Den här veckan: vi återvänder från Finland, jag ser dokumentären "Makspelet" på teve, det dyker upp ett nytt bananskal i karriären, jag tar 4:e covid-sprutan, vi ser och lyssnar på "The tale of the Great Computing Machine" i KTHs reaktorhall, julfika på Malmgården Vita Bergen med Barnbarnet och hans föräldrar.
Förra fredagen tog vi båten till Finland. Vi hade stämt träff vid färjan, eftersom H var i riksdagen och jag jobbade hemifrån. Klockan tre stängde jag datorn, låste dörren och rullade resväskan till tunnelbanan. Snabbaste vägen hemifrån är röda linjen från Mariatorget till Gärdet. För att komma till färjan från Gärdets tunnelbanestation går man på täckta gångbroar över ett grått ödelandskap med hamnbyggnader och tomma parkeringar. Det är fult och färglöst men det finns planer för ödemarken, och om några år så ska de göra bostadskvarter av hamnområdet. Inne i terminalen var det packat med folk, två färjor skulle gå ungefär samtidigt, och vi fick tränga oss mellan alla människor för att checka in. Vi har åkt båten flera gånger förut och väl ombord släntrade vi vant mellan affärer, barer och restauranger på färjans huvuddäck. I puben satt ett litet sällskap och firade. En av männen fick en t-shirt i present med texten: "Om jag är för full återlämna mig till Camilla". Vi åt fisk- och skaldjur på restaurangen "Happy Lobster" och gick sedan till den stora scenen där det var ABBA-föreställning med sång, dans och glitter. Artisterna sjöng med energi och glatt humör, och vi tyckte att de gjorde ett bra jobb. Efter föreställningen gick vi till karaokebaren. Finnarna tar karaoke på allvar och sjunger allt från vemodiga tangovisor till hesa hårdrockslåtar. Det var både allsång och solosång, texterna rullade på en storskärm, och vi sjöng med så gott vi kunde.
Finland är en tidsresa, och jag tror på allvar att jag skulle kunna bo och trivas i Helsingfors. Det är tystare och ödsligare än Stockholm, men också renare och lugnare. Personalen i affärer och restauranger är oförställt vänliga och verkar sakna storstadslater. Arkitekturen i centrum är stram och elegant med inslag av klassicism, funktionalism, jugend och deco. Dessutom finns det ingen grafitti. Det är som om tiden har stått still, och vi vandrar med ansiktena vända upp mot fasaderna, pekar och pratar. Under de två dagarna vi är där går vi på Kiasma (museet för modern konst), Designmuseet, Arkitekturmuseet och besöker dessutom Tempelplatsens kyrka som är insprängd i urberget. Lördag kväll sitter vi på den nyrenoverade restaurangen 10. Kerros (tionde våningen). Orginalinredningen är från fyrtiotalet, och när det byggdes betalade Finland fortfarande krigsskadestånd till Sovjetunionen. Det var ont om pengar, och arkitekterna som ritade och dekorerade under den epoken var tvungna att utveckla billiga metoder och material när de byggde. Men det är ingenting som märks. Inredningen är elegant, sober och full med vackra detaljer. Finland verkar ha klarat sig genom nödåren med bevarad värdighet och skönhet, men åttio år senare känner jag mig ändå upprörd å Finlands vägnar och tycker att det borde varit Sovjet som betalade för allt elände de orsakade.
Måndag morgon återvänder vi med Finlandsfärjan till Värtahamnen. Jag har bråttom till ett möte på kontoret, och vi går i rask takt till tunnelbanan. Vid Centralen byter jag till blå linje mot Kista och H fortsätter hem till Söder med resväskan. Måndag kväll ser jag SVT-dokumentären "Maktspelet" som handlar om V och SD under valrörelsen. Teve-teamet har följt partiledarna närgånget under ett antal månader. Allvarligt talat tycker jag de verkar ganska otrevliga, från vänster till höger, och det är inga människor jag skulle vilja umgås med. Dessutom är de osunda. De röker (vänstern), snusar (högern) och häller i sig burkläsk (båda). Bilringarna hänger över byxlinningarna och skjortknapparna spänner över magarna. Politik, åtminstone på riksplanet, verkar hälsovådligt.
Vi ska säljas. Ett litet amerikanskt bolag vill köpa vår enhet. Så nu är det dags igen. Ett nytt bananskal och ingen vet om man landar på fötter eller rygg. Jag är kluven till uppköpet. Å ena sidan hade det varit skönt om det tuffar på och allt fortsätter som tidigare med de förmåner som finns med en stor, svensk arbetsgivare. Å andra sidan tycker jag det är spännande när någonting händer och framtiden är lite oviss. Det är mycket som är osäkert just nu, och dessutom är det dyrtider för konsumenter. H och jag ska försöka minska våra kostnader. Jag har börjat med matlåda på jobbet i stället för att köpa dyra luncher i personalmatsalen. Häromdagen köpte jag morötter och vitkål, grönsaker är relativt billigt, och eftersom vi är ett litet hushåll köpte jag bara ett halvt kilo morötter och en kvarts vitkål. Samma dag köpte H också morötter och vitkål, men hon köpte två kilo morötter och ett helt vitkålshuvud. Storpack är billigt, tänkte H, men det blir dyrare om vi inte orkar äta upp, tänker jag.
Vänstern är full av psykon. Fredag morgon läser jag Kajsa Ekis Ekman på Aftonbladet Kultur. Hon berättar om när hon blev anställd som chefredaktör på syndikalisternas tidning Arbetaren. Hela upplevelsen är en mardröm (givet att hennes berättelse stämmer), och hon blir mobbad, utfryst och till sist uppsagd. Varför är vänstern, åtminstone delar av den, sådan? Det finns inget utrymme för avvikande åsikter, ingen generositet eller förmåga till "good faith disagreement". Tvärtom är det snålt, konspiratoriskt och elakt. En av Ekmans observationer är att redaktionen är homogen och de flesta verkar ha en liknande (svensk) bakgrund. Jag kollar upp tidningen på nätet och namnen på de som jobbar i redaktionen. Den biträdande chefredaktören heter Amalthea i förnamn och bara det säger ju något om hens bakgrund. Efter att först sett dokumentärern "Maktspelet" och sedan läst Ekmans artikel har jag ingen ljus bild av den radikala vänstern. Den verkar bestå av riktigt obehagliga och dysfunktionella människor. Att de någonsin skulle få något verkligt politiskt inflytande verkar osannolikt. De är helt enkelt för knäppa.
