Den här veckan: jag jobbar hemifrån eftersom det är snökaos och stopp i kollektivtrafiken, vi ser "På Västfronten intet nytt" på Netflix, H och jag adventsstädar och hon bakar adventskaka, vi fikar i Högdalen, det är 1:sta advent och vi tänder ljus.
Det är måndag och snön vräker ner. Tågen är inställda, bussarna kör i diket och Stockholms kollektivtrafik uppmanar resenärer att helst stanna hemma. Jag följer rekommendationen och jobbar hemifrån. Helgen innan, när vi firade Barnbarnets ettårsdag, var det milt och torrt, och i södra Sverige var det fortfarande "metereologisk sommar". Under veckan blev det långsamt kallare och i torsdags kväll kom ett lätt snöfall, men snön la sig inte och det var fortfarande torrt på marken. På lördag däremot tog det ordentlig fart. Tung, blöt snö vräkte ner (en "snösmocka") och det blev trakikkaos. Under pandemin, när jag alltid jobbade hemifrån, hade jag kylskåpet fullt med rester och ingredienser som jag snabbt kunde svänga ihop till en lunch. Nu när jag mest äter lunch ute är det tomt och trist i kylskåpet. Eftersom jag inte hade planerat att stanna hemma så har jag inte handlat eller förberett någon måltid. Det är ett lyxproblem, eftersom jag bor mitt i stan och det finns gott om restauranger och affärer i kvarteren runt omkring, men jag har ingen lust att gå ut i blötsnön och i stället äter jag kokt potatis och saltgurka till lunch. Den billigaste lunchen jag ätit på länge.
H och Viveka var bjudna till Maria på "tjejhelg" i Roslagen. Marias hus ligger långt ut på landet, och efter Norrtälje är vägarna smala och slingriga. Viveka skulle köra och hon var nervös för att fastna i snöstormen. Jag har respekt för vintervägar. Varje jul brukade vi fylla bilen med barn och julklappar och köra de sextio milen till H:s föräldrar i Jämtland. Dagarna innan var jag alltid lite spänd. Snö, halka och jultrafik kunde göra resan lång och oberäknelig. Jag packade snöskyffel, reflexväst och ficklampa utifall vi skulle råka ut för något längs vägen. Ofta kom vi inte iväg förrän på kvällen, det tog tid att få in allt och alla i bilen, och redan i Uppsala brukade vi fastna i första bilkön. Kör man samma sträcka år efter år så skapar man egna milstolpar: rastplatsen i Tönnebro, kaffe och godis i Bollnäs, kinakrogen i Ljusdal. Platserna blev en del av upplevelsen som vi förknippade med julhelgerna. Ibland var vi inte framme förrän långt efter midnatt, och det lyste ensligt men inbjudande i svärföräldrarnas kök när vi till sist parkerade på gårdsplanen framför deras hus. Det händer fortfarande, många år efter att vi slutat köra bil, att någon i familjen blir nostalgisk över de långa resorna genom vintermörkret: "Det var så mysigt!"
Medan H och Viveka var hemma hos Maria i Roslagen, så var Sean och jag hemma hos Martin på Söder. Vi stod i köket. Martin lagade mat medan Sean och jag stod och hängde med varsin öl. Sean berättade att han och Maria hälsat på vänner i Kroatien. Vännerna har ett hus vid havet. Jag sa att det lät härligt och att jag gärna skulle tillbringa ett par vintermånader vid Medelhavet. De andra höll med, eller de sa åtminstone inte emot. Jag brukade tycka tvärtom, att det var skönt med olika säsonger och inte minst vintern som kunde vara kärv men vacker. De senaste åren har jag börjat ändra inställning. Vintern känns som en begränsning. Det är svårt att ta sig ut och svårt att göra sånt som jag tycker om. H håller inte med. Hon gillar när det är kallt och skulle nog hellre flytta norrut än söderut. Jag vet inte riktigt hur mitt medelhavsliv skulle se ut. På nätet finns annonser, men jag kan inte identifiera mig med bilderna. Bostadsområdena ser ut som reservat för pensionerade företagare från Vellinge. Det är inte en vin- och golftillvaro i en gated community jag hade tänkt mig, men kanske en liten lägenhet i ett vanligt bostadsområde. Det räcker med ett rum och kök, en klassisk mokabryggare på spisen, croissanter från det lokala bageriet på bordet. Jag ser framför mig kaféer i skuggan av plataner och torghandel intill en katedral. Det kanske är en fantasi, men fantasier är bra att ha när det är kallt och mörkt ute.
