Vecka 38: Gotland

Den här veckan: Mickes begravning, Gotland.

Jag tog fram kostymen, strök skjortan och putsade skorna. Det kändes som att människor tittade på oss när vi gick över Medborgarplatsen mot tunnelbanan. Mörk kostym och svart kjol syns när det är en vanlig förmiddag på Söder.

- Kommer du gråta, frågade jag H när vi närmade oss kapellet.

- Nä, det tror jag inte, svarade hon.

- Jag har pappersnäsdukar om det behövs.

Det var en dag med soldis, ett svårfångat ljus som knappt gav skuggor. Efter begravningen promenerade vi längs Sju brunnars stig mellan Uppståndelsekapellet och Almhöjden. Trappstegen till minneslunden har olika höjd och djup, och ju högre upp man kommer desto lättare blir stegen. 

Vecka 37: Skärvor

Den här veckan: Konstbiblioteket, Moderna, Feng Li på Fotografiska med H, fika på Kulturhuset, klippbad i Gålö.

Vi agerar som om att allt ska bestå och förbli vad det är, men det beständiga är en chimär. I somras berättade Mac, grannen på landet, att om hundra år har havet tagit våra hus. Allt enligt kommunens prognos för hur höjda havsnivåer (och sjunkande landmassa) kommer att påverka kustlinjen. Mina eventuella barnbarnsbarn får hitta ett nytt sommarhus att semestra i. Så kan det gå. I lördags "upptäckte" jag vad som måste vara en av Stockholms kortaste gator: Beridarbansgatan. Den är cirka 20-30 meter lång och ligger i gången under Kulturhuset som förbinder Benny Fredrikssons torg med Sergelstorg. Det är där polisbilarna brukar stå när det är demonstrationer på Plattan. Fast gatan är kort så har den anor från stormaktstiden. Gustav II Adolf anla beridarebanan för hästkapplöpningar, och den användes också när man mönstrade rekryter till trettioåriga kriget. Arkitekturen, staden och tiden har komprimerat historiska skärvor till en kort urindoftande gång av stål, glas och betong. Kanske är vi inte så obeständiga, trots allt. Skärvorna, spåren finns där om man letar. Om hundra år kan vårt sommarhus vara ett undervattensmuseum över en stuga där barn och vuxna brukade leka och umgås när de tillbringade somrarna tillsammans. Avtrycken består.

Vecka 36: Algsoppa

Den här veckan: Terminsstart, Mälarbad, guidad visning på Fotografiska, Süds uteservering, Bernads uteservering, vandring till Erstaviken, Högdalsfamiljen och Dottern på middag.

Värmen håller i sig och veckans tema är bad. Vi trängs på bryggorna bland alla andra badsugna Söderbor och simmar morgon, middag, kväll. Lördag vandrar jag till Erstaviken för att få motion och för att bada i en havsvik. När jag kommer fram är där en hel del folk, men ingen verkar bada förutom några barn som springer i vattenbrynet. Jag byter om och går ner till vattnet för att dyka i. Men viken är en enda stor algsoppa, ett tjockt grönt elände. Vilken besvikelse! Och då har jag gått förbi flera badsjöar på vägen men sparat mig för att bada i havsvatten. Jag tar bussen hem till Söder och går ner till bryggan.  

Vecka 35: Surbenet

Den här veckan: Mälarbad, Rosa segel på Moderna, vinsalong hos Jerker & Annika, Feng Li på Fotografiska, Rinkeby bibliotek, avskedsfika i Kista, Stockholm jazz & blues-festival på Skeppsholmen, Stockholm Trail med Göteborgssonen, jazz vid Halfway Inns uteservering, familjemiddag hemma.

Vädret växlar mellan brittsommar och höstregn. Varma dagar är det ett annorlunda ljus, ett vitt sken som är både skarpt och diffust. Min vänstra vad har börjat krångla, just den här veckan när det är Stockholm Trail. "Det här kommer aldrig att gå", säger jag till J när vi värmer upp innan loppet. Vaden spänner och ömmar. Det funkar bara om jag trippar fram med väldigt korta steg, men så kan man väl inte springa ett terränglopp som går 10 km över stock och sten? Vid starten ställer jag mig längst bak medan J går längre fram för att stå bland de bättre löparna. När starten går försöker jag att inte förivra mig och dras med i den allmänna tävlingshetsen. Efterhand blir vaden mjukare och jag vågar ta i lite mer och höja tempot. En bit in i loppet börjar jag ta positioner och springa förbi andra löpare. Efter halva loppet ökar mitt självförtroende, och jag tänker att det kanske kan gå vägen trots allt. När jag närmar mig upploppet springer jag ikapp en klunga löpare som alla är yngre än jag. I en uppförsbacke accelererar jag och lämnar gruppen bakom mig. På kvällen går H och jag till Halfway Inn och sätter oss på uteserveringen. Husbandet spelar jazz på gatan. Det hänger kulörta lyktor under parasollen och framför oss dansar små barn till musiken. Jag haltar, men jag kom i mål. Det känns viktigt för mig just nu, att komma i mål. Jag vill, vad det än är, fullfölja, bli klar och avsluta.