Vecka 38: Frukostfralla

Den här veckan: jag äter frukost på jobbet, det är konsert i Mariakyrkan, jag har Wellness Day, vi får flera nattgäster, jag kör till Örebro för att hämta Barnbarnet med familj, Bror kommer på besök.

Min chef laddar bilen på jobbet. Det är tydligen bättre elpris i garaget på kontoret än hemma i villan. Plötsligt är man en vinnare om man är huslös och billös. Kollegorna diskuterar timpriset på elen och förbereder sig för en bister vinter i villorna i Bromma, Nacka, Lidingö och Sollentuna. I foajén på jobbet hänger ballonger med budskapet "Welcome Back". Kontorslandskapet är nästan helt tomt på människor. De flesta vill hellre jobba hemifrån än sitta på kontoret. Chefen för affärsområdet har skickat frukostinbjudan till alla anställda. De hoppas att mackor och mingel ska locka tillbaka folk. Det kanske funkar: gratis mat och värme för tjänstemän som inte har råd att värma villan. Jag behöver ingen gratis frukost men går dit ändå. Det är trevligt med frukostmingel, och jag gillar mina kollegor. De flesta är vänliga och roliga att prata med.

Tisdag kväll går vi till Mariakyrkan för att lyssna på Dottern och hennes kör. Det är ruggigt ute. Vi har tagit på oss höstrockarna men jag fryser ändå. Inne i kyrkan brinner ljusen, och jag vinkar jag till Dottern som står en bit bort och pratar med körkompisar. Det är inte bara konsert, förstår jag när jag läser programmet, utan det är också mässa med bön och nattvard. Jag har ingen tro, men det är inget fel på budskapet: "Så är vi, fastän många, en enda kropp". Det är bra stämning och kören ser ut att ha roligt när de sjunger. Mariakyrkan är en riktig stadskyrka och ligger fint inbäddad bland bostadskvarteren. Det är mörkt när vi går hem. Kastanjerna längs Swedenborgsgatan har börjat få höstfärger. Trädkronorna är mörka men krogarnas fönster lyser upp trottoaren där vi går. På natten drömmer jag att jag hittar min klocka. Den är fortfarande borta, men jag har gott hopp om att den ska dyka upp till slut.

Ledningen på jobbet har dragit slutsatsen att många är stressade och överarbetade. För att motverka stressen har man infört en "wellness day". Ingen förstår riktigt vad det är. På gruppmötet ställer vi frågor till chefen. "Är det en extra semesterdag?" frågar någon. Nej, det är det inte, säger chefen. "Ska den tidsrapporteras?" frågar jag. Nej, man ska rapportera den som en vanlig arbetsdag. Man får göra vad man vill, men det ska vara både avslappnande och utvecklande, får vi veta. "Jag drar till stugan och hugger ved. Det mår jag bra av", säger en kollega som har fritidshus i Roslagen. 

Idag är det min wellness day, och jag tänker gå ut i skogen. Det mår jag bra av. Igår var det ruggigt, men idag är det en perfekt höstdag med hög blå himmel. Jag fixar matsäck, fyller vattenflaskan och packar ryggan. Den här gången går jag Sörmlandsleden två etapper söderut. Första fikat tar jag vid Strålsjön. Jag sätter mig på bryggan, tittar på skräddare och trollsländor. Andra gången fikar jag vid Albysjön där vandringen tar slut. Här var vi mycket när barnen var små, åkte pulka på vintern och badade på sommaren. När jag kommer hem ägnar jag mig åt självstudier i ämnen som är relevanta för jobbet. Chefen vill veta vad man har gjort på sin wellness day, och jag skriver ett mail till honom med rubriken "Min Wellness Day".

Jag börjar tröttna på mitt bokhylleprojekt. H har skänkt ett par kassar med böcker till Stadsmissionen, och jag har slängt en hel del i en sopsäck på balkongen. Men det ligger fortfarande högar med böcker på golvet, och det är många hyllmeter kvar att damma och sortera. Det kommer ta en vecka till innan det här är klart. Minst. Dessutom ska vi ha gäster över helgen, och jag försöker flytta undan högarna så att gästerna inte ska snubbla över dem. På fredag efter jobbet går jag till Direkten i Söderhallarna och hämtar en tavla jag köpt på auktion. Det är en liten oljemålning av Bror Ljunggren som föreställer en skånsk gård i ett vintrigt landskap. Det är en pekoral, men en trevlig pekoral. Jag hänger den på väggen i biblioteket och den pryder sin plats. Ett bra köp.

