Den här veckan: Uppsagd, Ågesta och mera Ågesta, balkongmiddag med Högdalsfamiljen, tåget till Vitemölle.
Det tog knappt en kvart. Chefen stakade sig när han gick igenom formalian. Sedan småpratade vi, och han frågade flera gånger om det var bra och vad jag tänkte göra nu. Jag svarade att allt var bra, men jag var vag om mina planer. Förra veckan läste jag citat från Death of a Salesman: "What am I doing in an office /.../ when all I want is out there, waiting for me the minute I say I know who I am". Jag tittade också på klipp från Glengarry Glen Ross, filmen om en grupp telefonförsäljare som pressas att tävla mot varandra. Vinnaren får en bonus, förloraren får sparken. Systemkritiken blandas med en tablå av människans sämsta sidor: girighet, egoism, lögner och svek. Jack Lemon pendlar mellan megalomani och självförnedring. Han skryter om sina stordåd som säljare, en gammal man som lever på minnen från fornstora dar, men vädjar i nästa stund om medlidande och att han bara ska få en chans till, en enda. När jag kom hem tog jag mina badbyxor och gick ner till Årstaviken. Vattnet var lagom svalt och jag simmade bort en bit från människorna som låg och solade på bryggan. Det var nog årets hittills varmaste dag med blå himmel, gul sol och vita moln. Jag var uppsagd men allt var som vanligt. Möjligtvis anade jag en vag känsla av frihet.
