Vecka 34: Prokrastinering och paradoxer

Den här veckan: Peter Lindbergh och AdeY på Fotografiska, Sörmlandsleden från Mölnbo till Nykvarn.

Förra söndagen satt jag vid frukostbordet och funderade på varat och tiden. H hade åkt till Jämtland för att äta surströmming, och det var upp till mig att göra något vettigt av dagen. Helst ville jag lägga mig på soffan och läsa en god bok, men det var mycket i lägenheten som behövde fixas: glödlampor skulle bytas, gångjärn oljas, tvätt tvättas och så vidare. Vad ska man välja, kortvarig njutning eller långsiktig nytta? En skolad filosof hade nog sagt att först måste begreppen "njutning" och "nytta" definieras, men i stället för att fortsätta grubbla valde jag en snabb kompromiss. Jag gick till gymmet och kombinerade därmed nytta med nöje. På väg mot gymmet såg jag en pensionerad filosofiprofessor som var ute och joggade. Vi möttes i backen mellan Eriksdalsbadet och Ringvägen, och det såg ganska kämpigt ut när han stretade i motlutet, han är trots allt pensionär. Filosofiprofessorn vet mycket mer om "Sein und Zeit" än jag, och ändå hade vi kommit fram till samma beslut om vad vi skulle göra på vår lediga dag. I avvägningen mellan det korta och långa, det väsentliga och triviala, så är träning, tyckte vi båda, en rimlig och värdeneutral handling. Söndagen lunkade på i sakta mak, jag sysslade och pysslade, förmiddag blev till eftermiddag och framåt kvällen hade jag hunnit gymma, läsa bok och dessutom fixa saker i lägenheten, och det jag inte hann eller iddes göra på söndagen ordnade jag dan efter på måndagen.

Mitt första minne är från en spjälsäng. Jag har en minnesbild av de vita spjälorna och hur jag står upp i sängen. Det är en distinkt bild, jag minns rummet och sängens placering, men samtidigt är jag osäker på hur sann den är. Om minnet är korrekt borde jag ha varit två, tre år gammal. Går det att minnas händelser från den åldern, innan man ens har ett utvecklat språk? Det finns, har jag fått lära mig, något som kallas paradoxal historieskrivning. Enligt tankemodellen formar inte det förflutna samtiden utan samtiden formar det förflutna. I stället för den raka kronologin där en händelse leder till en annan, går utvecklingen åt andra hållet. Den traditionella tidslinjen från vänster till höger byter riktning och går från höger till vänster. En logisk kullerbytta, kan man tycka, det som har hänt har ju hänt och går inte att påverka i efterhand, men om man ser historia som en aktiv process, något som skapas och ständigt förändras, blir resonemanget mindre förnuftsvidrigt. Det handlar inte om det som faktiskt hände utan hur vi uppfattar det som hände, och uppfattningar kan ändras över tid och skilja sig åt beroende på vem som berättar. Det gäller inte bara stora historiska skeenden, utan även vår egen personliga historia. Vi samlar och sovrar, medvetet eller omevetet, bland våra minnen och skapar berättelser om oss själva. "Som jag minns det", säger vi ibland, men kanske är det mer korrekt att säga "som jag vill minnas det". Mitt första minne från spjälsängen är början på berättelsen om mig själv, och det har verkligen hänt, om jag vill.

Vecka 33: Sawdust cigarettes

Den här veckan: Bubbel på Freyjas takterass, jag läser Europa av Maxim Grigoriev, Tilde Schweitzer Big Band på Eden Jazz Club, The Amanda Sedgwick Quintet på Fasching. 

