Vecka 38: Husmus

Den här veckan: Stora koppar te under en filt i soffan, "Frida Kahlo – Her Photos" på Kulturhuset, smørrebrød på Matrosen, söndagspaddling med Anders.

Förra helgen vandrade vi, H och jag, från Hammarbyhöjden till Erstaviken, en promenad i makligt tempo med gott om tid för konversation och kontemplation. Det var brittsommar, milt och soligt, och det tog väl ett par timmar innan vi var framme vid slutmålet. Vattnet i viken var för säsongen förvånansvärt skönt, och vi svalkade oss, svettiga efter vandringen, med ett långsamt dopp utan skrik och frustande. Efter badet satte vi oss på höjden framför den gamla säsongsstängda kiosken, åt mackor, drack termoskaffe och tittade ut över viken. Det var en bra dag och en bra helg. Måndag började sämre. Jag kände mig klen och snuvig. Tisdag var jag rejält förkyld, och jag meddelade teamet att jag inte kommer till kontoret utan håller mig hemma. (Vi har teammöte en gång i veckan, och det är enda gången jag förväntas vara på kontoret.) Allting blev plötsligt väldigt segt; när jag inte kan komma ut - inte träna, inte promenera - blir tillvaron trist och grå. Annars har jag accepterat hemmatillvaron och att arbetsplatsen inte frågar efter min närvaro. Mitt liv som husmus är rätt behagligt, jag gör sånt som jag gillar och i ett tempo som passar mig. Jag tror de flesta av mina kollegor känner likadant. De sitter i villor och radhus runt om i Sverige och tycker att det arbetsbefriade livet är lite udda men ganska ok. Fast alla har det inte lika lätt. En person som är ny i vår grupp kände sig ensam, isolerad och oönskad. Hon kommer från Indien, och när jobbet och kontorslivet försvann hade hon inget sammanhang, ingen familj och inget nätverk utanför jobbet. Tiga och lida är inte hennes stil, och så fort hon fick en chans fick HR veta hur illa de skötte sitt jobb. I ren frustration köpte hon en hundvalp för att ha som sällskap hemma. Det var också ett sätt att få kontakt med grannarna, och det verkade fungera. Hon lärde känna andra hundägare, och medan hundarna hälsade på varandra tränade hon sin konversationssvenska på hussar och mattar i kvarteret. Nu har det vänt för henne. På mötet i onsdags såg hon mycket gladare ut. Hon hade äntligen fått en ny tjänst och var väldigt lättad över att hennes ofrivilliga sysslolöshet var över. Dessutom har hon nu en hundvalp, en kompis som alltid är glad att se henne. Lördag morgon kände jag mig bättre efter en god natts sömn. Förkylningen var på väg att släppa och jag kunde se fram emot nästa vecka.

Vecka 37: Ers majonnäs

Den här veckan: Bad vid Eriksdalsbryggan, riksdagskonsert i Konserthuset, orgelkonsert i Stadshuset, vandring med bad till Erstaviken, hemlagad kålpudding med lingon, Högdalsfamiljen på söndagsmiddag.

Djupt inom mig bor en rojalist. H hade fixat biljetter till talmannens riksdagskonsert. Utanför Konserthuset var Hötorget avspärrat, och innanför avspärrningarna stod poliser och livvakter. En röd matta ledde gästerna uppför trappan och in i foajén där det var champagne och mingel. I salongen satt den svenska politiska eliten: tre statsministrar, en regering och en opposition. Ledamöterna satt på parkett och det var spänd förväntan i luften. När dörrarna öppnades till den kungliga logen ljöd en ensam trumvirvel. Alla reste sig vända mot kungen och stämde upp i: "Ur svenska hjärtans djup en gång". Det kan inte hjälpas, jag fick gåshud. Och det är inte bara jag som är en ambivalent republikan. I tidningarna pågår en debatt om konstitutionell monarki. Republik är inte opportunt bland politiker och väljare, säger en debattör, och en annan gör en spaning om växande stöd för monarkin i Europa. Svenskan hade en understreckare om den nuvarande kungen, och i texten stod det konsekvent Carl XIV i stället för Carl XVI. Pinsamt för en tidning som tror på traditioner, men tur ändå att de inte skrev Carl XV som, enligt historikerna, var en rumlare och ökänd häradsbetäckare. Dessutom gjorde han inget för att lindra svälten efter missväxten i mitten av 1800-talet. Jag har svårt att förespråka monarki med rationella argument, men samtidigt kan jag inte förneka betydelsen av tradition och symboler. Vi behöver sammanhållning, något som knyter ihop dåtid med samtid och framtid, och även om jag inte är en fullblodsmonarkist så hade kungen och jag riktigt roligt på konserten. Kvällens favorit var "Jag har bott vid en landsväg" med Sanna Nielsen som allsångsledare. Generationer komma och gå, kanske monarkin bestå.

Jag har sett vårarna gry, jag har hört stormarna gny
Jag har sett vildgässens sträck under kvällande sky
/.../
När vi trötta av år mot det okända går
Följa kommande släkten väl i våra spår

Vecka 36: På divanen

Den här veckan: Kvällsbad vid Eriksdalsbryggan, stughelg i Värmland.

