Den här veckan: jul i Jämtland, uppskjutet jul- och födelsedagsfirande med barn och Barnbarn i stan, nyårsafton hos Monica på Kungsholmen.
Jag tycker om nyårslöften. Egentillverkade pekpinnar som uppmanar dig att vara rädd om tiden och livet. I år blev det fjorton stycken indelade i fyra kategorier: hälsa, personlig utveckling, resa och ekonomi. Varje löfte är en aktivitet som följer en viss periodicitet: dag, vecka, månad, halvår och helår. I slutet av 2024 borde jag vara rikare, friskare, kunnigare och dessutom ha ett vackrare boende. Om jag håller mina löften. En del mål (de flesta) är lustfyllda medan andra känns mer som en börda. Egentligen är det bara ett löfte som känns riktigt jobbigt, att fortsätta renovera lägenheten. Hela renoveringssoppan (kontakta hantverkare, begära offert, diskutera lösningar etc.) tråkar ut mig. På nyårsafton har DN expertråd om bra nyårslöften. Några är helt överflödiga i mitt liv: sluta snusa/röka (inga laster jag har), drick mindre (jag är ganska måttfull), gå ner i vikt (gjorde jag förra året). Jag tycker att min lista står sig väl. Den är realistisk och har mätbara mål. Det är två kategorier i DN som jag inte har med på min lista: sluta prokrastinera och träffa vänner oftare. Jag brukar inte skjuta upp saker så farligt, tycker inte att prokrastinering är ett stort problem i mitt liv. Däremot blev jag lite fundersam över löftet om att vårda sociala relationer. Det målet finns inte på min lista, och det är inte heller min bästa gren. Här finns en förbättringspotential som tål att tänkas på. Vid midnatt mellan 2023 och 2024 står vi och tittar på fyrverkerier i Rålis. 2024 blir mitt sextionde år, det känns som en lång tid, ett långt liv. Runt oss vimlar glada människor som är trettio, fyrtio år yngre än jag, och mitt i allt får jag en känsla av vemod över sakernas tillstånd och snudd på ömhet för nästa generation. Å ena sidan har ingenting hänt, allting är som det alltid har varit, men å andra sidan vet vi ingenting och det mesta är osäkert. Hur ska det gå för allt och alla?
