27 februari 2023

Vecka 8: Tio år

Den här veckan: Skidhelg i Harsa.

Jag läser om "Factory Girls" av Leslie T Chang. Det är en fantastisk bok, både som journalistiskt hantverk och som berättelse. Chang ägnade flera år åt att skriva sin reportagebok om kvinnliga fabriksarbetare (knappt kvinnor ens, många är tonåringar) i Guangdong-provinsen. Under ett par decennier migrerade miljontals fattiga människor från Kinas landsbygd till fabrikerna i Dongguan, Shenzen och däromkring. Chang kommer nära kvinnorna och låter dem berätta om sina liv och drömmar, framgångar och motgångar. Berättelserna från de kinesiska megastäderna väcker minnen. Det är tio år sedan vi flyttade till Kina. Tio år! Jag hade gärna rest tillbaka, men efter pandemin har allt förändrats. Kina är inte samma land, Hong Kong är inte självständigt och hela världen är annorlunda. Vi flyttade till Guangzhou 2013. Det är en speciell känsla att bekanta sig med en ny stad, lära sig hitta i kvarteren och skapa en vardag med rutiner. Långsamt nystar man upp allt som är främmande. Vi var bara där ett år, men jag fortsatte att resa dit regelbundet även efter att vi flyttat hem till Sverige. Antingen flög jag direkt till Guangzhou eller så flög jag, vilket jag föredrog, till Hong Kong och tog tåget till fastlandet. Tågresan längs Pärlfloden var nästan lika vardaglig som att åka till Göteborg. Järnvägsstationen i Guangzhou var galet överbefolkad, men jag visste hur man skulle navigera stället och ta sig därifrån till hotellet. Jag visste hur taxikön fungerade eller, om jag kände för det, hur man tog tunnelbanan. Om jag bokat ett hotell vid Tianhe-torget och vädret var lagom (inte för blött och inte för varmt) kunde jag till och med promenera sista biten med min rullväska. Ett tag var Guangzhou en stad där jag kände mig hemma och trivdes.

Det finns några årtal som är självklara milstolpar i livet: när man gifter sig, barnens födelseår, första barnbarnet och så vidare. Jag minns också årtal när jag gjort vissa resor. 1976 var jag på sommarläger i USA. 1980, sommaren innan jag började gymnasiet, reste jag till Island med Fältbiologerna. 1984, efter gymnasiet, tillbringade jag hösten i Paris. 1991 flyttade jag till Irland för att börja mitt första jobb efter universitetet. 1994 flyttade vi, en nybildad liten familj, till Stockholm. 2000 åkte vi på bilsemester till England, och det var sista gången jag träffade min mormor som dog något år senare. 2010 åkte vi på bilsemester till USA, och det var sista gången vi reste som barnfamilj (med betoning på barn). 2013 flyttade vi till Kina, och 2013-2014 firade hela familjen jul och nyår i Tokyo. Det har naturligtvis varit många andra resor, både korta och långa, men de här resorna och årtalen sticker ut och bildar referenspunkter. Men nu är det tio år sedan vi kom hem från Kina, och jag kan inte komma på några resor som blivit milstolpar sedan dess. Om igen, vi har gjort många roliga resor men det är inga årtal som har fastnat. Det blir ett löfte till mig själv. När hela den här jobbsoppan har löst sig så ska jag komma på en ny milstolpe, en resa som blir en ny referenspunkt. Jag vill kunna säga: "Minns du året när vi åkte till..." Och nu när jag skriver det här så kom jag på en resa som sticker ut. Hösten 2019 åkte H och jag gemensamt tillbaka till Kina. Första kvällen, när vi precis anlänt till Hong Kong, tog vi tunnelbanan längst ut till Kennedy Town. Det var på hösten med milt och skönt väder. Vi promenerade läng kajen och tittade på kantoneserna som, precis om vi, njöt av kvällssolen och de lugna dyningarna från Sydkinesiska sjön. Ute på redden låg containerfartygen och på andra sidan bukten såg vi skyskraporna och bergen på Kowloon. När jag påminner H om den kvällen får hon något drömskt i blicken. Men det var också en föraning om sämre tider. I tunnelbanan hade demonstranter sprejat slagord om Hong Kongs självständighet på väggarna, och på gatorna patrullerade kravallpoliser i grupper om fem och fem. Någon månad senare bröt pandemin ut, världen stängde och vi slutade resa. Jag lägger 2019 till de övriga milstolparna.

