Den här veckan: Jag söker jobb, den senaste Noah Baumbach filmen "White Noise" är en besvikelse, vi ser utställningen "The Lives of Women" av Mary Ellen Mark på Kulturhuset och går sedan till The Bishops Arms i Gamla stan, middag i Högdalen på trettondagen.
Det är en trög start på nya året. Vintern har tagit fart igen, det är kallt och isigt, och onsdag eftermiddag börjar det snöa. Jag har jobbat med mitt CV och mitt personliga brev, och i tisdags skickade jag in min första jobbansökan till en extern tjänst. Det känns bra att ha kommit igång. Kanske borde jag ha sökt ny anställning långt tidigare, men fram till pandemin hade jag roligt på jobbet och trivdes med min arbetsplats, och det är lätt att bli lat när allt bara rullar på. Det så kallade "personliga brevet", som förväntas i en rekryteringsprocess, är en egen genre. Jag letade på nätet efter mallar och tips, men alla exempel var skrivna på en klämkäck prosa som låter helt oseriös: "Jag är rätt person för jobbet som ingenjör hos er", "Här har ni en person som brinner för marknadsföring och projektledning", "Här har ni en trygg och engagerad ST-läkare som söker nya utmaningar". Det falska tilltalet, den tillgjorda hurtigheten, det överdrivna användandet av utropstecken, lockar det verkligen arbetsgivare? H himlar med ögonen när jag läser breven högt för henne. För ett tag sedan skulle hon hjälpa en kompis som är singel att nätdejta, men alla "tjena o tjenixen"-annonser fick dem att skratta högt. Hälsningarna var för löjliga för att ta på allvar och lockade inte alls till romantik. Det blev inga nätdejter och kompisen är fortfarande ensamstående. I mitt brev försöker jag hitta en neutral men ändå personlig ton. Onsdag morgon skickar jag ett grattis till Göteborgssonen som fyller år. Han är uppe tidigt, precis som jag, och svarar snabbt och glatt. Vi har skickat presenter, men jag önskar att vi var där och kunde fira honom. Senare på förmiddagen sitter jag på kontoret och pratar med min irländske kollega. Han är upprörd över allt som pågår med våra anställningar, och han spekulerar om framtiden, uppsägningar, karriärmöjligheter och kompensationer. "Start working on your CV, Markus", uppmanar han mig. "I have", säger jag sanningsenligt. "Good man!" får jag till svar. Själv har han skrivit ett långt, argumenterande mail till vår VD där han förklarar vad som är fel med den nuvarande strategin. Min kollega har mer eller mindre slutat med sina arbetsuppgifter och driver i stället ett flerfrontskrig mot ledning, fack och HR. "There are a lot of politics going on", viskar han och sneglar sig omkring i det tomma kontorslandskapet.
Torsdag messar jag Dottern och frågar om hon ska följa med på utställningen "The Lives of Women" av Mary Ellen Mark på Kulturhuset, men hon svarar att hon ska på balett med en kompis. Jag försöker undvika medelklassens olidliga barnskryt, men mina barns stora kulturkonsumtion ger mig en känsla av tillfredsställelse. På förmiddagen skriver jag på en datastrategi för vår enhet. Sannolikheten att den implementeras är minimal, men vem vet. Jag ringer min chef och diskuterar månadens aktiviteter, kanske blir det fler möten i Göteborg om ett par veckor. Sedan skiter jag i allt och går till gymmet, fast klockan bara är två på eftermiddagen. Varför inte utnyttja den hemmajobbande tjänstemannens privilegier medan jag fortfarande kan. Ute har snön gjort staden vacker. Det har kommit en halv decimeter sedan igår, ett stilla snöfall som lagt sig fint på buskar och träd, och i backen utanför ICA Kvantum åker ungarna pulka. Det är en lång backe med en rejäl lutning, och det är bara de största barnen som åker i mitten där det är som brantast. H tar tunnelbanan till Högdalen med en pulka som hon köpt åt Barnbarnet. Han är fortfarande för liten för att åka själv, men han kan kanske sitta i sin pappas knä. På kvällen ser H och jag Mary Ellen Marks foton på Kulturhuset. Utställningen är vackert hängd med väggar målade i en mörk aubergine-färg som ger både kontrast och värme till de svartvita fotona. Efter utställningen promenerar vi genom ett vintrigt City och sätter oss på The Bishops Arms i Gamla stan. Trettondagen är vi bjudna på middag hos Högdalsfamiljen. De har varit magsjuka tidigare i veckan, och jag går dit med viss bävan men vill samtidigt inte vara en hypokondrisk mes. H var trots allt där häromdagen och tog hand om Barnbarnet medan föräldrarna återhämtade sig från sin sjukdom. De bjuder på lax med pressad potatis. Barnbarnet äter själv men ger mer till hunden än han stoppar i sin egen mun. Efter middagen sitter vi i soffan och pratar. Det tar en liten stund, men sedan tittar H på mig och säger att hon behöver gå hem och lägga sig. Vi går till tunnelbanan, och eftersom det är kallt ute väntar vi på nästa tåg inne i biljetthallen. H sätter sig först på en bänk men säger nästan direkt: "Det här kommer inte att gå" och försvinner sedan ut för att prata med en snödriva. Det blir en orolig natt för henne med mycket spring och lite sömn. Lördag morgon går jag ner till Coop för att köpa bubbliga drycker som är bra för ömma magar. Det tog ett par dagar för H att bli sjuk och jag misstänker att jag har en tickande bomb i magen, men livet måste ändå levas och jag bestämmer mig för att gå till utegymmet och köra ett kort pass. H ligger på sängen med slutna ögon och viftar lamt med ena handen när jag säger hej då.
