Vecka 44: Höstdagar

Den här veckan: Barnbarnet sover över, filmen Tatami i Aspudden, Skrot på Djurgården, familjemiddag på L'Aventura, fika i Vinterviken. 

Vi åt lunch på Skrot som ligger vid Djurgårdsstaden nära Beckholmen. Vädret växlade mellan sol och regn och vi satt därinne. H fixade ett bord vid fönstret. De förra gästerna hade lämnat några glas på bordet som vi sköt åt sidan. Vi beställde dagens rätt, lättöl till mig och vitt vin till H. Servitrisen var vänlig och generös med vinet. Vi väntade på maten och de smutsiga glasen stod kvar på bordet. Det kom fler gäster och lokalen började bli full. På borden runt omkring stod smutsig disk som andra gäster hade lämnat. Vi fick och åt vår mat medan de smutsiga glasen stod kvar på bordet. Disken på de andra borden började staplas allt högre. Gästerna försökte klämma in sina rena tallrikar och glas mellan det smutsiga porslinet. Ett sällskap på fyra frågade om platserna bredvid oss var lediga och vi sa varsågoda. Vi förklarade också att vi snart skulle gå och att diskplockningen verkade ha kollapsat. Efter en timme gick vi och lämnade våra smutsiga tallrikar på bordet, eftersom det inte fanns någon annanstans att ställa dem.     

Vecka 41: Café con leche

Den här veckan: Madrid, Prado, Matadero, Reina Sofia, Cuenca. 

Vi låtsas leva ett spanskt vardagsliv. Lägenheten ligger på nedre botten: en liten altan, sovloft, öppet kök, vardagsrum med soffa och teve. Den rymliga tamburen i trappuppgången har blanka stengolv och luktar rengöringsmedel. På morgnarna möter vi lokalvårdaren med hijab och städrock. Jag vaknar tidigt, precis som hemma, och det första jag gör är att sätta espressokannan, som pyser och bubblar, på spisen. När vi fikar ute beställer jag café con leche, ett minnesfragment från spanskundervisningen för fyrtio år sedan. Vi handlar bröd och ost, frukt och grönt. Och så vino blanco och rioja. Som hemma men på spanska. Flyget hem är fullt med spanjorer. Mannen på stolen snett framför mig undrar om han får ställa en dum fråga: Går det här planet till Arlanda? Inga passagerare pratar svenska, och han trodde han satt sig på fel plan.

Vecka 40: Stenens tideräkning

Den här veckan: Fredagsmys hos Anders och Ingrid, flyg till Madrid.

Jag läste om geologisk tidsuppfattning. Kan vi förstå hur en sten upplever tid? En födelse i rök och eld, avkylning och förstening. Det långsamma eroderandet. Magma, sten och sand. Stenen betraktar tålmodigt klimatcykler, istider och landhöjningar, strändernas svall och havets pulserande nivåer. Kometer kommer och går men stenen rör knappt en min. Bonden plöjer runt flyttblocket, och efter skörd ligger stenen kvar. Häxkitteln i skogen samlar daggdroppar. Sanden i timglaset mäter vår tid, men sedan mineraliseras våra restprodukter och återgår till stenens egen tideräkning. Vi är framtidens fossiler.

Vecka 39: Skördetid

Den här veckan: David Sedaris på Oscars, Vitemölle.

Egentligen ville jag inte åka. Allt finns hemma: rutinerna, vanorna, närheten, bekvämligheten. Sånt som jag gillar med min vardag. Mina saker och mina böcker är på armlängds avstånd. På morgonen går jag från sängen till köket och från köket till skrivbordet. Allt finns inom en fem meters radie. På eftermiddagen, när jag är trött på skrivbordet, går jag in i rummet bredvid och sätter mig i soffan. Blir jag sömnig går jag tillbaka till sängen och tar en tupplur. Det finns ingen anledning för mig att lämna hemmet och åka någon annanstans, men samtidigt har jag lovat mig själv att utnyttja Skånehuset mer och vara där minst en vecka på våren och en vecka på hösten. Dessutom hade Bror bett om hjälp med en hantverkare som skulle förbereda ett jobb, och någon behövde vara där och ta emot honom. "Det blir bra när du är där", sa H. Hennes ton avslöjade att hon inte tog mig riktigt på allvar. Hon har hört mig klaga förr och är van vid min ovilja att flytta på mig. Jag tog morgontåget, en händelselös resa utan dramatik eller missöden. Från bussfönstret, den knallgula Skåneexpressen som går mellan Kristianstad och Simrishamn, hade jag sett stolt fjällskivling som växte på hedarna ner mot havet. Träden i äppelodlingen efter Havängs sommarby dignade av röda frukter, på andra sidan bussen betade boskapen i hagarna och på håll kunde man se Vitabys trubbiga klocktorn. När jag klev av vid Källebacken var luften mild. Jag gick ner längs den sluttande bygatan mot havet och började tänka att det kanske var värt resan, trots allt. Inne i huset slängde jag väskan på sängen och började inspektera kylskåpet. De hade lovat regn framåt kvällen, och jag ville till affären medan det fortfarande var soligt ute. Det fanns nästan ingenting hemma, och jag försökte memorera det som behövdes: mjölk, smör, ost osv. Jag kände mig stadsklädd när jag satte mig på cykeln i ljusa byxor och italienska tygskor. Sadeln är sprucken, och på somrarna, när cykeln står ute, suger den åt sig vatten som gör att man blir blöt när man sätter sig. Jag kände med handen och tyckte att sadeln kändes torr och att den borde gå att sitta på utan att blöta ner byxorna. Vi är ingen familj som fixar saker. Sadeln har varit sprucken i alla år som den stått här, men det är ingen som orkar göra det självklara och byta ut sadeln. I stället använder vi plastpåsar som överdrag för att stänga inne vätan. Eller, vilket kanske är det vanligaste, accepterar att man handlar med blöt byxbak. 