19 februari 2023

Vecka 7: "Unprofessional"

Den här veckan: Barnbarnet har börjat gå på riktigt!, vinsalong hos Jerker och Annika, stadsvandring och övernattning i Uppsala,

Det är en märklig situation. Vi är en ganska stor grupp tjänstemän, hyfsat välbetalda, som har väldigt lite att göra. I brist på konkret arbete hittar vi på egen pysselsättning: "jag läser lite rapporter", "jag har ett par möten". En del är ärliga: "Jag har slutat jobba." Ju mer tid man har till sitt förfogande desto längre tid tar det att genomföra sina uppgifter. Det finns inga incitament för att vara effektiv eller att slutföra det man gör. Något som i vanliga fall skulle ta en halv dag kan tänjas och töjas till att ta flera dagar. Arbetsdagen blir till rutiner utan innehåll och känslan av meningslöshet växer. Men vad är problemet, frågar någon. En heltidslön för en deltidstjänst låter som en dröm. Njut så länge du kan! Och det gör vi väl också till en del. Häromdagen hade vi teammöte. Jag hade åkt till kontoret, men de andra arbetade hemifrån. Chefen verkade sitta någon helt annanstans. På videon kunde man se att han var i en lokal med träpanel på väggarna. "Var är du", frågade jag. "Skaffa aldrig häst, säger jag bara", sa chefen och lät trött. Han ringde in till mötet från dotterns stall. Jag är inte bättre själv. I tisdags körde jag två träningspass: gym på morgonen och löpning på eftermiddagen. Det var soligt och vackert ute, så varför inte. Organisationen är i förfall. I onsdags gick jag från jobbet vid halv fyra-tiden. På vägen ut såg jag två kollegor, en av dem är en mycket erfaren och erkänt duktig systemarkitekt, som i stället för att jobba satt vid skrivbordet och tittade på skidskytte-VM. (Sverige tog både guld och silver.) Jag känner mig inte helt bekväm med att inte gör rätt för min lön. H är mindre känslig. "Du har väl ingen anledning att vara lojal", menar hon eftersom jag inte orsakat situationen jag befinner mig i. 

"Du verkar lugn. En del som kommer hit är väldigt arga." Det var min "career coach" som kommenterade mitt lugna humör. Om man vill hitta nytt jobb inom företaget så kan man få hjälp av en coach. När allt blev rörigt med utförsäljningen tog jag kontakt, och det här är vårt andra möte. Jag bekräftar för henne att jag inte är arg och att jag inte hyser något agg mot min arbetsgivare. Fast det kanske inte är helt sant. Jag har en känsla av att ha fått kortare stubin i hela den här soppan. Häromveckan råkade jag i luven på en kollega. Vi hade haft en dialog i nästan ett år om ett uppdrag och vi kom aldrig framåt. När jag ställde frågor så svarade han med frågor, och till sist tröttnade jag och skrev ett surt mail till honom. Han svarade med ett ännu surare mail och kallade mig "unprofessional". Sedan dess har vi inte haft kontakt. Så lite arg är jag kanske. Jag garderar och säger till min coach att jag inte är arg just nu, men vem vet hur jag reagerar i framtiden. Lördag kväll är vi i Uppsala och lyssnar på en singer-songwriter från Delsbo. Det är helt okej. Han bjuder på sig själv och det är en varm stämning i den lilla lokalen. Som extranummer sjunger han, till vår förvåning, Flottarkärlek. Det är det bästa numret på hela kvällen och vi sjunger med så gott vi kan.

Jag ska spela på mitt bälgaspel så länge jag finns till
I min koja invid Rekaforsens fall
Jag ska drömma jag ska älska jag ska sjunga om jag vill
Medan månen över moarna går vall

Haderianhadera haderianhadera

12 februari 2023

Vecka 6: Optimism

Den här veckan: Högdalsfamiljen och Dottern hälsar på, H tillbringar helgen i Umeå, jag ser utställningarna "Unprofessional" av Matilde Søes Rasmussen på CFF och "Light Play" med Moholy-Nagy på Fotografiska.

