Vecka 26: Tell day

Den här veckan: Uppsagd, Ågesta och mera Ågesta, balkongmiddag med Högdalsfamiljen, tåget till Vitemölle.

Det tog knappt en kvart. Chefen stakade sig när han gick igenom formalian. Sedan småpratade vi, och han frågade flera gånger om det var bra och vad jag tänkte göra nu. Jag svarade att allt var bra, men jag var vag om mina planer. Förra veckan läste jag citat från Death of a Salesman: "What am I doing in an office /.../ when all I want is out there, waiting for me the minute I say I know who I am". Jag tittade också på klipp från Glengarry Glen Ross, filmen om en grupp telefonförsäljare som pressas att tävla mot varandra. Vinnaren får en bonus, förloraren får sparken. Systemkritiken blandas med en tablå av människans sämsta sidor: girighet, egoism, lögner och svek. Jack Lemon pendlar mellan megalomani och självförnedring. Han skryter om sina stordåd som säljare, en gammal man som lever på minnen från fornstora dar, men vädjar i nästa stund om medlidande och att han bara ska få en chans till, en enda. När jag kom hem tog jag mina badbyxor och gick ner till Årstaviken. Vattnet var lagom svalt och jag simmade bort en bit från människorna som låg och solade på bryggan. Det var nog årets hittills varmaste dag med blå himmel, gul sol och vita moln. Jag var uppsagd men allt var som vanligt. Möjligtvis anade jag en vag känsla av frihet.

Vecka 25: Frihet under ansvar

Den här veckan: H fyller år, födelsedagsmiddag med familjen på balkongen, Ågesta, midsommar på Skansen och hemma hos Monika, helgen i Örebro.

Tisdag förmiddag cyklar jag till City för att köpa en 60-årspresent till H. Det är en fröjd att cykla genom Sommarstockholm. Jag dras med i det hårda cykeltempot nerför Götgatsbacken, över Guldbron (som är mer smutsgul än guldfärgad) och ut på Skeppsbron. Turisterna är i vägen och jag har tummen på ringklockan. Svettig och orakad kliver jag in i Marimekko-butiken på Norrmalmstorg för att köpa ett presentkort. När vi reser brukar jag följa med H in i deras affärer och titta på storblommiga tyger. Personalen är alltid trevlig. Ingen trist attityd, ingen snobbism, bara vänliga leenden och snabb service. Idealiskt. Midsommarveckan är full av aktivitet: födelsedagskalas, middagar, hotellboende. Jag känner mig ur balans. Arbetslivet, med scheman och projektplaner, styr inte längre min vardag, och jag kan göra vad jag vill. Det är den moderna industrialiserade människans eviga fråga: Mår vi bra av ändlös frihet? Hur skapar jag mening i en tillvaro utan krav? Det är ett dilemma. Vi vill ha frihet men har samtidigt svårt att hantera den. En del skräms nog av det gränslösa, en sorts horror vacui (skräck för tomhet). Själv mår jag bäst av mina egna rutiner, en igenkännlig vardag, upprepning och stabilitet. Kaffe och havregryn på morgonen, skriva och läsa fram till lunch (som jag helst lagar själv) och sedan en tupplur. På eftermiddagen träning eller promenad och därefter lite mer läsning. När jag lägger mig på kvällen ser jag fram emot nästa dags upprepning.

Vecka 24: Dans bort i vägen

Den här veckan: Fest i Nyby.

"Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
Över nejden gick låten av spelet och skratten
Det var tjoh! det var hopp! det var hej!"

I lördags var det var försommarfest hos Sean och Maria i Nyby. Det var junivackert med bräkande lamm, insektssurr och en galande tupp. Det var också en nostalgitripp med vänner och bekanta från förr, människor vi lärde känna för över trettio år sedan, tjänstemän och konsthantverkare, olika karriärer men ändå mycket gemensamt, snällt och trevligt, alla födda under rekordåren, villor och bostadsrätter, sommarstugor och segelbåtar, grill på altanen, öl, vin och konjak, men ingen blev otrevlig eller odräglig, inga trauman, tårar eller oönskade bekännelser, men mycket dans, skämt och skratt, lite av en fantasivärld, en glad och trivsam bubbla, och det är precis som det ska vara en solig helg i juni.

Vecka 23: Under lindarna

Den här veckan: Plaskdamm med Barnbarnet, Snälltåget till Berlin, Nancy Holt på Gropius Bau, Helmut Newton på Museum für Fotografie, rooftop bar Klunkerkranich.

Det doftade lindblom längs alléerna i Charlottenburg. Vi flanerade, som man gör, i kortbyxor och kortärmat. Och vi åt och drack, som man gör, på vår planlösa vandring genom stadsdelarna: öl i sejdel på Holzmarkt vid Spree, bratwurst på gatumarknaden i Prenzlauer Berg och "crêpes" med ost och spenat på Türkischer Markt i Neukölln. Staden är platt och från rooftop-baren Klunkerkranich såg vi kyrkspiror och höghus längs en jämn horisont, som arkitektoniska utropstecken på en sekellång tidslinje. Vi studerade stadens historiska upp- och nedgångar von oben, en skyline av krig och fred, och undrade stilla: Vad härnäst? På tåget hem lovade vi varandra, som vi alltid gör, att snart komma tillbaka och vi sjöng med Marlene Dietrich: "Ich hab noch einen Koffer in Berlin /.../ wenn ich Sehnsucht hab, dann fahr ich wieder hin".

Vecka 22: Sommarlov

Den här veckan: Årets första paddeltur, hela helgen i Ågesta, fika i kolonin.

I fredags lämnade jag in min sista uppgift på distanskursen: En kanonkritisk studie av Roland Barthes och en performativ analys av ett fotografi. Efter det inga uppgifter, inga deadlines, inga mail eller måsten. Så vad nu? Jag kan inte minnas när jag var lika ledig sist. Anders frågar vad jag ska hitta på, och jag svarar att jag är bra på att vara ledig. Vårdpersonalen i offentlig sektor strejkar. De vill ha kortare arbetsdag "för att orka". Bror var här förra veckan. Han vill jobba mindre. Livet går honom förbi, tycker han, men jag vet inte om han kan trappa ner. Är han verkligen bra på att vara ledig? Det krävs en viss likgiltighet för att inte göra nånting. Nån sorts nihilism, ett "skit samma". Ledig och leda. Orden ligger nära varandra, inte bara alliterativt. "Om leda är högfärd, då är jag vid Gud högfärdig", skrev Pär Rådström. Häromdagen letade jag efter honom i bokhyllan men kunde inte hitta en enda bok. Var har mina Pär Rådström-böcker tagit vägen? För att inte tappa fotfästet helt har jag gjort en läslista för sommaren. Än så länge känns den obalanserad med för mycket konst och filosofi och för lite skönlitteratur. Den känns också lite för lång, och jag undrar om sommaren räcker till för allt jag vill läsa. Plötsligt blev jag lite mindre ledig.