Vecka 25: Midsommar

Den här veckan: H fyller år, jag läser "Minnesanteckningarnas bok" av Péter Nádas, Jenny Almsenius sjunger Povel på Kulturhusets takterass, vi firar midsommar i Tällberg hos Elizabeth.  

Måndag kväll ringer Högdalssonen och berättar att han kommer bli av med jobbet. Firman där han är anställd har förlorat ett par stora upphandlingar och behöver minska sina kostnader. Tråkigt. Ingen katastrof men det lägger ändå sordin på kvällen. Tisdag är det invägning för första delmålet i min viktminskningsplan. Jag väger mig med viss bävan men har, visar det sig, nått min målvikt med en liten marginal, tre och ett halvt kilo lättare sedan jag startade. Hurra, det ska jag inte fira med en gräddbakelse, i stället belönar jag mig med ett gympass. Om drygt tre veckor ska jag ha gått ner tre kilo till.

Vi pratade om städer: städer man minns, städer man gillar, städer man längtar tillbaka till. Efter vår senaste resa så har vi en ny stad som vi tycker om: München. Den kanske inte kommer högst upp på listan över favoritstäder, men den gav mersmak och jag hoppas vi kommer dit igen snart. Min första favoritstad var Paris. Jag var där första gången i början av sjuttiotalet, en kort semesterresa tillsammans med familjen. Som jag minns resan så uppfyllde den alla romantiska klyschor om huvudstaden: Eiffeltornet och Triumfbågen, parker och boulevarder, män i svarta baskrar, stafflimålare i Montmartre. Det tog tid innan jag hittade andra städer som kunde mäta sig med Paris, men så småningom blev Tokyo och Hong Kong nya favoriter. Dessutom tycker jag om min egen stad: Stockholm. Onsdag kväll står jag på Kulturhusets takterass och ser ner på sommarvimlet i City. Det har tagit flera decennier, men efter upprustningar och renoveringar har kvarteren runt Plattan och Pinnen, femtio år efter den socialrealistiska dystopin "Dom kallar oss mods", blivit snygga, nästan coola.  

Vecka 24: Droppfinger

Den här veckan: Jag läser "Understanding a Photograph" av John Berger, mitt långfinger får en knäck och jag drabbas av droppfinger, jag läser "Kitchen" av Banana Yoshimoto, studentmottagning hos Monica, naturismens dag i Ågesta, jag läser "Allt jag önskar mig" av Grégoire Delacourt".

Tisdag morgon fastnar mitt finger i överkastet när jag bäddar sängen, det knakar till och fingerspetsen på mitt högra långfinger pekar plötsligt nittio grader neråt. "Droppfinger", säger sköterskan på närakuten. Allmänläkaren och röntgenläkaren bekräftar diagnosen, och jag får en liten gipsskena som ska sitta på fingret i sex veckor. Inte mycket att gnälla om, men det gör mig ändå lite låg. Allt blir krångligare: hygien, städa, handla, laga, träna, bada, skriva och så vidare. Värmeböljan fortsätter och vi tillbringar lördagen "textilfritt" i Ågesta. Söndag morgon regnar det. Ske lov och pris! De senaste veckorna har det varit snustorrt och ett fint lager av damm har täckt hela stan. Det är ett stilla regn, ett bra regn som långsamt tränger ner i marken och sugs upp av växtligheten, inte ett skyfall som spolar bort jordlager och skapar små jordskred längs grusgångarna. Tyvärr är det nog för lite för att göra riktig nytta. Vi skulle behöva regn i säkert en vecka för att kompensera för torkan, en riktig rotblöta som gör myllan mörk och gräset grönt.