En äldre kollega brukade avsluta möten med kommentaren: "It's good to be an optimist." Han var leveransansvarig och det var ofta stökiga projekt med arga kunder och utarbetade medarbetare. När allt verkade hopplöst uppmanade han till hopp och tilltro till att allt ändå skulle lösa sig till sist. Jag håller med honom: Det är bra att vara en optimist. Påståendet stämmer dessutom med vetenskapen, optimister har större sannolikhet att överleva än pessimister. Bara tron på att man klarar sig förbättrar oddsen. Pessimister slutar kämpa, eftersom de ändå anser att det är kört. Ledare bör vara optimister. Hur skulle det annars gå? Obama sa "audacity of hope", modet eller fräckheten att känna hopp. Winston Churchill led av svåra depressioner men påstod ändå: "I am an optimist - it does not seem to be much use to be anything else". (När jag kollar på nätet verkar Abraham Lincoln ha sagt någonting liknande så han var väl först.) Om jag befinner mig på ett sjunkande skepp i en storm så hoppas jag att kaptenen är optimist. Det ökar chansen för att jag och de andra passagerarna kan rädda oss i livbåtarna. Dessutom är det roligare att lyssna, läsa och umgås med optimister. I media är det gott om pessimister. Många kolumnister och opinionsbildare i de stora tidningarna profilerar sig med undergångsprofetior. De har alla ett liknande temperament: arga, ångestfyllda och självrättfärdiga. Alla förutspår den snara apokalypsen och pekar ursinnigt finger åt dem som inte håller med. Eller, man behöver inte ens vara oense i sak. Ibland håller man med om allvaret, men de är ändå arga eftersom man inte verkar lida av samma ångest som de gör.

Jag har märkt att jag ändrar stil beroende på vilken bok jag läser för tillfället. I julas läste jag essäer av den amerikanska författaren Charles D'Ambrosio. Han skriver halvsideslånga meningar med många inskjutna bisatser, och plötsligt blev mina meningar långa och vindlande med många bisatser. Just nu läser jag Kurt Vonnegut som skriver korta kärnfulla meningar, och jag ändrar stil till korta och enkla meningar. Jag är en epigon, om jag ska vara självkritisk, som saknar egen stil. Eller, om jag ska vara generös mot mig själv, så är jag en eklektiker som kan växla mellan stilar. Tisdag eftermiddag presenterar jag mitt strategiarbete för min chef och ett par kollegor. Jag har skrivit strategin tillsammans med en spansk systemarkitekt som bor i Göteborg. Vi samarbetar bra men har olika syn på hur strategin ska skrivas. Han, som den ingenjör han är, tycker att min resonerande stil saknar konkretion och tydlighet. Min portföljmetod är evolutionär, ett kollektivt arbete och ett pågående samtal som steg för steg utvecklar nya funktioner i dialog med kunder och medarbetare. Genom att skapa goda organisatoriska förutsättningar, det här är min teori, kommer portföljen att utvecklas åt rätt håll utan att man låser sig vid ett visst slutmål. I min summering av strategin är första ordet "Culture", och först därefter beskriver jag olika funktioner. "Jag känner igen hur du tänker", säger chefen, vi har haft den här diskussionen förut, och sedan efterfrågar han lite mer konkretion och en tydligare riktning. Det är inget problem. Jag kan ändra stil.

Torsdag morgon var en bra dag på pendeln. Med en smäll gick jag rakt in i den vanligtvis öppna men nu låsta dörren som leder in i biljetthallen. Kvinnan som kom från andra hållet öppnade utan problem dörren bredvid. Hon skrattade gott åt min farsartade entré, men det fanns inget elakt i hennes skratt, och i stället för att bli arg skrattade jag med henne. På tåget frågade mannen mitt emot vad jag läser för något, han satt själv med näsan i en bok, och jag visade omslaget på "Timequake" av Kurt Vonnegut. Han rynkade pannan och sa att han aldrig hört talas om honom. "Slaughterhouse-Five" försökte jag, men det hjälpte inte. Han visade också vad han läste, en fackbok om "benchmarking", vilket låter som en ganska trist start på dagen. Jag sitter på pendeln och ler när jag läser min bok, men den är egentligen mörk och handlar om tunga ämnen. Kurt Vonnegut var pessimist, och det fanns goda anledningar för honom att vara dyster. Han var soldat i andra världskriget med allt vad det innebar. Som krigsfånge i Tyskland fick han uppleva hur staden Dresden bokstavligen utplånades av amerikanska bombplan. Tiotusentals människor dog över en natt. Även efter kriget drabbades han av tragedier. Hans syster låg för döden i cancer, och två dagar innan hon dog omkom hennes man, Vonneguts svåger, i en trafikolycka. Systerns och svågerns tre barn var plötsligt och oväntat föräldralösa. Vonnegut och hans fru hade tre egna barn, de adopterade syskonbarnen och fick, från en dag till en annan, sex barn att ta hand om. Enligt definitionen är optimism en tro på att livet är värt att leva, och Vonnegut var inte absolut i sin pessimism. Han menade att en del människor levde liv som var värda att leva, men inte alla och inte de flesta. När han räknade på hela mänskligheten så var det ganska få, långt färre än hälften (sjutton procent för att vara exakt), som hade liv värda att leva. Kurt Vonnegut var, som sagt, pessimist, han diagnosticerade sig själv som "monopolar depressive", men han var också väldigt rolig. Det är kanske det som retar mig mest med kolumnisterna i tidningarna. Inte nog med att de är pessimister, de verkar dessutom vara mer eller mindre humorbefriade. Det blir lätt olidligt tungt. Hellre svart humor än ingen humor alls, tycker jag. Att vara dyster och rolig är ändå mycket bättre än att vara dyster och tråkig. Förra söndagen hade jag Barnbarnet på besök. Han tycker att livet är ett äventyr och är för det mesta glad. Jag hoppas att han behåller sitt goda humör och blir en optimist när han växer upp.

