Den här veckan: Barnbarnet med familj kommer på besök och vi äter gnocchi med salsicciafärs, vi tittar på VM-fotboll, jag ser en dokumentär om scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, H och jag åker slowboat till Helsingfors.
Jag har gett min önskelista till H. Det är bara hårda paket. Jag önskar mig två reseböcker: "A Hard Place to Leave, Stories from a Restless Life" av Marcia DeSanctis och "The Lonely City: Adventures in the Art of Being Alone" av Olivia Laing. Det är svårt att hitta bra skönlitteratur om resor och jag har höga förväntningar. Marcia DeSanctis har jag publicerat i vår reseantologi "Gränslös". I en av hennes essäer återvänder hon till den restaurang i Paris där hon tjugo år tidigare hade sin bröllopsmiddag. Berättelsen handlar om hur hon, i samtal med krögaren, drar paralleller mellan det som hänt i hennes liv och det som hänt med restaurangen. Jag var i Paris ungefär samtidigt som hon gifte sig, och hennes berättelse väckte minnen som fick mig att stå vid fönstret och studera molnens flykt över himlen. Hon skriver om resor med vemod och humor, och jag önskar att jag kunde skriva som hon. Olivia Laing har jag aldrig läst. Det var skådespelaren och författaren Jonas Karlsson som rekommenderade boken i Babel på teve. Den har fått bra recensioner och beskrivs som en memoar om att vara ensam i en främmande stad och att lära känna staden genom konsten. En memoar om konst och främlingskap låter lovande.
Vi pratade om livsstrategier, utbildning och karriärval. Det var hemma hos Martin. Jag tror aldrig jag haft någon strategi för nånting, sa jag, utan livsvalen känns mest som en räcka bananskal. Efter gymnasiet funderade jag på att bli statsvetare eller lärare eller kanske något inom kultursektorn, men jag velade länge, och i stället sökte jag, efter att ha blivit inspirerad av en kompis och utan att egentligen veta vad det handlade om, en IT-utbildning. Efter lite för många terminer på universitet låg jag hemma på soffan och funderade på framtiden. En annan kompis ringde och tipsade om en jobbannons i tidningen. Jag sökte och fick jobbet. Två veckor senare bodde jag på Irland och livet tog en ny vändning. Det kändes mer som slump än strategi. Möjligtvis har jag sett till att det finns tillräckligt med bananskal att halka på, och det är väl en strategi i sig. Dessutom var det inte bara jag. Martin sa att han inte heller varit strategisk i sina livsval. Måndag kväll ser jag en dokumentär om och med scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. Hela hennes liv bestod av tvära och oväntade kast, men hon verkar alltid ha landat på fötterna. I jämförelse är min egen resa en färd i lugna vatten, men jag väntar ändå på nästa bananskal och hoppas att jag inte landar på rygg.
Morgnarna är otroligt mörka, och dessutom har det varit mulet de senaste dagarna. Onsdag morgon är första gången jag ser blå himmel på över en vecka. Vi ska till Finland över helgen, och enligt prognosen ska det bli klart och kallt. Jag är ganska frusen av mig. Det är värst på kvällen när man är trött och hungrig och ska hem från kontoret. Jag drar ner mössan över öronen, huttrar och skyndar mig till pendeln. Hemma har jag morgontofflor för att inte frysa om fötterna, och jag sveper en filt om benen eftersom det drar från fönstret vid skrivbordet. Äldsta sonen verkar aldrig frysa. När han var barn kunde han gå med öppen jacka mitt i vintern och se helt oberörd ut. När jag frågade om han inte frös så knäppte han jackan, inte för att han var kall utan för att slippa mina frågor. Jag tänker packa långkalsonger och tjocka strumpor till Finlandsresan.
Svenskan hade en artikel om begreppet "bitterljuv". Det var en intervju med författaren Susan Cain som tidigare skrivit bästsäljande böcker om att vara introvert och tystlåten. Hon anser att USA lider av ”positivitetstyranni”, man måste vara glad för att vara normal. Hennes senaste bok handlar om begreppet "bittersweet", och hon menar att det är en skön känsla som man aktivt söker. Jag har lätt att identifiera mig med resonemanget. Det bitterljuva kan bli lite lökigt och närma sig pekoralen, men det är ändå oemotståndligt. I artikeln använder de sången "Anthem" av Leonard Cohen som exempel, men jag har mina egna favoriter. Den bitterljuvaste boken är "A Moveable Feast" av Hemingway. H fnyser när jag citerar: "in the early days when we were very poor and very happy". Den bitterljuvaste låten är "The Paris Match" med The Style Council:
"I'm only sad in a natural way
And I enjoy sometimes feeling this way
/.../
I get so restless and bored
So I go out once more;
I hate to feel so confined
I feel like I'm wasting my time"
Underbart!