Vecka 38: Gotland

Den här veckan: Mickes begravning, Gotland.

Jag tog fram kostymen, strök skjortan och putsade skorna. Det kändes som att människor tittade på oss när vi gick över Medborgarplatsen mot tunnelbanan. Mörk kostym och svart kjol syns när det är en vanlig förmiddag på Söder.

- Kommer du gråta, frågade jag H när vi närmade oss kapellet.

- Nä, det tror jag inte, svarade hon.

- Jag har pappersnäsdukar om det behövs.

Det var en dag med soldis, ett svårfångat ljus som knappt gav skuggor. Efter begravningen promenerade vi längs Sju brunnars stig mellan Uppståndelsekapellet och Almhöjden. Trappstegen till minneslunden har olika höjd och djup, och ju högre upp man kommer desto lättare blir stegen. 

Vecka 37: Skärvor

Den här veckan: Konstbiblioteket, Moderna, Feng Li på Fotografiska med H, fika på Kulturhuset, klippbad i Gålö.

Vi agerar som om att allt ska bestå och förbli vad det är, men det beständiga är en chimär. I somras berättade Mac, grannen på landet, att om hundra år har havet tagit våra hus. Allt enligt kommunens prognos för hur höjda havsnivåer (och sjunkande landmassa) kommer att påverka kustlinjen. Mina eventuella barnbarnsbarn får hitta ett nytt sommarhus att semestra i. Så kan det gå. I lördags "upptäckte" jag vad som måste vara en av Stockholms kortaste gator: Beridarbansgatan. Den är cirka 20-30 meter lång och ligger i gången under Kulturhuset som förbinder Benny Fredrikssons torg med Sergelstorg. Det är där polisbilarna brukar stå när det är demonstrationer på Plattan. Fast gatan är kort så har den anor från stormaktstiden. Gustav II Adolf anla beridarebanan för hästkapplöpningar, och den användes också när man mönstrade rekryter till trettioåriga kriget. Arkitekturen, staden och tiden har komprimerat historiska skärvor till en kort urindoftande gång av stål, glas och betong. Kanske är vi inte så obeständiga, trots allt. Skärvorna, spåren finns där om man letar. Om hundra år kan vårt sommarhus vara ett undervattensmuseum över en stuga där barn och vuxna brukade leka och umgås när de tillbringade somrarna tillsammans. Avtrycken består.

Vecka 36: Algsoppa

Den här veckan: Terminsstart, Mälarbad, guidad visning på Fotografiska, Süds uteservering, Bernads uteservering, vandring till Erstaviken, Högdalsfamiljen och Dottern på middag.

Värmen håller i sig och veckans tema är bad. Vi trängs på bryggorna bland alla andra badsugna Söderbor och simmar morgon, middag, kväll. Lördag vandrar jag till Erstaviken för att få motion och för att bada i en havsvik. När jag kommer fram är där en hel del folk, men ingen verkar bada förutom några barn som springer i vattenbrynet. Jag byter om och går ner till vattnet för att dyka i. Men viken är en enda stor algsoppa, ett tjockt grönt elände. Vilken besvikelse! Och då har jag gått förbi flera badsjöar på vägen men sparat mig för att bada i havsvatten. Jag tar bussen hem till Söder och går ner till bryggan.  

Vecka 35: Surbenet

Den här veckan: Mälarbad, Rosa segel på Moderna, vinsalong hos Jerker & Annika, Feng Li på Fotografiska, Rinkeby bibliotek, avskedsfika i Kista, Stockholm jazz & blues-festival på Skeppsholmen, Stockholm Trail med Göteborgssonen, jazz vid Halfway Inns uteservering, familjemiddag hemma.

Vädret växlar mellan brittsommar och höstregn. Varma dagar är det ett annorlunda ljus, ett vitt sken som är både skarpt och diffust. Min vänstra vad har börjat krångla, just den här veckan när det är Stockholm Trail. "Det här kommer aldrig att gå", säger jag till J när vi värmer upp innan loppet. Vaden spänner och ömmar. Det funkar bara om jag trippar fram med väldigt korta steg, men så kan man väl inte springa ett terränglopp som går 10 km över stock och sten? Vid starten ställer jag mig längst bak medan J går längre fram för att stå bland de bättre löparna. När starten går försöker jag att inte förivra mig och dras med i den allmänna tävlingshetsen. Efterhand blir vaden mjukare och jag vågar ta i lite mer och höja tempot. En bit in i loppet börjar jag ta positioner och springa förbi andra löpare. Efter halva loppet ökar mitt självförtroende, och jag tänker att det kanske kan gå vägen trots allt. När jag närmar mig upploppet springer jag ikapp en klunga löpare som alla är yngre än jag. I en uppförsbacke accelererar jag och lämnar gruppen bakom mig. På kvällen går H och jag till Halfway Inn och sätter oss på uteserveringen. Husbandet spelar jazz på gatan. Det hänger kulörta lyktor under parasollen och framför oss dansar små barn till musiken. Jag haltar, men jag kom i mål. Det känns viktigt för mig just nu, att komma i mål. Jag vill, vad det än är, fullfölja, bli klar och avsluta. 

