Vecka 21: kcal

Den här veckan: Jag läser "Girl, Woman, Other" av Bernardine Evaristo, jag börjar banta, nya tapeter i två av sovrummen, sång och dans med Barnbarnet på öppna förskolan i Dalen, Bror sover över, årets första cykeltur till Hellas, vi träffar Dottern på BAK i Hökarängen. 

Vi kom hem från Tyskland tidigt måndag morgon. Tisdag skulle hantverkarna börja jobbet med att måla och tapetsera sovrummen. Måndag kväll packade vi (jag) prylar, tog ner gardiner, lampor och hyllor. Det är som en miniflytt med lådor staplade längs väggarna i lägenheten. Förhoppningsvis kan vi också slänga en del skit som vi inte längre behöver. Att rota bland hyllorna är som en utgrävning i digitala kulturlager: CD, DVD, Blu-ray. Släng skräpet, säger jag, men misstänker att H har en annan åsikt. Tisdag började jag resan mot ett smalare och sundare liv. Det är inte en dag för tidigt. Jag närmar mig nittio kilo (enligt min självbild väger jag drygt åttio), och när jag ser min profil reflekteras i ett skyltfönster så sticker magen längre ut än bröstkorgen. Dietappen har beräknat min dagliga dos till 1600 kilokalorier per dag, och jag räknar samvetsgrant energiinnehåll per måltid. Lyckas kuren kommer jag att vara sju kilo lättare i början av augusti. Failure is not an option.

Det är inte lätt att leva hälsosamt. De som använder ansiktmask får, enligt en tysk studie, i sig farliga nivåer av koldioxid. Länder som hade masktvång under pandemin har fler missfall än länder där ansiktsmask var frivilligt. Från The Free Press: "some mask-mandate countries saw an increase in stillbirths and a drop in childhood test scores during the pandemic, while Covid-chillaxed Sweden did not". Jag använde bara ansiktmask en handfull gånger men tyckte det var ganska förfärligt. Masken ger en instängd, kvävande känsla och man tvingas lukta på sin egen andedräkt. En del lever hårda liv men blir gamla ändå. Henry Kissinger fyller hundra i veckan. Han föddes samma år som Hitler genomförde sin Bierkellerputsch i München. Hundra år senare är det nya ledare och konflikter men ändå samma länder inblandade: Ryssland, Ukraina, USA, Tyskland, England och så vidare. När jag tänker efter är det kanske samma konflikt som pågår än. Putin anklagas dessutom för att vara en ny Stalin, så på sätt och vis är det också samma ledare. Vårt land måste försvaras och våra fiender bekämpas. Fredag skickar jag en "spontanansökan" till ett företag inom vapenindustrin. "Daddy, what did you do in the Great War?"

Fredag köper jag årets första svenska jordgubbar. Det känns för tidigt, en månad innan midsommar, och de är inte riktigt så söta som jag hade hoppats. Det är en glad ungdom som säljer. "Ha en riktigt fin dag!" säger hon när jag har handlat. Lördag gör jag iordning min cykel och tar en premiärtur till Hellas. Det är soligt och fint men luften är ändå kylig och i fartvinden blir mina bara armar kalla. I Hellas träffar jag en ungdom som jobbar med att hyra ut cyklar. Jag ber att få låna en cykelpump och medan jag pumpar börjar han prata. Det har varit ett knivdåd i Hammarby Sjöstad, en tonåring som blev stucken igår kväll dog av sina skador under natten. Killen i hyrbutiken berättar att han gått i samma skola som offret. Jag säger att det är förfärligt, och vi beklagar båda två det som hänt. Sedan pratar vi om hans arbete i butiken. Han ska jobba där hela sommaren och hoppas kunna spara till en moped. Hopp och förtvivlan i en och samma konversation. Jag gratulerar honom till jobbet och hoppas, men det säger jag inte, att han får en sommar utan fler tragedier.

Vecka 20: Köln och München

Den här veckan: Kölsch på Gaffel am Dom, Kölner Dom, Haus der Kunst, promenad i Englischer Garten, Cy Twombly på Museum Brandhorst, guidad tur Das Dritte Reich, flodvandring längs Isar, bastubad på Müller’sches Volksbad, 1-literssejdlar på Viktualienmarkt, parkpromenad runt Schloss Nymphenburg, arkitektur-sight seeing i Schwabing.

Det kändes som om vi skuggboxades med tågfacken både före och under vår resa. Först duckade vi hotet om en svensk-dansk tågstrejk, och vi lyckades ta oss till Köpenhamn utan förseningar, om än med lite bök och stök. Sedan riskerade vi att bli strandade i Hamburg, men Deutsche Bahns strejkvarsel avblåstes i tid och måndag kväll anlände vi i Köln som planerat. Inte förrän i München kom strejken ifatt oss när all lokaltrafik var inställd. Det gjorde inte så mycket. Vi tycker om att promenera och anpassade snabbt våra planer efter våra förutsättningar och intressen. Tysklandsresan blev en succé: konst och kultur, mat och öl, promenader och bastubad. Mycket och mer av allt.  

