Den här veckan: Jag är i Göteborg och träffar Sonen, vi träffar Anders och Ingrid på Enoteca la Mela vid Hornstull, jag läser ut "East West Street" av Philippe Sands och börjar på "Lonely City" av Olivia Laing.
Vi rustar ner och vi rustar upp. Pacifismen är en underbar filosofi men biter inte på tyranner, så just nu får freden vänta. Landet ska försvaras och på vår ytterdörr hänger ett besked om H:s krigsplacering: Om det blir krig så ska hon gå till jobbet precis som vanligt. Natten mot måndag exploderar en bomb utanför en restaurang på Söder. Det är ett trevligt grekiskt ställe i närheten av Nytorget som flugit i luften. De har en fin uteservering som vetter mot ett litet torg, och vi brukade gå dit och äta bifteki när barnen var små. Onsdag morgon briserar ännu en bomb, men den här gången i Kista. Trappuppgången där bomben exploderar ligger på promenadvägen mellan pendeln och kontoret. Min arbetsgivare skickar mail till alla anställda och säger att "Our security team is evaluating the situation and will take appropriate actions". Vad de nu kan göra åt saken. Om man känner sig orolig ska man kontakta sin chef eller företagshälsovården. Kista är drabbat av rån, skjutningar och explosioner, och företagen har enligt media börjat flytta därifrån. Så ser det ut vintern 2023. Krig och bomber. Måndag och tisdag är jag i Göteborg. På kvällen träffar jag Sonen. Vi stämmer träff vid Kungsporten och sätter oss sedan på en bistro i den lilla saluhallen som ligger vid torget. Han har inte ätit någon lunch och beställer både förrätt och huvudrätt. Det är ett sant nöje att konversera med honom, och vi diskuterar konst, kultur och politik. Han har ett nytt jobb och verkar nöjd med att slippa den förra arbetsplatsen. Jag önskar att han skaffade en utbildning eller anställning som bättre matchar hans talang och intressen, men det säger jag inte.
Någonting har hänt med min mage efter magsjukan. Maten gör sig påmind efter jag ätit, och jag har börjat ta Novalucol mot halsbränna. Jag har en puritansk sida när det gäller mediciner. Främmande ämnen stopppar man bara i sig när man absolut måste, enligt mig, men nu tar jag piller varje dag. Torsdag kväll somnar jag framför teven och vaknar först när H kommer hem från sin körövning. Ibland är det en kamp att lägga sig och vägen från soffan till sängen känns oändlig. Jag bäddar upp, drar för gardinerna, borstar tänderna, dricker vatten, hämtar min kvällsbok, sätter mobilen på laddning, klär av mig och sist av allt, innan jag kryper ner under täcket, tar jag en Novalucol. Fredag kväll träffar vi Anders och Ingrid på Enoteca la Mela vid Hornstull. Med tanke på mina magproblem tittar jag extra noga på menyn. Jag vill inte äta något som håller mig vaken på natten. H och jag har ett gemensamt minne från ett restaurangbesök i Paris. Jag tror det var en judisk Mellanösternkrog i Marais-kvarteren, i alla fall var det mycket inläggningar och kryddor. Det var god mat och bra stämning, men den kryddstarka maten levde sitt eget liv och på natten drömde vi mardrömmar om bränder och eldsprutande drakar. H säger att hennes mage, till skillnad från min, är som ett betongblock och att hon kan äta vad som helst, men den natten hade vi båda gett vad som helst för en Novalucol. Lördag ser jag en dokumentär om kocken, författaren och resenären Anthony Bourdain som skrev bästsäljaren "Kitchen Confidential". Det är en sorglig historia om en självförbrännade person - kreativ, manisk, depressiv - som knäcks av sitt kändisskap och som sextioett år gammal tar sitt liv ensam på ett hotellrum i Frankrike. Bourdain gjorde en poäng av att stoppa i sig vad som helst, både mat och kemikalier, och äter i ett av sina reseprogram rått kobrahjärta som fortfarande pulserar. Själv äter jag äggsallad till frukost. Milt och mesigt men snällt mot magen.
En del säger att människan är ett vattendjur - människofoster påstås ha tillbakabildade gälar, en atavism från när vi levde i och under vatten - men det stämmer förstås inte. Människan är dåligt rustad för vattenliv. Vi måste lära oss att simma och när vi simmar så går det långsamt; vi kan inte hålla andan under vatten särskilt länge och vi blir snabbt farligt avkylda om vi är blöta. På det hela taget har vi lätt för att drunkna om förhållandena är dåliga, så även om foster har gälar är människan en landkrabba som fungerar bäst där det är torrt. Däremot dras vi till vatten. Det är något med gränsen mellan land och hav som lockar. De flesta trivs på stranden eller klipporna där man kan höra vågorna och se horisonten. Bilder på en person eller ett par som går längs en strand är en visuell kliché som illustrerar något om människans villkor: vår ensamhet, utsatthet och litenhet i världen. Vandringen på stranden blir livets gång mot ett okänt mål, och himlen och havet är evigheten som till sist besegrar oss alla. Bilden kan förstås också vara det motsatta: människans frihet, styrka och förmåga att bestämma sitt eget öde i en värld med oändliga möjligheter. Välj din klyscha. Hur som helst är det en ödesmättad men ändå attraktiv bild, och det är lätt att se sig själv som personen som går i vågskvalpet. Vi vill bo vid havet, vi längtar till havet och vi vill vara där land och vatten möts. Människans strandliv känns (jag vågar knappt skriva det) naturligt och ursprungligt, och därför är jag glad att vi har två sjönära boenden. Vi bor vid Mälaren i Stockholm och vi bor vid Östersjön i Skåne. Idag är det en kall och grå januaridag, men om ett halvår kan vi antingen sitta på en brygga vid Årstaviken eller vandra längs stranden vid sommarhuset. Jag längtar.