Vecka 34: Jag ler

Den här veckan: Bad i Strålsjön, Moderna, hämtar Barnbarnet, vandring till Erstaviken.

Äntligen! Torsdag förmiddag lämnar jag in mitt id, min dator och mobiltelefon. Nu är det slut på riktigt, inget mer Kista, inga kontorslandskap och inga konferensrum. Slut. Inga hastigt strukna skjortor, ingen pendel, inga luncher i personalmatsalen. 30+ år är slut och förbi. Fredag morgon pratar jag med min kontakt på TRR. Hon frågar om jag har några planer, och jag berättar om mina studier och vad jag vill göra de närmsta åren. "Jag ser att du ler", säger hon. Vi beslutar att skjuta på nästa möte till årsskiftet.  

Vecka 33: Discodans

Den här veckan: Bad vid Hundudden och fika på Kruthuset, öl på Stockholm Brewing i Frihamnen, Kulturfestival med storbandsjazz och silent disco, bad vid Reymersbryggan, öl på Rios uteservering, Barnbarnet sover över, fika i Högdalen.

Vi njuter av sensommaren i Stockholm. Det är verkligen en vidunderligt vacker stad! Cykelturen längs Gärdet och ut mot Hundudden ger en känsla av avslut. Slut på sommaren och slut på semestern. Det är milt i luften men färgerna är djupa och värmen känns tillfällig, en sista nåd innan vädret blir kärvare. Vattnet i Saltsjön är kallt, mycket kallare än i Mälaren, och de första löven i ekarna ovanför oss har börjat gulna. På Kruthusets uteservering sitter gamla östermalmare. De har en viss stil, ett sätt klä sig och ett sätt att prata, men det är ändå vänligt och utan later. Vi äter sill- och ansjovismackor och dricker lättöl till. Utanför småbåtshamnen går färjan till Fjäderholmarna. Till vänster ligger Lidingö och till höger sprutar vatten från Carl Milles fontän vid Nacka strand. Augustisolen värmer och vi dröjer kvar en extra stund. Tänk om man kunde stanna tiden.

Vecka 32: Hemfärd och hädanfärd

Den här veckan: "Do Not Expect Too Much from the End of the World" på Gylleboverket, nattbad i Gyllebosjön, pannbiff i restaurangvagnen, fika på Kruthuset, teater i Vitan, paddling runt Långholmen.

Micke dog oväntat denna vackra sommar. Vi umgicks inte, men det var ändå någon som jag kände väl. Vi träffades för ganska exakt trettio år sedan. Han var rolig och pratglad men också kärv och kunde le snett samtidigt som han hade en rynka mellan ögonen, en person som didn't suffer fools gladly. Han jobbade trots att han hade fyllt sjuttio och fick därför aldrig uppleva pensionärslivet. Louise, hans fru och vår kompis som vi lärde känna i Dublin, är mer än tio år yngre och nu en relativt ung änka. Jerker och Annika kom på besök med champagne och vin i magnumflaska. I bakluckan hade de två lådor med vin som skulle med till Frankrike där de skulle fira Jerkers sextioårsdag. De skulle dessutom hämta fler lådor på vägen ner. Jerker var, tyckte jag, lite dämpad när vi satt i trädgården, och han försökte med sin favoritmetafor för alltings meningslöshet: Vi sitter på en grusboll som far planlöst genom rymden. "Here we go", sa jag som kände till metaforen och visste vart samtalet barkade. "Jaså, har du också hört den förut?" frågade Annika. Jerker insåg att ingen annan var pigg på eskatologi och samtalet tog en annan riktning. Måndag morgon läser jag i tidningen att poeten Stig Johansson är död. På åttiotalet läste jag (och tyckte om) hans dikter. Han skrev texten Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet, och det är väl ett annat sätt beskriva grusbollen.

Vecka 31: Ostron

Den här veckan: Ulla och Folkes, Sjöfolket i Simrishamn, ostron med bubbel i trädgården.

Sista veckan drabbas jag av någon sorts sensommarmelankoli. Dagarna är långa och varma, men jag vill inte bara hänga i trädgården. Det finns ett hål att fylla, och kanske är det min nyvunna frihet som är hålet. Aktivitet lyfter humöret och jag springer, gymmar och vandrar för att mota känslan av avslut. Göteborgssonen och jag vandrar runt Stenshuvud och får dessutom sommarens skönaste havsbad (simturerna i Köpenhamn räknas inte). Fredag kväll cyklar H och jag till Ulla och Folkes i Äsperöd. Det är l'heure bleu i äppelodlingen, friluftsbar och dj, små bord och trädgårdsstolar. Trevligt och mysigt men inte riktigt vår crowd. Lördag går vi på loppis i Simrishamn (jag köper en keramikskål), och efteråt äter vi smörgåstårta på Sjöfolket i industrihamnen. Söndag förmiddag vinkar vi av Högdalsfamiljen som ska tillbringa sin sista semestervecka med kompisar i stan. På tisdag tar vi tåget hem, men den här gången vet jag inte riktigt till vad. Inte till något jobb i alla fall.

Vecka 30: Form och innehåll

Den här veckan: Jerker och Annika på besök. 

