Vecka 43: Framgångens pris

Den här veckan: fika i Högdalen, jag ser pjäsen Red Speedo på Playhouse, fredagsöl med H på Akkurat, jag besöker ArkDes, går på fotoboksfestival i Kulturhuset och köper fotobok av Catharina Gotby, vi äter på Humlehof, söndagspromenad till Hammarbybacken för att se på utsikten.

Det händer inte så mycket just nu. Morgnarna är mörka och kanske är det hösten som sänker tempot. Mina pendelrutiner börjar komma tillbaka. I snart trettio år har jag pendlat med kollektivtrafiken i Stockholm. Det är en resa i sig. Från tågfönstret har jag sett helt nya stadsdelar växa fram. Genom åren har stadens profil ändrats med nya höghus, gallerior och arenor. Jag gillar infrastrukturprojekt och tycker det är spännande att följa stora byggen. Det mest spännande just nu är nya Slussen. Det verkar oändligt komplicerat, och man undrar om det finns någon som har full överblick. Kista förändras också, och varje morgon på väg till kontoret går jag mellan byggropar, grävmaskiner och lastbilar. De gör en ny ändhållplats för tvärbanan som ska ligga bredvid pendeln. På bara någon vecka grävde de en tunnel under E4:an och ledde sedan om biltrafiken. Just nu är det mest grus och sten men redan om något år ska det vara klart. Fast nu blir det sämre tider. Rekordåren är slut för den här gången, det blir färre byggprojekt och ett långsammare tempo. 

Onsdag kväll är vi bjudna på fika hos Stockholmssonen i Högdalen. På vägen dit stannar jag i fiskaffären på Högdalstorget och köper Skagenröra som present. Barnbarnet är på gott humör och röjer runt i lägenheten medan vi dricker kaffe och äter kladdkaka. Vi pratar jobb. Svärdottern är missnöjd med sin nuvarande arbetsgivare och söker ny anställning. Sonen funderar på utlandsjobb. Helst inte Australien, säger jag. Det skulle vara tråkigt att ha barn och barnbarn på andra sidan jordklotet. På sextiotalet var det dyrt och långsamt att resa, och för mina morföräldrar i England var Sverige lika långt borta som Australien. Vi hälsade på dem varje sommar, men när vi skulle resa hem igen blev mormor ledsen. Hon visste att vi inte skulle ses igen förrän nästa år. Nu, många år senare, tycker jag synd om mormor som hade så långt till sin dotter och sina barnbarn, och jag känner mig priviligierad som har familjen på nära håll (även om det är en resa till Göteborg). När vi ska hem från Högdalen följer Sonen med till torget. Han ska köpa bröd som de kan rosta och ha till Skagenröran.

Kulturkriget rasar. Jag har läst flera opinions- och debattartiklar som diskuterar för- och nackdelar med en eventuell kulturkanon. De som är emot är jättearga. Många svenskar skiter nog fullständigt i om det finns en kanon eller inte, men själv tycker jag det är en trevlig idé. För mig är en kanon en harmlös produkt som man kan använda på bra eller dåliga sätt. Fanns det en svensk konstkanon så skulle jag förmodligen läsa den. Skulle jag använda mig av en litteraturkanon? Tveksamt. Det ansvaret överlåter jag till H. Motståndarna tycker att en kanon är både auktoritär och nationalistisk. Resonemanget känns postmodernt: Det finns inget bra eller dåligt, rätt eller fel. Allt och inget är sant och det finns inga auktoriteter, allra minst svenska auktoriteter. de Gregorio, Svenska Dagbladets litteraturredaktör, är positiv till en kanon. Hon menar att finns det en kanon så finns det något att göra motstånd mot. Det tycker jag är en bra hållning: en kanon som ett sätt att vitalisera debatten. De som inte vill ha en kanon kämpar mot tidsandan. Det är motvind för både postnationalism och postmodernism. Så det blir nog en kanon i alla fall, hur arga de än är på Aftonbladet Kultur.

Torsdag kväll är jag på teater med Anders. Pjäsen handlar om framgångens pris och framgång till varje pris. Efter föreställningen är det ett scensamtal med en före detta börs-VD som har ändrat livsstil från arbetsnarkoman till något mer normalt. Han pratar om att uppskatta det djupa samtalet och att leva i nuet. På vägen hem promenerar vi längs Drottninggatan mot Söder. Det är en för säsongen mild kväll. Restaurangerna är fulla och det är mycket folk längs gågatan. Både Anders och jag säger att vi känner oss karriärtrötta, i den mån vi någonsin varit karriärister. Vi hade gärna, även om vi inte är direktörer, sänkt tempot och gjort något annat. Jag berättar att min arbetsgivare har annonserat nya nedskärningar. Är det ett hot eller en möjlighet, tänker jag för mig själv. Politikerna höjer pensionsåldern och vi vet båda att det är för tidigt att redan trappa ner. Men vad ska man göra de sista tio åren i yrkeslivet?

