Den här veckan: fika i Högdalen, jag ser pjäsen Red Speedo på Playhouse, fredagsöl med H på Akkurat, jag besöker ArkDes, går på fotoboksfestival i Kulturhuset och köper fotobok av Catharina Gotby, vi äter på Humlehof, söndagspromenad till Hammarbybacken för att se på utsikten.
Det händer inte så mycket just nu. Morgnarna är mörka och kanske är det hösten som sänker tempot. Mina pendelrutiner börjar komma tillbaka. I snart trettio år har jag pendlat med kollektivtrafiken i Stockholm. Det är en resa i sig. Från tågfönstret har jag sett helt nya stadsdelar växa fram. Genom åren har stadens profil ändrats med nya höghus, gallerior och arenor. Jag gillar infrastrukturprojekt och tycker det är spännande att följa stora byggen. Det mest spännande just nu är nya Slussen. Det verkar oändligt komplicerat, och man undrar om det finns någon som har full överblick. Kista förändras också, och varje morgon på väg till kontoret går jag mellan byggropar, grävmaskiner och lastbilar. De gör en ny ändhållplats för tvärbanan som ska ligga bredvid pendeln. På bara någon vecka grävde de en tunnel under E4:an och ledde sedan om biltrafiken. Just nu är det mest grus och sten men redan om något år ska det vara klart. Fast nu blir det sämre tider. Rekordåren är slut för den här gången, det blir färre byggprojekt och ett långsammare tempo.
Onsdag kväll är vi bjudna på fika hos Stockholmssonen i Högdalen. På vägen dit stannar jag i fiskaffären på Högdalstorget och köper Skagenröra som present. Barnbarnet är på gott humör och röjer runt i lägenheten medan vi dricker kaffe och äter kladdkaka. Vi pratar jobb. Svärdottern är missnöjd med sin nuvarande arbetsgivare och söker ny anställning. Sonen funderar på utlandsjobb. Helst inte Australien, säger jag. Det skulle vara tråkigt att ha barn och barnbarn på andra sidan jordklotet. På sextiotalet var det dyrt och långsamt att resa, och för mina morföräldrar i England var Sverige lika långt borta som Australien. Vi hälsade på dem varje sommar, men när vi skulle resa hem igen blev mormor ledsen. Hon visste att vi inte skulle ses igen förrän nästa år. Nu, många år senare, tycker jag synd om mormor som hade så långt till sin dotter och sina barnbarn, och jag känner mig priviligierad som har familjen på nära håll (även om det är en resa till Göteborg). När vi ska hem från Högdalen följer Sonen med till torget. Han ska köpa bröd som de kan rosta och ha till Skagenröran.
Kulturkriget rasar. Jag har läst flera opinions- och debattartiklar som diskuterar för- och nackdelar med en eventuell kulturkanon. De som är emot är jättearga. Många svenskar skiter nog fullständigt i om det finns en kanon eller inte, men själv tycker jag det är en trevlig idé. För mig är en kanon en harmlös produkt som man kan använda på bra eller dåliga sätt. Fanns det en svensk konstkanon så skulle jag förmodligen läsa den. Skulle jag använda mig av en litteraturkanon? Tveksamt. Det ansvaret överlåter jag till H. Motståndarna tycker att en kanon är både auktoritär och nationalistisk. Resonemanget känns postmodernt: Det finns inget bra eller dåligt, rätt eller fel. Allt och inget är sant och det finns inga auktoriteter, allra minst svenska auktoriteter. de Gregorio, Svenska Dagbladets litteraturredaktör, är positiv till en kanon. Hon menar att finns det en kanon så finns det något att göra motstånd mot. Det tycker jag är en bra hållning: en kanon som ett sätt att vitalisera debatten. De som inte vill ha en kanon kämpar mot tidsandan. Det är motvind för både postnationalism och postmodernism. Så det blir nog en kanon i alla fall, hur arga de än är på Aftonbladet Kultur.
Torsdag kväll är jag på teater med Anders. Pjäsen handlar om framgångens pris och framgång till varje pris. Efter föreställningen är det ett scensamtal med en före detta börs-VD som har ändrat livsstil från arbetsnarkoman till något mer normalt. Han pratar om att uppskatta det djupa samtalet och att leva i nuet. På vägen hem promenerar vi längs Drottninggatan mot Söder. Det är en för säsongen mild kväll. Restaurangerna är fulla och det är mycket folk längs gågatan. Både Anders och jag säger att vi känner oss karriärtrötta, i den mån vi någonsin varit karriärister. Vi hade gärna, även om vi inte är direktörer, sänkt tempot och gjort något annat. Jag berättar att min arbetsgivare har annonserat nya nedskärningar. Är det ett hot eller en möjlighet, tänker jag för mig själv. Politikerna höjer pensionsåldern och vi vet båda att det är för tidigt att redan trappa ner. Men vad ska man göra de sista tio åren i yrkeslivet?
Fredag eftermiddag går jag till utegymmet i Eriksdal. Jag gör mina övningar men känner mig slö och andtruten, som om kroppen är dåligt syresatt. Det blir ett kort pass och sedan skyndar jag hem för att duscha. H och jag har stämt träff på Akkurat, men det är ingen riktig fart på oss där heller. H är trött efter jobbet, och vi stannar inte särskilt länge. Senare på kvällen sitter vi och hennes bror Håkan i soffan och ser på teve. Håkan är i Stockholm på jobbresa och har bott hos oss hela veckan. Han och H är löjligt lika. De har samma intressen, gillar samma filmer och skrattar åt samma skämt. De till och med bläddrar på mobilen på samma sätt: långa svepande rörelser med långfingret längs skärmen. Jag lägger mig tidigt medan H och Håkan sitter kvar i soffan och ser på science fiction. Såna filmer som de gillar.
Jag äter helst lagad mat till frukost: en omelett, stekt ris eller rester av något som vi haft till middag dagen innan. Att äta stekt ris till frukost har jag nog lärt mig i Asien. Det har blivit en vana och känns som en bra start på dagen. På sjuttiotalet åt vi mycket ägg på morgonen. Oftast var det äggröra på rostat bröd men ibland åt vi också pocherat ägg. Pappa hade en speciell pocheringspanna som gjorde ägget till en perfekt cirkel. Min morfar åt alltid bacon, ägg och stekt bröd innan han gick till jobbet. Han åt frukost tidigt innan resten av huset hade vaknat, men jag var morgonpigg och höll honom sällskap. Ibland fick jag smaka och brödet som var stekt i smör var det godaste jag visste. Mormor åt rostat bröd med smör och marmelad. Hon la smöret och marmeladen på kanten av tallriken och bredde sedan brödskivan. Det fanns en kniv för att ta smör och en annan för att bre. Jag frågade varför hon inte använde samma kniv. "It makes the butter mucky", förklarade hon. Det var goda frukostmackor med bageribakat bröd, riktigt smör och mörk engelsk marmelad. Numera äter jag bara bröd och marmelad på hotell, men då gör jag likadant som mormor brukade göra: Jag lägger smöret och marmeladen på kanten av tallriken.