Än så länge har det inte varit någon bra lässommar. Ingen bok har riktigt fastnat eller engagerat. Just nu läser jag The Shards av Bret Easton Ellis. Jag gillar formen men avskyr innehållet. Han beskriver människor och miljöer med en lite drömsk prosa som suger tag i läsaren, men handlingen är förfärlig. Rika självcentrerade amerikaner som lever dekadenta och meningslösa liv. Fy tusan. Ett av brorsbarnen frågade häromdagen när jag skulle börja jobba efter semestern, och jag förklarade att jag inte har något jobb längre. Mitt liv har samma form som tidigare men innehållet är annorlunda.

Vecka 29: Cykelsemester

Den här veckan: Köpenhamn, Next House Copenhagen, Oyster & Grill, Christianshavn, Sundsbad, Hvide lam, Den Grønne Sti, Cisternerne, Familjehaven, Reffen.

På morgnarna gick vi ner till bryggan och badade i hamnen. Det var bara en handfull människor som var lika morgontidiga som vi: några motionärer, tidiga solbadare, personer som tog en simtur innan jobbet. Vi bodde på ett vandrarhem som låg bara hundra meter från vattnet, och på tre dagar fick vi en badrutin. De blöta badkläderna hängde vi på våra cykelkorgar så att de kunde torka i vinden när vi trampade genom stan. Det var högsommar och semesterns varmaste helg.

Vecka 28: Här och nu

Den här veckan: Kiviksmarknad, fotbolls-EM, hamnfest, biskvivandring, sommarprat.

Lata dagar. Det räcker så. 

Vecka 27: Under körsbärsträdet

Den här veckan: Strandvandring från Vik till Vitemölle, pappa fyller 88.

Jag åt frukost i trädgården när grannen Gunilla gick förbi. Hon hade plockat hallon i Björnstorp, och jag fick några bär som jag la på mina havregryn. Ett par timmar senare satt jag i trädgården och åt lunch. "Men Markus, äter du nu igen?" sa Gunilla som kom gående på andra sidan staketet och menade att det var det enda jag gjorde. Hennes man Janne kom lommande bakom och föreslog att jag skulle äta inomhus i fortsättningen. Underförstått att då skulle jag slippa hennes kommentarer och få äta ifred.

Vecka 26: Tell day

Den här veckan: Uppsagd, Ågesta och mera Ågesta, balkongmiddag med Högdalsfamiljen, tåget till Vitemölle.

Det tog knappt en kvart. Chefen stakade sig när han gick igenom formalian. Sedan småpratade vi, och han frågade flera gånger om det var bra och vad jag tänkte göra nu. Jag svarade att allt var bra, men jag var vag om mina planer. Förra veckan läste jag citat från Death of a Salesman: "What am I doing in an office /.../ when all I want is out there, waiting for me the minute I say I know who I am". Jag tittade också på klipp från Glengarry Glen Ross, filmen om en grupp telefonförsäljare som pressas att tävla mot varandra. Vinnaren får en bonus, förloraren får sparken. Systemkritiken blandas med en tablå av människans sämsta sidor: girighet, egoism, lögner och svek. Jack Lemon pendlar mellan megalomani och självförnedring. Han skryter om sina stordåd som säljare, en gammal man som lever på minnen från fornstora dar, men vädjar i nästa stund om medlidande och att han bara ska få en chans till, en enda. När jag kom hem tog jag mina badbyxor och gick ner till Årstaviken. Vattnet var lagom svalt och jag simmade bort en bit från människorna som låg och solade på bryggan. Det var nog årets hittills varmaste dag med blå himmel, gul sol och vita moln. Jag var uppsagd men allt var som vanligt. Möjligtvis anade jag en vag känsla av frihet.

Vecka 25: Frihet under ansvar

Den här veckan: H fyller år, födelsedagsmiddag med familjen på balkongen, Ågesta, midsommar på Skansen och hemma hos Monika, helgen i Örebro.

Tisdag förmiddag cyklar jag till City för att köpa en 60-årspresent till H. Det är en fröjd att cykla genom Sommarstockholm. Jag dras med i det hårda cykeltempot nerför Götgatsbacken, över Guldbron (som är mer smutsgul än guldfärgad) och ut på Skeppsbron. Turisterna är i vägen och jag har tummen på ringklockan. Svettig och orakad kliver jag in i Marimekko-butiken på Norrmalmstorg för att köpa ett presentkort. När vi reser brukar jag följa med H in i deras affärer och titta på storblommiga tyger. Personalen är alltid trevlig. Ingen trist attityd, ingen snobbism, bara vänliga leenden och snabb service. Idealiskt. Midsommarveckan är full av aktivitet: födelsedagskalas, middagar, hotellboende. Jag känner mig ur balans. Arbetslivet, med scheman och projektplaner, styr inte längre min vardag, och jag kan göra vad jag vill. Det är den moderna industrialiserade människans eviga fråga: Mår vi bra av ändlös frihet? Hur skapar jag mening i en tillvaro utan krav? Det är ett dilemma. Vi vill ha frihet men har samtidigt svårt att hantera den. En del skräms nog av det gränslösa, en sorts horror vacui (skräck för tomhet). Själv mår jag bäst av mina egna rutiner, en igenkännlig vardag, upprepning och stabilitet. Kaffe och havregryn på morgonen, skriva och läsa fram till lunch (som jag helst lagar själv) och sedan en tupplur. På eftermiddagen träning eller promenad och därefter lite mer läsning. När jag lägger mig på kvällen ser jag fram emot nästa dags upprepning.

Vecka 24: Dans bort i vägen

Den här veckan: Fest i Nyby.

"Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
Över nejden gick låten av spelet och skratten
Det var tjoh! det var hopp! det var hej!"

I lördags var det var försommarfest hos Sean och Maria i Nyby. Det var junivackert med bräkande lamm, insektssurr och en galande tupp. Det var också en nostalgitripp med vänner och bekanta från förr, människor vi lärde känna för över trettio år sedan, tjänstemän och konsthantverkare, olika karriärer men ändå mycket gemensamt, snällt och trevligt, alla födda under rekordåren, villor och bostadsrätter, sommarstugor och segelbåtar, grill på altanen, öl, vin och konjak, men ingen blev otrevlig eller odräglig, inga trauman, tårar eller oönskade bekännelser, men mycket dans, skämt och skratt, lite av en fantasivärld, en glad och trivsam bubbla, och det är precis som det ska vara en solig helg i juni.

Vecka 23: Under lindarna

Den här veckan: Plaskdamm med Barnbarnet, Snälltåget till Berlin, Nancy Holt på Gropius Bau, Helmut Newton på Museum für Fotografie, rooftop bar Klunkerkranich.

Det doftade lindblom längs alléerna i Charlottenburg. Vi flanerade, som man gör, i kortbyxor och kortärmat. Och vi åt och drack, som man gör, på vår planlösa vandring genom stadsdelarna: öl i sejdel på Holzmarkt vid Spree, bratwurst på gatumarknaden i Prenzlauer Berg och "crêpes" med ost och spenat på Türkischer Markt i Neukölln. Staden är platt och från rooftop-baren Klunkerkranich såg vi kyrkspiror och höghus längs en jämn horisont, som arkitektoniska utropstecken på en sekellång tidslinje. Vi studerade stadens historiska upp- och nedgångar von oben, en skyline av krig och fred, och undrade stilla: Vad härnäst? På tåget hem lovade vi varandra, som vi alltid gör, att snart komma tillbaka och vi sjöng med Marlene Dietrich: "Ich hab noch einen Koffer in Berlin /.../ wenn ich Sehnsucht hab, dann fahr ich wieder hin".

Vecka 22: Sommarlov

Den här veckan: Årets första paddeltur, hela helgen i Ågesta, fika i kolonin.

I fredags lämnade jag in min sista uppgift på distanskursen: En kanonkritisk studie av Roland Barthes och en performativ analys av ett fotografi. Efter det inga uppgifter, inga deadlines, inga mail eller måsten. Så vad nu? Jag kan inte minnas när jag var lika ledig sist. Anders frågar vad jag ska hitta på, och jag svarar att jag är bra på att vara ledig. Vårdpersonalen i offentlig sektor strejkar. De vill ha kortare arbetsdag "för att orka". Bror var här förra veckan. Han vill jobba mindre. Livet går honom förbi, tycker han, men jag vet inte om han kan trappa ner. Är han verkligen bra på att vara ledig? Det krävs en viss likgiltighet för att inte göra nånting. Nån sorts nihilism, ett "skit samma". Ledig och leda. Orden ligger nära varandra, inte bara alliterativt. "Om leda är högfärd, då är jag vid Gud högfärdig", skrev Pär Rådström. Häromdagen letade jag efter honom i bokhyllan men kunde inte hitta en enda bok. Var har mina Pär Rådström-böcker tagit vägen? För att inte tappa fotfästet helt har jag gjort en läslista för sommaren. Än så länge känns den obalanserad med för mycket konst och filosofi och för lite skönlitteratur. Den känns också lite för lång, och jag undrar om sommaren räcker till för allt jag vill läsa. Plötsligt blev jag lite mindre ledig.  

Vecka 21: Sommardagar i maj

Den här veckan: Balkongmiddag med Högdalsfamiljen, Maurizio Cattelan och Vaginal Davis på Moderna, sol och bad i Ågesta, standup på Bonden bar, Shanti på Katarina Bangata. 

Lördag förmiddag hejar vi på barnbarnet som springer ett knattelopp. Först var det tårar men sedan blev det kul. Vi tar pendeln till Ågesta, kastar kläderna och konstaterar att vi skulle kunna tillbringa hela sommaren på gräset under ekarna. Ett badlakan, en god bok och en termos med kaffe är allt som behövs. På kvällen är det standup med en ung komiker från Eslöv. Hennes tema är sex och kroppsfunktioner. Vad jag förstår så är hon utbildad läkare. 

Vecka 20: Snok

Den här veckan: Frisbeegolf i Tanto, häng i Anders koloni, H badar, barnbarnet sover över.

Jag sprang Årstarundan. Från vattnet och upp på gången kom en snok slingrande med en liten fisk i munnen. Det är nästan högsommarvarmt ute.

Vecka 19: Göteborg

Den här veckan: Vandring på Bogesundslandet, barnbarnspassning, Zoom-handledning, Göteborg: First G Hotel, Totale, Sjöbaren, Pho Kim, Jonatan Pihlgren på Göteborgs konsthall, Anders Petersen på Hasselblad, elevutställning på Röda sten, Ölhallen.

Efter Sakura blev det ett bakslag för våren, temperaturen föll och kronbladen på körsblommorna låg i drivor på trottoaren. Men det slog om igen. Jag tog med dunjackan till Göteborg, men på lördag blev det varmt och resten av helgen gick jag i skjortärmarna under en knallblå himmel. I onsdags hade jag Zoom-möte med min handledare på konstvetenskapen. Det var första gången på hela läsåret som jag i realtid interagerade med någon på institutionen. Det var trevligt, och jag ser fram emot nästa handledningstillfälle om en vecka. Det var också en påminnelse om hur lite jag träffar andra människor utöver vänner och bekanta. 

