Vecka 47: Snösmocka

Den här veckan: jag jobbar hemifrån eftersom det är snökaos och stopp i kollektivtrafiken, vi ser "På Västfronten intet nytt" på Netflix, H och jag adventsstädar och hon bakar adventskaka, vi fikar i Högdalen, det är 1:sta advent och vi tänder ljus.

Det är måndag och snön vräker ner. Tågen är inställda, bussarna kör i diket och Stockholms kollektivtrafik uppmanar resenärer att helst stanna hemma. Jag följer rekommendationen och jobbar hemifrån. Helgen innan, när vi firade Barnbarnets ettårsdag, var det milt och torrt, och i södra Sverige var det fortfarande "metereologisk sommar". Under veckan blev det långsamt kallare och i torsdags kväll kom ett lätt snöfall, men snön la sig inte och det var fortfarande torrt på marken. På lördag däremot tog det ordentlig fart. Tung, blöt snö vräkte ner (en "snösmocka") och det blev trakikkaos. Under pandemin, när jag alltid jobbade hemifrån, hade jag kylskåpet fullt med rester och ingredienser som jag snabbt kunde svänga ihop till en lunch. Nu när jag mest äter lunch ute är det tomt och trist i kylskåpet. Eftersom jag inte hade planerat att stanna hemma så har jag inte handlat eller förberett någon måltid. Det är ett lyxproblem, eftersom jag bor mitt i stan och det finns gott om restauranger och affärer i kvarteren runt omkring, men jag har ingen lust att gå ut i blötsnön och i stället äter jag kokt potatis och saltgurka till lunch. Den billigaste lunchen jag ätit på länge. 

H och Viveka var bjudna till Maria på "tjejhelg" i Roslagen. Marias hus ligger långt ut på landet, och efter Norrtälje är vägarna smala och slingriga. Viveka skulle köra och hon var nervös för att fastna i snöstormen. Jag har respekt för vintervägar. Varje jul brukade vi fylla bilen med barn och julklappar och köra de sextio milen till H:s föräldrar i Jämtland. Dagarna innan var jag alltid lite spänd. Snö, halka och jultrafik kunde göra resan lång och oberäknelig. Jag packade snöskyffel, reflexväst och ficklampa utifall vi skulle råka ut för något längs vägen. Ofta kom vi inte iväg förrän på kvällen, det tog tid att få in allt och alla i bilen, och redan i Uppsala brukade vi fastna i första bilkön. Kör man samma sträcka år efter år så skapar man egna milstolpar: rastplatsen i Tönnebro, kaffe och godis i Bollnäs, kinakrogen i Ljusdal. Platserna blev en del av upplevelsen som vi förknippade med julhelgerna. Ibland var vi inte framme förrän långt efter midnatt, och det lyste ensligt men inbjudande i svärföräldrarnas kök när vi till sist parkerade på gårdsplanen framför deras hus. Det händer fortfarande, många år efter att vi slutat köra bil, att någon i familjen blir nostalgisk över de långa resorna genom vintermörkret: "Det var så mysigt!"

Medan H och Viveka var hemma hos Maria i Roslagen, så var Sean och jag hemma hos Martin på Söder. Vi stod i köket. Martin lagade mat medan Sean och jag stod och hängde med varsin öl. Sean berättade att han och Maria hälsat på vänner i Kroatien. Vännerna har ett hus vid havet. Jag sa att det lät härligt och att jag gärna skulle tillbringa ett par vintermånader vid Medelhavet. De andra höll med, eller de sa åtminstone inte emot. Jag brukade tycka tvärtom, att det var skönt med olika säsonger och inte minst vintern som kunde vara kärv men vacker. De senaste åren har jag börjat ändra inställning. Vintern känns som en begränsning. Det är svårt att ta sig ut och svårt att göra sånt som jag tycker om. H håller inte med. Hon gillar när det är kallt och skulle nog hellre flytta norrut än söderut. Jag vet inte riktigt hur mitt medelhavsliv skulle se ut. På nätet finns annonser, men jag kan inte identifiera mig med bilderna. Bostadsområdena ser ut som reservat för pensionerade företagare från Vellinge. Det är inte en vin- och golftillvaro i en gated community jag hade tänkt mig, men kanske en liten lägenhet i ett vanligt bostadsområde. Det räcker med ett rum och kök, en klassisk mokabryggare på spisen, croissanter från det lokala bageriet på bordet. Jag ser framför mig kaféer i skuggan av plataner och torghandel intill en katedral. Det kanske är en fantasi, men fantasier är bra att ha när det är kallt och mörkt ute.