"Jag längtar till Paris", sa jag till H häromdagen. Det fanns ingen särskild anledning till min plötsliga Parislängtan, bara ett vagt sug efter att flanera, se på konst och sitta på kaféer. Om jag ska vara ärlig så är det väl sådant jag alltid längtar efter oavsett stad, men nu var det specifikt Paris jag längtade till. Det ska inte vara ett kort besök, förklarade jag för H, ingen weekend-resa, utan en riktig storstadssemester, minst en vecka. Vi gillar att uppleva städer på samma sätt, ett ostrukturerat vandrande som ger utrymme för det oväntade och oplanerade. H verkade inte svårövertalad utan tyckte det var en trevlig idé, dessutom skulle hon få en chans att se sin lillsyrras nya bostad. (Efter att ha bott nästan trettio år i centrala delarna av stan har hennes syster flyttat till förorten.) Jag har ett långt men oregelbundet förhållande till Paris. Första resan var med mina föräldrar i början av sjuttiotalet, men det var framför allt på åttiotalet som jag lärde känna stan. En kombination av bra tågförbindelser, billiga biljetter, en flickvän, kompisar och gratis boende gjorde det lätt för mig att resa dit. Nästa år fyller vi, H och jag, sextio. Vi har pratat om att fira med en längre resa och bland kandidaterna finns Japan som vi båda tycker om, eller en tågluff genom Östeuropa för att se nya länder och städer, men kanske blir det en nostalgiresa till Paris istället. För det kan inte hjälpas, vad man än hör om stadens smuts, trafik och invånarnas arrogans: Paris är romantik. Redan på första resan, när jag alltså bara var barn och gick i lågstadiet, blev jag förtrollad av staden. Det var alla de vanliga klyschorna med boulevarderna, caféerna, parkerna och träden, men det funkade på mig och det första intrycket har aldrig riktigt släppt sitt grepp. Paris ger mig fortfarande en känsla som jag inte upplever i andra städer: vemod, nostalgi, evighet och längtan i en skön blandning. Onsdag kväll går vi till klubben Eden för att lyssna på jazz. Bandet spelar med bra tryck och gott humör, lyktorna från uteserveringarna speglar sig i Riddarfjärdens vatten, Västerbrons valv ligger som mörka skuggor över natthimlen. Det är stämningsfullt och vackert, men det är inte Paris.

Summan av lasterna är konstant, brukar man säga. Nu när jag reglerat min diet och slutat mitt matmissbruk så borde jag, om påståendet ovan stämmer, ersätta ätandet med något annat beroendeframkallande, men jag är inte säker på vad det skulle vara. Häromnatten vaknade jag framåt småtimmarna, klockan var strax efter fyra. Lägenheten kändes kvav och jag gick ut på balkongen för att andas frisk luft. Det var märkligt klibbigt ute, en nästan tropisk luftfuktighet. Kvarteret var alldeles tyst, ingen trafik, inget buller, inget sorl från krogarna, inga pendlare som skyndade längs trottoarerna. Jag förmodade att det bara var jag som var vaken, men på balkongen snett till vänster ser jag att grannen står och röker. Det är de enda gångerna jag stöter på honom, när han lutar sig mot balkongräcket med en tänd cigarett i handen. Jag har aldrig hört honom säga någonting eller göra något annat väsen av sig. Vad vet jag, men det ser ut som han lever ett stilla liv och rör sig i små cirklar. Författaren P.O. Enquist hade problem med spriten. För att hantera sitt drickande, enligt logiken om summan av lasterna, ersatte han alkohol med nikotin. Tobaken gjorde att han kunde sluta dricka, och han var, läste jag i en intervju, mycket nöjd med att byta ett missbruk mot ett annat. Om jag själv börjar med cigaretter så kunde grannen och jag stå i en tyst gemenskap på våra balkonger. Utan att säga något skulle vi blicka ut över gården, fundera på livets gång och långsamt röka "sawdust cigarettes in the middle of the night"*.

* it really must be Nice, e. e. cummings

Vecka 32: Ett år senare

Den här veckan: Lunch på Sjöfolket i Simrishamn, vi åker hem till Stockholm och kör sedan till Göteborg, utställningen "Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus" på Göteborgs konstmuseum, middag på Puta Madre. 

Jäkla väder! Kallt, regnigt och blåsigt. Hela landet är drabbat: översvämmade källare, urspårade tåg, katastrofrubriker i tidningarna. Vindbyarna sliter i körsbärsträdet, och det viner om takpannorna. H har raggsockor på fötterna, och jag använder långbyxor för första gången på hela sommaren. I stället för att sitta i trädgården och njuta av solnedgången, på det sätt vi skulle vilja avsluta semestern, kurar vi ihop oss framför teven med whisky och popcorn. Deckare och långfilmer hjälper oss att rida ut ovädret. Onsdag eftermiddag lämnar vi Skåne med svällande segel på ett stormande hav, och samma kväll anländer vi till Centralen. Med en suck av lättnad öppnar vi dörren till lägenheten och ställer väskorna i hallen. Det är skönt att vara hemma, men vi vänder nästan i dörren. Fredag morgon fyller vi en hyrbil med Göteborgssonens prylar (han har instrument för en hel orkester) och kör till Göteborg.

