Den här veckan: David Sedaris på Oscars, Vitemölle.
Egentligen ville jag inte åka. Allt finns hemma: rutinerna, vanorna, närheten, bekvämligheten. Sånt som jag gillar med min vardag. Mina saker och mina böcker är på armlängds avstånd. På morgonen går jag från sängen till köket och från köket till skrivbordet. Allt finns inom en fem meters radie. På eftermiddagen, när jag är trött på skrivbordet, går jag in i rummet bredvid och sätter mig i soffan. Blir jag sömnig går jag tillbaka till sängen och tar en tupplur. Det finns ingen anledning för mig att lämna hemmet och åka någon annanstans, men samtidigt har jag lovat mig själv att utnyttja Skånehuset mer och vara där minst en vecka på våren och en vecka på hösten. Dessutom hade Bror bett om hjälp med en hantverkare som skulle förbereda ett jobb, och någon behövde vara där och ta emot honom. "Det blir bra när du är där", sa H. Hennes ton avslöjade att hon inte tog mig riktigt på allvar. Hon har hört mig klaga förr och är van vid min ovilja att flytta på mig. Jag tog morgontåget, en händelselös resa utan dramatik eller missöden. Från bussfönstret, den knallgula Skåneexpressen som går mellan Kristianstad och Simrishamn, hade jag sett stolt fjällskivling som växte på hedarna ner mot havet. Träden i äppelodlingen efter Havängs sommarby dignade av röda frukter, på andra sidan bussen betade boskapen i hagarna och på håll kunde man se Vitabys trubbiga klocktorn. När jag klev av vid Källebacken var luften mild. Jag gick ner längs den sluttande bygatan mot havet och började tänka att det kanske var värt resan, trots allt. Inne i huset slängde jag väskan på sängen och började inspektera kylskåpet. De hade lovat regn framåt kvällen, och jag ville till affären medan det fortfarande var soligt ute. Det fanns nästan ingenting hemma, och jag försökte memorera det som behövdes: mjölk, smör, ost osv. Jag kände mig stadsklädd när jag satte mig på cykeln i ljusa byxor och italienska tygskor. Sadeln är sprucken, och på somrarna, när cykeln står ute, suger den åt sig vatten som gör att man blir blöt när man sätter sig. Jag kände med handen och tyckte att sadeln kändes torr och att den borde gå att sitta på utan att blöta ner byxorna. Vi är ingen familj som fixar saker. Sadeln har varit sprucken i alla år som den stått här, men det är ingen som orkar göra det självklara och byta ut sadeln. I stället använder vi plastpåsar som överdrag för att stänga inne vätan. Eller, vilket kanske är det vanligaste, accepterar att man handlar med blöt byxbak.