Vi åker tåg av klimatskäl och för att vi tycker om att resa nära jorden, men ändå tog vi flyget hem från München. Det skulle ta för lång tid att åka hela vägen tillbaka till Stockholm med tåg. Jag har inte flugit på tre år. Mitt sista flyg var i januari 2020, precis innan pandemin bröt ut. Det känns som en lång period på marken, men det är det väl egentligen inte om man ser lite längre bakåt. Jag var åtta eller nio första gången jag flög, en kort resa från England till Paris. Andra gången jag flög, tror jag, var tre år senare när jag åkte på sommarläger till USA. Sedan ökade flygandet så smått, men det var fortfarande ovanligt att flyga på sjuttio- och i början av åttiotalet. Det var bara några få bland mina klasskompisar i grundskolan som hade flugit, oftast i samband med en charterresa, och många hade aldrig varit utomlands överhuvudtaget (bortsett från Danmark). När jag skulle till England i början av åttiotalet tog jag tåg och färja, flygbiljetterna var alldeles för dyra för en tonåring. Inte förrän närmare nittiotalet blev flygbiljetterna billigare, och jag kunde till exempel resa till New York och hälsa på en kompis.

Vecka 19: Hamburg

Den här veckan: Jag läser "En känslig själ" av Jáchym Topol, vi tar tåget till Hamburg, utställning med Ralph Gibson och Sarah Morris på Deichtorhallen, kvällspromenad genom botaniska trädgården, öl och frikadeller på Altes Mädchen, båttur i hamnen.

Tias och Sarah ska ha barn i september. Vilken överraskning! Tias har inte valt den rakaste vägen i livet; det har tagit honom nästan sextio år att hitta den rätta, men nu har det hänt och vi är alla glada för deras skull. Vår Tysklandsresa närmar sig. Det ligger fortfarande ett strejkvarsel som kan göra det knepigt för oss att komma iväg. H har köpt bussbiljetter från Malmö till Köpenhamn för att vi inte ska missa tåget till Hamburg. Det är en gardering, har vi tur går tåget över bron som det ska. Jag hade själv lekt med tanken på att köpa bussbiljetter, men planen var att inte säga något till H. Hon tycker redan att jag är en överplanerande resenär som vill ha allting bokat och klart i förväg. Om vi hade blivit strandade i Malmö, det här var min plan, skulle jag trolla fram bussbiljetterna och rädda situationen. Nu köpte H biljetterna i stället, och jag kan låtsas ha mer is i magen än hon har.

Tisdag eftermiddag slinker jag in på biblan i Kulturhuset. Jag letar efter en bok att ta med på Tysklandsresan. Jag fastnar på deras hylla för världslitteratur och bläddrar i kinesiska och japanska romaner. Till sist väljer jag en tjeckisk bok i stället: "En känslig själ" av Jáchym Topol. På baksidan läser jag ett citat från Times Literary Supplement: "En rasande pikaresk fylld av mörk humor och infall." Jag tänker Kafka, Hasek och Kundera och hoppas att den ska vara hela resan. Onsdag förmiddag leker jag med Barnbarnet i Blecktornsparken. Det här livet hade jag kunnat vänja med vid. Jag känner mig som en gubbe i en japansk film. Någon som lever ett anspråkslöst liv och låter dagarna gå i ett stilla tempo. Man gör sig ett ärende på biblioteket, planerar sin lunch och umgås med barn och barnbarn. Onsdag eftermiddag stöter jag på Jerker och Annika på Götgatan. Annika håller på att sälja sin lägenhet i Täby, de ska bli sambos på riktigt. Jerker går som alltid snabbt och målinriktat. De har bråttom och har inte tid att prata. Annika vinkar jäktat samtidigt som hon försöker hålla jämna steg med Jerker. Torsdag morgon meddelar Seko att de skjutit upp sitt strejkvarsel till nästa vecka. Jag messar den goda nyheten till H som svarar "skönt för dig". För mig?

Vecka 18: Medelmåtta

Den här veckan: Jag ser nya utställningar på Fotografiska, Matthew och Sophia hälsar på.

Seko har varslat om strejk. Har vi otur så går inte tågen över Öresundsbron när vi ska till Tyskland. Jag stressar upp mig eftersom jag inte vill ha något strul. Inte i början av resan i alla fall. H tar det lugnt och menar att på något sätt ska vi väl ta oss över bron. Hon har rätt förstås, men jag längtar ut och bort och vill åtminstone vara på kontinenten innan tågen börjar krångla. Jag är inne i en "redeployment"-process på jobbet. Vi har tre veckor på oss att söka nytt jobb internt, men det finns inte mycket att söka. Vad som händer efter tre veckor är oklart. Enligt min irländske kollega är det enkelt. Det är arbetsgivarens uppgift att hitta jobb åt de anställda: "Either they find you a job or you sit on your arse." Men det finns gränser för hur länge man kan sitta på röven och rulla tummarna, och det känns bisarrt att ha en heltidslön utan att jobba.