Fredag kväll messar Anders och frågar om jag ska hänga med till Half Way Inn, en pub som ligger en bit ner på gatan. Egentligen är jag trött, men det är bra för min personliga utveckling att säga ja till spontana sociala aktiviteter. Vi sätter oss på pubens uteservering under parasoll och kulörta lyktor. Det är en mild septemberkväll och det är mycket folk ute. Tanken var att vi skulle lyssna på ett band, Anders känner gitarristen, men han hade tagit fel på tiden och när vi kommer dit är det redan slut. Det gör inget. I stället pratar vi politik och vad som händer med landet. Anders har börjat använda stadens elhyrcyklar, och när vi går därifrån visar han hur appen funkar, och han envisas med att jag måste testa cykeln och känna hur lätt det är att trampa. Jag sätter mig på cykeln och det är lätt att trampa, både utför och uppför.

Det här är lite komplicerat. Svärdotterns mamma har opererat axeln i Stockholm. För att hjälpa sin mamma, som inte kan köra bil med sin nyopererade axel, körde Svärdottern hem henne till Örebro. När de var i Örebro blev Svärdottern själv sjuk och blev ordinerad en stark penicillinkur av läkaren. Allt kollapsade lite och Stockholmssonen åkte dit för att hjälpa till. Nu vill de hem och jag ska hämta dem i Örebro. Lördag förmiddag tar jag tunnelbanan till Högdalen och hyr en bil på Circle K. Jag äger ingen bil, men jag tycker om att köra och en roadtrip till Örebro gör mig inget. Dessutom slipper jag städa den jäkla bokhyllan. Det är en bra tur. I Örebro skiner solen, och alla mår lite bättre (Svärdottern, Svärdotterns mamma och Barnbarnet). Vi äter äppelpaj med Svärdotterns släkt innan vi vänder tillbaka till Stockholm. Barnbarnet sover hela vägen hem till Högdalen.

Vi har tre nattgäster i lägenheten: ett syskonbarn från Jämtland och ett syskonbarn från Göteborg med medföljande kompis. Söndag morgon gör jag mig till för våra gäster och köper färska frallor. Åsö Bageriet öppnar klockan åtta på söndagar. Jag går ut genom porten och ner till Södermalmsallén. I ett hörn vid trappan står en grupp tjugoåringar och pratar högt på arabiska. Nere i allén ligger tomma lustgastuber. Nästan varje morgon ligger det tomma tuber kastade i kvarteret, och det gör mig förbannad. Jag borde äta färre frallor. Det är gott men inte bra för min vikt. Dessutom är det dyrt. Två frallor kostar lika mycket som en hel limpa i affären. Jag äter en fralla och går sedan till gymmet. På eftermiddagen kommer Stockholmssonen och Barnbarnet förbi, och vi går en promenad mot Tanto. Det är brittsommar och mycket folk som är ute. Anders står i kolonin och han bjuder in oss på nybakad päronkaka. På eftermiddagen åker två av gästerna hem, men senare på kvällen kommer Bror på besök för att sova över en natt.

Vecka 37: Lågtryck

Den här veckan: besök av Dottern, ser "Official Competition" på Victoria, besöker Carl Eldhs ataljé, slinker in på Bukowskis, äter pizza med jazz på Rost, vandrar Sörmlandsleden till Erstaviken.

Måndag tvättar jag lakan och kuddar. Vi väntar besök om ett par veckor, och jag håller på att ställa i ordning sängen i ett av rummen. Sovrummen är slitna. I våras beställde jag tapetprover, vi diskuterade färger och mönster, men jag orkade aldrig ta projektet till nästa steg. Jag har ett inre motstånd mot att anlita hantverkare. Vi har renoverat och fixat mycket i lägenheten genom åren, men det är ändå en tröskel för mig att dra igång ett nytt projekt.