Svärdottern har fått nytt jobb, och vi är alla glada för hennes skull. Hon trivdes inte på sin förra arbetsplats och sa upp sig innan hon hade ordnat en ny anställning. H och jag tyckte det var lite våghalsigt, tidningarna är fulla av berättelser om barnfamiljer med bolån som har svårt att klara ekonomin, och vi undrade för oss själva om det var klokt att ha så bråttom, men Svärdottern hade mer is i magen än vi och kunde till och med välja mellan flera erbjudanden. Det säger något om svensk arbetsmarknad att företag utan tvekan anställer en småbarnsmamma. Annars ser det ganska dystert ut och många arbetsgivare, inte minst inom min bransch, gör sig av med folk. Min irländske kollega som har en dragning åt "doom and gloom", säger att vår företagsledning förbereder uppsägningar. De sitter, enligt uppgift, och räknar på hur många de kan göra sig av med. Jag har aldrig förstått varför, men besked om uppsägning kommer alltid innan jul- eller sommarledigheten. Vi får väl se. Jag har ingen aning om vad jag skulle göra om jag blir arbetslös. Finns det någon som vill anställa en snart sextioårig dagdrömmare? Som skriver dagbok.

"Det är du", säger H när hon ser fotot på min morfar. Jag har hört det förr, att jag är lik honom. Bilden är från början av sextiotalet. Min mamma står tillsammans med sin familj, och i famnen håller hon min bror som är ett och ett halvt år gammal. På sätt och vis finns jag också med i bilden, eftersom hennes blå klänning spänner över magen. Den putande magen gör det också lätt att datera tillfället. Det måste ha varit på sommaren 1964, när mina föräldrar var på sitt årliga besök i England. Jag plockade fram två äldre foton som jag hade undanstoppade i en låda, och nu står de på hyllan bland resten av släkten. Tillsammans är det bilder på barn, barnbarn, föräldrar, far- och morföräldrar och till och med en engelsk gammelmorfar. Framför mig har jag fem generationer och i runda slängar hundrafemtio år av släkthistoria. Jag studerar min morfars anletsdrag, men det är svårt att känna igen sig själv i någon annan. På bilden är morfar yngre än vad jag är idag, och mamma är i samma ålder som min dotter. Tanken svindlar. Mamma har bott i Sverige större delen av sitt vuxna liv, cirka sextio år. I somras frågade jag hur engelsk hon känner sig efter alla år utomlands. "One hundred percent!" svarade hon.

Nu börjar det. H har hängt upp en julgardin i köket, och jag har köpt glögg på Bolaget. Häromkvällen provspelade jag julspellistor och bestämde att jag hellre lyssnar på Ella Fitzgeralds julsånger än "Last Christmas" med George Michael. Lördag förmiddag storstädar vi lägenheten. Jag rensar vattenlåset under handfatet i badrummet. Vattenlåset sitter knöligt till bakom komoden, och det är flera delar som ska skruvas isär. När jag är klar och lyckats få tillbaka alla delar hittar jag en tätningsring på golvet. Jag ids inte börja om från början utan det får vänta till en annan dag. Lördag eftermiddag hälsar vi på i Högdalen. H har bakat en adventskaka med mandelmassa och vit choklad. Dottern är också där. Hon är trött efter en sen natt men ska ändå gå ut och träffa en kompis. Kompisen är olycklig och behöver någon att prata med. På teve är det VM-fotboll och Frankrike slår Danmark med 2-1. Söndag morgon är det första advent. H och  jag firar adventsfrukost med nybakade scones och adventsljus. Pelargonerna på balkongen blommar fortfarande. Det mesta av snön från "snösmockan" har smält, och det porlar i rännstenen.