Fredag eftermiddag går jag till utegymmet i Eriksdal. Jag gör mina övningar men känner mig slö och andtruten, som om kroppen är dåligt syresatt. Det blir ett kort pass och sedan skyndar jag hem för att duscha. H och jag har stämt träff på Akkurat, men det är ingen riktig fart på oss där heller. H är trött efter jobbet, och vi stannar inte särskilt länge. Senare på kvällen sitter vi och hennes bror Håkan i soffan och ser på teve. Håkan är i Stockholm på jobbresa och har bott hos oss hela veckan. Han och H är löjligt lika. De har samma intressen, gillar samma filmer och skrattar åt samma skämt. De till och med bläddrar på mobilen på samma sätt: långa svepande rörelser med långfingret längs skärmen. Jag lägger mig tidigt medan H och Håkan sitter kvar i soffan och ser på science fiction. Såna filmer som de gillar.

Jag äter helst lagad mat till frukost: en omelett, stekt ris eller rester av något som vi haft till middag dagen innan. Att äta stekt ris till frukost har jag nog lärt mig i Asien. Det har blivit en vana och känns som en bra start på dagen. På sjuttiotalet åt vi mycket ägg på morgonen. Oftast var det äggröra på rostat bröd men ibland åt vi också pocherat ägg. Pappa hade en speciell pocheringspanna som gjorde ägget till en perfekt cirkel. Min morfar åt alltid bacon, ägg och stekt bröd innan han gick till jobbet. Han åt frukost tidigt innan resten av huset hade vaknat, men jag var morgonpigg och höll honom sällskap. Ibland fick jag smaka och brödet som var stekt i smör var det godaste jag visste. Mormor åt rostat bröd med smör och marmelad. Hon la smöret och marmeladen på kanten av tallriken och bredde sedan brödskivan. Det fanns en kniv för att ta smör och en annan för att bre. Jag frågade varför hon inte använde samma kniv. "It makes the butter mucky", förklarade hon. Det var goda frukostmackor med bageribakat bröd, riktigt smör och mörk engelsk marmelad. Numera äter jag bara bröd och marmelad på hotell, men då gör jag likadant som mormor brukade göra: Jag lägger smöret och marmeladen på kanten av tallriken.

Vecka 42: Kostym och krucifix

Den här veckan: jag köper ett krucifix och en kostym, vi äter tapas och lyssnar på jazz i Gamla Stan, vi ser Hannah och hennes systrar på Filmhuset, svåger Håkan är på besök en vecka, söndagsmiddag med Dottern, Stockholmssonen, Svärdotter och Barnbarn.

Allt fixande med kroppen gör mig tokig. Tänder, naglar, hud. Allt borstande, klippande och filande. För lite hår på vissa ställen, för mycket på andra. Ryggar som värker, fötter som ömmar, kläder som klämmer. Kanske har de digitala visionärerna rätt: Det virtuella livet är bättre än det fysiska. Men ändå: "a world of made is not a world of born - pity poor flesh". Måndag morgon är det fint höstväder och jag går i rask marsch till utegymmet. Solen glittrar på viken, det singlar gula löv från träden och jag är glad att jag har en kropp av kött och blod.