På jobbet diskuterar vi valet och regeringsbildningen. Ingen verkar nöjd. "Wanker", säger min irländska kollega när jag nämner namnet på en av partiledarna. Det sveper ett lågtryck över landet. På vägen hem från kontoret kommer en störtskur, och jag får sitta med blöta byxor på tunnelbanan. Det är så jag minns höstarna i Skåne på sjuttiotalet: grått och regnigt. Byxorna på den tiden var långa och utsvängda, och när man gick i regnet släpade de i marken och blev blöta ända upp till knäna. Det var inget bra klädmode för barn. Regniga dagar luktade det sura kläder i klassrummet.

Dottern kommer förbi. Hon arbetade som röstmottagare i söndags. Det blev en lång dag och hon är fortfarande trött. Vi äter rökta räkor och laxsoppa. Ikväll har hon körövning. Hon berättar att det är konsert nästa vecka, och jag säger att jag gärna kommer och lyssnar. H ska också sjunga med sin kör ikväll, och efter middagen går både H och Dottern iväg till sina respektive körer. När det blir tyst i lägenheten sätter jag mig i soffan för att sortera bilder. Jag har mina digitala bilder lagrade på olika ställen, men nu försöker jag samla dem i en gemensam katalog. Det är en knölig process med flera manuella steg, och det tar lång tid. Vad ska jag göra med alla bilder, finns det någon nytta med dem? Mängden bilder överväldigar mig, och jag bestämmer mig för att gallra hårt. Det finns ingen poäng med att spara halvdåliga foton, eller att ha tio olika versioner på samma motiv. När vi var i Högdalen visade Svärdottern fina tryckta papperskopior på foton hon tagit i somras, och jag tänker att jag också ska beställa kopior av några väl valda bilder.

Under pandemin fick jag problem med rygg och nacke. Jag hade en dålig stol i mitt hemmakontor. Efter att jag köpt en ny stol blev ryggen bättre, men jag har också övningar som jag borde göra varje dag. Det tar inte lång tid, men jag tycker det är tråkigt. Jag tycker om att springa och gymma, men de förbaskade ryggövningarna hade jag gärna sluppit. Torsdag morgon rullar jag ut yoga-mattan i teverummet och gör mitt "core"-pass. Det tar knappt en kvart, och jag lovar mig själv att köra varje morgon i tio dagar. Jag jobbar hemifrån och tar en tupplur på lunchen. Jag somnar men vaknar med ett ryck. Det är inte ryggen utan axeln som väcker mig. Den blir klämd när jag sover och värken gör att jag vaknar.

Jag ska rama in en plansch åt Dottern. Det ligger en ramaffär på Swedenborgsgatan tvärs över allén, och jag har varit där mycket de senaste åren. Det är två kvinnor som har verksamheten, en äldre och en yngre. Den äldre har varit länge i branschen. Hon är ekonom i botten, började med ramtillverkning i Estland och gick sedan över till inramning. På nittiotalet (det här imponerar på mig) gjorde hon jobb åt Christer Strömholm, en av Sveriges mest kända fotografer. Han var, berättade hon, extremt noga och allting skulle vara korrekt på millimetern. Hon har ett speciellt utseende: lång och smal, slitna tajts och rosa sandaler, grova händer och en stor rufsig peruk på huvudet. Min svägerska, som har en drastisk humor, kallade henne för "budgettransan". Det är roligt att gå dit och prata. Vi diskuterar ramar, glas och passepartout. Den här gången är det svårast att välja passepartout. Jag vill inte att den blir för gul.

Torsdag kväll går vi till biografen Victoria och ser "Official Competition" med Penélope Cruz och Antonio Banderas. Det är svart humor och vi skrattar högt flera gånger. Vi borde gå på bio oftare. Jag hade nästan glömt hur det är att se film på en stor duk. Banderas ser smal ut. Han fick en hjärtattack för några år sedan och har kanske bantat. Jag påminner mig själv om att köra mitt "core"-pass varje dag. På vägen hem handlar vi på ICA. H köper Situation Stockholm av killen som brukar stå i gången framför affären. Hon känner honom sedan tidigare. Han bor med en kompis i en av husbåtarna nere vid Söder Mälarstrand. Det är något uttryckslöst med hans ansikte. Han är hel och ren och vänlig, men han ser på en med stora avvaktande ögon. När H har betalat säger vi hej då och "ha det så bra".