Vecka 46: Tjocka släkten

Den här veckan: vi ser den koreanska filmen "Hunt" på Zita, jag ser om dokumentären "Citizen Schein" på teve, H är på "tjejhelg" i Roslagen, jag äter middag med Martin och Sean, Dottern och jag ser "She Said" på Victoria.

Förra helgen var intensiv. Fredag kväll anlände våra nattgäster i olika omgångar. De kom med tåg från Jämtland, Skåne och Göteborg. Vi hade städat, bäddat och gjort iordning de olika sovrummen. Till lördag frukost dukade vi långbord och serverade kaffe med nybakat bröd. Vi delade ut nycklar och diskuterade tider och resvägar till kalaset som började klockan tre. Diskmaskinen gick på högvarv. Festen var lyckad, Barnbarnet var på gott humör och alla verkade ha kul. Hela helgen var bullrig och rolig, men framåt söndag kväll, när vi ska ha middagsgäster, börjar till och med H få slut på energin. Gästerna skulle komma vid sex. Halv sex ser jag från balkongen hur de kommer gående över gården mot vår trappuppgång. "Nu kommer de", säger jag till H. "Vad menar du, vem, vilka?" säger H och flyger upp ur soffan. Hon hade lagt sig på rygg med tidningen en stund för att vila innan vi skulle servera middagen. H muttrar något om att "Säger jag sex, så menar jag sex. Inte halv sex." Det löser sig. Jag lotsar in alla i lägenheten och sätter dem i soffan, och sedan hjälps vi åt att duka. Det är trevligt och roligt, men när allt är över så sjunker vi ner i soffan och pustar ut efter en lång helg.

I fredags eftermiddag, innan gästerna började anlända, passade jag på att springa runt Årstaviken. Det gick bättre än på länge. De senaste veckorna har jag kännt mig tung och trött, men nu kändes det lättare. Fast jag borde ändå gå ner ett par kilo. Jag har rensat ut kläder från garderoben som jag tänker skänka till Stadsmissionen. Bland annat flera skjortor som är för trånga. Jag frågade Bror, som är minst ett nummer mindre än jag, om han är intresserad av mina gamla, men fortfarande fina, skjortor. Han väljer två stycken som passar honom och verkar nöjd. Den tredje skjortan passar inte ens honom, och jag undrar hur jag någonsin kom i den. Min nya kostym sitter däremot fint. Den är anpassad efter min nuvarande vikt.

Jag kommer från en liten släkt. Pappa är ensambarn, så jag har inga kusiner på den sidan. Även pappas kusiner har antingen få eller inga barn, och därför har jag bara ett fåtal nästkusiner (sysslingar). Mamma har en syster, min moster, som har två barn, men de bor i ett annat land och vi har inte mycket kontakt. H och jag bosatte oss i Stockholm, vilket är precis mittemellan Skåne och Jämtland, och det är en dagsfärd för att hälsa på våra respektive familjer. Det har gått bra, men barnen är uppvuxna med släkten på håll. I Stockholm har det bara varit vår familj (nästan, H:s bror bodde i Stockholm när vi flyttade hit). Släkten har varit liten och långt bort. Men i lördags fick jag en annan känsla. På Barnbarnets ettårskalas var det föräldrar, gammelföräldrar, syskon och kusiner i en väv av familjer som nu dessutom sträcker sig till Närke där Svärdottern kommer från. Plötsligt kändes det stort, brokigt och roligt med folk från olika delar av landet. Vi är ingen liten släkt längre.