Svärdottern har fått nytt jobb, och vi är alla glada för hennes skull. Hon trivdes inte på sin förra arbetsplats och sa upp sig innan hon hade ordnat en ny anställning. H och jag tyckte det var lite våghalsigt, tidningarna är fulla av berättelser om barnfamiljer med bolån som har svårt att klara ekonomin, och vi undrade för oss själva om det var klokt att ha så bråttom, men Svärdottern hade mer is i magen än vi och kunde till och med välja mellan flera erbjudanden. Det säger något om svensk arbetsmarknad att företag utan tvekan anställer en småbarnsmamma. Annars ser det ganska dystert ut och många arbetsgivare, inte minst inom min bransch, gör sig av med folk. Min irländske kollega som har en dragning åt "doom and gloom", säger att vår företagsledning förbereder uppsägningar. De sitter, enligt uppgift, och räknar på hur många de kan göra sig av med. Jag har aldrig förstått varför, men besked om uppsägning kommer alltid innan jul- eller sommarledigheten. Vi får väl se. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag blir arbetslös. Finns det någon som vill anställa en snart sextioårig dagdrömmare? Som skriver dagbok.
"Det är du", säger H när hon ser fotot på min morfar. Jag har hört det förr, att jag är lik honom. Bilden är från början av sextiotalet. Min mamma står tillsammans med sin familj, och i famnen håller hon min bror som är ett och ett halvt år gammal. På sätt och vis finns jag också med i bilden, eftersom hennes blå klänning spänner över magen. Den putande magen gör det också lätt att datera tillfället. Det måste ha varit på sommaren 1964, när mina föräldrar var på sitt årliga besök i England. Jag plockade fram två äldre foton som jag hade undanstoppade i en låda, och nu står de på hyllan bland resten av släkten. Tillsammans är det bilder på barn, barnbarn, föräldrar, far- och morföräldrar och till och med en engelsk gammelmorfar. Framför mig har jag fem generationer och i runda slängar hundrafemtio år av släkthistoria. Jag studerar min morfars anletsdrag, men det är svårt att känna igen sig själv i någon annan. På bilden är morfar yngre än vad jag är idag, och mamma är i samma ålder som min dotter. Tanken svindlar. Mamma har bott i Sverige större delen av sitt vuxna liv, cirka sextio år. I somras frågade jag hur engelsk hon känner sig efter alla år utomlands. "One hundred percent!" svarade hon.
Nu börjar det. H har hängt upp en julgardin i köket, och jag har köpt glögg på Bolaget. Häromkvällen provspelade jag julspellistor och bestämde att jag hellre lyssnar på Ella Fitzgeralds julsånger än "Last Christmas" med George Michael. Lördag förmiddag storstädar vi lägenheten. Jag rensar vattenlåset under handfatet i badrummet. Vattenlåset sitter knöligt till bakom komoden, och det är flera delar som ska skruvas isär. När jag är klar och lyckats få tillbaka alla delar hittar jag en tätningsring på golvet. Jag ids inte börja om från början utan det får vänta till en annan dag. Lördag eftermiddag hälsar vi på i Högdalen. H har bakat en adventskaka med mandelmassa och vit choklad. Dottern är också där. Hon är trött efter en sen natt men ska ändå gå ut och träffa en kompis. Kompisen är olycklig och behöver någon att prata med. På teve är det VM-fotboll och Frankrike slår Danmark med 2-1. Söndag morgon är det första advent. H och jag firar adventsfrukost med nybakade scones och adventsljus. Pelargonerna på balkongen blommar fortfarande. Det mesta av snön från "snösmockan" har smält, och det porlar i rännstenen.