Vecka 18: Start och stopp

Den här veckan: Biskvivandring till Brösarp, sillapilsner på Buhres, sakura på Bysis, picknick på Skinnarviksberget.

Seglarsäsongen har börjat. På löprundan var det först broöppning när jag skulle över Skanstullsbron och sedan samma sak på tillbakavägen över Liljeholmsbron. Start och stopp, precis som livet. Körsbärsträden blommar. Det vackraste trädet finns inte i Kungsan eller Bysis. Bakom en busskur på Magnus Ladulåsgatan blommar ett träd omgivet av asfalt och betong. Rosa och grått, vackra träd och ful arkitektur, så som det ser ut i Tokyo.

Vecka 17: Körsbärsblom

Den här veckan: Den siste teatördirektören av Johan Hilton, vinsalong hos Jerker, Lazarus på Göta Lejon med Jernika, helg i Vitemölle.

Söndag efter lunch tar jag en tupplur i trädgården. I fredags morse, på väg ner genom Sörmland, låg snön på åkrarna och granarna var vita. Jag var klädd i dunjacka och fleecemössa när jag väntade på pågatåget i Hässleholm. Men i lördags vände det. Nu blommar körsbärsträdet och bina surrar. Trädgårdsmöblerna är ute ur boden och huset är nykalkat. Sommarsäsongen har börjat.

Vecka 16: Aprilsnö

Den här veckan: Vin och räkmacka på Kulturhuset, Poor Things på Filmstaden Sergel, pints på B&B, Göteborgssonen på besök, föräldrarna på besök, släktbuffé hemma, Harriet Backer och Akira Minagawa på Nationalmuseum.

Kylan är tillbaka och det snöar söndag förniddag när jag går till Nationalmuseum. 

Vecka 15: Malmö

Den här veckan: Studentutställning på Galleri Mejan, Varning för konsten! på Statens konstråd, mammas 85-årsmiddag i Torna Hällestad, Leif Holmstrand på Malmö Konsthall.

Äntligen vår! Plötsligt steg temperaturen, och vi kunde sitta på Kajsas uteservering vid Bergsundstrand och se på solnedgången. 

Vecka 14: Existentialism

Den här veckan: Tåget hem från Jämtland, Fisktacos på Urban Deli Nytorget, "Make Me an Instrument" med Frida Hyvönen på Orionteatern, 

På helgen passar vi Barnbarnet. Jag har börjat läsa om existentialismen och den existentialistiska estetiken.

Vecka 13: Catch Up

Den här veckan: Påsk i Jämtland, "Mr Bates vs The Post Office" på TV4 Play. 

Jag var på en pub quiz för ett tag sedan. Det var det vanliga upplägget. Varje lag satt vid ett eget bord, frågesportsledaren läste upp frågorna och lagen skulle fylla i svaren på ett papper. Ibland fick en person också gå fram till scenen och svara muntligt inför de andra lagen. I stället för att svara på en fråga fick en av deltagarna uppgiften att dra ett skämt inom trettio sekunder. Killen blev stum och kom inte på en enda rolighet. Jag är säker på att samma sak hade hänt mig. Det är svårt att vara spontant rolig och att skämta på beställning är omöjligt. Även nu, när jag sitter själv i köket och dricker kaffe, är det svårt att komma på något kul. Det första skämtet jag lärde mig, tror jag, var den om tomaterna. Vi var små, som jag minns det, och en kille berättade om tomaterna som gick över vägen. En blev överkörd och då sa den andra: "Kom nu, ketchup!" Killen skrattade själv medan han berättade, men jag förstod inte poängen. Vad var det som var roligt? Det tog många, många år innan jag begrep att det var ett engelskt skämt som var meningslöst i översättning. 

Till sist kom varslet. "Äntligen", sa en av mina kollegor. Han var trött på att vänta och göra "fuck all". Hellre arbetslös än sysslolös, tyckte han. Själv är jag inte sysslolös, och lön utan ansvar funkar för mig. Torsdag eftermiddag är jag co-driver åt Högdalsfamiljen när de kör till Jämtland. Långfredag vräker snön ner och jag längtar till våren.

Vecka 12: Konstnärsliv

Den här veckan: "Det finns alltid en morgondag" på Zita, "Den sista resan" på Victoria, Trapper Schoepp på Twang.

Jag läser Walk Through Walls: A Memoir by Marina Abramović. Konstnärsliv är inte som andra liv. Konst som liv, liv som konst. Abramović är udda och extrem men samtidigt rationell och vanlig. Jag läste en artikel i Svenskan från förra året om poeten Peter Lindforss: överklass, begåvad, framgångsrik, hopplös, självdestruktiv, utfattig, hemlös. Han hade gott om vänner, både kända och framgångsrika, men dog ensam i en port i Vasastan. Någon hade dessutom rånat honom på hans skor. Hur går det till?

Vecka 11: Rekonstruktion

Den här veckan: Filmen om Kal P Dal på Zita, vinsalong hos Jerker och Annika, Anna Odell "Rekonstruktion – Psyket" på Uppsala konsthall, Väsen och Hawk Tail på Regina i Uppsala.