I söndags, när vi hade gäster, dukade vi med våra gröna remmare. Det är tolv glas som jag ärvt av min farmor. Egentligen tror jag att de ska användas till vitt vin, men vi använder dem till vad som helst. Glasen har en rolig, rund och organisk form som är bra för fest och när man vill duka fint. Jag tror inte de är särskilt dyra, jag har sett liknande uppsättningar på auktion och de kostar inte mycket, men för mig väcker de minnen som jag tycker om. Farmor använde dem när hon serverade fisk. Hon hade en fiskservis som hon dukade med i matsalen. Tallrikarna hade tryckta havsmotiv, och bredvid tallrikarna låg fiskknivar med breda blad. Farmor och farfar bodde i en stor våning med burspråk och högt i tak. Det var verkligen högt i tak. När farmor skulle städa och ta bort spindelväv från stuckaturen stod hon på stegens allra översta trappsteg. "Att du inte redan har slagit ihjäl dig är mer än konstigt", sa farfar när han såg farmor sträcka sig efter spindelväven med sopborsten. Farmor bjöd på klassiska fiskrätter: fiskfärs med hummersås, eller gravad lax med kokt potatis och hemmagjord hovmästarsås, eller inkokt lax med majonäs, citron och sparris. Laxen kom från Östersjön och var blek och mjäll som Östersjölax ska vara. Framför tallrikarna stod remmarna, samma som vi använder idag, fyllda med vitt vin som farfar serverat.

Onsdag kväll är jag ensam hemma, och av en slump väljer jag att se "Citizen Schein", dokumentären om Harry Schein. Fast jag har sett den förut är jag helt uppfylld av filmen efteråt och kan inte släppa berättelsen om flyktingbarnet som blir svensk miljonär och maktspelare. Estetiken tilltalar mig också: från la belle époque-byggnaderna i Wien till lyxvillan i Djursholm och det brutalistiska Filmhuset på Gärdet. Jag brukade läsa Harry Scheins krönikor i DN som kommenterade tiden och samhället, men som också berättade om åldrandet, ensamheten och depressionerna. Trots all framgång är det en sorglig historia. Han hade inga barn, och den lilla släkt som överlevde kriget lyckades han göra sig ovän med. Hans enda fungerande relationer verkar ha varit med andra maktspelare och med åtråvärda kvinnor. Fast hans livs stora kärlek, Ingrid Thulin, gjorde honom också olycklig. Berättelsen om när de tillbringar en natt på hotell i London är plågsam att höra. De sover i olika rum, han ensam och hon med sin älskare. Mängden whisky han hällde i sig lär knappast heller ha varit bra för hans mentala hälsa. Själv är jag lycklig över relationen med mina barn. Dottern kommer förbi och vi pratar om julen och julklappar. Hon önskar sig ett par nya hörlurar, och jag önskar mig nya morgontofflor. Vi ska fira julen i Jämtland och tar tåget upp. H och jag köpte tågbiljetter var för sig. När vi jämförde våra biljetter visade det sig att jag bokat första klass och hon bokat andra klass, men vi sitter åtminstone på samma tåg.

Torsdag jobbar jag hemifrån. Under pandemin, när kontoren var stängda, var det många som renoverade sina lägenheter, och det hände ofta att jag blev störd när hantverkare borrade i väggarna. Jag är uppvuxen i lägenhet, och min pappa förde en ständig kamp mot bullrande grannar. Han bankade i väggar och ringde på dörrar i trappuppgången för att klaga. Inte ens när mina föräldrar flyttade till hus blev det lugnt. Några grannar hade fest och spelade hög musik. Pappa marscherade dit och ringde på dörren. Tyvärr var det fel hus och nyväckta grannar undrade vad som stod på. Nästa dag fick pappa gå dit med en chokladask och be om ursäkt. Hos oss är det H som för kampen mot grannarna. Frustande och fräsande rusar hon ut i trappen för att lista ut vem det är som stör på otillåtna tider. Relationen till en del grannar har varit bottenfrusen i flera år. H blir också irriterad på att jag inte är lika upprörd som hon och antyder att jag är ryggradslös som inte klagar. Nu är det lågkonjuktur. Det finns mindre pengar till renoveringar, hantverkarna har färre jobb och kanske blir det lugnare hos grannarna.

