Den här veckan: jag köper ett krucifix och en kostym, vi äter tapas och lyssnar på jazz i Gamla Stan, vi ser Hannah och hennes systrar på Filmhuset, svåger Håkan är på besök en vecka, söndagsmiddag med Dottern, Stockholmssonen, Svärdotter och Barnbarn.
Allt fixande med kroppen gör mig tokig. Tänder, naglar, hud. Allt borstande, klippande och filande. För lite hår på vissa ställen, för mycket på andra. Ryggar som värker, fötter som ömmar, kläder som klämmer. Kanske har de digitala visionärerna rätt: Det virtuella livet är bättre än det fysiska. Men ändå: "a world of made is not a world of born - pity poor flesh". Måndag morgon är det fint höstväder och jag går i rask marsch till utegymmet. Solen glittrar på viken, det singlar gula löv från träden och jag är glad att jag har en kropp av kött och blod.
Förra veckan, när vi var i Göteborg, köpte jag en stor förpackning med chokladkex. När jag väl öppnat paketet kunde jag inte sluta äta. Jag åt kex på hotellet både morgon och kväll. Tills de tog slut. H säger att jag är en "abstainer". Hon har en modell för att kategorisera människor och säger att jag är en antingen eller-person, någon som antingen avstår helt eller frossar allt. Jag tror hon har rätt, särskilt när det gäller kex och kakor. Det är svårt att sluta när jag väl börjat, men om jag inte börjar så är det lätt att låta bli. Mina farföräldrar bodde i en paradvåning med stora fönster och högt i tak. I matsalen fanns en serveringsvagn och på vagnen stod en bonbonjär. Det var en skål med lock gjord av musselmalet porslin från Kongl Dansk. När det var jul fyllde farmor skålen med Non Stop, och man fick ta när man blev bjuden. Det var plågsamt att bara ta ett par stycken åt gången. När ingen annan var i närheten försökte jag ta fler men det förbaskade porslinet klirrade högt, och farmor hörde alltid när jag lyfte på locket. "Jag har långa öron", sa hon och skrattade gott. Mormor bjöd också på sötsaker. Hon hade en stor plåtburk med engelska småkakor, "assorted biscuits". När det var eftermiddagsfika tog hon fram burken och man fick ta en kaka. "Which one do you want then?" frågade mormor. Det fanns många sorter och jag valde noga. Kakan tog slut direkt och sedan fick man vänta. Precis innan fikat var slut fick man ta en till. "Just one more", sa mormor. Måttfullhet är en dygd och något barn måste lära sig, men det funkade dåligt på mig. När jag var i tonåren fick pappa en chokladask av några elever. Jag tog ett par chokladbitar när ingen såg och tänkte att det inte skulle synas. Efter ett tag tog jag ett par bitar till. Till sist hade jag ätit upp hela asken. När pappa frågade var hans chokladask hade tagit vägen var jag tvungen att erkänna att jag ätit upp den. "Åt du upp hela asken?" frågade pappa med uppspärrade ögon. Fräckheten var så monumental att han inte kunde låta bli att skratta. Ett annat namn på kategorin "abstainer" skulle kunna vara "glutton", den femte dödssynden.
Jag har en att göra-lista i mobilen. Den blir aldrig kortare. I bästa fall är den konstant och jag tar bort lika många saker som jag lägger till. I tisdags gick jag till Kista Centrum och bytte remmen på min klocka. När jag kom hem upptäckte jag att klockan stannat och att batteriet behövde bytas. I onsdags gick tillbaka till butiken och bytte batteriet. Idag, lördag, gick jag till elaffären för att hämta en lampa som varit på reperation. Med till butiken hade jag en annan lampa som behövde lagas, så jag hämtade en och lämnade in en annan. Vad mer? Jo, jag har köpt ett krucifix. Det är ett franskt art nouveau-krucifix från förra sekelskiftet. Den är cirka femton centimeter hög och har fina blomstermotiv i mosaik. Jag hittade den på en auktionsfirma i Barcelona, och nu har jag lämnat in den för inramning.
I torsdags köpte jag en kostym på NK. Det är min första kostym på många år. Förr, kanske tjugo år sedan, brukade jag ha kostym på jobbet, men det är det nästan ingen som har längre. De flesta av mina kollegor har jeans och skjorta eller, om det är en utvecklingsavdelning, jeans och t-shirt. Jag tänker inte ändra mina klädvanor på jobbet, utan kostymen är främst för fritidsbruk, något att ha när det är fest och högtid. Det var ett beslut som tog lång tid. Jag är lite försiktig med pengar och var inte säker på om jag ville betala så mycket för kläder. När jag började jobba som konsult på nittiotalet fick jag en kostym som gåva av min arbetsgivare. Vår VD, en lång och bullrig man, kom fram till mig och en kollega: "Jag tror det är dags att vi ekiperar herrarna!" Först bjöd han oss på lunch och sedan gick vi till en liten exlusiv skräddare på Östermalm. I butiken fick vi välja kläder från topp till tå: kostym, skjorta, slips, livrem och skor. Jag har nog aldrig varit så välklädd som då, varken förr eller senare. Efter det har jag haft billigare kostymer och sedan slutade jag, som sagt, använda kostym helt och hållet. Tills nu.
"a world of made is not a world of born - pity poor flesh" ur "pity this busy monster, manunkind" av e.e. cummings
