Den här veckan: Vi firar jul i Jämtland.
Det är en kort arbetsvecka och jag ska bara jobba måndag till onsdag. På torsdag tar vi tåget till Jämtland och på fredag (lillejulafton) är jag ledig. Min chef mailade i helgen och sa att han fått covid. Han antyder också att flera av dem som var i Göteborg förra veckan känner sig krassliga. Jag hade tänkt vara på kontoret men ändrade mig när han blev sjuk. Det kommer förmodligen inte vara mycket folk i Kista, och jag sparar tid om jag jobbar hemifrån. Dessutom exponerar jag mig för mindre virus om jag inte åker i kollektivtrafiken. Jag vill inte ta med någon sjukdom till svärföräldrarna över julhelgen. I lördags messade Anders och frågade om vi skulle åka skidor i Ågesta. Det har inte snöat så mycket den senaste veckan, men det har varit kallt och det ligger ett par centimeter snö utanför stan. Jag tackade nej, eftersom jag skulle passa Barnbarnet på eftermiddagen. Det var första gången jag skulle ta hand om honom själv och jag var lite osäker på hur det skulle gå. (Det gick så där.) I söndags messade Anders igen och föreslog att vi skulle se VM-finalen tillsammans. Ännu en gång tackade jag nej. Den här gången kunde jag inte, eftersom vi skulle fira Dotterns födelsedag, och dessutom hade vi bestämt att hela familjen skulle titta på fotbollen tillsammans. Det brukar vara tvärtom, att Anders är upptagen med släkt och familj. I måndags var jag inne på Arbetsförmedlingens sajt Platsbanken för första gången på många år. Jag hoppade mellan olika kategorier och utforskade vilken sorts tjänster arbetsgivare söker. En observation: Kriminalvården letar otroligt mycket personal till sina anstalter. Udda fakta: Förra ordföranden för SSU har efter sin politiska karriär utbildat sig till kriminalvårdare, och den nuvarande orföranden är utbildad polis. Tecken i tiden.
Tisdag ser jag en dokumentär om Watergate-affären. Förvånansvärt många av dem som var med lever fortfarande och kan, femtio år senare, ge sina versioner av händelserna. Det är en berättelse om lögner som sträcker sig långt fram i tiden: Nixon ljög om olaglig avlyssning, Clinton ljög om sin otrohet och Trump ljuger om allt. I listan över lögnare saknar jag George W. Bush som ljög skamlöst om Saddams massförstörelsevapen och sedan destabiliserade hela Mellanöstern. När Richard Nixon avgick blev Gerald Ford president. Ford var känd för att han spelade amerikansk fotboll på college, och elaka människor påstod att han spelat för mycket utan hjälm. 1976, i slutet av hans korta presidentperiod, var jag på sommarläger i USA. De flesta av mina sommarlovsminnen i grundskolan flyter ihop och jag kan inte placera dem i tid, men det året var på många sätt annorlunda, och jag har flera starka minnen som inte har bleknat fast det snart är femtio år sedan. Det var en ovanligt varm sommar, och vi tillbringade långa dagar på stranden vid stugan i närheten av Stenshuvud. I juli åkte jag till lägret i USA och fick uppleva mitt livs äventyr. Den amerikanska självständighetsdeklarationen hade undertecknats tvåhundra år tidigare, 1776, och i USA vajade amerikanska flaggor längs gatorna för att fira jubileet. Jag var borta i fyra veckor, och när jag kom hem satt jag med mamma vid köksbordet och pratade om vad jag hade upplevt. Medan vi pratade fick mamma en bekymrad rynka mellan ögonen och sa ganska abrupt, som om hon precis kommit på något: "Nina är död." Nina var en klasskompis som hade varit sjuk i ett par år. Hon dog under sommaren och höstterminen började med att klassen gick på begravning. Det vackra vädret varade in i augusti, och vi var solbrända och sommarklädda när vi gick till kyrkan. Samma höst förlorade Ford valet och jordnötsbonden från Georgia, Jimmie Carter, blev USAs nästa president. Hans presidentperiod anses misslyckad. Carter gav order om att försöka frita gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran, men fritagningsförsöket slutade i katastrof och många amerikanska soldater dog. Carter förlorade nästa val mot Ronald Reagan och blev en "one-term president". Efter förlusten åkte Carter tillbaka till Georgia och är numera (98 år gammal, läser jag på nätet) en respekterad statsman. Watergate-skandalen gav upphov till en mängd filmer och böcker. 1976 - samma år som Ford förlorade mot Carter och samma år som jag var på läger i USA - släpptes filmen "Alla presidentens män" med Robert Redford och Dustin Hoffman. Filmen handlar om journalisterna som avslöjade Watergate-affären. Det är en av mina favoritfilmer alla kategorier och som jag har sett ett flertal gånger. När jag skriver det här blir mina sommarlovsminnen skarpare, människor och miljöer tar form. Jag ser framför mig hur vi, den här ovanligt varma sommaren, tog långa simturer i bukten vid huset i Skåne. Från USA minns jag de andra barnen på lägret, det stora huset i parken där vi bodde och sovsalen med sängar på rad. Jag kommer ihåg utflykter, lägereldar och en badstrand vid Atlanten, men jag minns också sensommaren och hur klassen stod framför en vit kista i kyrkan. Kanske är det en efterkonstruktion, minnet är inte alltid pålitligt, men 1976 känns som en milstolpe i min barndom, en sommar som ändrade position och riktning på det som skulle komma, och det är den enda sommaren som jag tydligt kan placera i tid.
Julaftons morgon går en säkring. Det blir mörkt och tyst i huset. Vi är på landet, här är alltid tyst, men tystnaden utan elektricitet har ett annat djup. Allt surr och brus försvinner, varseblivningen ändras, sinnena skärps och jag uppfattar sådant som annars inte märks. Sängen knakar, lakanen prasslar, jag hör min egen andning och hur skäggstubben raspar mot örngottet, utanför dörren tassar katterna. Våra sinnen är underutnyttjade. Hemma är gästtoaletten det mesta väldoftande rummet i lägenheten. H är med i en löst sammansatt grupp som köper och delar parfymer med varandra. På hyllan i toaletten står små provrör, vialer, och flaskor med olika vätskor. På varje kärl sitter handskrivna etiketter med poetiska och obskyra namn, en del etiketter sitter snett och är skrivna med suddigt bläck; hyllan är som ett 1800-talsapotek fylld med alkemi och svartkonst. "Vad tycker du om den här?" frågar H och sticker fram handleden. Jag sätter näsan mot hennes hud. "Det luktar gott, jättegott!" Parfymerna expanderar sinnena men mitt språk och vokabulär är för torftigt för att beskriva det jag förnimmer. Är det vanilj, viol, läder eller sommargräs? Kanske bastulav, cigarrlåda eller insjövik? En ny dimension sprids i lägenheten, flyktig och osynlig men påtaglig: ljusa och lätta dofter för solvarm hud och sommarverandor, mörka och erotiska toner för dunkla barer och främmande hotellrum. Det är bara ett kort strömavbrott, jordfelsbrytaren hade slagit ifrån, och snart surrar huset igen. Vi äter julfrukost med risgrynsgröt, tunnbröd och skinka. Från huset ser man ut över Storsjöbygden med sjöar i dalarna och fjäll i horisonten. Det är ett lågt skarpt ljus som reflekteras i rimfrost och iskristaller, men dagen är kort och på bara ett par timmar ändrar fjällen färg från rosa till vitt för att sedan, i eftermiddagsskymningen, bli blå innan fjälltopparna mörknar och försvinner helt i den stjärnklara vinternatten.