I somras hade jag besök av en gammal klasskompis från gymnasiet. Det var en månad innan riksdagsvalet och valrörelsen var i full gång. Kompisen berättade att han diskuterat politik med sina bröder, han har tre stycken, och alla hade avslöjat vad de skulle rösta på. Det lät som att bröderna lutade lätt åt höger. Inte allt för långt, men de röstade inte vänster. Medan vi pratade antydde min kompis att jag däremot låg politiskt långt till vänster. Jag blev förvånad och förstod inte var han fått det ifrån. Vad jag minns hade jag inga särskilt starka politiska åsikter på gymnasiet, ideologiskt låg jag nog ganska nära mina kompisar, men av någon anledning uppfattade han mig som vänsterradikal. Jag förklarade för honom att det var en missuppfattning och att jag alltid röstat på mittenpartier. Ibland lite till vänster och ibland lite till höger. Häromveckan pratade jag politik med Dottern. Hon och flera av hennes kompisar lutar rejält åt vänster, som så många från hennes generation som är uppvuxna på Södermalm. Medan vi pratade så verkade hon mena att jag förmodligen röstade långt åt höger. Om igen blev jag förvånad, och om igen fick jag förklara att jag hela livet bara röstat på mittenpartier. Ibland lite till vänster och ibland lite till höger, men aldrig på någon ytterkant. Det måste vara någonting jag gör eller säger som får mig att framstå som mer politiskt radikal än vad jag är.

Vi har ingen papperstidning på vardagar längre. I stället har vi en helgprenumeration och tidningen kommer bara hem till oss på fredagar, lördagar och söndagar. Jobbdagar är det från och med nu tomt på frukostbordet, bortsett från kaffekoppen. Det var inte min idé och inte mitt beslut att sluta med papperstidning, och jag känner mig lätt överkörd. Jag har nästan aldrig levt utan en fysisk morgontidning. När jag var barn hade vi, som jag minns det, tidningen Arbetet. I vår del av landet prenumererade man antingen på Sydsvenskan eller Arbetet. Valet var ideologiskt och visade hur man, eller ens föräldrar, röstade. Så småningom gick Arbetet i konkurs, och Sydsvenskan blev det enda alternativet om man ville läsa en lokal morgontidning. När jag bodde på studentkorridor hade vi både DN och Sydsvenskan, och varje morgon täckte tidningarna det runda köksbordet i korridorköket. När vi bodde på Irland läste vi The Irish Times, och på söndagar köpte vi The Sunday Times i kvartersbutiken. The Sunday Times var ingen vanlig blaska. Den var rejält tjock, hade många olika delar och det tog hela söndagen att läsa tidningen med alla bilagor. Till och med när vi bodde i Kina hade vi tillgång till en morgontidning. Vi bodde i ett lägenhetshotell och i matsalen kunde man läsa South China Morning Post till frukostkaffet. Men nu är det slut på papperseran och en del av min identitet som tidningsläsare har gått förlorad. Fast just idag är det söndag och papperstidningen ligger åter på köksbordet bredvid kaffekoppen.

Vecka 45: Ettårskalas

Den här veckan: Dottern och jag ser "Triangle of Sadness" på Victoria, det är vinsalong hos Jerker och Annika, vi har nattgäster från Skåne, Jämtland och Göteborg, Barnbarnet fyller ett år och har namngivningskalas.

