Vecka 51: Watergate

Den här veckan: Vi firar jul i Jämtland.

Det är en kort arbetsvecka och jag ska bara jobba måndag till onsdag. På torsdag tar vi tåget till Jämtland och på fredag (lillejulafton) är jag ledig. Min chef mailade i helgen och sa att han fått covid. Han antyder också att flera av dem som var i Göteborg förra veckan känner sig krassliga. Jag hade tänkt vara på kontoret men ändrade mig när han blev sjuk. Det kommer förmodligen inte vara mycket folk i Kista, och jag sparar tid om jag jobbar hemifrån. Dessutom exponerar jag mig för mindre virus om jag inte åker i kollektivtrafiken. Jag vill inte ta med någon sjukdom till svärföräldrarna över julhelgen. I lördags messade Anders och frågade om vi skulle åka skidor i Ågesta. Det har inte snöat så mycket den senaste veckan, men det har varit kallt och det ligger ett par centimeter snö utanför stan. Jag tackade nej, eftersom jag skulle passa Barnbarnet på eftermiddagen. Det var första gången jag skulle ta hand om honom själv och jag var lite osäker på hur det skulle gå. (Det gick så där.) I söndags messade Anders igen och föreslog att vi skulle se VM-finalen tillsammans. Ännu en gång tackade jag nej. Den här gången kunde jag inte, eftersom vi skulle fira Dotterns födelsedag, och dessutom hade vi bestämt att hela familjen skulle titta på fotbollen tillsammans. Det brukar vara tvärtom, att Anders är upptagen med släkt och familj. I måndags var jag inne på Arbetsförmedlingens sajt Platsbanken för första gången på många år. Jag hoppade mellan olika kategorier och utforskade vilken sorts tjänster arbetsgivare söker. En observation: Kriminalvården letar otroligt mycket personal till sina anstalter. Udda fakta: Förra ordföranden för SSU har efter sin politiska karriär utbildat sig till kriminalvårdare, och den nuvarande orföranden är utbildad polis. Tecken i tiden.

Tisdag ser jag en dokumentär om Watergate-affären. Förvånansvärt många av dem som var med lever fortfarande och kan, femtio år senare, ge sina versioner av händelserna. Det är en berättelse om lögner som sträcker sig långt fram i tiden: Nixon ljög om olaglig avlyssning, Clinton ljög om sin otrohet och Trump ljuger om allt. I listan över lögnare saknar jag George W. Bush som ljög skamlöst om Saddams massförstörelsevapen och sedan destabiliserade hela Mellanöstern. När Richard Nixon avgick blev Gerald Ford president. Ford var känd för att han spelade amerikansk fotboll på college, och elaka människor påstod att han spelat för mycket utan hjälm. 1976, i slutet av hans korta presidentperiod, var jag på sommarläger i USA. De flesta av mina sommarlovsminnen i grundskolan flyter ihop och jag kan inte placera dem i tid, men det året var på många sätt annorlunda, och jag har flera starka minnen som inte har bleknat fast det snart är femtio år sedan. Det var en ovanligt varm sommar, och vi tillbringade långa dagar på stranden vid stugan i närheten av Stenshuvud. I juli åkte jag till lägret i USA och fick uppleva mitt livs äventyr. Den amerikanska självständighetsdeklarationen hade undertecknats tvåhundra år tidigare, 1776, och i USA vajade amerikanska flaggor längs gatorna för att fira jubileet. Jag var borta i fyra veckor, och när jag kom hem satt jag med mamma vid köksbordet och pratade om vad jag hade upplevt. Medan vi pratade fick mamma en bekymrad rynka mellan ögonen och sa ganska abrupt, som om hon precis kommit på något: "Nina är död." Nina var en klasskompis som hade varit sjuk i ett par år. Hon dog under sommaren och höstterminen började med att klassen gick på begravning. Det vackra vädret varade in i augusti, och vi var solbrända och sommarklädda när vi gick till kyrkan. Samma höst förlorade Ford valet och jordnötsbonden från Georgia, Jimmie Carter, blev USAs nästa president. Hans presidentperiod anses misslyckad. Carter gav order om att försöka frita gisslan på den amerikanska ambassaden i Teheran, men fritagningsförsöket slutade i katastrof och många amerikanska soldater dog. Carter förlorade nästa val mot Ronald Reagan och blev en "one-term president". Efter förlusten åkte Carter tillbaka till Georgia och är numera (98 år gammal, läser jag på nätet) en respekterad statsman. Watergate-skandalen gav upphov till en mängd filmer och böcker. 1976 - samma år som Ford förlorade mot Carter och samma år som jag var på läger i USA - släpptes filmen "Alla presidentens män" med Robert Redford och Dustin Hoffman. Filmen handlar om journalisterna som avslöjade Watergate-affären. Det är en av mina favoritfilmer alla kategorier och som jag har sett ett flertal gånger. När jag skriver det här blir mina sommarlovsminnen skarpare, människor och miljöer tar form. Jag ser framför mig hur vi, den här ovanligt varma sommaren, tog långa simturer i bukten vid huset i Skåne. Från USA minns jag de andra barnen på lägret, det stora huset i parken där vi bodde och sovsalen med sängar på rad. Jag kommer ihåg utflykter, lägereldar och en badstrand vid Atlanten, men jag minns också sensommaren och hur klassen stod framför en vit kista i kyrkan. Kanske är det en efterkonstruktion, minnet är inte alltid pålitligt, men 1976 känns som en milstolpe i min barndom, en sommar som ändrade position och riktning på det som skulle komma, och det är den enda sommaren som jag tydligt kan placera i tid.

