Vecka 4: Balans

Den här veckan: Vi har gäster från Lund, Högdalssonen och barnbarnet hälsar på, vi firar Brors sextioårsdag i efterskott, jag ser Nan Goldin på Moderna.

Det blev tyst i rummet. Vi satt och fikade på kontoret, och vår marknadsansvarige hade precis sagt att han ville trappa ner och hitta en bättre balans i livet. Jobbet tog för mycket tid, tyckte han, det fanns annat i livet som var viktigare och han ville inte bli slav under sitt arbete. Vi blev tysta för det förvånade oss både vem som sa det och var han sa det. Han är dryga trettio, ogift, inga barn och ändå ville han jobba mindre. Vi andra som satt runt bordet var över femtio och hade långa karriärer bakom oss. För oss kändes det udda, nästan otänkbart, att på sin arbetsplats högt deklarera att man vill arbeta mindre. Det var inte så vi hade skolats in i näringslivet. Tvärtom. På nittiotalet, när vi började våra karriärer, var det andra värderingar som gällde. Man skulle var hungrig, på tårna och alltid redo att jobba över. Arbetsnarkomani var ett ideal, både i verkligheten och populärkulturen. Kollegor skröt om tidiga mornar och sena kvällar. På film var hjälten det ensamma geniet som arbetade dygnet om och som belönades med rikedom och berömmelse för sitt slit och sin genialitet. När man väl hade arbetat hårt skulle man träffas på krogen och fira sina framgångar. "Work hard, play hard", var ett stridsrop i städernas krogkvarter runtom i världen. Men någonting har hänt, ett skifte, nya värderingar och nya persepktiv. Nu pratar arbetsgivare om "work-life balance" och "wellness". Det har också uppstått en motståndsrörelse bland arbetstagare som beskrivs med begreppen "quiet quitting" och "rest and vest", metoder för att i hemlighet utnyttja fördelarna med en anställning utan att arbeta ihjäl sig. "Äta kakan och ha den kvar", skulle man väl också kunna kalla metoderna. Men nu blåser det snålt med inflation och lågkonjunktur, och tjänsteföretagen säger upp tusentals anställda. Vem vet vad som händer, men jag gissar att när företagen ska minska sina kostnader så skiter de i "wellness" och att "quiet quitters" är de första som blir uppsagda.

Fredag lunch kommer Högdalssonen och barnbarnet på besök, och vi går en lång promenad runt Söder. Det är sol och blå himmel, och vi blir påminda om att det kommer en vår. Sonen är pappaledig och säger att han befinner sig på en bra plats i livet med familj, jobb och bostad, men han funderar på sitt arbete och hur han kan gå vidare till nya uppgifter. På eftermiddagen sitter jag i telefonmöte med några kollegor från Göteborg, Tyskland och England. Det blir mer ett fikamöte än ett jobbmöte. Det vilar en trötthet över samtalet, skratt som avslutas med en suck, sneda leenden och en sorts kollektiv leda. Vi är alla drabbade av omorganisationen där vår enhet ska säljas till ett annat bolag. Det här är människor som är vana att arbeta långa dagar, men i och med omorganisationen har det mesta stannat av och det finns inte mycket att göra på jobbet. Oavsett vad som händer räknar de flesta med att förlora sin anställning inom ett år. Göteborgaren är trött på branschen och antyder att han ska söka sig till något helt annat. Engelsmannen säger att han är på fel sida av femtistrecket och tror att det blir svårt att hitta nytt jobb. För några år sedan hade han eget företag och nu funderar han på om det går att väcka liv i den verksamheten igen. Dessutom har han problem med hälsan och genomgick en stor canceroperation för inte så länge sedan. Tysken är argast av alla. I två år har han arbetat på en affär som skulle ge oss ett miljardkontrakt, men försäljningen av vår enhet har förstört allt och han är fly förbannad. Mötet avslutas med virtuella ryggdunkar. Vi önskar varandra trevlig helg och skrattar åt att det inte är någon större skillnad mellan vardagar och helgdagar längre, eftersom det ändå inte finns något att göra - förutom att fila på sitt cv.