Förra veckan, när vi var i Göteborg, köpte jag en stor förpackning med chokladkex. När jag väl öppnat paketet kunde jag inte sluta äta. Jag åt kex på hotellet både morgon och kväll. Tills de tog slut. H säger att jag är en "abstainer". Hon har en modell för att kategorisera människor och säger att jag är en antingen eller-person, någon som antingen avstår helt eller frossar allt. Jag tror hon har rätt, särskilt när det gäller kex och kakor. Det är svårt att sluta när jag väl börjat, men om jag inte börjar så är det lätt att låta bli. Mina farföräldrar bodde i en paradvåning med stora fönster och högt i tak. I matsalen fanns en serveringsvagn och på vagnen stod en bonbonjär. Det var en skål med lock gjord av musselmalet porslin från Kongl Dansk. När det var jul fyllde farmor skålen med Non Stop, och man fick ta när man blev bjuden. Det var plågsamt att bara ta ett par stycken åt gången. När ingen annan var i närheten försökte jag ta fler men det förbaskade porslinet klirrade högt, och farmor hörde alltid när jag lyfte på locket. "Jag har långa öron", sa hon och skrattade gott. Mormor bjöd också på sötsaker. Hon hade en stor plåtburk med engelska småkakor, "assorted biscuits". När det var eftermiddagsfika tog hon fram burken och man fick ta en kaka. "Which one do you want then?" frågade mormor. Det fanns många sorter och jag valde noga. Kakan tog slut direkt och sedan fick man vänta. Precis innan fikat var slut fick man ta en till. "Just one more", sa mormor. Måttfullhet är en dygd och något barn måste lära sig, men det funkade dåligt på mig. När jag var i tonåren fick pappa en chokladask av några elever. Jag tog ett par chokladbitar när ingen såg och tänkte att det inte skulle synas. Efter ett tag tog jag ett par bitar till. Till sist hade jag ätit upp hela asken. När pappa frågade var hans chokladask hade tagit vägen var jag tvungen att erkänna att jag ätit upp den. "Åt du upp hela asken?" frågade pappa med uppspärrade ögon. Fräckheten var så monumental att han inte kunde låta bli att skratta. Ett annat namn på kategorin "abstainer" skulle kunna vara "glutton", den femte dödssynden.

Jag har en att göra-lista i mobilen. Den blir aldrig kortare. I bästa fall är den konstant och jag tar bort lika många saker som jag lägger till. I tisdags gick jag till Kista Centrum och bytte remmen på min klocka. När jag kom hem upptäckte jag att klockan stannat och att batteriet behövde bytas. I onsdags gick tillbaka till butiken och bytte batteriet. Idag, lördag, gick jag till elaffären för att hämta en lampa som varit på reperation. Med till butiken hade jag en annan lampa som behövde lagas, så jag hämtade en och lämnade in en annan. Vad mer? Jo, jag har köpt ett krucifix. Det är ett franskt art nouveau-krucifix från förra sekelskiftet. Den är cirka femton centimeter hög och har fina blomstermotiv i mosaik. Jag hittade den på en auktionsfirma i Barcelona, och nu har jag lämnat in den för inramning.

I torsdags köpte jag en kostym på NK. Det är min första kostym på många år. Förr, kanske tjugo år sedan, brukade jag ha kostym på jobbet, men det är det nästan ingen som har längre. De flesta av mina kollegor har jeans och skjorta eller, om det är en utvecklingsavdelning, jeans och t-shirt. Jag tänker inte ändra mina klädvanor på jobbet, utan kostymen är främst för fritidsbruk, något att ha när det är fest och högtid. Det var ett beslut som tog lång tid. Jag är lite försiktig med pengar och var inte säker på om jag ville betala så mycket för kläder. När jag började jobba som konsult på nittiotalet fick jag en kostym som gåva av min arbetsgivare. Vår VD, en lång och bullrig man, kom fram till mig och en kollega: "Jag tror det är dags att vi ekiperar herrarna!" Först bjöd han oss på lunch och sedan gick vi till en liten exlusiv skräddare på Östermalm. I butiken fick vi välja kläder från topp till tå: kostym, skjorta, slips, livrem och skor. Jag har nog aldrig varit så välklädd som då, varken förr eller senare. Efter det har jag haft billigare kostymer och sedan slutade jag, som sagt, använda kostym helt och hållet. Tills nu.

"a world of made is not a world of born - pity poor flesh" ur "pity this busy monster, manunkind" av e.e. cummings

Vecka 41: Månadskort

Denna veckan: tillbaka till det normala, vi hälsar på Göteborgssonen, äter kinesiskt på Dubbel Dubbel, ser Dayanita Singh på Hasselblad Center, släntrar genom Göteborg Konstmuseums permanenta samling, äter indiskt, går på bio och ser Top Gun Maverick, hälsar på ett syskonbarn i hans studentlägenhet.

Det är måndag morgon och stökigt i köket. Igår hade vi Stockholmssonen, Svärdottern och Barnbarnet på middag. Diskmaskinen blev full och vi orkade inte plocka undan allt innan vi la oss. Det är inte riktigt min stil. På morgonen vill jag ha rent och snyggt i köket. Jag gör plats på köksbordet för tidningen och kaffekoppen. Vi har fortfarande papperstidning, men H undrar om det värt pengarna. Jag är osäker. För mig är det mycket en känsla och en identitet. Jag tycker om att hämta tidningen vid dörrmattan och sedan bre ut tidningen på bordet. På somrarna, när vi är på landet, tycker jag om att gå till brevlådan och sedan läsa tidningen i trädgården. Innan jag hoppar in i duschen gör jag mina rygg- och bålövningar på mattan i teverummet. I ett par veckor har jag hållt på och jag inbillar mig att det ger effekt. Magen tar inte emot lika mycket när jag böjer mig ner för att knyta skorna, och jag har inte ont i ryggen heller.