Julaftons morgon går en säkring. Det blir mörkt och tyst i huset. Vi är på landet, här är alltid tyst, men tystnaden utan elektricitet har ett annat djup. Allt surr och brus försvinner, varseblivningen ändras, sinnena skärps och jag uppfattar sådant som annars inte märks. Sängen knakar, lakanen prasslar, jag hör min egen andning och hur skäggstubben raspar mot örngottet, utanför dörren tassar katterna. Våra sinnen är underutnyttjade. Hemma är gästtoaletten det mesta väldoftande rummet i lägenheten. H är med i en löst sammansatt grupp som köper och delar parfymer med varandra. På hyllan i toaletten står små provrör, vialer, och flaskor med olika vätskor. På varje kärl sitter handskrivna etiketter med poetiska och obskyra namn, en del etiketter sitter snett och är skrivna med suddigt bläck; hyllan är som ett 1800-talsapotek fylld med alkemi och svartkonst. "Vad tycker du om den här?" frågar H och sticker fram handleden. Jag sätter näsan mot hennes hud. "Det luktar gott, jättegott!" Parfymerna expanderar sinnena men mitt språk och vokabulär är för torftigt för att beskriva det jag förnimmer. Är det vanilj, viol, läder eller sommargräs? Kanske bastulav, cigarrlåda eller insjövik? En ny dimension sprids i lägenheten, flyktig och osynlig men påtaglig: ljusa och lätta dofter för solvarm hud och sommarverandor, mörka och erotiska toner för dunkla barer och främmande hotellrum. Det är bara ett kort strömavbrott, jordfelsbrytaren hade slagit ifrån, och snart surrar huset igen. Vi äter julfrukost med risgrynsgröt, tunnbröd och skinka. Från huset ser man ut över Storsjöbygden med sjöar i dalarna och fjäll i horisonten. Det är ett lågt skarpt ljus som reflekteras i rimfrost och iskristaller, men dagen är kort och på bara ett par timmar ändrar fjällen färg från rosa till vitt för att sedan, i eftermiddagsskymningen, bli blå innan fjälltopparna mörknar och försvinner helt i den stjärnklara vinternatten.

Vecka 50: Julkort

Den här veckan: två dagars tjänsteresa till Göteborg, jag äter nudlar med Göteborgssonen, Barnbarnet och jag umgås själva i ett par timmar med blandad framgång, Dottern fyller 25 och vi firar med champagne och VM-final.