Måndag eftermiddag messar Dottern och frågar om vi ska gå på bio. Hon föreslår att vi ska se Ruben Östlunds senaste film "Triangle of Sadness". Vi bestämmer att ses klockan sex på Victoria som ligger i hörnet Götgatan och Åsögatan. Det är mörkt och blött när jag går till bion. Jag tar vägen längs Södermalmsallén, svänger höger på Västgötagatan och sedan vänster upp för Åsögatan. Victoria har stora skyltfönster som lyser i mörkret. När jag står vid övergånsstället på Götgatan ser jag Dottern inne i biofoajén. Hon ser också mig och vi vinkar till varandra. Filmen handlar om maktkamp och maktordning. Det är mycket chock- och äckeleffekter, och publiken suckar, stönar och flämtar. Efter filmen följer jag Dottern till tunnelbanan vid Medborgarplatsen. Hon säger att hon tyckte om filmen men erkänner att hon var tvungen att blunda ibland. Innan vi skiljs åt frågar jag om hon kommer förbi imorgon innan sin kör, och vi bestämmer att äta middag tillsammans runt sex. Vi säger hej då vid spärrarna och hon tar trappan ner till perrongen. Det regnar fortfarande och jag tar den kortaste vägen hem från tunnelbanan.

Barnbarnet fyller ett! Det är kalas på lördag, och det kommer släkt från hela landet. Vi ska hysa folk i både vår egen lägenhet och i föreningens gästlägenhet. Den här hösten har vi haft många besök (syskon, syskonbarn och gamla vänner från förr), och det känns bra att ha extra sovrum till nattgäster. Boendet i Stockholm är ett evigt diskussionsämne och en ständigt pågående tankelek. Ska vi flytta? Borde vi bo mindre? Vill vi bo i stan eller på landet? Är det bättre med radhus eller lägenhet? Tänk att ha en liten trädgård! Eller en gammal lägenhet med stora fönster! Och så vidare. Just nu är vi nöjda. Lägenheten är inte vacker, men den är ganska mysig och bekväm. Vi bor centralt och nära kommunikationer. H kan promenera till jobbet och jag har nära till pendeln. Och inte minst: Bor man på Södermalm så får man många gäster.

De senaste veckorna har jag slarvat med mina bålövningar. Även om det bara tar tio minuter så tycker jag det är tråkigt och lätt att "glömma". Nu börjar jag få känningar i rygg och nacke igen. Det hjälper nog inte heller att jag jobbar mer på kontoret i Kista. Jag blir mer stillasittande i kontorslandskapet och ryggen stelnar. Onsdag förmiddag har jag inga möten i kalendern, och jag unnar mig att gå till gymmet innan jobbet. Det är skönt att gymma på förmiddagarna. Under kontorstid är det mest skolelever och grå pantrar i lokalerna. Jag har tränat på gym sedan sjuttiotalet och om inget oväntat inträffar kan jag snart fira femtioårsjubileum. När jag började träna så var det ganska ovanligt med kraftsport. Det var mest arbetargrabbar som höll på, och det var inte förrän senare som det blev populärt för en bredare publik. Lund hade en bra klubb med flera landslagsmän. Det var klassisk tyndlyftning som gällde och de tävlade i ryck och stöt. En av klubbens mest framgångsrika medlemmar var en skånsk lantbrukare som deltog i Tokyo OS 1964. Han hade de största lår jag någonsin sett. Jag vägde nog inte ens femtio kilo när jag började gå till gymmet, men bredvid mig tränade eliten med vikter som fick skivstängerna att bågna.