Efter allt regn kom några milda sensommardagar, och måndag kväll badade vi under en stjärnströdd septemberhimmel. Vi pratade om det djupa samtalet. Författaren Lydia Sandgren (som är utbildad psykolog) skrev i Svenskan om hennes egen erfarenhet av psykoanalys. Det lät både ansträngande och dyrt. Du måste hitta en psykoanalytiker som du litar på och känner dig trygg med, helst ska du gå ett par gånger i veckan, behandlingen kan ta flera år och det finns ingen garanti att det hjälper. Dessutom måste du vara verbal och kunna formulera tankar om dina känslor. En behandling för den akademiska medelklassen, låter det som. Ändå tycker jag om tanken på ökad självinsikt genom samtal. Vi såg ett reportage på teve om biblioterapi. Personen i reportaget hade känt sig ensam och nedstämd, en känsla som varade i flera månader, och hon tyckte att tillvaron innehöll för få existentiella samtal. För att komma till rätta med sina problem gick hon i biblioterapi, man läser en bok i grupp och diskuterar sedan existensiella frågor tillsammans med en bibliotekarie och en kurator. Även den här terapiformen tyckte jag lät tilltalande, djupa samtal baserat på litterära texter. Jag googlade och Folkuniversitetet har kurser som erbjuder "[a]tt utifrån litteraturens hjälp få perspektiv på livsfrågor och möjlighet att reflektera under kunnig vägledning". Fem gånger för 1650 kronor. Jag tror personen i tevereportaget har rätt, det är för få existentiella samtal i vardagen. Inte förrän det bränner till och tillvaron känns skör börjar vi prata med varandra på djupet, men när det väl händer är vi ovana och osäkra på hur man ska prata om svåra saker. För ett par år sedan satt jag med vänner i en stuga i Hälsingland. Det var mycket småprat, men plötsligt blev det en annan stämning i rummet och konversationen blev allvarlig. Janne berättade att de upptäckt en tumör, "stor som en knytnäve", på hans ena njure och att det också hade spridit sig till lungorna. Behandlingen hade hittills inte hjälpt, men de skulle testa någon form av immunterapi. Han var helt lugn, ett snett leende på läpparna, när han berättade om sin sjukdom, men mittemot satt hans fru Ylva med tårarna rinnande nerför kinderna. Vi frågade om han var rädd. Han tyckte det var läskigt men var samtidigt tacksam för det liv han har och har haft. "Det är nog värst för Ylva", sa Janne. I helgen satt vi, samma gäng, i en stuga i Värmland. Janne var solbränd och vältränad, immunterapin hade fungerat. Han går fortfarande på kontroller men än så länge ser det bra ut. Samtalet var glatt och lättsamt, men om livet skulle bränna till igen så är vi beredda, vi vet hur man för ett djupare samtal.

 

Vecka 35: "Mina minnen"

Den här veckan: Bubbel på Madrid TapasBar, "Who Cares" dansperformance på Teater Tre, fika i Högdalen.

Vi har för mycket prylar. Lådor, garderober och källare svämmar över med saker, en del bra grejor men också mycket bråte, gammalt "mög" som bara tar plats i onödan. Vissa utrymmen vill man knappt öppna av rädsla för vad man ska hitta. Det är för mycket prylar, men ändå är det inte lätt att veta vad man ska göra sig av med och vad man ska ta tillvara. Efter varje terminslut brukade barnen komma hem från dagis och skola med teckningar, handarbete, uppsatser och så vidare. Lätt uppgiven frågade jag en av sönerna om vi verkligen behövde behålla allt och antydde att en del kanske kunde hamna i papperskorgen. "Mina minnen!?" sa han indignerat. Här fick inget slängas, allt var lika värdefullt och skulle sparas åt eftervärlden. Sakerna åkte ner i en låda och bildade ännu en årsring i familjelivets träd. "Minnet gör människan till hennes förflutnas slav", säger Nina, en av huvudpersonerna i boken* som jag läste förra veckan. Den handlar om att leva i exil, i det här fallet ryssar i Europa som har flytt eller flyttat från sitt hemland. Minnena är för den ryska diasporan en börda och en boja, de blir aldrig fria från sitt ursprung. Människor på flykt, frivilligt eller ofrivilligt, både romantiserar och tar avstånd från sitt födelseland. Nina, personen som uttalar sig ovan, föraktar nostalgi, hon liknar känslorna vid döden, en ömklig självtillfredsställelse ("dra i sina minnen", "självsmörjande cirklar") och utlösningen blir till "en salt tår [som] faller över tallriken med borsjtj". Kanske är ryssar mer nostalgiska än andra. "O Boris ... Russia ... what I'll do? I'm bursting with it!" säger Tania, en helt annan exilryss i en helt annan bok.** Tania levde för hundra år sedan men upplevde samma kluvna längtan som Nina, ett sekel av flykt och minnen. Själv har jag inga problem med nostalgi, utan tycker det är en bitterljuv känsla som knyter ihop nu med då. När jag idag, decennier senare, tar fram något som barnen tillverkade på dagis eller i lågstadiet, kan jag få, måste jag erkänna, en klump i halsen. Jag fäller inga tårar över borsjtj men möjligtvis över pannbiff och potatis som var vår stapelrätt när barnen var små.

* "Europa", Maxim Grigoriev

** "Tropic of Cancer", Henry Miller