Den här veckan: Mälarbad, Rosa segel på Moderna, vinsalong hos Jerker & Annika, Feng Li på Fotografiska, Rinkeby bibliotek, avskedsfika i Kista, Stockholm jazz & blues-festival på Skeppsholmen, Stockholm Trail med Göteborgssonen, jazz vid Halfway Inns uteservering, familjemiddag hemma.
Vädret växlar mellan brittsommar och höstregn. Varma dagar är det ett annorlunda ljus, ett vitt sken som är både skarpt och diffust. Min vänstra vad har börjat krångla, just den här veckan när det är Stockholm Trail. "Det här kommer aldrig att gå", säger jag till J när vi värmer upp innan loppet. Vaden spänner och ömmar. Det funkar bara om jag trippar fram med väldigt korta steg, men så kan man väl inte springa ett terränglopp som går 10 km över stock och sten? Vid starten ställer jag mig längst bak medan J går längre fram för att stå bland de bättre löparna. När starten går försöker jag att inte förivra mig och dras med i den allmänna tävlingshetsen. Efterhand blir vaden mjukare och jag vågar ta i lite mer och höja tempot. En bit in i loppet börjar jag ta positioner och springa förbi andra löpare. Efter halva loppet ökar mitt självförtroende, och jag tänker att det kanske kan gå vägen trots allt. När jag närmar mig upploppet springer jag ikapp en klunga löpare som alla är yngre än jag. I en uppförsbacke accelererar jag och lämnar gruppen bakom mig. På kvällen går H och jag till Halfway Inn och sätter oss på uteserveringen. Husbandet spelar jazz på gatan. Det hänger kulörta lyktor under parasollen och framför oss dansar små barn till musiken. Jag haltar, men jag kom i mål. Det känns viktigt för mig just nu, att komma i mål. Jag vill, vad det än är, fullfölja, bli klar och avsluta.