Jag har börjat städa bokhyllan. Det finns ingen ordning längre. Böckerna har blandats huller om buller och hamnat på fel ställen. Jag börjar med hyllorna med konst- och arkitekturlitteratur. Bakom böckerna döljer sig dammråttor, och jag dammsuger och torkar. Det är flera kära återseenden, böcker jag glömt att vi hade. På golvet växer högarna: sparas respektive slängas. H är nervös att jag ska slänga för mycket och jag lovar henne att hon ska få godkänna allting innan det slängs. Jag ställer tillbaka böckerna som ska behållas på hyllorna men nu ställer jag dem kategoriserade och i bokstavsordning.

Fredag kväll stannar vi hemma. Förra helgen var intensiv och nästa helg ska vi ha gäster, så det är skönt med en mellanhelg. Vi ordnar mat och väljer en film vi vill se. Filmen går på en betalkanal och H registrerar ett konto, men när vi väl ska se filmen lyckas hon inte logga in. Hon har inget tålamod med teknik som inte fungerar. Mobiler, datorer och onlinetjänster som krånglar är det värsta hon vet, och nu sitter hon i soffan och är irriterad. Det tar lite tid men till sist lyckas vi ändå logga in på sajten. Det är en spionfilm med Tom Hanks, "based on a true story". Filmen är lång och vi somnar ett par gånger, men slutet är ändå ganska förutsägbart och det känns inte som om vi har missat mycket.

Lördag tar vi pendeln till Odenplan och promenerar till Carl Eldhs ataljé. Vi har besökt Bror Hjorts ataljé i Uppsala ett par gånger, och i somras var vi i Carl Larssons hem i Sundborn, men det här är första gången vi besöker Eldhs museum. Jag är sällan i den här delen av stan. Stockholm är tillräckligt stort för att man ska kunna känna sig som turist i sin egen stad. Jag tycker om kvarteren. Södermalm är stökigt; här är det tyst, lugnt och rent. Vi tar gångbron över en av trafiklederna (nu är det inte så tyst längre) och går sedan österut längs Brunnsviken. Det är ett fint museum med skulpturer i alla storlekar, från miniatyrer till monumentalverk. Stora takfönster lyser upp rummen. Bredvid ateljén finns ett litet runt rum med en divan och en kamin. "Här kan man bo", viskar H när hon kikar in i rummet. Hon älskar små krypin, pörten och kojor, enkla stugor med vedspis och kökssoffa.

Efter muséet går vi upp på höjden i Vanadislunden och tittar på utsikten. Åt väster bygger de området runt Nya Karolinska. Norra Tornen bryter horisonten och är mycket högre än alla andra byggnader. För höga tycker jag. Vi slingrar oss ner mot City och korsar Kungsan. Det är indisk festival med uppträdanden, musik och matstånd. Den indiska diasporan i Stockholm är stor (den näst vanligaste nationaliteten bland invandrare, läser jag dagen efter i Svenskan). Det är mycket folk och många har klätt sig fina i långa skjortor. Tyvärr är det ostadigt väder och med ojämna mellanrum kommer det iskalla störtskurar. Vi slinker in på Buskowskis i Berzelii park för att titta på vad de säljer, men de visar inget särskilt intressant och istället går vi mot tunnelbanan för att åka hem till Söder. Vi avslutar eftermiddagen med jazz och pizza på Rost, en gammal verkstad som är omgjord till jazzhak. Vi är vrålhungriga och trycker i oss pizzorna. Det är en trio som spelar: sång, piano och kontrabas. Sångerskan är sådär. Hon har en tunn ljus röst, och det blir inget riktigt tryck i sången. Men det gör inte så mycket. Stället är mysigt och populärt, och det är bra stämning i lokalen.

Söndag morgon fortsätter jag med att städa bokhyllan. Projektet växer. Nu ligger det flera högar med böcker på golvet. Jag har kategoriserat högarna: hantverk, musik, kokböcker, barnböcker. Men ute lyser solen. Det är en fin höstförmiddag och jag inser att jag inte kan stanna inne hela dagen och sortera dammiga böcker. Egentligen borde jag gå till gymmet, men det är mer lockande att ge sig ut i det fina vädret. Först gör jag mitt baskade "core"-pass på mattan i teverummet, sedan går jag ut och vandrar leden från Björkhagen till Erstaviken.