Jag har köpt månadskort till kollektivtrafiken. Det är en normalisering tillbaka till livet innan pandemin. Från och med nu tänker jag vara på kontoret tre till fyra dagar i veckan. Den här morgonen tar jag pendeln mot Upplands Väsby. Det här är det inte många som vet, men tillsammans med Sollentuna räknas Upplands Väsby som Sveriges femte största stad (eller tätort). Mindre än Uppsala men större än Västerås. På väg till jobbet lyssnar jag på "En rak höger" med Ivar Arpi som intervjuar den engelske statvetaren Matt Goodwin. Han reder ut begreppen fascism och högerpopulism, vad som är vad och hur de skiljer sig åt. På kvällen lyckas vi äntligen boka en resa till Göteborg. Vi har inte träffat Göteborgssonen sedan i somras. Vi åker torsdag och stannar till söndag. H har tagit ledigt på fredag, och jag ska jobba från lokalkontoret. 

Anders och jag diskuterade hur man bäst håller sina demoner i schack. Det här var i somras. Vi pratade medan vi paddlade kajak runt Långholmen. Kajakpaddling är bra på det sättet; tempot och miljön är bra för samtal. Jag hävdade att han använde racketsport som terapi. Han älskar tennis och spelar så ofta han kan, ibland flera gånger per dag. Han lät lite förvånad men avfärdade inte tanken. När man gör det man tycker om så tänker man mindre på sina bekymmer. Själv berättade jag att mina ensamvandringar är nödvändiga för min mentala hälsa. Dessutom beskrev jag hur det pågår en konstant dialog i mitt huvud medan jag rör mig och att det är dialogen, tror jag, som får mig att må bra. Anders tittade klentroget och frågade vilka som pratar och vad de pratar om. Jag försökte förklara så gott jag kunde och beskrev hur det kan låta inuti mitt huvud. Hur som helst tror jag att det funkar. Jag är helt lugn och klar i huvet efter en vandring. "Så du behöver ingen samtalsterapi", sa Anders. Inte så länge jag kan gå i skogen.

Onsdag morgon är det kallt och klart. Pendeln åker förbi naturreservatet i Ursvik och på ängarna mellan träden är det frost i gräset. På jobbet ordnar de seminarer om "financial health". Jag lyssnade på en konsumentekonom från Swedbank. Det var mest en bekräftelse. Vi har det bra och följer redan alla deras rekommendationer: lågt belånad bostad, låga fasta kostnader (ingen bil), månadssparande och en hyfsad slant på banken. Den bekväma medelklassen, hur hamnade vi här? Vi var aldrig intresserade av ekonomi. På kvällen äter vi budgetmiddag. H tog det som fanns i kylskåpet och gjorde en god och krämig soppa. Soppa på en spik.

Jag har hittat min klocka! Den låg i datorväskan hela tiden. Det är obegripligt. Jag har plockat ut alla saker och letat i väskan flera gånger. Klockan låg inte ens gömd i någon liten ficka. Jag stack ner handen i det stora mittfacket och där låg den helt synlig. Anledningen till att jag la ifrån mig klockan i första taget var att remmen gått sönder. Jag hinner inte få den lagad denna veckan utan det får bli nästa vecka när jag är tillbaka i Kista. Igår hittade vi en bok i hyllan som vi inte känner igen ("Queen Elizabeth II, Her Life in Our Times" av Sarah Bradford). H trodde att det var mina föräldrars. Jag skickade en bild på omslaget och frågade om den var deras. "Nej, absolut inte!" svarade mamma. Vad hon nu menade med det. Pappa kändes inte heller vid den. Så nu försöker vi komma på vems den kan vara. Annars åker den.

Det är mörkt när vi anländer till Göteborg. Det är ruggigt ute men hotellet ligger i närheten av stationen och vi behöver bara gå en kort promenad med våra väskor. Lobbyn är liten, men det är hemtrevligt inrett och personalen är vänlig. Vi lämnar väskorna på rummet och går ut igen för att hitta något att äta. Innan vi stänger dörren skruvar jag upp värmen på elementen. Det är ett lugnt område, mest bostäder men också några butiker som har stängt för kvällen. H har letat upp en bar som också serverar mat, men när vi kommer dit har köket redan stängt. Vi går vidare mot ett tapas-ställe som ligger vid Odinsplatsen. Det ser trevligt ut, men vi får också syn på ett inglasat gatukök som ligger mitt på det lilla torget. Det lyser varmt och inbjudande från fönsterna, och vi får Edward Hopper-känsla. I stället för tapas äter vi korv med mos och dricker folköl ur plastmuggar. På natten vaknar jag av att det är alldeles för varmt i rummet. Jag skruvar ner värmen på elementen och tar av mig t-shirten, men det tar en bra stund innan jag somnar om.