Onsdag kväll är det vinsalong hos Jerker. Den här gången har han grävt djupt i vinkällaren och ordnat en Bordeaux-provning. Han bjuder på nästan fyrtio år gamla Bordeaux-viner, och vi tycker alla att det är fantastiskt. Jerker är särbo med Annika. Bägge är frånskilda och bägge har vuxna barn. Han har en lägenhet på Södermalm och hon har en lägenhet i Täby. Dessutom har Jerker ett fritidshus på Ingmarsö där de tillbringar mycket tid tillsammans. Jerkers lägenhet ligger på femte våningen i söderläge och har en fin utsikt över Åsötorget. En lägenhet på Söder och ett hus i skärgården är drömmen för många, men han funderar ändå på att flytta. Döttrarna bor i Skåne och han har nyss blivit morfar. Närhet till barn och barnbarn lockar och kanske lämnar han Stockholm och flyttar söderut. För ganska många år sedan berättade Jerker att han ställt sig i kö till Blomsterfondens seniorboende. Jag skrattade högt och tyckte det var alldeles för tidigt, men bara något år senare ställde H oss i samma kö. Numera tycker jag det är bra med alternativ, även om jag inte har bråttom till ett seniorboende. H är fortfarande lite förkyld och kunde inte följa med på vinsalongen, och när jag ska gå hem skickar Jerker med mig ett av Bordeaux-vinerna så att H också ska få prova. Det är en mild kväll, och jag promenerar långsamt hem längs Rosenlundsparken med den halvt urdruckna vinflaskan i handen.

Vecka 44: Vintertid

Den här veckan: H köper dammsugare, bokyllorna är färdigstädade, vi går på utställningen "News Flash" på Fotografiska, jag ser den israeliska filmen "Film för nybörjare", vi fikar på Bröd & Salt på Kungsgatan, Stockholmssonen och Barnbarnet hälsar på.

I helgen bytte vi från sommartid till vintertid. Det är Hs lyckligaste dag på året. Tanken på att man får en timme till skänks gör henne bubblig av glädje, och flera gånger nämner hon hur underbart det är med en extra lång söndag. Jag gläds med H, men själv förstår jag inte riktigt poängen. Tiden är väl vad den är, oavsett hur man mäter den? I framtiden är det inte säkert att vi ska ha kvar olika tider för olika säsonger. I tidningarna diskuterar de vad som är bäst: sommartid eller vintertid. Experter uttalar sig och journalister frågar folk på stan vad de tycker. Man gör också en poäng av att vintertid är den riktiga tiden, vad det nu betyder. Jag bryr mig inte. Ge mig stabila förutsättningar så att jag kan planera min sömn. Det räcker för mig. Onsdag morgon vaknar jag alldeles för tidigt eftersom min kropp är inställd på sommartid. Redan vid tiotiden på förmiddagen börjar jag få svårt att hålla ögonen öppna. Det är videokonferens med kollegor över hela världen. Presentationerna avlöser varandra, ögonlocken blir allt tyngre och jag har svårt att koncentrera mig på vad de säger.

Jag har köpt en askkopp. Det är en designikon från sjuttiotalet som är formgiven av Lundaarkitekterna Beck & Jung. Den kostade inte mycket, men jag är inte säker på vad jag ska säga till H om hon frågar varför jag lägger pengar på en askkopp. Det är konst, blir kanske svaret. Hur mycket pengar kan man lägga på konst och antikviteter när det finns annat som är viktigare? Gatorna är fulla av ungdomar som vill ha pengar till välgörenhet. Jag blev stoppad på Swedenborgsgatan, och hon körde den vanliga säljtekniken för att få mig i ett "yes flow". Fråga först något som man inte kan svaret på: "Vet du hur många av världens flickor som inte får gå i skolan?" Fråga sedan sådant som man bara kan svara ja på: "Tycker du det är viktigt att flickor får gå i skolan?" När man väl har börjat svara ja så kommer man också att säga ja till att skänka pengar. Jag avbröt henne innan hon kom så långt. Vi skänker pengar varje månad till organisationer som vi har valt ut: Action Aid, Röda Korset, Naturskyddsföreningen och dessutom brukar jag köpa Vi-träd när någon fyller år. "Tack för att du är engagerad!" sa hon innan vi skildes åt. Men är jag det? Engagemang förutsätter ansträngning och uppoffring.