Burt Bacharach dog i veckan. Det är ingen tragedi, han blev 94, men ändå. Jag tycker om hans sentimentala melodier: "Do you know the way to San Jose", "Raindrops Keep Fallin' on My Head" med flera. Dödsrunorna beskriver hans sånger som "skenbart enkla". En del använder religion för att hantera livets svårigheter. Problemet med religion är att man måste tro. Det är tron som håller ihop delarna: bön, nåd, välsignelse och så vidare. Och utan tro ingen frälsning, ingen räddning, inget evigt liv. Vad blir kvar om man tar bort tron från religionen? I bästa fall kultur och humanism, tradition och högtider, gemenskap och sammanhang. Vi skapar mening genom att fylla livet med konst, musik och litteratur, vänner och familj. Det är inte det sämsta, det är till och med riktigt trevligt. En god vän till oss använder vin för att göra livet gladare. Inte på ett överdrivet sätt, utan bara som en anledning till att träffa vänner och umgås. Han är bra på att skapa god stämning och njuta av livet, och ändå stannar han ibland upp, suckar över livets kosmiska meningslöshet och vår planlösa färd på en, som han säger, "grusboll" genom rymden. Fredag morgon lyser solen på "grusbollen" och det blir en bra dag. Jag jobbar igenom strategimaterialet med min spanska kollega, och senare på dagen går jag till CFF (Centrum För Fotografi) vid Bjurholmsplan för att se Matilde Søes Rasmussens utställning "Unprofessional". Här är ett tips. Om du känner för en stunds småprat, gå in på ett galleri. Gallerister är ofta trevliga och verkar nästan tacksamma när någon vill prata med dem. Jag misstänker att timmarna på galleriet blir långa och ensamma, besökare som vill prata är välkomna avbrott i monotonin. (Och var inte rädd för att prata om konsten. Det är inget hemligt språk. Tyck vad du vill.) Så jag pratar lite med killen som har hand om utställningen. Flera av fotona är tagna i städerna runt Pärlflodsdeltat i Kina, och jag berättar för honom att jag själv bodde där ungefär samtidigt som bilderna är tagna. Helgen fortsätter på samma sätt. H är bortrest och jag passar på att regrediera till ett tonårsliv, lite lagom planlöst och impulsstyrt. (Jag menar inte att H i vanliga fall hindrar mig från att göra vad jag vill, men en vanlig helg koordinerar och synkroniserar vi våra aktiviteter.) Lördag ser jag Moholy-Nagy på Fotografiska. Söndag pysslar jag hemma, tvättar lakan och lagar en boeuf bourguignon som jag ska frysa in. Om ett par veckor är det skidhelg med kompisar i Hälsingland, och jag är ansvarig för middagen första kvällen. Tanken är att ta med en färdig gryta för att slippa laga på plats. Mitt intresse för vintersport har falnat de senaste åren, men middagarna i stugan är trevliga. Alright, säger du, nu har vi läst om mat, vin, konst och vänner. Tillbaka till det väsentliga: Finns mening utan tro? Sorry, den nöten kan jag inte knäcka.