Fredag morgon promenerar jag till Stenpiren för att ta pendelfärjan den korta sträckan över älven till kontoret på Lindholmen. Jag tycker om Göteborgskontoret. Det ligger fint på kajen och man har utsikt över älven och staden. På andra sidan, uppe på höjden, syns Skansen Kronan. Det är därför Göteborg finns, för att försvara Sverige. Igår, när vi checkade in på hotellet, satt det en grupp med affärspersoner i lobbyn och pratade. Det såg väldigt bekant ut. Jag kände igen känslan av hur man sitter i en hotellobby och förbereder nästa dags möten. Många gånger är man flera kollegor som har flugit in från olika länder. Kvällen innan träffas man för att planera kundmötet eller förhandlingen. Man bestämmer agendan, lägger upp en taktik och putsar på sina presentationer. Det är ofta spännande och ger en känsla av adrenalin och förväntan. På kvällen äter vi middag med Göteborgssonen på en dumplingrestaurang. Han är pigg och glad, och det är väldigt roligt att träffa honom igen. Vi pratar film, konst, litteratur och en massa annnat. H sitter bredvid Sonen och allt som oftast lutar hon sig mot honom, lägger armen om hans axlar eller stryker honom över armen.

Lördag är en lång bra dag tillsammans med Sonen. Först ser vi en nyöppnad utställning på Hasselblad Center med fotografen Dayanita Singh, som också är där personligen för vernissagen. Sedan fortsätter vi till Göteborgs konstmuseums permanenta utställning. Det var inte länge sedan vi var här, men det finns mycket att se och vi går genom salarna, pekar och pratar. Det är eftermiddag när vi kommer ut från muséerna, och vi har inte ätit lunch än. Sonen känner till en indier om hörnet, "Jag har ätit där med farmor och farfar", och vi beställer varmrätter med mycket tillbehör. På restaurangen bestämmer vi oss för att gå på bio, och vi skyndar till en biograf i närheten och ser "Top Gun Maverick" med Tom Cruise. 

Efter filmen tar orken slut. Det blir en tidig kväll på hotellet för oss. Vi säger hej då till Sonen som skyndar iväg för att hoppa på spårvagnen hem till sig medan vi promenerar tillbaka till hotellet. Jag somnar tidigt men sover oroligt och vaknar flera gånger under natten. Rummet är för varmt, sängen för smal och kudden för platt. Drömmar och verklighet flyter in i varandra. I drömmen är jag i ett klassrum och det står en lärare längst fram med ryggen mot mig. Han skriver något på tavlan med krita. Det är ett franskt verb som han säger åt mig att böja, men jag har aldrig sett ordet förr och vet inte hur man gör. Stämningen är obehaglig, läraren är missnöjd och jag tvingas erkänna att jag inte kan. Jag vaknar till med en känsla av misslyckande. Det är långt kvar till morgonen och jag lyssnar på poddar för att somna om igen.

Vecka 40: Fixarhelg

Den här veckan: två dagars workshop, äter buffé med kollegor på O'Learys i Mall of Scandinavia, lyssnar på paneldebatten "Konsten är vi" på Kulturhuset, äter på Sillkafé i Gamla Stan, hänger upp tavlor hos Dottern, vi dricker vin på restaurangen Biblioteket Live i Medborgarhuset, söndagsmiddag med Stockholmssonen, Svärdotterns och Barnbarnet.

Natten mot måndag sover jag oroligt. Jag hör saker och får för mig att det är H som är uppe. När jag väl vaknar har jag sovit längre än vanligt. Jag känner mig låg och undrar om det hänt något under natten. När H kliver upp är hon tvärtom utsövd och på gott humör. Det är märkligt glest på Märstapendeln, och jag hittar en sittplats utan att behöva trängas. I vanliga fall lyssnar jag på P1 när jag åker till jobbet, men idag orkar jag inte med nyheterna och i stället lyssnar jag på Billie Holiday. Det är bara Manish och jag på kontoret. Två personer på ett helt våningsplan. Det är vansinne. Manish är nästan alltid här, men i somras jobbade han på distans från Indien i tre månader. Städaren går förbi med sin vagn. Då är vi tre stycken på kontoret. På lunchen går jag till Kista Centrum. Egentligen vill jag beställa sushi, men världshaven är i dåligt skick och jag vill inte bidra till utfiskningen. Jag skulle kunna beställa vegetarisk sushi, men den består mest av avokado som flygs in från Latinamerika och jag vill inte stödja onödiga flygtransporter. Med samma logik borde jag inte dricka kaffe heller, men där tar aktivismen slut. Jag fungerar inte utan kaffe. Speciellt inte efter en orolig natt.