Torsdag kväll går jag till Fotografiska. Malmöfotografen Ikram Abdulkadir plåtar sina syrror i traditionella dräkter. Hon är ung och det är en liten utställning, finstämd men bildmässigt trivial. På våningen ovanpå visar de Diana Markosians utställning Santa Barbara. Hennes mamma var en rysk "mail order bride". På nittiotalet fanns det kataloger med ryska kvinnor som ville gifta sig med västerländska män. Sju år gammal blev Markosian väckt mitt i natten av sin mamma. Utan förvarning fick hon reda på att de - mamman, Diana och hennes storebror - skulle flytta från den lilla lägenheten i Moskva till Santa Barbara i USA. Ett dygn senare landade de i Kalifornien där en äldre amerikansk man mötte dem med en bukett blommor. Mamman gifte sig med mannen, och Diana blev tillsagd att kalla honom för "Dad". Äktenskapet höll i åtta år. Till sist tröttnade han, dumpade familjen på ett motell och hörde aldrig av sig igen. Helt sjukt men en bra utställning.

Fredag morgon känner jag mig rastlös och går ner till viken. Klockan har inte ens slagit sju, men det är full aktivitet nere vid vattnet med joggare, badare och kajakister. Det är en strålande morgon, kristallklart och vindstilla, men det är också kyligt. Luften är kall och gräset grått av nattfrost. Svenskan har en artikelserie om medelmåttan som ideal. Trots att de flesta av oss (per definition) ligger i mitten av normalfördelningen är vi inte nöjda med ett medelmåttigt liv, skriver de. Vi pressar oss själva och våra barn mot det perfekta när vi i stället borde vara nöjda med det som är bra nog. De säger också att utvecklingen går åt fel håll. Våra föräldrar och deras föräldrar hade lättare för att vara nöjda med sin lott. Det ligger något i det, men frågan är var man lägger ribban för "det som är bra nog". Jag är ganska nöjd med en lagom stökig lägenhet på Södermalm. Om jag inte pressat mig alls hade jag kanske jobbat kvar på långvården och bott i min etta i Lund. Det låter inget vidare. Om jag pressat mig lite mer kanske vi hade haft en stor villa i Bromma och två bilar i garaget. Det låter inte heller något vidare.

Vecka 17: Sakura

Den här veckan: vinsalong hos Jerker och Annika, vi dricker bubbel på Cork vinbar i Gamla Stan, jag läser "Hold Still" av Sally Mann, High Valley Market med högdalsfamiljen.  

Våren kommer och går (det har snöat flera decimeter i Jämtland), men nu blommar i alla fall körsbärsträden i Stockholm. Fredag eftermiddag går H och jag till Kungsan för att titta på blommorna. Alla vill ta bilder och det är fullt med folk under träden. På vägen hem slinker vi in på en vinbar i Gamla Stan. Vi har varit där förut. Innan vi ens hunnit beställa häller krögaren upp rosa bubbel åt oss i två glas. Sedan fortsätter det på samma sätt. Så fort glasen är tomma fyller han på. Vi äter ost, dricker bubbel och stannar lite längre än vi hade tänkt. Vädret är fint men kallt. Medborgarplatsen är full av studenter med vita mössor. Den här kvällen är de finklädda, men annars ser gymnasisterna på Söder mest ut som hippies från sjuttiotalet med långt utslaget hår och vida jeans som släpar i marken. Det är inget mode jag längtar tillbaka till. Mest fult och opraktiskt, som jag minns det. Dessutom var jag ganska liten när det var som mest extremt. När jag väl kom upp i tonåren, i slutet av sjuttiotalet, kom nya trender, byxorna blev smalare, kragarna mindre och håret kortare.

Den amerikanska ikonografin ("stars and stripes", "Marlborough Man") var ett stilideal på sjuttiotalet. Min mellanstadiekompis storasyrra var flera år äldre än vi. När hon var på gott humör fick vi komma in på hennes rum. Hon hade en plansch med den amerikanske tonårsidolen David Cassidy på väggen. På bilden hade han, om jag minns rätt, axellångt hår och satt i solnedgången med en akustisk gitarr i handen. Våra besök på hennes rum brukade inte vara så länge för efter ett tag började de bråka och sedan körde hon ut oss. Kompisens syrra var spinkig, men kompisen var snarare åt det runda hållet. Han såg ut som deras pappa, och hon såg ut som deras mamma. Men allt är inte som det ser ut att vara. Några år senare fick kompisen reda på att de var halv- och inte helsyskon. De hade gemensam mamma men olika pappor, så det var kanske inte konstigt att de hade olika utseende. Förresten var de kanske ändå inte så olika. När hon var klar med skolan flyttade hon till USA, gifte sig och fick, enligt hennes lillebror, "en häck bred som en lagårdsdörr". Pappan var rund men farföräldrarna var ännu rundare. De ägde ett konditori, tyckte om sötsaker och körde en stor Mercedes, berättade kompisen. Men inte heller i den familjen var sambanden enkla. Samtidigt som han fick reda på att hans storasyster var ett halvsyskon fick han också veta att pappan var ett finskt krigsbarn och adopterad. Det fanns inget biologiskt band mellan honom och farföräldrarna.