04 februari 2023

Vecka 5: Vinterbad

Den här veckan: Jag köper boken Fotografier 1960 - 2003 av Walter Hirsch, H och jag går på Casa del cava vid Slussen, jag ser "The Banshees of Inisherin" med Martin och Viveka, besöker Magasin 3 i Frihamnen och ser Valfrändskaper med mera, jag är hundvakt, Högdalssonen och Barnbarnet hälsar på.

Den här veckan tänkte jag skriva färdigt datastrategin som jag jobbat på den senaste månaden. "Hur går det", frågade chefen. Vi vet båda två att ingen kommer att läsa strategin efter omorganisationen, men det säger vi ingenting om. "Torrsim", svarar jag. "Jag förstår", säger han. Vi har lätt för att komma överens. Han är en bra person och försöker stötta gruppen så gott det går. På teammötet berömmer han oss för att vi hanterar omorganisationen professionellt, men jag vet egentligen inte vad en oprofessionel hantering skulle vara. Tisdag morgon är det soligt ute, och jag bestämmer mig för att köra ett pass på utegymmet innan jag sätter mig med strategin. Först hade jag tänkt gå ut på bryggan vid Årstaholmar och titta ut över vattnet, men en äldre kvinna nakenbadar och torkar sig med en liten handduk som fladdrar i vinden. Jag blir osäker på vad jag ska göra. Bryggan är liten och trång, och jag bestämmer mig för att gå vidare mot utegymmet. Det känns bakvänt. Hon bryr sig uppenbarligen inte om sin nakenhet, så varför visar jag hänsyn som ingen har bett om? Det är lättare när alla gör lika, med eller utan badkläder, blandat är komplicerat. Tisdag lunch går jag till konstbokhandeln konst-ig och köper en fotobok av Walter Hirsch. Jag bondar med expediten i affären, och vi småpratar om fotografer och om fotoboksmässan som var på Kulturhuset i höstas. Hon letar på datorn och säger sedan att jag ska vänta lite. Inne på kontoret har hon en "limited edition" av boken jag precis köpt. Den ligger i en stor signerad låda och förutom boken ingår också en mapp med ett foto. Jag hade gärna haft fotot på väggen hemma men har lovat mig själv att lägga mindre pengar på konst. Speciellt nu när ekonomin är svajig och min inkomst framöver osäker.

Vår enhet lider en tynande tillvaro. Det har pågått under flera år. På grund av pandemin förstås men också på grund av förlorade kontrakt, mindre budget och defensiva strategier. För mig betyder det färre resor och färre kontakter med vänner och kollegor runt om i världen. Min värld krymper, jag rör mig bara mellan hemmet på Södermalm och kontoret i Kista, och det gör mig rastlös. Onsdag förmiddag råkar flera av mina närmaste kollegor vara på kontoret i Kista. Genast lyfter stämningen och vi ägnar en timme åt att prata och skvallra. För oss är det socialt, trevligt och inte minst terapeutiskt, nu när tillvaron är stökig och osäker. Vi skvallrar på videomötena också, men det är inte riktigt samma som när vi sitter i samma rum. På ett fysiskt möte är dialogen snabbare, nyanserna i samtalet fler. Ansiktsuttryck, tonalitet, gester och rörelser är tydligare och lättare att tolka, dialogen mer precis och levande. Onsdag är en bra dag, en vitamininjektion både för jobbet och umgänget. Det är också en insikt om vad som kan gå förlorat i omorganisationen. Jag är rädd att bli uttråkad och understimulerad i en tillvaro med färre resor och färre kontakter. Andra vill trappa ner, "quiet quitting", men jag vill inte "bara vara". Torsdag morgon går jag till utegymmet. Den här gången är det en annan äldre kvinna som badar vid bryggan närmast Eriksdal. Kanske borde jag börja vinterbada med tanterna i viken. Jag tycker om tanken på dagliga morgondopp men vet inte om jag klarar kylan. Torsdag kväll går H och jag till ett nytt ställe vid Slussen, Casa del cava. Det är bra stämning i lokalen, och vi dricker bubbel och äter tapas. Krogarna är fulla med folk, fast det är lågkonjunktur. Börsen går också förvånansvärt bra. När det var som mörkast slutade jag titta på mitt fond- och aktiekonto, det var alltför deprimerande, men nu är det plötsligt kul att kolla börsen igen och flera fonder har stigit med dubbelsiffriga procent under hösten och vintern. Allt är konstigt. När vi kommer hem från krogen lägger vi oss i badet och låtsas att det är fredag.