång ett nytt projekt.

På jobbet diskuterar vi valet och regeringsbildningen. Ingen verkar nöjd. "Wanker", säger min irländska kollega när jag nämner namnet på en av partiledarna. Det sveper ett lågtryck över landet. På vägen hem från kontoret kommer en störtskur, och jag får sitta med blöta byxor på tunnelbanan. Det är så jag minns höstarna i Skåne på sjuttiotalet: grått och regnigt. Byxorna på den tiden var långa och utsvängda, och när man gick i regnet släpade de i marken och blev blöta ända upp till knäna. Det var inget bra klädmode för barn. Regniga dagar luktade det sura kläder i klassrummet.

Dottern kommer förbi. Hon arbetade som röstmottagare i söndags. Det blev en lång dag och hon är fortfarande trött. Vi äter rökta räkor och laxsoppa. Ikväll har hon körövning. Hon berättar att det är konsert nästa vecka, och jag säger att jag gärna kommer och lyssnar. H ska också sjunga med sin kör ikväll, och efter middagen går både H och Dottern iväg till sina respektive körer. När det blir tyst i lägenheten sätter jag mig i soffan för att sortera bilder. Jag har mina digitala bilder lagrade på olika ställen, men nu försöker jag samla dem i en gemensam katalog. Det är en knölig process med flera manuella steg, och det tar lång tid. Vad ska jag göra med alla bilder, finns det någon nytta med dem? Mängden bilder överväldigar mig, och jag bestämmer mig för att gallra hårt. Det finns ingen poäng med att spara halvdåliga foton, eller att ha tio olika versioner på samma motiv. När vi var i Högdalen visade Svärdottern fina tryckta papperskopior på foton hon tagit i somras, och jag tänker att jag också ska beställa kopior av några väl valda bilder.

Under pandemin fick jag problem med rygg och nacke. Jag hade en dålig stol i mitt hemmakontor. Efter att jag köpt en ny stol blev ryggen bättre, men jag har också övningar som jag borde göra varje dag. Det tar inte lång tid, men jag tycker det är tråkigt. Jag tycker om att springa och gymma, men de förbaskade ryggövningarna hade jag gärna sluppit. Torsdag morgon rullar jag ut yoga-mattan i teverummet och gör mitt "core"-pass. Det tar knappt en kvart, och jag lovar mig själv att köra varje morgon i tio dagar. Jag jobbar hemifrån och tar en tupplur på lunchen. Jag somnar men vaknar med ett ryck. Det är inte ryggen utan axeln som väcker mig. Den blir klämd när jag sover och värken gör att jag vaknar.

Jag ska rama in en plansch åt Dottern. Det ligger en ramaffär på Swedenborgsgatan tvärs över allén, och jag har varit där mycket de senaste åren. Det är två kvinnor som har verksamheten, en äldre och en yngre. Den äldre har varit länge i branschen. Hon är ekonom i botten, började med ramtillverkning i Estland och gick sedan över till inramning. På nittiotalet (det här imponerar på mig) gjorde hon jobb åt Christer Strömholm, en av Sveriges mest kända fotografer. Han var, berättade hon, extremt noga och allting skulle vara korrekt på millimetern. Hon har ett speciellt utseende: lång och smal, slitna tajts och rosa sandaler, grova händer och en stor rufsig peruk på huvudet. Min svägerska, som har en drastisk humor, kallade henne för "budgettransan". Det är roligt att gå dit och prata. Vi diskuterar ramar, glas och passepartout. Den här gången är det svårast att välja passepartout. Jag vill inte att den blir för gul.

Torsdag kväll går vi till biografen Victoria och ser "Official Competition" med Penélope Cruz och Antonio Banderas. Det är svart humor och vi skrattar högt flera gånger. Vi borde gå på bio oftare. Jag hade nästan glömt hur det är att se film på en stor duk. Banderas ser smal ut. Han fick en hjärtattack för några år sedan och har kanske bantat. Jag påminner mig själv om att köra mitt "core"-pass varje dag. På vägen hem handlar vi på ICA. H köper Situation Stockholm av killen som brukar stå i gången framför affären. Hon känner honom sedan tidigare. Han bor med en kompis i en av husbåtarna nere vid Söder Mälarstrand. Det är något uttryckslöst med hans ansikte. Han är hel och ren och vänlig, men han ser på en med stora avvaktande ögon. När H har betalat säger vi hej då och "ha det så bra".