Jag läser om plötslig rikedom, ett klassiskt tema för en roman. En person under små omständigheter får oväntat en enorm summa pengar som kan lösa alla hennes materiella och finansiella problem, men är det en välsignelse eller förbannelse? Bokens huvudperson är rädd att förlora det som inte går att köpa för pengar: kärlek, vänskap, heder och moral. Hon är rädd att rikedomen ersätter små bekymmer med stora bekymmer. Förra veckan läste jag om ett annat dilemma. Huvudpersonen var tvungen att, i en politiskt tubulent tid efter andra världskriget, välja mellan man och barn och väljer, till allas förvåning och förfäran, mannen. Inte för att hon vill sitt barn illa eller är rädd om sitt eget skinn, tvärtom, men för att hon inte kan ljuga om sin man. Sanningen, och därmed hans heder, måste upprätthållas, fast han redan är död. En enkel lögn hade räddat både henne själv och hennes dotter från undergång. Beslutet får återverkningar i flera generationer, och när hon är gammal vill hennes familj att hon ska erkänna sitt misstag. Det är inte lätt att göra rätt och somliga beslut går inte att göra ogjorda, och ändå måste vi försonas med våra handlingar och vägval. 

Söndag eftermiddag sitter vi på perrongen och väntar på tunnelbanan till Hökarängen. Det har småregnat hela dagen och det luktar blöt asfalt. Vi ska till Dotterns lägenhet och vattna blommor. "Du ser smalare ut", säger H och granskar mitt ansikte. Jag fantiserar om mat: gräddiga bakverk, ostar och desserter. Tänk att få sätta tänderna i en chokladbiskvi från ett konditori. Det är mest mjöl och socker som upptar mina tankar, inte så mycket kött och sås. Min hjärna vill ge mig snabba kolhydrater som går rätt in i blodet, ett sockerrus. På tisdag nästa vecka har jag nästa invägning, och då ska jag ha uppnått mitt första delmål (tre kilo lättare) i min nedåtgående viktkurva. Tanken på att misslyckas gör mig nervös. 

Vecka 23: Heja Sverige!

Den här veckan: Jag lyssnar på "Pappan och havet" av Tove Jansson (Alma Pöysti läser), vi firar nationaldagen med picknick i Bredäng tillsammans med Barnbarnet och Barnbarnets mormor, pizza och bubbel hemma hos Monica på Kungsholmen, vi passar Barnbarnet i Högdalen, Högdalsfamiljen hälsar på hos oss på Söder.  

Efter att hon blivit änka brukade mormor, berättade hon för mig, ta med lunchsmörgåsar och sätta sig på en bänk nere vid sjön. Från strandpromenaden kunde hon se ut över "the Solent", vattnet mellan det engelska fastlandet och ön Isle of Wight där mina morföräldrar bodde. Åtminstone på sommarhalvåret är det mycket båttrafik att titta på, både färjor och segelbåtar, och vackra dagar förmodar jag att det var många som promenerade längs vattnet. Om det var lågvatten och stranden bred lät säkert hussar och mattar sina hundar springa fritt, jaga måsar och plaska i vattenbrynet. På den tiden, när mormor berättade för mig om sina lunchvanor, förstod jag inte riktigt poängen med att äta mackor på en bänk och jag frågade varför hon gick dit. "I need a routine", svarade hon. Men det var nog inte hela sanningen. Främlingar kan vara ett sällskap, förstår jag nu, och lunchutflykten var förmodligen också ett sätt att slippa ett tomt hus.

Min egen tillvaro, anställd men sysslolös, börjar också bli rutin. Jag beklagar mig för dem som ids lyssna men får inte mycket medkänsla. "Det låter skönt", sa Anders och såg skeptisk ut när jag bekymrade mig. Själv känner han sig överarbetad och verkar längta efter lugnare dagar. Jag har sökt några externa tjänster men skulle kunna vara mer aktiv. Borde jag ha is i magen och se vad som händer med min nuvarande anställning, eller ska jag skita i det jag har och verkligen försöka hitta något annat? "Don't do anything. Let them buy you out", rekommenderade min kusin som är affärsjurist. Sommarljuset gör natt till dag. Tid och datum tappar sin betydelse, klockor och kalendrar sin mening. Arbetsdag eller flaggdag kvittar lika. April var ovanligt kall och blöt, men nu är det ovanligt varmt och torrt. Gräsmattorna gulnar, grödorna slokar och bönderna klagar. På nationaldagen tar vi årets första simtur vid Eriksdalsbryggan. Förhoppningsvis början på en lång badsäsong. 

