Den här veckan: vi ser den koreanska filmen "Hunt" på Zita, jag ser om dokumentären "Citizen Schein" på teve, H är på "tjejhelg" i Roslagen, jag äter middag med Martin och Sean, Dottern och jag ser "She Said" på Victoria.
Förra helgen var intensiv. Fredag kväll anlände våra nattgäster i olika omgångar. De kom med tåg från Jämtland, Skåne och Göteborg. Vi hade städat, bäddat och gjort iordning de olika sovrummen. Till lördag frukost dukade vi långbord och serverade kaffe med nybakat bröd. Vi delade ut nycklar och diskuterade tider och resvägar till kalaset som började klockan tre. Diskmaskinen gick på högvarv. Festen var lyckad, Barnbarnet var på gott humör och alla verkade ha kul. Hela helgen var bullrig och rolig, men framåt söndag kväll, när vi ska ha middagsgäster, börjar till och med H få slut på energin. Gästerna skulle komma vid sex. Halv sex ser jag från balkongen hur de kommer gående över gården mot vår trappuppgång. "Nu kommer de", säger jag till H. "Vad menar du, vem, vilka?" säger H och flyger upp ur soffan. Hon hade lagt sig på rygg med tidningen en stund för att vila innan vi skulle servera middagen. H muttrar något om att "Säger jag sex, så menar jag sex. Inte halv sex." Det löser sig. Jag lotsar in alla i lägenheten och sätter dem i soffan, och sedan hjälps vi åt att duka. Det är trevligt och roligt, men när allt är över så sjunker vi ner i soffan och pustar ut efter en lång helg.
I fredags eftermiddag, innan gästerna började anlända, passade jag på att springa runt Årstaviken. Det gick bättre än på länge. De senaste veckorna har jag kännt mig tung och trött, men nu kändes det lättare. Fast jag borde ändå gå ner ett par kilo. Jag har rensat ut kläder från garderoben som jag tänker skänka till Stadsmissionen. Bland annat flera skjortor som är för trånga. Jag frågade Bror, som är minst ett nummer mindre än jag, om han är intresserad av mina gamla, men fortfarande fina, skjortor. Han väljer två stycken som passar honom och verkar nöjd. Den tredje skjortan passar inte ens honom, och jag undrar hur jag någonsin kom i den. Min nya kostym sitter däremot fint. Den är anpassad efter min nuvarande vikt.
Jag kommer från en liten släkt. Pappa är ensambarn, så jag har inga kusiner på den sidan. Även pappas kusiner har antingen få eller inga barn, och därför har jag bara ett fåtal nästkusiner (sysslingar). Mamma har en syster, min moster, som har två barn, men de bor i ett annat land och vi har inte mycket kontakt. H och jag bosatte oss i Stockholm, vilket är precis mittemellan Skåne och Jämtland, och det är en dagsfärd för att hälsa på våra respektive familjer. Det har gått bra, men barnen är uppvuxna med släkten på håll. I Stockholm har det bara varit vår familj (nästan, H:s bror bodde i Stockholm när vi flyttade hit). Släkten har varit liten och långt bort. Men i lördags fick jag en annan känsla. På Barnbarnets ettårskalas var det föräldrar, gammelföräldrar, syskon och kusiner i en väv av familjer som nu dessutom sträcker sig till Närke där Svärdottern kommer från. Plötsligt kändes det stort, brokigt och roligt med folk från olika delar av landet. Vi är ingen liten släkt längre.
I söndags, när vi hade gäster, dukade vi med våra gröna remmare. Det är tolv glas som jag ärvt av min farmor. Egentligen tror jag att de ska användas till vitt vin, men vi använder dem till vad som helst. Glasen har en rolig, rund och organisk form som är bra för fest och när man vill duka fint. Jag tror inte de är särskilt dyra, jag har sett liknande uppsättningar på auktion och de kostar inte mycket, men för mig väcker de minnen som jag tycker om. Farmor använde dem när hon serverade fisk. Hon hade en fiskservis som hon dukade med i matsalen. Tallrikarna hade tryckta havsmotiv, och bredvid tallrikarna låg fiskknivar med breda blad. Farmor och farfar bodde i en stor våning med burspråk och högt i tak. Det var verkligen högt i tak. När farmor skulle städa och ta bort spindelväv från stuckaturen stod hon på stegens allra översta trappsteg. "Att du inte redan har slagit ihjäl dig är mer än konstigt", sa farfar när han såg farmor sträcka sig efter spindelväven med sopborsten. Farmor bjöd på klassiska fiskrätter: fiskfärs med hummersås, eller gravad lax med kokt potatis och hemmagjord hovmästarsås, eller inkokt lax med majonäs, citron och sparris. Laxen kom från Östersjön och var blek och mjäll som Östersjölax ska vara. Framför tallrikarna stod remmarna, samma som vi använder idag, fyllda med vitt vin som farfar serverat.