På kvällen messar jag Dottern och frågar om jag ska komma ut med hennes tavlor. Hon svarar att hon ska äta middag med Emma och Ellen och att hon inte är hemma. Vi bestämmer att ses på lördag. I stället för att åka till Dottern går jag till gymmet. Förra veckan slarvade jag med styrketräningen och nu känns det bra att jobba med vikter. För nästan ett år sedan skadade jag vänster axel, och först nu börjar den kännas någorlunda återställd. Den värker fortfarande ibland men rörligheten och styrkan har blivit mycket bättre. Jag träffade en ortoped för ett par år sedan (när jag skadat den andra axeln). "Du är inte tjugofem längre" sa han och påpekade att ju äldre man blir desto längre tid tar det att läka skador. Om de överhuvudtaget läker, fortsatte han och sa sedan att det kan bli operation om rörligheten inte blir bättre. "Man måste kunna ta sig själv i rumpan", förklarade han. Än så länge kan jag ta mig själv i rumpan. Med bägge händerna.

Tisdag kväll är H ute och äter med en kompis som fyller år. Jag har bokat tvättstugan och sedan ska jag springa runt Årstaviken. Precis när jag ätit öppnar Dottern ytterdörren. Jag hade glömt att hon har körövning ikväll. Lyckligtvis finns det rester som hon kan få, och jag värmer en skål i mikron. Dottern berättar om middagen hon var på igår och vad de pratade om. Hennes kompisar har pappabekymmer. De är skilsmässobarn och har bara delvis vuxit upp med sina fäder. Dottern berättar också om sina framtidsplaner och vilka alternativ hon funderar på. Jag är glad att Dottern inte anser sig ha några pappabekymmer (inga stora i alla fall) och att vi kan prata om hennes framtid utan konflikter. Klockan är närmare åtta innan jag kommer ut på min löprunda. Det är milt ute, kroppen känns lätt och jag håller ett bra tempo i spåret.

Onsdag och torsdag är det workshop på jobbet. Det har flugit in kollegor från Europa, USA och Kina. Hela arrangemanget känns pre-pandemiskt. Kollegan från Kina berättar att han behöver sitta i karantän tio dagar när han kommer hem, men han tror det ska gå bra. Chefen ger en uppdatering om arbetet med den finansiella planen. Det närmaste året ser dystert ut. Vår portfölj kostar för mycket och vi tjänar för lite. Stämningen är ändå god, och det finns mycket galghumor i gruppen. Onsdag kväll är jag ute med kollegorna på O'Learys i Mall of Scandinavia. Torsdag kväll är H och jag på en paneldebatt i Kulturhuset. Debatten handlar om Lars Vilks och om hans verk "Rondellhunden". Direkt efter går vi till Sillkaféet i Gamla Stan för att träffa Hs engelska kompis Ian som är på besök i Stockholm.

Det är en fixarhelg. Lördag åker vi till Dottern i Hökarängen för att hjälpa henne hänga upp tavlor. Hon har en fin lägenhet på bottenplan med en liten altan. Utanför altanen växer en stor ek, och höstsolen lyser in i lägenheten genom lövverket. I köket hänger vi en plansch, och i vardagsrummet sätter vi upp fyra tavlor plus en spegel. En av tavlorna är min Ola Billgren som jag lånar ut till Dottern. Allt går bra förutom att hon slår sig på tummen med hammaren. Söndag morgon går jag till Åsö Bageriet och köper frallor. På trottoaren utanför huset ligger tomma lustgastuber. Det gör mig vansinnig, men det är en vacker morgon och jag skakar av mig ilskan. Det är städhelg i föreningen. H städar och fixar medan jag fortsätter med mitt bokhylleprojekt. Det går framåt men det går långsamt. Jag behöver nog ett par veckor till innan det är klart. För att njuta av vädret tar jag en kort promenad på eftermiddagen. Först upp på Hammarbybacken för att se på utsikten, det är strålande höstväder och man ser milsvitt, och sedan en kort runda genom skogen till Björkhagen. Söndag kväll bjuder vi Stockholmssonen, Svärdottern och Barnbarnet på middag. Barnbarnet ålar, kryper och står. Helgerna är alldeles för korta.