För ett år sedan skrev jag min första dagboksanteckning. Sedan dess har jag skrivit något i stort sett varje vecka, ibland lite längre och ibland lite kortare. Det mesta är trivialt - vardagsbestyr, glädejeämnen och förtretligheter, relationer och konflikter - men vissa gånger känns det djupare och skrivandet får mig att fundera ett extra varv på det som händer mig själv och världen. Dessutom tycker jag om att formulera meningar, att lägga ord till ord och se mina tankar som text på en sida. Det är meditativt, kanske terapeutiskt, ungefär som att måla akvareller, banala landskap och interiörer som samlas i ett skissblock, mest till glädje för den som målar. Men det är inte bara ögonblicksbilder som ger tillfredsställelse för stunden. Det händer att jag går tillbaka och läser mina anteckningar. Tanketrådar och resonemang hjälper mig att se var jag varit, var jag befinner mig och vart jag är på väg. Tillsammans blir texterna ett verktyg för introspektion, dagboken ger en struktur som fångar minnesfragment och skapar mönster. Det senaste året har mycket hänt som jag inte hade kunnat förutse när jag började skriva inläggen. Jag tänker fortsätta med mina veckoanteckningar ett tag till. Det ligger dimstråk över vägen framför mig, dagboken får bli min karta och kompass, ett stöd för att navigera mina vägval, en hjälp att hitta rätt och nå mina resmål. 

Vecka 31: Regnbad

Den här veckan: Vandring från Tobisvik till Vitemölle, Sillapilsner på Buhres, supermåne över Svinaberga, biskvivandring till Café Smulan i Brösarp, vi hälsar på i Torna Hällestad, Sigurd Lewerentz-utställning på Skissernas Museum, fika i Botan. 

Om det kommer en skur sök skydd under en al, trädkronan håller nästan helt tätt mot regnet. Måndag är min första arbetsdag efter semestern. Jag slår på datorn, kollar min inbox och skickar ett mail till min chef om att jag är tillbaka på jobbet. Senare samma dag står H och jag under en al och skular. Vi packade våra ryggor och tog bussen till Tobisborg för en dagsvandring hem längs stranden. Vädret växlar mellan uppehåll och skurar, ibland bryter solen igenom och gör så att vattnet och sanden glittrar, men lika snabbt mulnar det och börjar regna. Det är torrt under trädet där vi har tagit skydd, nånstans mellan Vik och Stenshuvud, luften är mild och vi är varma av vandringen. För att svalka oss, och för att få tiden att gå, klär vi av oss och hoppar i vattnet, ett regnbad. När vi klätt på oss och vandrat vidare ser vi familjer som tagit skydd under alarna som växer vid strandkanten. Ett sällskap med flera vuxna och många barn har slagit läger och tänt en brasa under träden, som skeppsbrutna på en öde ö. Tisdag kväll går vi ut för att se på en supermåne. Det har varit mulet nästan hela dagen men senare på kvällen blir det stjärnklart och vi ser en stor gul månskiva lysa över Svinaberga. Onsdag gör vi den årliga biskvivandringen till Café Smulan i Brösarp. Vi går Backaleden dit och Skåneleden hem, nästan fyra timmars vandring i lagom tempo, och biskvin smakade gudomligt.

Det börjar bli dags. Björnbären mognar och dagarna krymper, stämningen i huset skiftar från högsommar till sensommar. Vi skyndar oss att göra "måstesaker", sådana saker vi vill hinna med innan semestern tar slut. Mina tankar rör sig allt mer mot stan och hösten, saker som måste planeras och genomföras, en "karriär" som måste räddas (eller avslutas). Till och med våra smaklökar håller på att ändra årstid. I stället för att förbereda sommarens lätta luncher pratar vi om att sylta och safta, plocka svamp och lingon, äta skaldjur under kulörta lyktor, bjuda på söndagsmiddagar med sås och potatis, dricka robusta rödviner till rejäla rätter och avsluta med äppelpaj och vispgrädde till efterrätt. Jag har också börjat längta efter mer "buzz", mer energi och adrenalin, mer film och teater, mer konst och kultur, mer stök och bök. Det är dags att åka hem, helt enkelt. Som i visan:

Slut på sommaren, redan lite kallt
I vårt äppelträd faller äpplen ned
Det doftar gott, men doftar ensamhet
Så tyst och så stilla, det regnar hela dagen
Nu sticker jag in till stan

Regnets sång