Vecka 22: Försommarkväll

Den här veckan: Vinsalong hos Jerker och Annika, Göteborgssonen flyttar till ny (tillfällig) lägenhet, premiärpaddling runt Långholmen, Högdalssonen får en cykel i 30-årspresent, Laurie Anderson på Moderna, Rebel Royale på Parkteatern i Vitan tillsammans med Anders och Ingrid, jag läser "More Than I Love My Life" av David Grossman.

Hantverkarna är klara med sovrummen och vi är mycket nöjda med resultatet: nya tapeter, målade tak och snickerier. Nu kommer nästa steg och vi ska inreda med nya sängar, belysning, hyllor, tavlor och så vidare. Ut med det gamla och in med det nya. Min personliga omvandling från rundis till sundis fortsätter också. Jag väger både maten och mig själv, räknar kalorier och planerar måltider. Ibland är jag hungrig, men första veckan med min nya diet har ändå gått relativt smidigt. Jag orkar träna och mitt humör verkar inte påverkas nämnvärt (jag tror att H håller med). Däremot finns en risk att man blir tråkig på bjudningar om man tackar nej till allt som är gott och roligt. Små portioner, ingen efterrätt och ingen (nästan) alkohol. Onsdag kväll är vi på vinsalong hos Jerker och Annika, och jag spräcker min dagliga kaloribudget med arton procent.

Jag har tränat lite för hårt. Det ömmar under ena hälen och mina axlar känns överansträngda. Torsdag låter jag bli gymmet och i stället cyklar jag till Djurgården. Det sitter folk och fikar vid det gamla Kruthuset men längre ut på Hundudden är det tomt och öde. Jag ställer cykeln, sätter mig på en av bänkarna och tittar ut över Lidingö och Fjäderholmarna. Det är kallt i vinden och efter bara någon minut cyklar jag vidare längs skogsstigen mot Gärdet. På kvällen paddlar Anders och jag runt Långholmen. Säsongens första tur för oss båda. Kanske inte bästa aktiviteten för mina axlar men det är skönt att komma ut på vattnet, även om vinden är kall. Lördag morgon åker H till Jämtland för att måla en fäbod, och jag ägnar förmiddagen åt småfix hemma. Efter lunch cyklar jag till Kulturbiblan. Det är Stockholm maraton och stan är full med löpare och åskådare. Jag pratar med två olika funktionärer och får hjälp med att navigera rätt mellan avspärrningarna. På vägen hem cyklar jag från Kungsholmen över Västerbron och möter alla löpare som kämpar i uppförsbacken. 

Lördag kväll följer jag med Anders och Ingrid till Vitabergsparken för att se en föreställning med Rebel Royale. Ingrid har precis förlorat en av sina systrar som har haft dålig hälsa i många år. Jag beklagar sorgen, och vi pratar om förlust, saknad och livets nycker. Parkteaterns chef presenterar kvällens föreställning, och hon passar också på att göra ett uttalande om att inte låta sig tystas av vissa politiska krafter. Hon nämner inga namn men det är tydligt vilka hon menar. Tänk om de bara kunde låta bli! Det enda hon åstadkommer är att bekräfta sina meningsmotståndares fördomar om den skattefinansierade "kulturvänstern". Föreställningen är överraskande bra - någon sorts blandning mellan digital nycirkus och musikkabaré - och efteråt är vi nästan rusiga av det vi sett och upplevt. Anders och Ingrid ska vidare, och vi säger hej då utanför parken. Luften är mild, kastanjerna blommar och det är fullt på uteserveringarna. Det är en särskild sorts lycka att cykla genom Söder en ljum försommarkväll.