Vecka 39: ASMR

Den här veckan: jag ser talmansomröstningen, bokhylleprojektet går vidare, ASMR, vinsalong hos Jerker och Annika, jag hittar en halv bok, vi går på Akkurat och ser sedan "This England", Svärdottern fyller år och vi passar Barnbarnet.

Måndag tittar jag på teve med ett halvt öga samtidigt som jag jobbar. Talmansomröstningen i riksdagen tar hela dagen. På teven ser jag H som sitter i ena hörnet av podiet och ser sysslolös ut, sedan försvinner hon ur bild. Hon kommer hem vid sju på kvällen och tycker dagen varit lång. Själv ligger jag på soffan och sover. Tisdag morgon får jag springa till pendeln. Märstatåget kommer in precis när jag kommer ner på perrongen, och jag greppar portföljen och sätter fart. Egentligen har jag inte bråttom och skulle kunna ta nästa tåg, men det är segt att vänta. Sprinten gör att jag sitter och svettas på tåget. Det är frukostfika på jobbet och jag pratar med kollegor från Göteborg som jag inte träffat på länge. Frallorna lockar inte, men jag tar en mugg med fruktsallad och går till mitt första möte som börjar nio. På lunchen berättar en av kollegorna att han installerat en sensor i brevlådan som står framför hans villa. Varje gång det kommer brev skickas ett mail till hans dator. Sedan pratar vi om modelltåg. Två kollegor upptäcker att de båda är modelltågsentusiaster. "We need to talk", säger dem och tittar på varandra.

Tisdag kväll fortsätter jag att städa bokhyllan. Jag plockar ur, dammar och ställer tillbaka böcker. På golvet lägger jag en ny hög som jag sorterat ut. Böcker som vi, om H godkänner dem, kan skänka eller slänga. Planen var att först städa bokhyllan och sedan sticka ut på en löprunda runt Årstaviken, men i stället för att springa fastnar jag framför teven och ser en lång dokumentär om Operation Barbarossa. Ska Ukraina nånsin slippa bli invaderade av tyranner? Jag orkar inte springa på kvällen men nästa morgon gör jag mitt core-pass. Vid frukostbordet läser jag i tidningen om ASMR (Autonomous Sensory Meridian Response), en känsla av välbehag som uppstår när man utsätts för viss stimulans. Jag känner igen beskrivningen: ett skönt kittlande eller pirr längs nacken och huvudet som uppstår spontant och utan att man kan kontrollera det. Det var en känsla jag kunde få som barn, men jag är inte säker på om jag upplevt det som vuxen.

Onsdag morgon missar jag precis Märstapendeln. När jag kommer ner på perrongen håller de på att stänga dörrarna och det är inte lönt att springa. Det gör inget. Pendeln mot Upplands Väsby kommer om sex minuter och jag tar den istället. Igår var det en hel del folk på kontoret och det blev lite fart i korridorerna. Idag är det dött igen och jag går hem tidigt. När jag öppnar dörren hör jag att H är hemma och att hon pratar i telefon. Hon märker inte att jag kommit hem eftersom hon har hörlurar på sig, och hon hoppar högt när jag plötsligt står i lägenheten. H pratar med sin syster i Paris, och jag hör henne säga "jag måste lägga på". Det betyder ingenting för H och hennes systrar. Den som pratar låtsas som ingenting och pladdrar på obekymrat. Långt efter hon sagt "jag måste lägga på" hör jag hur samtalet tar slut. Jag sköter de sista jobbmailen hemifrån och stänger sedan datorn för dagen. På kvällen är det vinsalong hos Jerker och Annika. Vi provar viner från Australien och äter hemmagjorda hamburgare.

Jag hittar en halv bok i bokhyllan. Det är de sista tvåhundra sidorna i "Dark Star Safari" av Paul Theroux. Den första hälften av boken försvann på fjällstationen i Kebnekaise för flera år sedan. Jag vandrade Kungsleden från Abisko till Nikkaluokta och läste boken på kvällarna i fjällstugorna. Kebne fjällstation är stor och det finns en salong med soffor, bar och brasa där man kan hänga och pusta ut. Jag satt i en av sofforna och pratade med en engelsman. Han hade inget att göra, och han frågade om han kunde få första hälften av boken. Jag sa ok och vi skar den i två delar med hjälp av hans slidkniv. Paul Theroux är en av mina favoritförfattare. I bokhyllan finns en egen sektion för reselitteratur, och jag har de flesta av Therouxs reseberättelser. "Dark Star Safari" handlar om när han reser genom Afrika från Kairo till Kapstaden. Jag vill ha hela boken, inte bara sista hälften, och beställer ett nytt exemplar på nätet. När jag beställt boken går jag till bokhyllan, tittar på min Theroux-samling och får se att jag redan har ett fint exemplar av "Dark Star Safari". Förmodligen köpte jag den direkt när jag kom hem från Kebne, men det hade jag helt glömt bort. Jag skyndar tillbaka till datorn och avbokar mitt köp.