Vecka 3: Novalucol

Den här veckan: Jag är i Göteborg och träffar Sonen, vi träffar Anders och Ingrid på Enoteca la Mela vid Hornstull, jag läser ut "East West Street" av Philippe Sands och börjar på "Lonely City" av Olivia Laing.

Vi rustar ner och vi rustar upp. Pacifismen är en underbar filosofi men biter inte på tyranner, så just nu får freden vänta. Landet ska försvaras och på vår ytterdörr hänger ett besked om H:s krigsplacering: Om det blir krig så ska hon gå till jobbet precis som vanligt. Natten mot måndag exploderar en bomb utanför en restaurang på Söder. Det är ett trevligt grekiskt ställe i närheten av Nytorget som flugit i luften. De har en fin uteservering som vetter mot ett litet torg, och vi brukade gå dit och äta bifteki när barnen var små. Onsdag morgon briserar ännu en bomb, men den här gången i Kista. Trappuppgången där bomben exploderar ligger på promenadvägen mellan pendeln och kontoret. Min arbetsgivare skickar mail till alla anställda och säger att "Our security team is evaluating the situation and will take appropriate actions". Vad de nu kan göra åt saken. Om man känner sig orolig ska man kontakta sin chef eller företagshälsovården. Kista är drabbat av rån, skjutningar och explosioner, och företagen har enligt media börjat flytta därifrån. Så ser det ut vintern 2023. Krig och bomber. Måndag och tisdag är jag i Göteborg. På kvällen träffar jag Sonen. Vi stämmer träff vid Kungsporten och sätter oss sedan på en bistro i den lilla saluhallen som ligger vid torget. Han har inte ätit någon lunch och beställer både förrätt och huvudrätt. Det är ett sant nöje att konversera med honom, och vi diskuterar konst, kultur och politik. Han har ett nytt jobb och verkar nöjd med att slippa den förra arbetsplatsen. Jag önskar att han skaffade en utbildning eller anställning som bättre matchar hans talang och intressen, men det säger jag inte.

Någonting har hänt med min mage efter magsjukan. Maten gör sig påmind efter jag ätit, och jag har börjat ta Novalucol mot halsbränna. Jag har en puritansk sida när det gäller mediciner. Främmande ämnen stopppar man bara i sig när man absolut måste, enligt mig, men nu tar jag piller varje dag. Torsdag kväll somnar jag framför teven och vaknar först när H kommer hem från sin körövning. Ibland är det en kamp att lägga sig och vägen från soffan till sängen känns oändlig. Jag bäddar upp, drar för gardinerna, borstar tänderna, dricker vatten, hämtar min kvällsbok, sätter mobilen på laddning, klär av mig och sist av allt, innan jag kryper ner under täcket, tar jag en Novalucol. Fredag kväll träffar vi Anders och Ingrid på Enoteca la Mela vid Hornstull. Med tanke på mina magproblem tittar jag extra noga på menyn. Jag vill inte äta något som håller mig vaken på natten. H och jag har ett gemensamt minne från ett restaurangbesök i Paris. Jag tror det var en judisk Mellanösternkrog i Marais-kvarteren, i alla fall var det mycket inläggningar och kryddor. Det var god mat och bra stämning, men den kryddstarka maten levde sitt eget liv och på natten drömde vi mardrömmar om bränder och eldsprutande drakar. H säger att hennes mage, till skillnad från min, är som ett betongblock och att hon kan äta vad som helst, men den natten hade vi båda gett vad som helst för en Novalucol. Lördag ser jag en dokumentär om kocken, författaren och resenären Anthony Bourdain som skrev bästsäljaren "Kitchen Confidential". Det är en sorglig historia om en självförbrännade person - kreativ, manisk, depressiv - som knäcks av sitt kändisskap och som sextioett år gammal tar sitt liv ensam på ett hotellrum i Frankrike. Bourdain gjorde en poäng av att stoppa i sig vad som helst, både mat och kemikalier, och äter i ett av sina reseprogram rått kobrahjärta som fortfarande pulserar. Själv äter jag äggsallad till frukost. Milt och mesigt men snällt mot magen.