Anna Odell undrar om en dålig handling kan leda till något gott. Det är klart att den kan, men det är fortfarande en dålig handling. Vintern tog fart igen. Det blev kallt och klart, och vi åkte till Uppsala för att se på konst och gå på konsert. Jag saknar mina jobbresor med enstaka nätter på affärshotell. Måndag morgon äter jag frukost på Raddison och lyssnar på de andra gästernas konversationer: engelska bruten på franska, kinesiska, hindi osv. Det brukade vara min värld.

Vecka 10: Konstbiblioteket

Den här veckan: Konstbiblioteket på Skeppsholmen, middag hos Tina och Jonas på Stora Essingen, helg i Nyby hos Maria och Sean. 

Jag beställde en bok på Konstbiblioteket, Modernas och Nationalmuseums gemensamma bibliotek, som ligger i en äldre byggnad på Skeppsholmen. Det var första gången jag var där. Man går upp för en smal trappa till andra våningen: en reception med fåtöljer och tidskrifter, ett referensbibliotek, en liten läsesal och en handfull besökare. Lugnt, tyst och ganska underbart.   

Vecka 9: Simulacrum

Den här veckan: Inte mycket.

Jag läser om begreppet simulacrum, en kopia utan original, och funderar på verkligt och overkligt. Tisdag hämtar jag barnbarnet på dagis och vi tillbringar eftermiddagen på Tranströmer. Han är inte intresserad av böckerna och i stället klättrar vi trapporna upp och åker hissen ner, om och om igen. H kom hem kanonförkyld från fjällen, jag hör henna hosta på nätterna och på dagarna ligger hon mest på soffan i vardagsrummet. Det är ljusare på mornarna, isen smälter i skog och mark och jag har kommit igång med löpträningen.

Vecka 8: Pubquiz

Den här veckan: Cindy Sherman på Fotografiska, pubquiz på Wirströms, Rosa segel på Moderna.

Tisdag morgon åker H till Edsåsdalen för en skidhelg i fjällnära miljö. Precis när hon ska iväg är hennes bankkort och leg borta. Hon får åka ändå och hoppas på det bästa. Ett par timmar senare skickar hon en bild på fordralet som hade legat på ett "smart ställe". Helgen hemma är lugn. 

Vecka 7: Perfekta dagar

Den här veckan: Perfect Days på Victoria, I am ballet på Weld, barnbarnspassning och middag i Högdalen, pints på Bishops Arms Bellmansgatan.

Jag läser om japonismen i Europa på 1800-talet, hur europeiska konstnärer skapade en utopi utifrån västerländsk civilisationskritik och egna romantiserade ideal om Japan. Sedan läser jag om japansk konceptkonst, Fluxus och performance. Det väcker tankar. När det är som bäst kan jag förnimma något, en känsla av alternativ, ett ifrågasättande av konventionen, av det rätlinjiga, andra sätt att se på tillvaron. Fredag kväll gå vi på en dansföreställning i närheten av Odenplan. Jag saknar verktyg för analys och tycker det är obegripligt. Men ändå, kanske leder det nån vart.

Vecka 6: Harsa

Den här veckan: Skidhelg i Harsa, semla på Leijon stenugnsbageri & konditori, oxkinds-bourguignon på Bistro Renard.

På vägen upp till Harsa hälsade vi på hos en lantbrukare och bilentusiast utanför Tierp. När han inte skötte gården eller mekade med bilar så byggde han Lego. Lördag åkte jag Blacksåsspåret upp till vindskyddet med utsikt över Hälsingeskogarna. Fina soliga dagar och dessutom tioårsjubileum för några i stugan. På vägen hem stannade vi i Uppsala och åt stans officiellt godaste semlor på Leijon konditori.

Vecka 5: Flytthelg

Den här veckan: Kary H Lasch på Fotografiska, flytthelg för Dottern.

Dottern har flyttat till Högdalen. Fredag kväll och hela lördagen målade vi väggarna i hennes nya lägenhet. Söndag morgon hade jag hyrt en liten lastbil på macken i närheten av hennes bostad. Tre trappor utan hiss, slitigt men inga egentliga missöden. Vi packade upp, skruvade möbler och gjorde stället någorlunda beboeligt. På kvällen satte H och jag oss hos den lokala indiern, drack stora öl och åt ris, kött och grönsaker. Ännu en flytt, men nu har hon egen lägenhet och förstahandskontrakt.

Vecka 4: Solsken

Den här veckan: Dansföreställning på Boulevardteatern, palestinsk middag på Mazra'a. 

I höstas närmade sig vågorna huset i Vitemölle, vägar och stränder spolades bort. Denna veckan är det översvämning vid Ringsjön och Kävlingeån. Skåne sjunker, men lördag morgon skiner solen.

Vecka 3: Skidor

Den här veckan: The Holdovers på Victoria, vinsalong hos Jerker och Annika, Pojken och hägern på Zita, spontanhäng på Italiano bar, lax och risotto på Olivia, skidor i Björkhagen, 

Blek och kall januari, men lördag blir vädret fint och jag skidar över sjöarna från Björkhagen: Dammtorpssjön, Söderbysjön och sedan längs ån till Ältasjön. En bra tur. Folk är rusiga av de fina förhållandena, och man hälsar på dem man möter i spåret. Ett par sitter på isen och pimplar. Det var flera år sedan jag skidade på isarna sist. På vägen hem från tunnelbanan träffade jag en föredetta granne som kommer från Höör. Vi påminde varandra om skidåkning i Skåne på sjuttiotalet. Jag minns bomullskläder, rembindningar och stearin som fästvalla.