Isen har lagt sig i viken. Fredagen är kall och solig, och på lunchen promenerar jag längs vattnet. Först går jag förbi Tanto och sedan ut på Reimersholme där man ser Essingeöarna och bron över sundet vid Gröndal. Längre bort ligger Kungshatt och de andra Mälaröarna söder om Lovön. Det är bra paddelvatten, och man kan ta sig runt lugnt och ostört. För någon sommar sedan, vi var någonstans mellan Kärsön och Fågelön, berättade min kajakkompis om dåliga värden och att han kunde vara svårt sjuk. Det var en annorlunda paddeltur. Samtalet blev mörkare och existentiellt, men det var också en bra konversation om det som är viktigt. Idag har jag svårt att samla tankarna. Onsdag och torsdag var jag i Göteborg, och vi träffade representanter för bolaget som ska köpa vår enhet. Under mötena är konversationen rationell och faktaorienterad, men efteråt är stämningen nervös. Många är arga och oroliga. Någon startade en krypterad gruppchat där alla drabbade kan ventilera sina känslor och åsikter. Det vanligaste samtalsämnet är uppsägningsvillkor. Vad får man för "terms and conditions" om man blir uppsagd? Enheten är utspridd över trettio länder, och varje land har sina egna lagar. Många har behov av att prata, och det bildas spontana grupper som spekulerar om hur det ska gå. Jag zoomar ut och funderar på livets vägval. Vad vill jag och vad kan jag göra de sista tio åren i karriären?

Vi fick besök av H:s lillsyrra K och hennes kille Lolo. Det var för något år sedan. K har bott i Paris i decennier, så länge att hon letar ord när hon pratar svenska. Hennes lägenhet ligger i klassiska parisiska kvarter i närheten av Place de la République. En knakig trätrappa leder fem våningar upp till två rum med kök. Vardagsrummet har fransk balkong med utsikt över en innergård. Jag skulle ge min vänsterarm för att få bo så, men livet i Paris har nog inte alltid varit lätt. Ett tag var K utan jobb, marginalerna var små och tillvaron skör. Men livet vände, K träffade Lolo och de hälsade på oss i Stockholm. Eftersom Lolo är fransk och matglad ville vi ta med honom till en traditionell svensk krog. Det finns flera i närheten, och vi valde Kvarnen som ligger vid Björns trädgård en bit in från Götgatan. När vi var där pratade jag en stund med hovmästaren. Det visade sig att vi var ungefär jämngamla och att vi vuxit upp i samma bostadsområde, men varken han eller jag hade något minne av att vi träffats som barn. Vi tyckte ändå att det var ett roligt och märkligt sammanträffande. Senare på kvällen såg jag hur han tog hand om en stor grupp turister och presenterade menyn för dem på engelska. Han verkade duktig på sitt jobb. I höstas såg jag lustigt nog en intervju med samma hovmästare i den lokala gratistidningen. Han höll på med ett matprojekt tillsammans med gastronomen Edward Blom. Gemensamt letade de rätter från olika landsändar och skapade sedan landskapsmenyer. I artikeln stod också hans namn: Bengt Gangemi. Ibland är minnet snabbt, men den här gången gick det långsamt. Det var inte förrän jag fick ordning på uttalet av hans efternamn som minnesfragmenten började falla på plats. Namnet har två "g:n", det första är hårt och det andra är mjukt, och däremellan hörs ett tydligt "n". Hela namnet uttalas [gan'jemi]. Mamma Gangemi var lärare på min mellanstadieskola, och hennes son var elev på samma ställe. Jag minns en lång smal kille med mörk kalufs. Fyrtiofem år senare är han fortfarande lång och smal men håret är borta. Hela scenen tilltalar mig: en skånsk hovmästare i Stockholm med (tror jag) italienska rötter, K som kommer från Norrland men har bott utomlands så länge att hon nästan glömt sin svenska, Lolo född och uppvuxen i Frankrike men med föräldrar från Guadeloupe, och så vi andra inflyttade lantisar. Olika trådar genom tid och rum gör att vi sammanstrålar just här på en Söderkrog och äter klassiska svenska rätter. Vi beställer sill, isterband och renskav. Och snaps därtill.