Vecka 36: Månsken

Den här veckan: kvällspaddling och kvällsdopp, Hans Gedda på Fotografiska, backanal på Cork Vinbar i Gamla stan, 50-årskalas i Hellas och Gamla Enskede, vi röstar på vallokalen i Södra Latin, ser genrep på Folkoperan och valvakar hemma i soffan.

Det är måndag. Anders messar efter jobbet och föreslår att vi ska kvällspaddla. Han skickar en bild som han tagit från balkongen. Vattnet i sundet utanför deras hus är helt stilla. Jag packar paddelryggan och cyklar ner till båtklubben. Jag är först på plats, och jag bär ner min kajak till bryggan för att göra den iordning. När jag ska fästa framluckan fumlar jag. Knuten som fäster luckan i däckslinan går upp, luckan ramlar ner i vattnet och sjunker långsamt mot botten. Det är inte djupt, jag kan se den från bryggkanten, men jag vet inte hur jag ska få upp den ur vattnet utan att behöva hoppa i. När Anders kommer hjälps vi åt. Han hittar en gammal räfsa på klubbområdet och jag tar min paddel. Vi lägger oss på mage och fiskar gemensamt upp luckan.

Jag messar med Göteborgssonen för att kolla om han kommer till Barnbarnets namngivningsdag i november. "Självklart!" svarar han, och jag skickar tummen upp och en smiley.

Tisdag kväll går H och jag ner till viken för att bada. På bara en dryg vecka har vattnet blivit flera grader kallare. Vi simmar vända mot Årstabron och ser hur höghusen på Liljeholmskajen lyser i kvällssolen. Efteråt bestämmer vi oss för att gå hem genom koloniområdet och upp mot Sachska för att titta på utsikten. Vi går förbi serveringen vid Rackarbacken, över det gamla järnvägsspåret och följer sedan en av grusvägarna till vänster. Området är fullt av stigar och gångar som går mellan kolonilotterna. Det skymmer snabbt, och sensommargrönskan i trädgårdarna bildar höga mörka skuggor. När vi gått en bit upp för backen vänder vi oss om och tittar ut över viken. På andra sidan, ovanför Årstaskogen, ser vi hur månen stiger över trädtopparna. Den är orimligt stor. Det är ingen rund fullmåne utan formen är oval, som ett stort lysande ägg som svävar bakom skogen. 

Remmen till min klocka gick sönder under semestern. Jag tyckte inte det var bråttom att köpa en ny utan bestämde mig för att vänta till efter ledigheten. Först tänkte jag gå till urmakaren i Söderhallarna, där jag köpte klockan en gång i tiden, men de renoverar lokalerna och hade stängt butiken. Sedan tänkte jag gå till Ur & Penn i Kista centrum nära kontoret. Jag skulle gå dit häromdan, men nu är klockan borta. Obegripligt. Jag har letat överallt men kan inte hitta den.

Jag har hängt upp tre foton i ett av rummen hemma. En fin liten samling som jag är stolt över. Det är två klassiska fotografer (Lennart Olson och George Oddner) och en lite yngre men också erkänd fotograf (Catharina Gotby). H sneglar på tavlorna i lägenheten och antyder att vi har för mycket rumpor på väggarna. Jag tycker det är en överdrift. Det är exakt två tavlor ("Drunk In Love" av Märta Thisner och en utan titel av Catharina Gotby), men rumporna är inte poängen med motiven. Själv har hon satt upp en stor kinesisk tavla i hallen med nakna tanter som bastar. Dottern kommer förbi och ger godkänt till Oddner-fotot som jag köpte i somras. Hon tycker den är "edgy" men säger också att hon inte är så intresserad av fotokonst. Däremot är hon mycket intresserad av min Ola Billgren-lifografi, och jag har sagt att hon kan ta den och förvalta den åt mig.

Mina glasögon är klara för att hämtas. Jag går till optikern på lunchen och dessutom passar jag på att göra några andra ärenden. För att spara tid äter jag lunch på ramen-stället som ligger i korsningen Åsögatan-Västgötagatan. (När jag ska beställa står expediten bakom disken och äter prinsesstårta med pinnar.) Det är gott, men de får inte riktigt till det. När vi bodde i Kina brukade jag äta ramen på Ajisen Ramen, en japansk kedja som finns i hela Sydostasien. Det är egentligen en fast food-kedja, men deras standard-ramen är riktigt god. Jag vet inte vad skillnaden är, men på Ajisen Ramen slickade jag nästan skålen för att få i mig all buljong. På det här stället känner jag mig klar när jag ätit upp kycklingen och nudlarna. Det mesta av buljongen är kvar när jag går därifrån.