Onsdag kväll är jag ensam hemma, och av en slump väljer jag att se "Citizen Schein", dokumentären om Harry Schein. Fast jag har sett den förut är jag helt uppfylld av filmen efteråt och kan inte släppa berättelsen om flyktingbarnet som blir svensk miljonär och maktspelare. Estetiken tilltalar mig också: från la belle époque-byggnaderna i Wien till lyxvillan i Djursholm och det brutalistiska Filmhuset på Gärdet. Jag brukade läsa Harry Scheins krönikor i DN som kommenterade tiden och samhället, men som också berättade om åldrandet, ensamheten och depressionerna. Trots all framgång är det en sorglig historia. Han hade inga barn, och den lilla släkt som överlevde kriget lyckades han göra sig ovän med. Hans enda fungerande relationer verkar ha varit med andra maktspelare och med åtråvärda kvinnor. Fast hans livs stora kärlek, Ingrid Thulin, gjorde honom också olycklig. Berättelsen om när de tillbringar en natt på hotell i London är plågsam att höra. De sover i olika rum, han ensam och hon med sin älskare. Mängden whisky han hällde i sig lär knappast heller ha varit bra för hans mentala hälsa. Själv är jag lycklig över relationen med mina barn. Dottern kommer förbi och vi pratar om julen och julklappar. Hon önskar sig ett par nya hörlurar, och jag önskar mig nya morgontofflor. Vi ska fira julen i Jämtland och tar tåget upp. H och jag köpte tågbiljetter var för sig. När vi jämförde våra biljetter visade det sig att jag bokat första klass och hon bokat andra klass, men vi sitter åtminstone på samma tåg.
Torsdag jobbar jag hemifrån. Under pandemin, när kontoren var stängda, var det många som renoverade sina lägenheter, och det hände ofta att jag blev störd när hantverkare borrade i väggarna. Jag är uppvuxen i lägenhet, och min pappa förde en ständig kamp mot bullrande grannar. Han bankade i väggar och ringde på dörrar i trappuppgången för att klaga. Inte ens när mina föräldrar flyttade till hus blev det lugnt. Några grannar hade fest och spelade hög musik. Pappa marscherade dit och ringde på dörren. Tyvärr var det fel hus och nyväckta grannar undrade vad som stod på. Nästa dag fick pappa gå dit med en chokladask och be om ursäkt. Hos oss är det H som för kampen mot grannarna. Frustande och fräsande rusar hon ut i trappen för att lista ut vem det är som stör på otillåtna tider. Relationen till en del grannar har varit bottenfrusen i flera år. H blir också irriterad på att jag inte är lika upprörd som hon och antyder att jag är ryggradslös som inte klagar. Nu är det lågkonjuktur. Det finns mindre pengar till renoveringar, hantverkarna har färre jobb och kanske blir det lugnare hos grannarna.
I somras hade jag besök av en gammal klasskompis från gymnasiet. Det var en månad innan riksdagsvalet och valrörelsen var i full gång. Kompisen berättade att han diskuterat politik med sina bröder, han har tre stycken, och alla hade avslöjat vad de skulle rösta på. Det lät som att bröderna lutade lätt åt höger. Inte allt för långt, men de röstade inte vänster. Medan vi pratade antydde min kompis att jag däremot låg politiskt långt till vänster. Jag blev förvånad och förstod inte var han fått det ifrån. Vad jag minns hade jag inga särskilt starka politiska åsikter på gymnasiet, ideologiskt låg jag nog ganska nära mina kompisar, men av någon anledning uppfattade han mig som vänsterradikal. Jag förklarade för honom att det var en missuppfattning och att jag alltid röstat på mittenpartier. Ibland lite till vänster och ibland lite till höger. Häromveckan pratade jag politik med Dottern. Hon och flera av hennes kompisar lutar rejält åt vänster, som så många från hennes generation som är uppvuxna på Södermalm. Medan vi pratade så verkade hon mena att jag förmodligen röstade långt åt höger. Om igen blev jag förvånad, och om igen fick jag förklara att jag hela livet bara röstat på mittenpartier. Ibland lite till vänster och ibland lite till höger, men aldrig på någon ytterkant. Det måste vara någonting jag gör eller säger som får mig att framstå som mer politiskt radikal än vad jag är.
Vi har ingen papperstidning på vardagar längre. I stället har vi en helgprenumeration och tidningen kommer bara hem till oss på fredagar, lördagar och söndagar. Jobbdagar är det från och med nu tomt på frukostbordet, bortsett från kaffekoppen. Det var inte min idé och inte mitt beslut att sluta med papperstidning, och jag känner mig lätt överkörd. Jag har nästan aldrig levt utan en fysisk morgontidning. När jag var barn hade vi, som jag minns det, tidningen Arbetet. I vår del av landet prenumererade man antingen på Sydsvenskan eller Arbetet. Valet var ideologiskt och visade hur man, eller ens föräldrar, röstade. Så småningom gick Arbetet i konkurs, och Sydsvenskan blev det enda alternativet om man ville läsa en lokal morgontidning. När jag bodde på studentkorridor hade vi både DN och Sydsvenskan, och varje morgon täckte tidningarna det runda köksbordet i korridorköket. När vi bodde på Irland läste vi The Irish Times, och på söndagar köpte vi The Sunday Times i kvartersbutiken. The Sunday Times var ingen vanlig blaska. Den var rejält tjock, hade många olika delar och det tog hela söndagen att läsa tidningen med alla bilagor. Till och med när vi bodde i Kina hade vi tillgång till en morgontidning. Vi bodde i ett lägenhetshotell och i matsalen kunde man läsa South China Morning Post till frukostkaffet. Men nu är det slut på papperseran och en del av min identitet som tidningsläsare har gått förlorad. Fast just idag är det söndag och papperstidningen ligger åter på köksbordet bredvid kaffekoppen.