Jag följer debatten om "drag queens" som läser sagor för barn på biblioteken. Bägge sidor i kulturkriget reagerar starkt och argumentationen är hård. I tisdags hade Aftonbladet Kultur en opinionsartikel som menade att politiken (i det här fallet SD) ska hålla sig borta från kulturen. Jag brukar aldrig kontakta journalister, det verkar poänglöst, men den här gången gör jag ett undantag och mailar hon som skrivit artikeln. Nästa morgon får jag, till min förvåning, ett glatt svar med flera utropstecken. Jag tror hon var glad att få ett mail utan invektiv. Hon antyder att hennes inbox är full av ilska. Vi pratar förbi varandra, det skulle behövas fler mail för att reda ut våra respektive ståndpunkter, men jag uppskattar att hon svarade. I onsdags, medan jag väntade på Göteborgståget, köpte jag senaste numret av magasinet Axess som har temat "Kanon - Gryning eller skymning för kulturen?" Jag vet inte längre om jag är kulturkonservativ eller kulturradikal, men jag är "old school" när det gäller julkort. Jag tycker om att välja, skriva och posta riktiga julkort, sådana man får i brevlådan, men de går knappt att hitta längre. De som erbjuds är trista och konventionella (läs Jenny Nyström) och ser likadana ut år efter år. NK brukade ha en hel avdelning med kort inför julen, ett stort och spännande urval, men den avdelningen finns inte längre. Till sist köper jag några julkort på Pocketshop som inte är allt för tråkiga.

Vecka 49: Bananskal

Den här veckan: vi återvänder från Finland, jag ser dokumentären "Makspelet" på teve, det dyker upp ett nytt bananskal i karriären, jag tar 4:e covid-sprutan, vi ser och lyssnar på "The tale of the Great Computing Machine" i KTHs reaktorhall, julfika på Malmgården Vita Bergen med Barnbarnet och hans föräldrar.

Förra fredagen tog vi båten till Finland. Vi hade stämt träff vid färjan, eftersom H var i riksdagen och jag jobbade hemifrån. Klockan tre stängde jag datorn, låste dörren och rullade resväskan till tunnelbanan. Snabbaste vägen hemifrån är röda linjen från Mariatorget till Gärdet. För att komma till färjan från Gärdets tunnelbanestation går man på täckta gångbroar över ett grått ödelandskap med hamnbyggnader och tomma parkeringar. Det är fult och färglöst men det finns planer för ödemarken, och om några år så ska de göra bostadskvarter av hamnområdet. Inne i terminalen var det packat med folk, två färjor skulle gå ungefär samtidigt, och vi fick tränga oss mellan alla människor för att checka in. Vi har åkt båten flera gånger förut och väl ombord släntrade vi vant mellan affärer, barer och restauranger på färjans huvuddäck. I puben satt ett litet sällskap och firade. En av männen fick en t-shirt i present med texten: "Om jag är för full återlämna mig till Camilla". Vi åt fisk- och skaldjur på restaurangen "Happy Lobster" och gick sedan till den stora scenen där det var ABBA-föreställning med sång, dans och glitter. Artisterna sjöng med energi och glatt humör, och vi tyckte att de gjorde ett bra jobb. Efter föreställningen gick vi till karaokebaren. Finnarna tar karaoke på allvar och sjunger allt från vemodiga tangovisor till hesa hårdrockslåtar. Det var både allsång och solosång, texterna rullade på en storskärm, och vi sjöng med så gott vi kunde. 

Finland är en tidsresa, och jag tror på allvar att jag skulle kunna bo och trivas i Helsingfors. Det är tystare och ödsligare än Stockholm, men också renare och lugnare. Personalen i affärer och restauranger är oförställt vänliga och verkar sakna storstadslater. Arkitekturen i centrum är stram och elegant med inslag av klassicism, funktionalism, jugend och deco. Dessutom finns det ingen grafitti. Det är som om tiden har stått still, och vi vandrar med ansiktena vända upp mot fasaderna, pekar och pratar. Under de två dagarna vi är där går vi på Kiasma (museet för modern konst), Designmuseet, Arkitekturmuseet och besöker dessutom Tempelplatsens kyrka som är insprängd i urberget. Lördag kväll sitter vi på den nyrenoverade restaurangen 10. Kerros (tionde våningen). Orginalinredningen är från fyrtiotalet, och när det byggdes betalade Finland fortfarande krigsskadestånd till Sovjetunionen. Det var ont om pengar, och arkitekterna som ritade och dekorerade under den epoken var tvungna att utveckla billiga metoder och material när de byggde. Men det är ingenting som märks. Inredningen är elegant, sober och full med vackra detaljer. Finland verkar ha klarat sig genom nödåren med bevarad värdighet och skönhet, men åttio år senare känner jag mig ändå upprörd å Finlands vägnar och tycker att det borde varit Sovjet som betalade för allt elände de orsakade.