Vintern blir kall (en "krigsvinter"), varnar myndigheterna. Det är energikris, inflation och sjunkande reallöner. Jag går till Bolaget och köper robusta spanska viner som Svenskans vinrecensent rekommenderat. Vi kommer att överleva kylan med stearinljus, varma täcken och rioja. H och jag försöker minnas vilka kriser och "orostider" vi har varit med om i våra ganska långa liv. Det blir en förvånansvärt lång lista med finans- och energikriser, krig och arbetslöshet, massflykt och pandemier. Vi är dessutom tillräckligt gamla för att minnas oljekrisen i början av sjuttiotalet. Det är en erfarenhet som känns relevant när det är energikrig mellan EU och Ryssland.

Fredag kväll. Jag har bestämt träff med Jerker och Annika på Fotografiska. Vi ser en nyöppnad utställning med Hans Gedda, och vi sveper också genom salarna med Terry O'Neill-retrospektiven och samlingsutställningen "The New Black Vanguard". Efter utställningarna sätter vi oss i serveringen med utsikt över holmarna på andra sidan Saltsjön. Eftersom det är fredag så beställer vi champagne, och eftersom Jerker är Jerker beställer vi en flaska och inte varsitt glas. Festen fortsätter på Cork Vinbar i Gamla Stan där H ansluter. Hon har druckit cocktails på franska ambassadörens residens vid Narvavägen. Det är litet och trångt på restaurangen. Stämningen är hög. Ett stort gäng tjejer försöker sabrera champagne-flaskor men misslyckas gång på gång. Krögaren får göra det åt dem. Han snärtar till med sabeln, halsen far av och det blir nästan inget spill alls. Vår sommelier är ung och entusiastisk. Alla viner serveras på glas, och han är generös med rekommendationer och smakprover. Det är en lyckad kväll.

Jag är dålig på att festa, och lördag morgon känner jag mig skör. Det är grått ute vilket känns skönt. Jag försöker göra något nyttigt och dammsuger lägenheten. Det blir långsamt bättre och efter lunch cyklar jag till Björkhagen för att träffa friluftskompisar. Vi ska fira en i gänget som fyller 50. Vi går en kort vandring till Hellasgården där vi överraskar henne med bubbel i pappmuggar. (Jag tar bara en skvätt för att ha något att skåla med.) På kvällen är det finsk afton (50-åringen är finlandssvenska) hos kompisar till henne som bor i Gamla Enskede. Vi sitter i trädgården, och de bjuder på karelska piroger med äggsmör, finsk laxsoppa och Fazer Salmiakki-glasspinnar. På högtalarna spelar de finsk tango. Det är gott och trevligt, och Gamla Enskede är otroligt gulligt med sina små hus och trädgårdar. Jag är frusen efter att ha suttit flera timmar i trädgården. När jag kommer hem lägger vi oss, H och jag, i badet, lyssnar på jazz och småpratar. Det är skönt att vara hemma.

Söndag går vi och röstar. Vår vallokal ligger i Södra Latin, tio minuters promenad hemifrån. Vi går uppför de långa trapporna från Högbersgatan och träffar en bekant som ska dela ut valsedlar för Vänsterpartiet. Det är mycket folk. Utanför lokalen stå Per Bolund, språkröret, och kampanjar för Miljöpartiet. När vi har röstat köper H fika av en naturklass som sitter i korridoren och samlar pengar för något ändamål. Vi sätter oss på en bänk på skolgården. Förutom val så är det Stockholmsderby och en del har Bajen-halsdukar på sig. Det är folk, det är politik, det är fotboll, det är Söder.

Helgen är inte slut än. På eftermiddagen träffar vi Kristina som har ordnat gratisbiljetter till en Belliniopera på Folkoperan. Efter föreställningen promenerar vi hem längs Swedenborgsgatan. H och Kristina är entusiastiska. De pratar om övertoner och annat som jag inte riktigt känner till. Vi äter viltgryta och äppelkompott. Och sedan är det valvaka.