Jag blir nyfiken på ASMR och den känslan jag kunde få som barn men inte har känt på länge. I tidningen står att ASMR har blivit populärt på nätet. Många använder det för att somna på kvällarna, men det ska också ha andra positiva effekter. Jag sätter mig i soffan och söker på datorn. En person som heter Sarah Lavender filmar sig själv i närbild. Hon tittar rakt in i kameran, viskar och gör små ljud med munnen och fingrarna. Det är urfånigt, men någon effekt verkar det ha. Det kittlar och pirrar lite i huden runt nacken och bakhuvudet. Ljuden gör, tror jag, att man associerar till lätt beröring, och det ger rysningar av välbehag. I tjugo minuter tittar och lyssnar jag på Sarah Lavender, men sedan får det vara slut på tramset. Jag lider inte av sömnlöshet. Tvärtom. Samma kväll somnar jag i soffan framför teven och ändå sover jag gott hela natten.

Fredag efter jobbet går H och jag till utegymmet vid Eriksdal. Efter ett kort pass promenerar vi längs Hammarbykanalen. Det är en vacker hösteftermiddag och vi pekar på träden som har fått höstfärger. Solen ligger lågt och släpljuset ger långa skuggor längs gatorna. Lite senare på kvällen går vi till Akkurat nere vid Hornsgatans ände mot Slussen. Det var länge sedan vi var här och vi gillar stämningen. Akkurat är populärt och känt för sitt stora ölutbud. Det är väldigt mycket män i lokalen, och det sitter en mur av breda ryggar längs baren. När vi kommer hem lagar vi pasta och ser två avsnitt av "This England", den nya teveserien om Boris Johnson.

Nu jäklar. Den här helgen ska jag bli klar med bokhyllan. Fast det första jag gör lördag morgon är att torka ur kökslådorna under diskbänken. Jag torkar, diskar och dammsuger samtidigt som jag lyssnar på podden Panelen från tidningen Kvartal. Journalisten och förre VD:n för TV4, Jan Scherman, är med och diskuterar. Han är en av mina favoriter: skarp, välformulerad och orädd. Jag går från köket till biblioteket och börjar damma och sortera böcker. Då och då tar jag med några böcker till H som sitter i sängen och läser tidningen. Jag visar upp en bok i taget och frågar: "Behålla eller slänga?" Vi sorterar gemensamt bort en hel del böcker och det blir lite glesare på hyllorna, men det ligger fortfarande oroväckande många staplar kvar på golvet. 

Det är Svärdotterns födelsedag. Hon och Stockholmssonen ska äta ute och vi ska ta hand om Barnbarnet. Dottern kommer också för att hjälpa till. Vi är tre vuxna (H, Dottern och jag) som ska ta hand om ett enda litet pyre. Först går det bra och sedan går det inte så bra. Vi går en lång promenad till lekplatserna i Bergsgruvan och Drakenberg. Han är nöjd och glad, och det känns lätt att vara barnvakt. Men när vi kommer hem blir han genast olycklig. I över en timme försöker vi distrahera honom, men han är otröstlig och vi känner oss maktlösa. "Han kanske har ont i magen", säger H. Det tvivlar jag på. Han saknar sina föräldrar, svårare än så är det inte. Till sist kommer de tillbaka från sin middag, och efter ett par minuter sitter Barnbarnet på golvet och leker som om ingenting hade hänt.

Söndag är en ovanlig dag. Först går jag upp och äter frukost som vanligt, men sedan går jag tillbaka till sängen och somnar om. Det händer nästan aldrig. Jag hade tänkt gå till gymmet men kroppen känns tung och seg. I vanliga fall vill jag ut, men nu känner jag mest för att stanna hemma. När klockan är ett har jag fortfarande inte borstat tänderna, men jag har däremot städat och sorterat fyra hyllor i bokhyllan. Nu är det bättre ordning på ämnena politik, historia, SF och fantasy. Det är grått och regnigt ute. Om jag stannar hemma hela dagen så kommer jag må dåligt ikväll, men det finns ingenting som lockar med att lämna lägenheten. Egentligen skulle jag leverera två tavlor till Dottern i Hökarängen, men jag vill inte ta ut tavlorna om det regnar. Jag messar henne och vi kommer överens om att skjuta på det till senare i veckan. I stället för att gå ut sätter jag mig i soffan och ser på sport.