Måndag morgon återvänder vi med Finlandsfärjan till Värtahamnen. Jag har bråttom till ett möte på kontoret, och vi går i rask takt till tunnelbanan. Vid Centralen byter jag till blå linje mot Kista och H fortsätter hem till Söder med resväskan. Måndag kväll ser jag SVT-dokumentären "Maktspelet" som handlar om V och SD under valrörelsen. Teve-teamet har följt partiledarna närgånget under ett antal månader. Allvarligt talat tycker jag de verkar ganska otrevliga, från vänster till höger, och det är inga människor jag skulle vilja umgås med. Dessutom är de osunda. De röker (vänstern), snusar (högern) och häller i sig burkläsk (båda). Bilringarna hänger över byxlinningarna och skjortknapparna spänner över magarna. Politik, åtminstone på riksplanet, verkar hälsovådligt.

Vi ska säljas. Ett litet amerikanskt bolag vill köpa vår enhet. Så nu är det dags igen. Ett nytt bananskal och ingen vet om man landar på fötter eller rygg. Jag är kluven till uppköpet. Å ena sidan hade det varit skönt om det tuffar på och allt fortsätter som tidigare med de förmåner som finns med en stor, svensk arbetsgivare. Å andra sidan tycker jag det är spännande när någonting händer och framtiden är lite oviss. Det är mycket som är osäkert just nu, och dessutom är det dyrtider för konsumenter. H och jag ska försöka minska våra kostnader. Jag har börjat med matlåda på jobbet i stället för att köpa dyra luncher i personalmatsalen. Häromdagen köpte jag morötter och vitkål, grönsaker är relativt billigt, och eftersom vi är ett litet hushåll köpte jag bara ett halvt kilo morötter och en kvarts vitkål. Samma dag köpte H också morötter och vitkål, men hon köpte två kilo morötter och ett helt vitkålshuvud. Storpack är billigt, tänkte H, men det blir dyrare om vi inte orkar äta upp, tänker jag.

Vänstern är full av psykon. Fredag morgon läser jag Kajsa Ekis Ekman på Aftonbladet Kultur. Hon berättar om när hon blev anställd som chefredaktör på syndikalisternas tidning Arbetaren. Hela upplevelsen är en mardröm (givet att hennes berättelse stämmer), och hon blir mobbad, utfryst och till sist uppsagd. Varför är vänstern, åtminstone delar av den, sådan? Det finns inget utrymme för avvikande åsikter, ingen generositet eller förmåga till "good faith disagreement". Tvärtom är det snålt, konspiratoriskt och elakt. En av Ekmans observationer är att redaktionen är homogen och de flesta verkar ha en liknande (svensk) bakgrund. Jag kollar upp tidningen på nätet och namnen på de som jobbar i redaktionen. Den biträdande chefredaktören heter Amalthea i förnamn och bara det säger ju något om hens bakgrund. Efter att först sett dokumentärern "Maktspelet" och sedan läst Ekmans artikel har jag ingen ljus bild av den radikala vänstern. Den verkar bestå av riktigt obehagliga och dysfunktionella människor. Att de någonsin skulle få något verkligt politiskt inflytande verkar osannolikt. De är helt enkelt för knäppa.

Vecka 48: Bitterljuv

Den här veckan: Barnbarnet med familj kommer på besök och vi äter gnocchi med salsicciafärs, vi tittar på VM-fotboll, jag ser en dokumentär om scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss, H och jag åker slowboat till Helsingfors.