En del säger att människan är ett vattendjur - människofoster påstås ha tillbakabildade gälar, en atavism från när vi levde i och under vatten - men det stämmer förstås inte. Människan är dåligt rustad för vattenliv. Vi måste lära oss att simma och när vi simmar så går det långsamt; vi kan inte hålla andan under vatten särskilt länge och vi blir snabbt farligt avkylda om vi är blöta. På det hela taget har vi lätt för att drunkna om förhållandena är dåliga, så även om foster har gälar är människan en landkrabba som fungerar bäst där det är torrt. Däremot dras vi till vatten. Det är något med gränsen mellan land och hav som lockar. De flesta trivs på stranden eller klipporna där man kan höra vågorna och se horisonten. Bilder på en person eller ett par som går längs en strand är en visuell kliché som illustrerar något om människans villkor: vår ensamhet, utsatthet och litenhet i världen. Vandringen på stranden blir livets gång mot ett okänt mål, och himlen och havet är evigheten som till sist besegrar oss alla. Bilden kan förstås också vara det motsatta: människans frihet, styrka och förmåga att bestämma sitt eget öde i en värld med oändliga möjligheter. Välj din klyscha. Hur som helst är det en ödesmättad men ändå attraktiv bild, och det är lätt att se sig själv som personen som går i vågskvalpet. Vi vill bo vid havet, vi längtar till havet och vi vill vara där land och vatten möts. Människans strandliv känns (jag vågar knappt skriva det) naturligt och ursprungligt, och därför är jag glad att vi har två sjönära boenden. Vi bor vid Mälaren i Stockholm och vi bor vid Östersjön i Skåne. Idag är det en kall och grå januaridag, men om ett halvår kan vi antingen sitta på en brygga vid Årstaviken eller vandra längs stranden vid sommarhuset. Jag längtar.

Vecka 2: Efter stormen

Den här veckan: Sjukdom

Måndag kväll briserar bomben i min mage och illamåendet far som ett oväder genom kroppen. De två följande dagarna sover jag mest, dricker vatten och äter rostat bröd. Jag rör mig mellan sovrummet och teverummet. Hälsan tiger still men ohälsan gör sig hörd, och de tio stegen från sängen till soffan gör mig andfådd och trött. Jag får feberfrossa och huttrar under täcket med raggsockar på fötterna. Torsdag morgon känner jag att det värsta är över och att stormen har bedarrat. Jag byter lakan på sängen, öppnar fönstret på vid gavel och vädrar ut all sjukdom från sovrummet. 

Vecka 1: Tjena o tjenixen

Den här veckan: Jag söker jobb, den senaste Noah Baumbach filmen "White Noise" är en besvikelse, vi ser utställningen "The Lives of Women" av Mary Ellen Mark på Kulturhuset och går sedan till The Bishops Arms i Gamla stan, middag i Högdalen på trettondagen.

