Den här veckan: två dagars tjänsteresa till Göteborg, jag äter nudlar med Göteborgssonen, Barnbarnet och jag umgås själva i ett par timmar med blandad framgång, Dottern fyller 25 och vi firar med champagne och VM-final.
Isen har lagt sig i viken. Fredagen är kall och solig, och på lunchen promenerar jag längs vattnet. Först går jag förbi Tanto och sedan ut på Reimersholme där man ser Essingeöarna och bron över sundet vid Gröndal. Längre bort ligger Kungshatt och de andra Mälaröarna söder om Lovön. Det är bra paddelvatten, och man kan ta sig runt lugnt och ostört. För någon sommar sedan, vi var någonstans mellan Kärsön och Fågelön, berättade min kajakkompis om dåliga värden och att han kunde vara svårt sjuk. Det var en annorlunda paddeltur. Samtalet blev mörkare och existentiellt, men det var också en bra konversation om det som är viktigt. Idag har jag svårt att samla tankarna. Onsdag och torsdag var jag i Göteborg, och vi träffade representanter för bolaget som ska köpa vår enhet. Under mötena är konversationen rationell och faktaorienterad, men efteråt är stämningen nervös. Många är arga och oroliga. Någon startade en krypterad gruppchat där alla drabbade kan ventilera sina känslor och åsikter. Det vanligaste samtalsämnet är uppsägningsvillkor. Vad får man för "terms and conditions" om man blir uppsagd? Enheten är utspridd över trettio länder, och varje land har sina egna lagar. Många har behov av att prata, och det bildas spontana grupper som spekulerar om hur det ska gå. Jag zoomar ut och funderar på livets vägval. Vad vill jag och vad kan jag göra de sista tio åren i karriären?
Vi fick besök av H:s lillsyrra K och hennes kille Lolo. Det var för något år sedan. K har bott i Paris i decennier, så länge att hon letar ord när hon pratar svenska. Hennes lägenhet ligger i klassiska parisiska kvarter i närheten av Place de la République. En knakig trätrappa leder fem våningar upp till två rum med kök. Vardagsrummet har fransk balkong med utsikt över en innergård. Jag skulle ge min vänsterarm för att få bo så, men livet i Paris har nog inte alltid varit lätt. Ett tag var K utan jobb, marginalerna var små och tillvaron skör. Men livet vände, K träffade Lolo och de hälsade på oss i Stockholm. Eftersom Lolo är fransk och matglad ville vi ta med honom till en traditionell svensk krog. Det finns flera i närheten, och vi valde Kvarnen som ligger vid Björns trädgård en bit in från Götgatan. När vi var där pratade jag en stund med hovmästaren. Det visade sig att vi var ungefär jämngamla och att vi vuxit upp i samma bostadsområde, men varken han eller jag hade något minne av att vi träffats som barn. Vi tyckte ändå att det var ett roligt och märkligt sammanträffande. Senare på kvällen såg jag hur han tog hand om en stor grupp turister och presenterade menyn för dem på engelska. Han verkade duktig på sitt jobb. I höstas såg jag lustigt nog en intervju med samma hovmästare i den lokala gratistidningen. Han höll på med ett matprojekt tillsammans med gastronomen Edward Blom. Gemensamt letade de rätter från olika landsändar och skapade sedan landskapsmenyer. I artikeln stod också hans namn: Bengt Gangemi. Ibland är minnet snabbt, men den här gången gick det långsamt. Det var inte förrän jag fick ordning på uttalet av hans efternamn som minnesfragmenten började falla på plats. Namnet har två "g:n", det första är hårt och det andra är mjukt, och däremellan hörs ett tydligt "n". Hela namnet uttalas [gan'jemi]. Mamma Gangemi var lärare på min mellanstadieskola, och hennes son var elev på samma ställe. Jag minns en lång smal kille med mörk kalufs. Fyrtiofem år senare är han fortfarande lång och smal men håret är borta. Hela scenen tilltalar mig: en skånsk hovmästare i Stockholm med (tror jag) italienska rötter, K som kommer från Norrland men har bott utomlands så länge att hon nästan glömt sin svenska, Lolo född och uppvuxen i Frankrike men med föräldrar från Guadeloupe, och så vi andra inflyttade lantisar. Olika trådar genom tid och rum gör att vi sammanstrålar just här på en Söderkrog och äter klassiska svenska rätter. Vi beställer sill, isterband och renskav. Och snaps därtill.
Jag följer debatten om "drag queens" som läser sagor för barn på biblioteken. Bägge sidor i kulturkriget reagerar starkt och argumentationen är hård. I tisdags hade Aftonbladet Kultur en opinionsartikel som menade att politiken (i det här fallet SD) ska hålla sig borta från kulturen. Jag brukar aldrig kontakta journalister, det verkar poänglöst, men den här gången gör jag ett undantag och mailar hon som skrivit artikeln. Nästa morgon får jag, till min förvåning, ett glatt svar med flera utropstecken. Jag tror hon var glad att få ett mail utan invektiv. Hon antyder att hennes inbox är full av ilska. Vi pratar förbi varandra, det skulle behövas fler mail för att reda ut våra respektive ståndpunkter, men jag uppskattar att hon svarade. I onsdags, medan jag väntade på Göteborgståget, köpte jag senaste numret av magasinet Axess som har temat "Kanon - Gryning eller skymning för kulturen?" Jag vet inte längre om jag är kulturkonservativ eller kulturradikal, men jag är "old school" när det gäller julkort. Jag tycker om att välja, skriva och posta riktiga julkort, sådana man får i brevlådan, men de går knappt att hitta längre. De som erbjuds är trista och konventionella (läs Jenny Nyström) och ser likadana ut år efter år. NK brukade ha en hel avdelning med kort inför julen, ett stort och spännande urval, men den avdelningen finns inte längre. Till sist köper jag några julkort på Pocketshop som inte är allt för tråkiga.
