Den här veckan: Dottern och jag ser "Triangle of Sadness" på Victoria, det är vinsalong hos Jerker och Annika, vi har nattgäster från Skåne, Jämtland och Göteborg, Barnbarnet fyller ett år och har namngivningskalas.
Måndag eftermiddag messar Dottern och frågar om vi ska gå på bio. Hon föreslår att vi ska se Ruben Östlunds senaste film "Triangle of Sadness". Vi bestämmer att ses klockan sex på Victoria som ligger i hörnet Götgatan och Åsögatan. Det är mörkt och blött när jag går till bion. Jag tar vägen längs Södermalmsallén, svänger höger på Västgötagatan och sedan vänster upp för Åsögatan. Victoria har stora skyltfönster som lyser i mörkret. När jag står vid övergånsstället på Götgatan ser jag Dottern inne i biofoajén. Hon ser också mig och vi vinkar till varandra. Filmen handlar om maktkamp och maktordning. Det är mycket chock- och äckeleffekter, och publiken suckar, stönar och flämtar. Efter filmen följer jag Dottern till tunnelbanan vid Medborgarplatsen. Hon säger att hon tyckte om filmen men erkänner att hon var tvungen att blunda ibland. Innan vi skiljs åt frågar jag om hon kommer förbi imorgon innan sin kör, och vi bestämmer att äta middag tillsammans runt sex. Vi säger hej då vid spärrarna och hon tar trappan ner till perrongen. Det regnar fortfarande och jag tar den kortaste vägen hem från tunnelbanan.
Barnbarnet fyller ett! Det är kalas på lördag, och det kommer släkt från hela landet. Vi ska hysa folk i både vår egen lägenhet och i föreningens gästlägenhet. Den här hösten har vi haft många besök (syskon, syskonbarn och gamla vänner från förr), och det känns bra att ha extra sovrum till nattgäster. Boendet i Stockholm är ett evigt diskussionsämne och en ständigt pågående tankelek. Ska vi flytta? Borde vi bo mindre? Vill vi bo i stan eller på landet? Är det bättre med radhus eller lägenhet? Tänk att ha en liten trädgård! Eller en gammal lägenhet med stora fönster! Och så vidare. Just nu är vi nöjda. Lägenheten är inte vacker, men den är ganska mysig och bekväm. Vi bor centralt och nära kommunikationer. H kan promenera till jobbet och jag har nära till pendeln. Och inte minst: Bor man på Södermalm så får man många gäster.
De senaste veckorna har jag slarvat med mina bålövningar. Även om det bara tar tio minuter så tycker jag det är tråkigt och lätt att "glömma". Nu börjar jag få känningar i rygg och nacke igen. Det hjälper nog inte heller att jag jobbar mer på kontoret i Kista. Jag blir mer stillasittande i kontorslandskapet och ryggen stelnar. Onsdag förmiddag har jag inga möten i kalendern, och jag unnar mig att gå till gymmet innan jobbet. Det är skönt att gymma på förmiddagarna. Under kontorstid är det mest skolelever och grå pantrar i lokalerna. Jag har tränat på gym sedan sjuttiotalet och om inget oväntat inträffar kan jag snart fira femtioårsjubileum. När jag började träna så var det ganska ovanligt med kraftsport. Det var mest arbetargrabbar som höll på, och det var inte förrän senare som det blev populärt för en bredare publik. Lund hade en bra klubb med flera landslagsmän. Det var klassisk tyndlyftning som gällde och de tävlade i ryck och stöt. En av klubbens mest framgångsrika medlemmar var en skånsk lantbrukare som deltog i Tokyo OS 1964. Han hade de största lår jag någonsin sett. Jag vägde nog inte ens femtio kilo när jag började gå till gymmet, men bredvid mig tränade eliten med vikter som fick skivstängerna att bågna.
Onsdag kväll är det vinsalong hos Jerker. Den här gången har han grävt djupt i vinkällaren och ordnat en Bordeaux-provning. Han bjuder på nästan fyrtio år gamla Bordeaux-viner, och vi tycker alla att det är fantastiskt. Jerker är särbo med Annika. Bägge är frånskilda och bägge har vuxna barn. Han har en lägenhet på Södermalm och hon har en lägenhet i Täby. Dessutom har Jerker ett fritidshus på Ingmarsö där de tillbringar mycket tid tillsammans. Jerkers lägenhet ligger på femte våningen i söderläge och har en fin utsikt över Åsötorget. En lägenhet på Söder och ett hus i skärgården är drömmen för många, men han funderar ändå på att flytta. Döttrarna bor i Skåne och han har nyss blivit morfar. Närhet till barn och barnbarn lockar och kanske lämnar han Stockholm och flyttar söderut. För ganska många år sedan berättade Jerker att han ställt sig i kö till Blomsterfondens seniorboende. Jag skrattade högt och tyckte det var alldeles för tidigt, men bara något år senare ställde H oss i samma kö. Numera tycker jag det är bra med alternativ, även om jag inte har bråttom till ett seniorboende. H är fortfarande lite förkyld och kunde inte följa med på vinsalongen, och när jag ska gå hem skickar Jerker med mig ett av Bordeaux-vinerna så att H också ska få prova. Det är en mild kväll, och jag promenerar långsamt hem längs Rosenlundsparken med den halvt urdruckna vinflaskan i handen.