Det är en trög start på nya året. Vintern har tagit fart igen, det är kallt och isigt, och onsdag eftermiddag börjar det snöa. Jag har jobbat med mitt CV och mitt personliga brev, och i tisdags skickade jag in min första jobbansökan till en extern tjänst. Det känns bra att ha kommit igång. Kanske borde jag ha sökt ny anställning långt tidigare, men fram till pandemin hade jag roligt på jobbet och trivdes med min arbetsplats, och det är lätt att bli lat när allt bara rullar på. Det så kallade "personliga brevet", som förväntas i en rekryteringsprocess, är en egen genre. Jag letade på nätet efter mallar och tips, men alla exempel var skrivna på en klämkäck prosa som låter helt oseriös: "Jag är rätt person för jobbet som ingenjör hos er", "Här har ni en person som brinner för marknadsföring och projektledning", "Här har ni en trygg och engagerad ST-läkare som söker nya utmaningar". Det falska tilltalet, den tillgjorda hurtigheten, det överdrivna användandet av utropstecken, lockar det verkligen arbetsgivare? H himlar med ögonen när jag läser breven högt för henne. För ett tag sedan skulle hon hjälpa en kompis som är singel att nätdejta, men alla "tjena o tjenixen"-annonser fick dem att skratta högt. Hälsningarna var för löjliga för att ta på allvar och lockade inte alls till romantik. Det blev inga nätdejter och kompisen är fortfarande ensamstående. I mitt brev försöker jag hitta en neutral men ändå personlig ton. Onsdag morgon skickar jag ett grattis till Göteborgssonen som fyller år. Han är uppe tidigt, precis som jag, och svarar snabbt och glatt. Vi har skickat presenter, men jag önskar att vi var där och kunde fira honom. Senare på förmiddagen sitter jag på kontoret och pratar med min irländske kollega. Han är upprörd över allt som pågår med våra anställningar, och han spekulerar om framtiden, uppsägningar, karriärmöjligheter och kompensationer. "Start working on your CV, Markus", uppmanar han mig. "I have", säger jag sanningsenligt. "Good man!" får jag till svar. Själv har han skrivit ett långt, argumenterande mail till vår VD där han förklarar vad som är fel med den nuvarande strategin. Min kollega har mer eller mindre slutat med sina arbetsuppgifter och driver i stället ett flerfrontskrig mot ledning, fack och HR. "There are a lot of politics going on", viskar han och sneglar sig omkring i det tomma kontorslandskapet.

Torsdag messar jag Dottern och frågar om hon ska följa med på utställningen "The Lives of Women" av Mary Ellen Mark på Kulturhuset, men hon svarar att hon ska på balett med en kompis. Jag försöker undvika medelklassens olidliga barnskryt, men mina barns stora kulturkonsumtion ger mig en känsla av tillfredsställelse. På förmiddagen skriver jag på en datastrategi för vår enhet. Sannolikheten att den implementeras är minimal, men vem vet. Jag ringer min chef och diskuterar månadens aktiviteter, kanske blir det fler möten i Göteborg om ett par veckor. Sedan skiter jag i allt och går till gymmet, fast klockan bara är två på eftermiddagen. Varför inte utnyttja den hemmajobbande tjänstemannens privilegier medan jag fortfarande kan. Ute har snön gjort staden vacker. Det har kommit en halv decimeter sedan igår, ett stilla snöfall som lagt sig fint på buskar och träd, och i backen utanför ICA Kvantum åker ungarna pulka. Det är en lång backe med en rejäl lutning, och det är bara de största barnen som åker i mitten där det är som brantast. H tar tunnelbanan till Högdalen med en pulka som hon köpt åt Barnbarnet. Han är fortfarande för liten för att åka själv, men han kan kanske sitta i sin pappas knä. På kvällen ser H och jag Mary Ellen Marks foton på Kulturhuset. Utställningen är vackert hängd med väggar målade i en mörk aubergine-färg som ger  både kontrast och värme till de svartvita fotona. Efter utställningen promenerar vi genom ett vintrigt City och sätter oss på The Bishops Arms i Gamla stan. Trettondagen är vi bjudna på middag hos Högdalsfamiljen. De har varit magsjuka tidigare i veckan, och jag går dit med viss bävan men vill samtidigt inte vara en hypokondrisk mes. H var trots allt där häromdagen och tog hand om Barnbarnet medan föräldrarna återhämtade sig från sin sjukdom. De bjuder på lax med pressad potatis. Barnbarnet äter själv men ger mer till hunden än han stoppar i sin egen mun. Efter middagen sitter vi i soffan och pratar. Det tar en liten stund, men sedan tittar H på mig och säger att hon behöver gå hem och lägga sig. Vi går till tunnelbanan, och eftersom det är kallt ute väntar vi på nästa tåg inne i biljetthallen. H sätter sig först på en bänk men säger nästan direkt: "Det här kommer inte att gå" och försvinner sedan ut för att prata med en snödriva. Det blir en orolig natt för henne med mycket spring och lite sömn. Lördag morgon går jag ner till Coop för att köpa bubbliga drycker som är bra för ömma magar. Det tog ett par dagar för H att bli sjuk och jag misstänker att jag har en tickande bomb i magen, men livet måste ändå levas och jag bestämmer mig för att gå till utegymmet och köra ett kort pass. H ligger på sängen med slutna ögon och viftar lamt med ena handen när jag säger hej då.

