Den här veckan: H fyller år, födelsedagsmiddag med familjen på balkongen, Ågesta, midsommar på Skansen och hemma hos Monika, helgen i Örebro.
Tisdag förmiddag cyklar jag till City för att köpa en 60-årspresent till H. Det är en fröjd att cykla genom Sommarstockholm. Jag dras med i det hårda cykeltempot nerför Götgatsbacken, över Guldbron (som är mer smutsgul än guldfärgad) och ut på Skeppsbron. Turisterna är i vägen och jag har tummen på ringklockan. Svettig och orakad kliver jag in i Marimekko-butiken på Norrmalmstorg för att köpa ett presentkort. När vi reser brukar jag följa med H in i deras affärer och titta på storblommiga tyger. Personalen är alltid trevlig. Ingen trist attityd, ingen snobbism, bara vänliga leenden och snabb service. Idealiskt. Midsommarveckan är full av aktivitet: födelsedagskalas, middagar, hotellboende. Jag känner mig ur balans. Arbetslivet, med scheman och projektplaner, styr inte längre min vardag, och jag kan göra vad jag vill. Det är den moderna industrialiserade människans eviga fråga: Mår vi bra av ändlös frihet? Hur skapar jag mening i en tillvaro utan krav? Det är ett dilemma. Vi vill ha frihet men har samtidigt svårt att hantera den. En del skräms nog av det gränslösa, en sorts horror vacui (skräck för tomhet). Själv mår jag bäst av mina egna rutiner, en igenkännlig vardag, upprepning och stabilitet. Kaffe och havregryn på morgonen, skriva och läsa fram till lunch (som jag helst lagar själv) och sedan en tupplur. På eftermiddagen träning eller promenad och därefter lite mer läsning. När jag lägger mig på kvällen ser jag fram emot nästa dags upprepning.