Vecka 35: "Evig inre kris"

Den här veckan: elfel i lägenheten, köper samlingsalbum med Nina Hemmingsson, gåträning med Barnbarnet, förortsloppis i Högdalen, H är på surströmmingsskiva, jag ser Her med Joaquin Phoenix, ser utställningen Humanitet på Sven-Harrys, vi sitter på Tennstopets uteservering.

I helgen smällde en lampa och elen gick i flera rum. Det var ett större fel för det hjälpte inte att byta säkringar i lägenheten. Vi tyckte inte det var akut och bestämde oss för att ringa fastighetsskötaren efter helgen. Måndag morgon öppnar jag frysen och märker att allting är halvmjukt. Vi hade inte upptäckt att frysen också slocknat. Den är knökfull, mest med bär och grönsaker, men där ligger också en älgstek och lite annat som helst inte ska tina. Jag ringer fastighetsskötaren som kommer inom en timme. Han byter huvudsäkringen i trapphuset och efter en stund lyser lamporna och frysen surrar.

Jag tappade mina läsglasögon när vi var i Köpenhamn på semestern. Det var mina favoritglasögon och dessutom tyckte jag om bågarna. Jag lommar iväg till optikern, gör en synundersökning och beställer ett nytt par. Optikern säger att glasögonen kommer om cirka tio arbetsdagar. Jag betalar, tar kvittot och tackar. 

- Ha en bra dag, säger optikern.

- Samma, säger jag.

På vägen hem går jag in på Press Stop och köper Nina Hemmingssons samlingsalbum "Evig inre kris". När jag ska betala säger expediten att hon också tycker om hennes serier. Hon tipsar om att det varje år brukar komma en kalender med Hemmingssons bilder. Jag berättar att jag varit på en författarafton med Nina Hemmingsson och att hon har en gedigen konstutbildning och är grafiskt skicklig. (Hon är utbildad vid norska konstakademin.) Expediten berättar om en kompis som kritiserade Hemmingssons stil:

- Hon sa att "så kan ett barn rita".

- Det är bara okunnigt, säger jag.

- Jag blev förbannad.

Jag betalar, tar boken och tackar.

- Ha en bra dag, säger expediten.

- Samma, säger jag.

Tisdag kväll springer jag runt Årstaviken för första gången sedan vi kom hem från semestern. Jag har köpt nya skor, de gamla gick sönder i hälen. Varje gång jag köper nya löparskor så har mina fötter vuxit med ett halvt nummer. Mina nya skor är storlek 47, och jag tror det är den största storleken de erbjuder i en vanlig sportaffär. H säger att det är mina fotvalv som sjunker och att jag borde ha iläggssula i skorna. Förutom storleken är jag väldigt nöjd med dem.

Av någon anledning vaknar jag vid tre på morgonen och har sedan svårt att somna om. När jag till sist går upp är jag vimmelkantig av trötthet, och just den här dagen har jag flera möten på kontoret i Kista. På kvällen är Stockholmssonen, Barnbarnet och Dottern på besök. H bjuder på lasagne till varmrätt och glass med hallon till efterrätt. Barnbarnet är inne i en känslig fas och vill helst vara med sin pappa. Jag får ynnesten att gåträna med honom, och vi går runt runt i köket och ut i biblioteket och tillbaka igen. Efter en stund håller min rygg på att gå av och jag lämnar tacksamt över till Dottern som fortsätter runt runt. När de gått somnar jag framför teven.

Det är loppishelg i förorten. På lördag åker vi till Högdalen och hälsar på Stockholmssonen, Svärdottern och Barnbarnet. Förutom loppisprylar finns det food trucks och underhållning för barnen. Svärdotterns mamma är också och hälsar på, och vi blir ett stort sällskap som går bland stånden. Det är andra gången vi träffar Barnbarnet den här veckan. Det känns som en lyx att bo nära och kunna träffa honom så ofta. På söndagen är det ännu mera loppis. De andra åker till Aspudden, men då har jag kroknat och sticker till gymmet i stället. Framåt dagen blir vädret mildare, och på eftermiddagen åker H och jag till Sven Harrys och ser på utställningen Humanitet. Vi står uppe på takterassen och ser ut över Vasaparken. Första helgen i september är träden fortfarande gröna men skuggorna är långa. Det går söndagsflanörer på gångarna, och ungar spelar fotboll på gräset. Vi avslutar helgen på Tennstopets uteservering.