Jag har börjat städa bokhyllan. Det finns ingen ordning längre. Böckerna har blandats huller om buller och hamnat på fel ställen. Jag börjar med hyllorna med konst- och arkitekturlitteratur. Bakom böckerna döljer sig dammråttor, och jag dammsuger och torkar. Det är flera kära återseenden, böcker jag glömt att vi hade. På golvet växer högarna: sparas respektive slängas. H är nervös att jag ska slänga för mycket och jag lovar henne att hon ska få godkänna allting innan det slängs. Jag ställer tillbaka böckerna som ska behållas på hyllorna men nu ställer jag dem kategoriserade och i bokstavsordning.

Fredag kväll stannar vi hemma. Förra helgen var intensiv och nästa helg ska vi ha gäster, så det är skönt med en mellanhelg. Vi ordnar mat och väljer en film vi vill se. Filmen går på en betalkanal och H registrerar ett konto, men när vi väl ska se filmen lyckas hon inte logga in. Hon har inget tålamod med teknik som inte fungerar. Mobiler, datorer och onlinetjänster som krånglar är det värsta hon vet, och nu sitter hon i soffan och är irriterad. Det tar lite tid men till sist lyckas vi ändå logga in på sajten. Det är en spionfilm med Tom Hanks, "based on a true story". Filmen är lång och vi somnar ett par gånger, men slutet är ändå ganska förutsägbart och det känns inte som om vi har missat mycket.

Lördag tar vi pendeln till Odenplan och promenerar till Carl Eldhs ataljé. Vi har besökt Bror Hjorts ataljé i Uppsala ett par gånger, och i somras var vi i Carl Larssons hem i Sundborn, men det här är första gången vi besöker Eldhs museum. Jag är sällan i den här delen av stan. Stockholm är tillräckligt stort för att man ska kunna känna sig som turist i sin egen stad. Jag tycker om kvarteren. Södermalm är stökigt; här är det tyst, lugnt och rent. Vi tar gångbron över en av trafiklederna (nu är det inte så tyst längre) och går sedan österut längs Brunnsviken. Det är ett fint museum med skulpturer i alla storlekar, från miniatyrer till monumentalverk. Stora takfönster lyser upp rummen. Bredvid ateljén finns ett litet runt rum med en divan och en kamin. "Här kan man bo", viskar H när hon kikar in i rummet. Hon älskar små krypin, pörten och kojor, enkla stugor med vedspis och kökssoffa.

Efter muséet går vi upp på höjden i Vanadislunden och tittar på utsikten. Åt väster bygger de området runt Nya Karolinska. Norra Tornen bryter horisonten och är mycket högre än alla andra byggnader. För höga tycker jag. Vi slingrar oss ner mot City och korsar Kungsan. Det är indisk festival med uppträdanden, musik och matstånd. Den indiska diasporan i Stockholm är stor (den näst vanligaste nationaliteten bland invandrare, läser jag dagen efter i Svenskan). Det är mycket folk och många har klätt sig fina i långa skjortor. Tyvärr är det ostadigt väder och med ojämna mellanrum kommer det iskalla störtskurar. Vi slinker in på Buskowskis i Berzelii park för att titta på vad de säljer, men de visar inget särskilt intressant och istället går vi mot tunnelbanan för att åka hem till Söder. Vi avslutar eftermiddagen med jazz och pizza på Rost, en gammal verkstad som är omgjord till jazzhak. Vi är vrålhungriga och trycker i oss pizzorna. Det är en trio som spelar: sång, piano och kontrabas. Sångerskan är sådär. Hon har en tunn ljus röst, och det blir inget riktigt tryck i sången. Men det gör inte så mycket. Stället är mysigt och populärt, och det är bra stämning i lokalen.

Söndag morgon fortsätter jag med att städa bokhyllan. Projektet växer. Nu ligger det flera högar med böcker på golvet. Jag har kategoriserat högarna: hantverk, musik, kokböcker, barnböcker. Men ute lyser solen. Det är en fin höstförmiddag och jag inser att jag inte kan stanna inne hela dagen och sortera dammiga böcker. Egentligen borde jag gå till gymmet, men det är mer lockande att ge sig ut i det fina vädret. Först gör jag mitt baskade "core"-pass på mattan i teverummet, sedan går jag ut och vandrar leden från Björkhagen till Erstaviken.