Jag har gett min önskelista till H. Det är bara hårda paket. Jag önskar mig två reseböcker: "A Hard Place to Leave, Stories from a Restless Life" av Marcia DeSanctis och "The Lonely City: Adventures in the Art of Being Alone" av Olivia Laing. Det är svårt att hitta bra skönlitteratur om resor och jag har höga förväntningar. Marcia DeSanctis har jag publicerat i vår reseantologi "Gränslös". I en av hennes essäer återvänder hon till den restaurang i Paris där hon tjugo år tidigare hade sin bröllopsmiddag. Berättelsen handlar om hur hon, i samtal med krögaren, drar paralleller mellan det som hänt i hennes liv och det som hänt med restaurangen. Jag var i Paris ungefär samtidigt som hon gifte sig, och hennes berättelse väckte minnen som fick mig att stå vid fönstret och studera molnens flykt över himlen. Hon skriver om resor med vemod och humor, och jag önskar att jag kunde skriva som hon. Olivia Laing har jag aldrig läst. Det var skådespelaren och författaren Jonas Karlsson som rekommenderade boken i Babel på teve. Den har fått bra recensioner och beskrivs som en memoar om att vara ensam i en främmande stad och att lära känna staden genom konsten. En memoar om konst och främlingskap låter lovande.

Vi pratade om livsstrategier, utbildning och karriärval. Det var hemma hos Martin. Jag tror aldrig jag haft någon strategi för nånting, sa jag, utan livsvalen känns mest som en räcka bananskal. Efter gymnasiet funderade jag på att bli statsvetare eller lärare eller kanske något inom kultursektorn, men jag velade länge, och i stället sökte jag, efter att ha blivit inspirerad av en kompis och utan att egentligen veta vad det handlade om, en IT-utbildning. Efter lite för många terminer på universitet låg jag hemma på soffan och funderade på framtiden. En annan kompis ringde och tipsade om en jobbannons i tidningen. Jag sökte och fick jobbet. Två veckor senare bodde jag på Irland och livet tog en ny vändning. Det kändes mer som slump än strategi. Möjligtvis har jag sett till att det finns tillräckligt med bananskal att halka på, och det är väl en strategi i sig. Dessutom var det inte bara jag. Martin sa att han inte heller varit strategisk i sina livsval. Måndag kväll ser jag en dokumentär om och med scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. Hela hennes liv bestod av tvära och oväntade kast, men hon verkar alltid ha landat på fötterna. I jämförelse är min egen resa en färd i lugna vatten, men jag väntar ändå på nästa bananskal och hoppas att jag inte landar på rygg.

Morgnarna är otroligt mörka, och dessutom har det varit mulet de senaste dagarna. Onsdag morgon är första gången jag ser blå himmel på över en vecka. Vi ska till Finland över helgen, och enligt prognosen ska det bli klart och kallt. Jag är ganska frusen av mig. Det är värst på kvällen när man är trött och hungrig och ska hem från kontoret. Jag drar ner mössan över öronen, huttrar och skyndar mig till pendeln. Hemma har jag morgontofflor för att inte frysa om fötterna, och jag sveper en filt om benen eftersom det drar från fönstret vid skrivbordet. Äldsta sonen verkar aldrig frysa. När han var barn kunde han gå med öppen jacka mitt i vintern och se helt oberörd ut. När jag frågade om han inte frös så knäppte han jackan, inte för att han var kall utan för att slippa mina frågor. Jag tänker packa långkalsonger och tjocka strumpor till Finlandsresan. 

Svenskan hade en artikel om begreppet "bitterljuv". Det var en intervju med författaren Susan Cain som tidigare skrivit bästsäljande böcker om att vara introvert och tystlåten. Hon anser att USA lider av  ”positivitets­tyranni”, man måste vara glad för att vara normal. Hennes senaste bok handlar om begreppet "bittersweet", och hon menar att det är en skön känsla som man aktivt söker. Jag har lätt att identifiera mig med resonemanget. Det bitterljuva kan bli lite lökigt och närma sig pekoralen, men det är ändå oemotståndligt. I artikeln använder de sången "Anthem" av Leonard Cohen som exempel, men jag har mina egna favoriter. Den bitterljuvaste boken är "A Moveable Feast" av Hemingway. H fnyser när jag citerar: "in the early days when we were very poor and very happy". Den bitterljuvaste låten är "The Paris Match" med The Style Council: 

"I'm only sad in a natural way
And I enjoy sometimes feeling this way
/.../
I get so restless and bored
So I go out once more;
I hate to feel so confined
I feel like I'm wasting my time"

Underbart!