Min kropp knakar. När jag gör mina ryggövningar och går upp i brygga så knakar det i nacken. På gymmet knäpper min vänstra armbåge när jag drar i maskinerna. Mina knän, axlar och fötter låter. Det gör inte ont men det hörs. I tisdags blev jag äntligen klar med bokhyllorna i biblioteket. Hyllorna är avtorkade och alla böcker är dammade och sorterade. Det ligger ett par bokhögar kvar på golvet i kontoret, men de ska antingen skänkas eller slängas. När jag var inne på slutspurten och bara hade ett par hyllor kvar så la dammsugaren av. Den var gammal och allt bokdamm verkar ha tagit knäcken på den. H tog tag i saken direkt. Hon letade modeller på nätet, läste konsumentrecensioner och gick iväg till en butik på Folkungagatan. Nu står det en stor låda på köksgolvet med vår nya dammsugare. Jag, min knakiga nacke och den nya dammsugaren är redo för nästa städprojekt.

Pelargonerna på balkongen blommar för fullt. Det är nästan fler blommor nu än i somras, trots att det är första veckan i november. Vem vet, kanske klarar de sig till advent. Vi får ofta beröm för vår inbyggda balkong som ger skugga när det är soligt och skydd när det regnar och blåser. Vi bor i ett typiskt stadskvarter med en fyrkantig innergård. I mitten av gården står träd i en cirkel och från balkongen ser vi ner på trädkronorna. På fasaden till vänster växer en klätterväxt som blir gul och röd på hösten. Balkongen är som en förlängning av köket, och på sommarhalvåret äter vi våra måltider utomhus. Om vi har gäster så dukar vi långbord, och mörka kvällar tänder vi kulörta lyktor som hänger längs räcket. Riktigt varma nätter, när det är kvavt och svettigt i lägenheten, händer det att H bäddar en tältsäng och sover utomhus. Vi har också en hängmatta för lata dagar. När det var pandemi och jag arbetade hemifrån, kunde jag läsa morgontidningen i hängmattan i stället för att rusa till pendeln.

H är förkyld. Det är ovanligt och det brukar vara tvärtom, att det är jag som blir sjuk. Åtminstone en gång per vinter brukar jag bli rejält förkyld. Med konvalescensen kan det ta ett par veckor innan jag är helt på benen igen. Så är det inte för H. Hon kan säga att hon känner sig risig på kvällen och att hon håller på att bli förkyld, men efter en god natts sömn känner hon sig helt återställd och förkylningen är som bortblåst. Men inte den här gången. Nu sitter hon i sängen och snörvlar, och jag är (än så länge) frisk. Vi spekulerar om vem som kan ha smittat henne. Kanske var det hennes bror som hälsade på oss förra veckan och som var lite rosslig. Fast då borde väl jag också ha blivit smittad? Eller så är det Barnbarnet som har gett henne något virus. Men han har inte börjat på dagis än och är mest med sin mamma och pappa. Jag är lite rädd för de åren när Barnbarnet kommer att gå i förskolan. När våra barn gick på dagis hade vi, som jag minns det, långa perioder med snor och hosta. Eller hemska veckor med magsjuka när hela familjen var utslagen och tvättmaskinen gick på högvarv.

Det är ovanligt med dagsregn, men lördag är en riktigt blöt dag och det regnar från morgon till kväll. Regniga dagar kan man städa lägenheten utan att längta ut. Nu när jag är klar med bokhyllorna har jag börjat med att rensa garderoberna. Jag plockar ut jackor, skjortor, byxor och lägger dem i tre högar: spara, slänga, skänka. Regniga dagar är också bra för att gå på bio. På eftermiddagen följer jag med Anders till Zita på Birger Jarlsgatan och ser den israeliska filmen "Film för nybörjare". Filmen är full av konflikter som aldrig får någon lösning, precis som det israeliska samhället. Efter filmen går vi i regnet och pratar om konflikt och kultur. Vi slinker också in på Bröd & Salt för en snabb fika innan vi tar tunnelbanan hem till Söder.