Den här veckan: Vi firar liten jul med barn, barnbarn och svärdotter, Göteborgssonen tar tåget hem till Göteborg, nyårsafton åker vi till Nyby för att fira hos Sean och Maria.
Årskrönikor tråkar ut mig: "Året som gick", "Sportens årskrönika", "De som lämnat oss". Jag byter kanal eller bläddrar förbi bilagorna. Det är roligare att blicka framåt än bakåt och 2023 kan bli ett annorlunda år. Onsdag dammar jag av mitt gamla CV och börjar fylla igen luckorna från de senaste åren. Det var länge sedan jag sökte jobb, och jag har glömt hur mycket tid och ansträngning det tar att räkna upp utbildningar, kunskaper och referenser. Formalian är tråkig, men det är roligt att i löptext beskriva vad jag kan, vad jag gjort och vad jag vill. Årtalen sticker ut. Min utbildning är från åttiotalet, och min över trettio år långa karriär startade i början på nittiotalet. Formuläret frågar efter födelseår och jag fyller i 1964. Till och med jag tycker det ser gammalt ut. 1964 är sista året i baby boomer-generationen, den barnrika efterkrigsgenerationen som belånat framtiden, vi som kör bil och äter kött, vi som avfärdas med "Ok, boomer". Efter Baby Boomers kommer Gen X, Millenials och Gen Z. Allra sist är Gen Alpha. Två av mina barn är Millenials, ett är Gen Z och barnbarnet tillhör Gen Alpha. Jag behöver referenser till mina jobbansökningar och ringer en kollega i Göteborg. Vi lärde känna varandra i Kina för några år sedan, och vi har av och till arbetat ihop sedan dess. Han bodde tio år i Asien, gjorde karriär och bildade familj, men för ett par år sedan flyttade han tillbaka till Sverige med sin kinesiska fru. Vi diskuterar försäljningen av vår enhet, vad som händer med våra tjänster och vilka möjligheter vi har, eller inte har. Han är yngre än jag (Gen X) men säger att han också känner sig gammal på arbetsmarknaden. Vi kommer överens om att referera till varandra i våra jobbansökningar.
Nyår firar vi på landet med gamla vänner. Vi har känt varandra i över trettio år. Den gemensamma utgångspunkten är Dublin där vi på olika vägar hamnade i början av nittiotalet. Det var ett liv i kappsäck med andrahandsboende och korta tidsperspektiv. Vi var unga, nyexade och förväntansfulla, redo för äventyr och dejtande. I kväll är vi tre par som hittade våra respektive under den tiden och som hängt ihop sedan dess, tre par med tre barn vardera (men bara ett barnbarn än så länge). Kvällens samtal är otvungna och flyter mellan det lätta och det tunga, medgångar och motgångar, hälsa och ohälsa, barn som har det lätt och barn som kämpar, föräldrar som lever och föräldrar som dött, syskon som lever och som dött (bara ett, tack och lov). Vi sammanfattar året som gått - ett mellanår, tycker de flesta - och berättar för varandra om planer och förhoppningar inför det kommande året. Nyårsdagen är vacker och vindstilla med klar himmel. På fågelbordet utanför köksfönstret ser vi talgoxe, blåmes, tofsmes, steglits, nötväcka och talltita. Solen skiner och det är frost i gräset; i hagen betar fåren (vi åt en av deras kompisar till nyårsmiddag). Innan vi åker tillbaka till Stockholm promenerar vi ner till viken. Sommarkiosken är tillbommad, småbåtsbryggorna är tomma och badflotten är fastfrusen i isen, men till våren får allt liv igen. Själv vet jag inte hur min vår kommer att se ut, och nästa vecka ska jag fortsätta med mina jobbansökningar.