Vecka 52: Boomer

Den här veckan: Vi firar liten jul med barn, barnbarn och svärdotter, Göteborgssonen tar tåget hem till Göteborg, nyårsafton åker vi till Nyby för att fira hos Sean och Maria.

Årskrönikor tråkar ut mig: "Året som gick", "Sportens årskrönika", "De som lämnat oss". Jag byter kanal eller bläddrar förbi bilagorna. Det är roligare att blicka framåt än bakåt och 2023 kan bli ett annorlunda år. Onsdag dammar jag av mitt gamla CV och börjar fylla igen luckorna från de senaste åren. Det var länge sedan jag sökte jobb, och jag har glömt hur mycket tid och ansträngning det tar att räkna upp utbildningar, kunskaper och referenser. Formalian är tråkig, men det är roligt att i löptext beskriva vad jag kan, vad jag gjort och vad jag vill. Årtalen sticker ut. Min utbildning är från åttiotalet, och min över trettio år långa karriär startade i början på nittiotalet. Formuläret frågar efter födelseår och jag fyller i 1964. Till och med jag tycker det ser gammalt ut. 1964 är sista året i baby boomer-generationen, den barnrika efterkrigsgenerationen som belånat framtiden, vi som kör bil och äter kött, vi som avfärdas med "Ok, boomer". Efter Baby Boomers kommer Gen X, Millenials och Gen Z. Allra sist är Gen Alpha. Två av mina barn är Millenials, ett är Gen Z och barnbarnet tillhör Gen Alpha. Jag behöver referenser till mina jobbansökningar och ringer en kollega i Göteborg. Vi lärde känna varandra i Kina för några år sedan, och vi har av och till arbetat ihop sedan dess. Han bodde tio år i Asien, gjorde karriär och bildade familj, men för ett par år sedan flyttade han tillbaka till Sverige med sin kinesiska fru. Vi diskuterar försäljningen av vår enhet, vad som händer med våra tjänster och vilka möjligheter vi har, eller inte har. Han är yngre än jag (Gen X) men säger att han också känner sig gammal på arbetsmarknaden. Vi kommer överens om att referera till varandra i våra jobbansökningar.

Nyår firar vi på landet med gamla vänner. Vi har känt varandra i över trettio år. Den gemensamma utgångspunkten är Dublin där vi på olika vägar hamnade i början av nittiotalet. Det var ett liv i kappsäck med andrahandsboende och korta tidsperspektiv. Vi var unga, nyexade och förväntansfulla, redo för äventyr och dejtande. I kväll är vi tre par som hittade våra respektive under den tiden och som hängt ihop sedan dess, tre par med tre barn vardera (men bara ett barnbarn än så länge). Kvällens samtal är otvungna och flyter mellan det lätta och det tunga, medgångar och motgångar, hälsa och ohälsa, barn som har det lätt och barn som kämpar, föräldrar som lever och föräldrar som dött, syskon som lever och som dött (bara ett, tack och lov). Vi sammanfattar året som gått - ett mellanår, tycker de flesta - och berättar för varandra om planer och förhoppningar inför det kommande året. Nyårsdagen är vacker och vindstilla med klar himmel. På fågelbordet utanför köksfönstret ser vi talgoxe, blåmes, tofsmes, steglits, nötväcka och talltita. Solen skiner och det är frost i gräset; i hagen betar fåren (vi åt en av deras kompisar till nyårsmiddag). Innan vi åker tillbaka till Stockholm promenerar vi ner till viken. Sommarkiosken är tillbommad, småbåtsbryggorna är tomma och badflotten är fastfrusen i isen, men till våren får allt liv igen. Själv vet jag inte hur min vår kommer att se ut, och nästa vecka ska jag fortsätta med mina jobbansökningar.