Den här veckan: Vi har gäster från Lund, Högdalssonen och barnbarnet hälsar på, vi firar Brors sextioårsdag i efterskott, jag ser Nan Goldin på Moderna.
Det blev tyst i rummet. Vi satt och fikade på kontoret, och vår marknadsansvarige hade precis sagt att han ville trappa ner och hitta en bättre balans i livet. Jobbet tog för mycket tid, tyckte han, det fanns annat i livet som var viktigare och han ville inte bli slav under sitt arbete. Vi blev tysta för det förvånade oss både vem som sa det och var han sa det. Han är dryga trettio, ogift, inga barn och ändå ville han jobba mindre. Vi andra som satt runt bordet var över femtio och hade långa karriärer bakom oss. För oss kändes det udda, nästan otänkbart, att på sin arbetsplats högt deklarera att man vill arbeta mindre. Det var inte så vi hade skolats in i näringslivet. Tvärtom. På nittiotalet, när vi började våra karriärer, var det andra värderingar som gällde. Man skulle var hungrig, på tårna och alltid redo att jobba över. Arbetsnarkomani var ett ideal, både i verkligheten och populärkulturen. Kollegor skröt om tidiga mornar och sena kvällar. På film var hjälten det ensamma geniet som arbetade dygnet om och som belönades med rikedom och berömmelse för sitt slit och sin genialitet. När man väl hade arbetat hårt skulle man träffas på krogen och fira sina framgångar. "Work hard, play hard", var ett stridsrop i städernas krogkvarter runtom i världen. Men någonting har hänt, ett skifte, nya värderingar och nya persepktiv. Nu pratar arbetsgivare om "work-life balance" och "wellness". Det har också uppstått en motståndsrörelse bland arbetstagare som beskrivs med begreppen "quiet quitting" och "rest and vest", metoder för att i hemlighet utnyttja fördelarna med en anställning utan att arbeta ihjäl sig. "Äta kakan och ha den kvar", skulle man väl också kunna kalla metoderna. Men nu blåser det snålt med inflation och lågkonjunktur, och tjänsteföretagen säger upp tusentals anställda. Vem vet vad som händer, men jag gissar att när företagen ska minska sina kostnader så skiter de i "wellness" och att "quiet quitters" är de första som blir uppsagda.
Fredag lunch kommer Högdalssonen och barnbarnet på besök, och vi går en lång promenad runt Söder. Det är sol och blå himmel, och vi blir påminda om att det kommer en vår. Sonen är pappaledig och säger att han befinner sig på en bra plats i livet med familj, jobb och bostad, men han funderar på sitt arbete och hur han kan gå vidare till nya uppgifter. På eftermiddagen sitter jag i telefonmöte med några kollegor från Göteborg, Tyskland och England. Det blir mer ett fikamöte än ett jobbmöte. Det vilar en trötthet över samtalet, skratt som avslutas med en suck, sneda leenden och en sorts kollektiv leda. Vi är alla drabbade av omorganisationen där vår enhet ska säljas till ett annat bolag. Det här är människor som är vana att arbeta långa dagar, men i och med omorganisationen har det mesta stannat av och det finns inte mycket att göra på jobbet. Oavsett vad som händer räknar de flesta med att förlora sin anställning inom ett år. Göteborgaren är trött på branschen och antyder att han ska söka sig till något helt annat. Engelsmannen säger att han är på fel sida av femtistrecket och tror att det blir svårt att hitta nytt jobb. För några år sedan hade han eget företag och nu funderar han på om det går att väcka liv i den verksamheten igen. Dessutom har han problem med hälsan och genomgick en stor canceroperation för inte så länge sedan. Tysken är argast av alla. I två år har han arbetat på en affär som skulle ge oss ett miljardkontrakt, men försäljningen av vår enhet har förstört allt och han är fly förbannad. Mötet avslutas med virtuella ryggdunkar. Vi önskar varandra trevlig helg och skrattar åt att det inte är någon större skillnad mellan vardagar och helgdagar längre, eftersom det ändå inte finns något att göra - förutom att fila på sitt cv.