Vecka 2: Dave Chappelle

Den här veckan: Rashid Johnson på Moderna, Barnbarnet sover över, jag läser en biografi över Ellen Thesleff.

I söndags åkte julgranen ut. Barr överallt, på golvet, i soffan, ovanpå lister och fönsterbrädor. Det är skönt att jul och nyår är över. Jag längtar efter våren, och den här veckan har vädret varit mildare och ljusare. Ute är det mindre halt, mindre kallt och lite lättare att ta sig ut och runt i stan. Barnbarnet sov över natten mot söndag. Vi hade gett hans föräldrar ett restaurangbesök inklusive barnpassning i julklapp. Allt gick bra, men han hade svårt att somna på kvällen. Först tittade vi på gamla Pippi Långstrump-avsnitt, det ena efter det andra, men han vägrade somna. När klockan började närma sig tio satte jag på en standup med Dave Chappelle. Det funkade och han somnade till slut. Ikväll ska vi fira den danska kröningen, äta smørrebröd och skåla i akvavit. Imorgon börjar vårterminen på mina konststudier, men det ska också bli kallt igen. Ett steg fram och två bak.

Vecka 1: En rysk roman

Den här veckan: Göteborgssonen fyller år, skridskor på Zinken, Denise Grünstein på Artipelag, Högdalsfamiljen på besök.

Vi skickade paket till Göteborgssonen som fyllde år, små presenter, både hårda- och mjuka klappar: en bok (The Shards av Bret Easton Ellis), ett presentkort till en konsert, hemmastickade grytlappar till hans kök och varma strumpor så att han inte ska frysa om fötterna. Det är minusgrader i hela landet, köldrekord i norr, och på E22 mellan Hörby och Kristianstad fastnade över tusen bilar i snöovädret. Insnöade resenärer fick evakueras med försvarets bandvagnar. Snöstorm är en vanlig litterär metafor: människans litenhet, kampen mot elementen och det yttre hotet. Efter trafikkollapsen på E22 är många kritiska och undrar varför allting tog så lång tid. Är vi beredda, klarar vi kris och katastrof? Patrik Oksanen skriver på Svenskans ledarsida att regeringen borde sätta landet i beredskapsläge för att få fart på alla investeringar som behövs för ökad "värnkraft". Decennier av nedrustning och underinvesteringar har gjort oss svaga och sårbara. I värsta fall, säger han, kan vi ha en väpnad konflikt i Östersjön inom tolv till arton månader. Under tiden går börsen bra men ekonomin dåligt. Året börjar som en klassisk rysk roman med krig, snö, rikedom och fattigdom.

Jag läser Homelands, A Personal History of Europe av Timothy Garton Ash. Han skriver korta kapitel om egna resor och möten i Europa, människor han träffat och intervjuat, vänskaper och kärleksförhållanden (hans fru är från Polen). Garton Ash pappa tillhörde krigsgenerationen, han deltog på D-days första dag och stred sig igenom Europa. Hela pappans liv präglades av erfarenheterna från kriget, och pappans minnen blev en del av Garton Ash uppväxt. Själv behövde han aldrig delta i ett krig, men han formades av järnridån och Östeuropas kamp för frigörelse. Han tillhör, enligt honom själv, en lycklig generation som slapp dra i fält. Och det gör jag med.

Vecka 52: Nyårslöften

Den här veckan: jul i Jämtland, uppskjutet jul- och födelsedagsfirande med barn och Barnbarn i stan, nyårsafton hos Monica på Kungsholmen.

Jag tycker om nyårslöften. Egentillverkade pekpinnar som uppmanar dig att vara rädd om tiden och livet. I år blev det fjorton stycken indelade i fyra kategorier: hälsa, personlig utveckling, resa och ekonomi. Varje löfte är en aktivitet som följer en viss periodicitet: dag, vecka, månad, halvår och helår. I slutet av 2024 borde jag vara rikare, friskare, kunnigare och dessutom ha ett vackrare boende. Om jag håller mina löften. En del mål (de flesta) är lustfyllda medan andra känns mer som en börda. Egentligen är det bara ett löfte som känns riktigt jobbigt, att fortsätta renovera lägenheten. Hela renoveringssoppan (kontakta hantverkare, begära offert, diskutera lösningar etc.) tråkar ut mig. På nyårsafton har DN expertråd om bra nyårslöften. Några är helt överflödiga i mitt liv: sluta snusa/röka (inga laster jag har), drick mindre (jag är ganska måttfull), gå ner i vikt (gjorde jag förra året). Jag tycker att min lista står sig väl. Den är realistisk och har mätbara mål. Det är två kategorier i DN som jag inte har med på min lista: sluta prokrastinera och träffa vänner oftare. Jag brukar inte skjuta upp saker så farligt, tycker inte att prokrastinering är ett stort problem i mitt liv. Däremot blev jag lite fundersam över löftet om att vårda sociala relationer. Det målet finns inte på min lista, och det är inte heller min bästa gren. Här finns en förbättringspotential som tål att tänkas på. Vid midnatt mellan 2023 och 2024 står vi och tittar på fyrverkerier i Rålis. 2024 blir mitt sextionde år, det känns som en lång tid, ett långt liv. Runt oss vimlar glada människor som är trettio, fyrtio år yngre än jag, och mitt i allt får jag en känsla av vemod över sakernas tillstånd och snudd på ömhet för nästa generation. Å ena sidan har ingenting hänt, allting är som det alltid har varit, men å andra sidan vet vi ingenting och det mesta är osäkert. Hur ska det gå för allt och alla?